Efter en lång rad fantastiska vårdagar kom bakslaget. Men det blev inte det ca två dm djupa snötäcke som vi blev varnade för utan bara ett väldigt blött snöfall som övergick i enbart regn. Inget väder jag var sugen på att gå ut i så jag bestämde mig för att städa i stället.

Ända sedan jag flyttade hit har jag förundrats över att mitt hem aldrig invaderas av dammråttor. De förhatliga tussarna, av allt det som damm består av, bildas inte alls i mitt hem. Jag kan se på vissa ytor, särskilt svarta möbler, att det samlas damm där men jag har inte sett en enda dammtuss under de två år jag har bott här. Naturligtvis är orsaken till stor del att jag inte längre är hundägare. Men om man tänker på vad damm innehåller så borde jag väl kunna producera en del och mer än bara de ynkliga små korn som ligger på mina möbler.

Damm består av små, små partiklar och kan innehålla t.ex. död hud, hår, pollen och textilfibrer. Damm bildas av partiklar i luften som uppstår vid vanliga aktiviteter, t.ex. när vi sover samlas döda hudceller i våra sängar – något som sedan drar till sig kvalster. När dammet fångas av luftströmmar bildas de ökända dammråttorna, som virvlar fram över golvet och samlar på sig ännu mer damm. / damm.se

Tro mig, jag har testat att inte dammsuga på en månad men jag tror att jag skulle kunna vänta mycket längre än så. Visserligen var jag tvungen att göra något åt alla smulor som hamnade lite här och där under den perioden men jag dammsög inte utan använde en sopborste. I badrummet är det nästan så att det bildas dammtussar och det är säkert för att det är där jag hanterar mina kläder före och efter tvätt. Men där ”fuskar” jag faktiskt och tar fram dammsugaren lite oftare eftersom jag inte vill att det ska kännas sunkigt. Men varför ska jag dammsuga överallt när det inte behövs? Nu kanske ni ryser och tänker att jag är väldigt slarvig men jag vidhåller att jag städar när det behövs och det är inte ofta. Väldigt skönt faktiskt.

I dag sken solen igen men det blåste kalla vindar och det var inte mer än några få plusgrader. Precis så ska det vara ett tag nu men om man klär sig förnuftigt är det ändå skönt att komma ut. Nu är blåsipporna inga sensationer längre men de är ändå glädjespridare där de står och lyser upp i det torra gräset.

Maskrosor är kanske inte de blommor man längtar mest efter men de lyser också upp och tänk så vackert det är när hela fält är alldeles gula av dessa blommor, eller ogräs om man hellre vill kalla dem det.

Snart är dessa färglösa fält täckta av just maskrosor och då blir det mer liv i den här vyn. Men då kanske i stället snön är borta från fjällen.

Nu är mitt hem städat men jag borde ta itu med fönstertvätten också. Men jag gillar både ordet prokrastinera och att ägna mig åt det så jag hittar undanflykter. Det är t ex inte bra att tvätta fönster när solen lyser på dem och inte är det särskilt trevligt att stå där när det blåser eller regnar. Men snart så…

Det är en fras som väcker minnen hos mig. Ord som mina barn sa till mig och som jag bestämt protesterade mot. Men det var då och nu vet jag att de hade rätt. Att denna fras fick mig att i tankarna gå tillbaka till det tillfället, för snart sju år sedan, beror på en lite annorlunda skyltkombination längre ner i inlägget. Några tröstande ord på en oväntad plats som säkert många ler åt när de ser dem.

I morse var det precis noll grader när jag gick iväg och den här vattendroppen hade inte tinat än.

