Jag vaknade till en mulen söndag men det var uppehåll och det fick mig att bestämma mig för en tidig promenad i Leksand. Inte de centrala delarna utan som vanligt drogs jag till vattnet. Jag hade kollat upp att det finns parkering vid hembygdsgården, eller hembygdsgårdarna som det stod någonstans. Jag parkerade precis mitt emot den här fina gamla kyrkan. På en skylt vid byggnaden bredvid stod det S:t persgården och jag kan inte hitta något annat namn på själva kyrkan.

Hembygdsgården. I alla fall en del av den. Det finns många fina byggnader inom området.

• 

• 

• 

• 

• 

Jag hittade en brant stig ner mot gångvägen som går precis längs med Österdalälven. Det var väldigt lugnt och speglingarna i vattnet fördubblade alla synintryck.

Jag valde att börja gå mot väster, mot Siljan.

Jag vet inte vad den här figuren vill med sitt viftande med vimpeln men jag vet att det finns minst två andra i min lilla bloggsfär som säkert kan svara på det. Här vände jag och gick mot bron i stället.

Det började se ganska mörkt ut där Österdalälven möter Siljan men än så länge höll sig regnet borta.

Trevåningshus.

En av båtarna som syntes under bron var Gustaf Wasa, en restaurang med extra byggnad och uteservering vid sidan av älven

Speglingar i vatten är alltid fascinerande och fina båtar har jag också gärna med i motiven.

• 

• 

Här kände jag några regndroppar och tänkte att det fick räcka med den sträcka jag hade gått. Men jag ville inte gå tillbaka samma väg utan drog mig längre upp mot stan. Jag vet inte om jag rörde mig i Leksands centrum men det är möjligt eftersom det fanns alla möjliga slags butiker i närheten. Jag trodde ett tag att jag kom till ett torg men det visade sig vara en stor parkering. Kanske en kombination.

• 

• 

• 

• 

• 

Jag kom tillbaka till den lilla stugan lagom för att ta en kopp kaffe och för att fundera på vart jag skulle bege mig på eftermiddagen. Det regnade någon timme men inte alls lika mycket och länge som jag hade befarat. Jag kollade på naturkartan och hittade en led som går genom två små naturreservat. Det verkade som en lagom utmaning. Mina värdar var inte hemma när jag kom tillbaka från morgonpromenaden och de hade inte kommit hem när jag återigen gav mig av. Jag visste att de skulle hämta sin lilla labradorvalp och jag hade blivit lovad att få hälsa lite på den. Men jag kunde ju inte bara sitta och vänta så efter en lätt lunch (en macka) styrde jag bilen mot Nybodalens naturreservat. Det var en fin stig att gå på men det var bara en liten damm och en liten timrad stuga som fick mig att stanna till. Men jag kom snart ut ur reservatet och följde stigen mot nästa naturreservat, Digerberget.

• 

• 

• 

På Digerberget finns det en fin utsiktsplats med ett vindskydd.

Det var en skön och fin vandring dit men jag tyckte att det var lite för tidigt att gå tillbaka till bilen. Jag satt en stund och njöt av utsikten och kollade sedan i mobilen om det fanns någon annan stig, en som kanske kunde leda mig ner till sjön. Det fanns det och nöjd med det började jag följa ledmärkningen neråt.

• 

• 

Det tog en stund och var lite längre än jag hade trott men så småningom var jag nere vid Siljan. Slogbod heter platsen där jag hittade ännu ett vindskydd. Nu fick jag en del huvudbry. Skulle jag gå tillbaka samma väg eller kunde jag orka gå en runda till. Hjortnäs brygga såg ut att ligga en bra bit bort men det var ändå frestande att gå på en stig som följde alla små vikar och uddar bort mot Hjortnäs. Det var fortfarande samma ledmarkering och jag tänkte att den leder mig säkert tillbaka till något av naturreservaten senare.

• 

• 

Det var en trevlig vandring med varierande natur. Vissa områden var privata och där fanns det skyltar som välkomnade folk som vandrar, men cyklister uppmanades att leda sina cyklar. Här kommer lite av det jag såg under promenaden mot Hjortnäs brygga.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Jag kände att det gott och väl hade räckt med den promenad jag hade gått för att ta mig hit men här, vid den vid det laget efterlängtade bryggan, upphörde leden och skyltar visade bara samma väg tillbaka längs sjön. Jag tog mig tid att stanna upp och se mig omkring när jag nu hade tagit mig dit. Jag var förvånad över att både kropp och knopp fortfarande ändå kändes helt ok och spekulerade i om det kanske berodde på att jag redan hade gått ganska mycket tidigare unde min resa. Men min kropp brukar inte fungera så och jag bestämde mig för att det inte spelade någon roll varför jag hade en så bra dag. Det var bara att glädjas åt att det var så och inte tänka så mycket.

Det fanns mer än bara bryggan att titta på. En gammal fin eka till exempel.

En dansbana och en stor mängd brädor med namn på folk som förmodligen har bidragit på något sätt till områdets skötsel och bevarande.