Jag testade att gå på stigar som jag har undvikit ett tag och valde så småningom en för mig ny stig ner mot sjön. Som ni ser är det fortfarande snö kvar bitvis och med hala lågskor fick jag ta det lite försiktigt om jag inte kunde gå på sidan av den hårda och hala snön. Långt där nere kan man skymta en brunn med en pump som får mig att tänka på Optand och en likadan pump där. I många år, ändå tills min man fixade dricksvatten in i huset, bar vi hinkar med just dricksvatten från denna pump och in i huset. Det var en viss teknik att få den att fungera och till slut la den av helt. Men då hade vi redan renoverat stugan, fixat renat vatten från sjön och flyttat dit permanent. Pumpen fick så klart stå kvar ändå, som ett minne från många somrar.

Den här vägen har jag bara gått två gånger tidigare och har då kommit från andra hållet. Därför har jag missat att Härke konstcentrum ligger här. Det är säkert värt ett besök någon gång. Ett konstcentrum där konstnärer kan hyra en ateljé. Huset var först ett ålderdomshem, som det hette på den tiden, och blev senare ett studentboende. Nu har alltså konstnärer tagit över och om de vill ha inspiration från naturen så har de hamnat på en bra plats.

Här kommer alltså de tröstande orden och enligt mig är det den bästa bilden i det här inlägget. Jag undrar varför och när den har placerats där.

Vid skylten var det dags att vända hemåt och jag njöt av härligt väder och diverse fåglars sång. En fågel har jag försökt identifiera och med hjälp av min fågelkunniga svärmor har jag landat i att den låter som en göktyta. Men den ska inte komma förrän i maj så jag har förmodligen fel. Storleken stämmer och om det ändå är den så har den varit här i minst en vecka. Tranor hörde jag i alla fall för första gången i år men trots att jag passerade stora fält varken hörde eller såg jag någon storspov. Jag måste nog åka iväg för att hitta den.

Temperaturen gick upp till 13 grader och även i dag blev det en skön fikastund på balkongen.

Beroende på åt vilket håll man riktar blicken kan man få det att se ut som antingen vinter eller vår men nu väljer jag att fokusera på våren. Jag tänkte först gå ut före kl sju i morse, bara för att det är så speciellt att få gå genom ett folktomt landskap. Men jag kände inte för att ha på mig långkalsingar, mössa och vantar så jag ändrade mig. Det var ett lyckat beslut. Jag fixade lite här hemma, tränade, satt i solen en stund på balkongen och åt lunch innan jag gjorde mig i ordning för en promenad. Och vilken härlig promenad det blev. 10 grader, ingen vind och alldeles underbart soligt. Det gjorde ingenting att jag fick gå genom snö, slask, lera och på isigt underlag en del sträckor eftersom andra delar av stigarna och gångvägarna var torra och fina. Lite här och där längs stranden satt människor ute och njöt och en del av dem hade gjort upp små eldar där de grillade korv och kanske något annat. En dag då de flesta ville ut och ha det skönt.

När jag kom hem träffade jag på en del av mina grannar. De passar också på att utnyttja sina uteplatser en sådan här dag och eftersom det är mest äldre personer i det här huset så handlade konversationen mest om väder och sprutor. Det kändes trevligt att kunna instämma i att det är skönt att vara vaccinerad. Jag kan inte räkna mig till de ungas skara men i det här gänget är jag yngst. När jag gick in till mig tänkte jag med glädje att jag har det bra som ”bara” har en balkong och att den är helt insynsskyddad när jag sitter ner. Det är trevligt att prata bort en stund men jag vill inte att förbipasserande ska kunna titta in till mig.

Jag satte mig med en kopp kaffe och ringde till de enda av de grannar vi hade i Optand som bor kvar där. Omständigheterna har gjort att båda grannarna på sidorna om ”vårt” hus också har blivit änkor och de har också valt att sälja sina hus. Jag ville veta om storspoven har hörts än men de var inte riktigt säkra. Men de ska lyssna och rapportera till mig så fort de ser eller hör den och då ska vi gå på gemensam storspovsjakt (med kamerorna). Lite fika på deras mysiga uteplats, så nära där vi bodde, blev jag också lovad. Det är bra med fastboende spanare så att jag vet när det är dags.

Vi har nästan inga fästingar alls här uppe, inte ens under sommaren, men medan de har vaknat till liv söderut är det absolut garanterat fritt från fästingar här just nu. Det är det mest positiva med måndagens och tisdagens väder. Jag har egentligen inget negativt att säga om att vintern kom tillbaka. Den försvinner snabbt igen. I morse var det bara att plocka fram dubbskorna igen efter först snö och sedan tö. Det var ett klokt beslut eftersom det bitvis var väldigt mycket tjock is längs min promenadväg.

På eftermiddagen var det dock mest bara blött och lite sörjigt på vägarna när jag tog bilen till sjukhuset. Jag hade en bokad tid hos min ”leverläkare”. Det blev ett lite underligt möte. Jag började med att säga att jag hade blivit lite förvånad när kallelsen kom redan efter tre månader sedan förra kontakten. Min läkare sa att han också hade blivit förvånad men att den inhoppande läkaren jag pratade med sist hade skrivit in att vi skulle träffas nu. Efter att ha konstaterat att min lever mår lika bra som vanligt och att de vita blodkropparna är tillbaka i en bra nivå fick jag också med mig att jag är den piggaste av deras patienter. Det är väl inte bara bra utan lite trist att andra transplanterade inte mår lika bra. Jag får ta till mig att jag har haft tur och bra grundförutsättningar. När jag ändå var där passade vi på att förnya några recept och sedan var mötet avklarat. Det hade kunnat vänta eller avhandlas per telefon men nu är det gjort och nästa kontakt blir om ett halvår.

I lördags morse gick jag åt det här hållet och hade turen med mig vad gäller vädret. Det blev sämre senare.

I går var det det mest fantastiska väder man kan tänka sig den här tiden på året och jag vandrade iväg åt andra hållet. Om sanningen ska fram så blev det först en avbruten promenad före sju på morgonen, då jag var tvungen att vända hem efter ca 20 min för att hinna till toan. Men det gjorde inte så mycket. Jag fick på så sätt uppleva både en promenad i 6 minusgrader och full vintermundering och en senare promenad med 5 plusgrader, ingen vind och helt annan klädsel. Återigen en bild med både vår och vinter. Ni ser väl de gula små solarna i det torra gräset.

Idag var det dags för ett pass på katthemmet igen och när jag var klar där hade snövädret kommit. Ett blött, trist snöfall som inte lockade till promenader. Jag hade ingen lust att fota det men en söt kisse får vara med i stället. Det här är Mikkel, kallad räven, och honom vågar jag inte klappa än så länge. Jag får röra mig omkring honom utan problem men han är inte pigg på någon närkontakt. Det kommer kanske så småningom men jag tvingar mig inte på någon som inte vill. Men visst ser han ganska snäll ut med sin hjärtformade teckning vid nosen. Lite rädd ser han ut också och han bevakar mig väldigt noga. I samma rum finns Vilde, kallad Stålis (vet inte varför), som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Han har gått från otrygg och farlig till trygg och väldigt kelig. Jag lät Mikkel vara ifred och satte mig hos Vilde en stund i stället. Varje gång jag ägnade mig åt Vilde kom en liten svart katt farande och ville vara med. Hon strök sig både mot sin kattkompis och satte sig i mitt knä och båda katterna spann högt. Gissa om jag trivdes. Min volontärskompis ägnade sig också åt en hel del kattmys.

Snöfallet ska fortsätta i morgon också men trots att det snöar ganska ymnigt så blir det bara blött på gångvägar och andra hårda ytor. Det är ca en minusgrad och förmodligen blir det vitt överallt under natten. Jag har, som vanligt, bokat tid för däckbyte i slutet av april och det är nog bra. Här uppe protesterar inte polis eller andra myndigheter om däcken sitter på så länge utan det är snarare så att de uppmuntrar oss att göra så. Men jag hoppas på sol och vårvärme och ännu fler vårtecken.