• 

• 

Jag var tvungen att ta ett beslut om hur jag skulle ta mig tillbaka till bilen. Att det var en rejäl promenad dit och att det var uppförslut hela vägen var det enda som var säkert. För jag tänkte absolut inte vända och gå tillbaka. Jag lyckades med karta i mobilen leta mig fram på halvt igenväxta stigar som ibland blev lite bättre för att sedan bli knappt synliga igen. Långa sträckor var det högt gräs och jag försökte låta bli att tänka på alla fästingar som hungrigt väntade på att få attackera. När jag äntligen hittade tillbaka till bilen var jag ganska trött men hade fortfarande inte alls lika ont som jag brukar få av kortare promenader än den här. Känslan att orka så mycket gjorde att tröttheten inte kändes så mycket. Det var mest glädje över att kroppen för en gångs skull var så snäll mot mig. Stegräknaren i mobilen visade ca 20.000 steg och det var många år sedan jag gick så långt och ändå mådde så bra.

En liten bit från Hjortnäs brygga fick jag syn på en lite annorlunda majstång. Det finns mängder av klädda stänger i Dalarna och en hel del har hamnat i mina bilder men den här var inte särskilt traditionell. För att ni ska se vad som finns i stången har jag förstorat en liten del av den i nästa bild.

Lite otäck tycker jag och jag föredrar absolut de vanliga, traditionella utsmyckningarna.

En amiral stannade till en stund.

Nu kommer jag till sötchocken. Mina värdar hade fortfarande inte kommit hem när jag kom. Jag tog en kopp kaffe och skyndade mig sedan in i duschen för att få bort alla eventuella fästingar, och även en del svett, och när jag var klar hörde jag bilen komma. Jag fick stålsätta mig för att inte storma ut för att få lite valpmys. Jag vet att en valp behöver lugn och ro och tid att vänja sig i sitt nya hem men jag hade ju blivit lovad att få hälsa. Jag väntade till nästa gång jag såg att de kom ut och jag fick höra att jag jättegärna fick komma. Jag satte mig ner i gräset och den lilla labradoren kom lugnt men glatt och lite vingligt gående mot mig. Inget hoppande eller bitande bara mjuk och gosig och så otroligt tillitsfull och trygg. Vilken tur jag hade som fick träffa denna vovve. Mobilen lyckades ganska bra med några bilder.

Resten av kvällen lämnade jag dem ifred men morgonen därpå fick jag chansen igen medan jag bar ut min packning till bilen. Jag plockade med mig en del rabarber eftersom jag hade blivit erbjuden det redan första dagen och nu ska det bli rabarberpajer.

Jag avslutar med lite dramatik under min hemfärd. Jag stannade till vid en obemannad bensinstation för att fylla tanken men kunde inte hitta mitt fodral med kreditkort och körkort där jag brukar ha det. Jag kände ingen panik men lätt nervositet medan jag letade igenom jackfickor, byxfickor och alla ytterfack i de väskor jag hade med mig. Jag letade i alla små fack i bilen och tittade t o m under sätena. Sedan letade jag på samma ställen en gång till men till slut fick jag inse att jag inte hade någon möjlighet att tanka eller att identifiera mig ens på en bemannad mack. Jag kollade hur långt jag beräknades kunna komma och färddatorn sa att jag skulle klara mig 16 mil till. Jag hade då ca 34 mil kvar hem.

Fortfarande kände jag ingen panik eftersom jag automatiskt blir lösningsfokuserad. Jag tänkte att min enda chans att få hjälp var att komma till en bemannad mack och kanske kunna få bli fakturerad eller kanske t o m kunna swisha. En koll med google visade att jag var tvungen att åka en liten omväg på ca tre mil till Edsbyn för att hitta en mack med personal. Jag skulle egentligen svänga av mot Kårböle men där vet jag att det är väldigt ont om mackar. Jag kom till Edsbyn och gick in för att be om hjälp. De hade ingen möjlighet att hjälpa mig. Bara kort eller kontanter accepterades och på en fråga om de privat kunde gå med på att jag swishade en summa som de kunde använda till att fylla min tank fick jag till svar att det fick de inte pga något bonusprogram kopplat till deras kort. De såg så ledsna ut över att inte kunna hjälpa att jag började tycka synd om dem. Men jag var fortfarande tvungen att lösa problemet och det fanns en kund till som väntade efter mig. Jag vände mig till honom och frågade om han kunde hjälpa mig. Jag föreslog än en gång att jag kunde swisha en summa i förväg för att han sedan skulle tanka åt mig. Vilken hjälte han var och vilken lättnad jag kände när han, efter att först ha sett lite tveksam ut, log och sa att självklart skulle han hjälpa mig. Jag slapp gå ut och vänta på andra kunder att fråga och det hann aldrig bli så pinsamt. Jag swishade 500 kr och tankade för 409 kr så för den vänlige mannen lönade sig vänligheten.

Jag kom hem och har tillräckligt mycket bensin kvar i tanken för att kunna göra små utflykter tills jag har fått nya kort. För naturligtvis har jag spärrat de tre kort jag hade. Jag har även anmält bådet till polisen och länsstyrelsen att jag har förlorat mitt körkort. Nu är det bara att vänta på att jag ska kunna handla igen och i dag tog jag passet med mig ifall jag skulle bli stoppad i en poliskontroll. Jag vill gärna tro att de godtar det när de ser att jag har anmält att mitt körkort är förlorat. Jag har fortfarande inte hittat mina kort men ingen har försökt ta ut några pengar så förmodligen ligger de på en bra och säker plats. Kanske någonstans hos min syster eller i hennes bil. Men, kära syster, om du läser det här så behöver du inte leta för jag har i alla fall spärrat allt.