Det var lite vemodigt idag eftersom de kattungar som fortfarande är kvar på katthemmet förmodligen har flyttat när jag kommer dit nästa gång. Men det är klart att det mest är glädje över att de kommer att få det väldigt bra. Det kommer dessutom hela tiden in nya fina kissar att tycka om. Vi har några riktiga kelgrisar och dem är det väldigt lätt att gilla. Men jag ömmar lite extra för de rädda katterna. De som fräser och varnar om man kommer för nära. En av de nya katterna är den här och enligt skylten heter den Kissen. Jag vet inte alltid vad som ligger bakom omhändertagandet av katterna men när de är så otrygga som den här och vissa andra katter, då kan de inte ha träffat särskilt snälla människor förut. Jag undrar varför den har fått sitt namn. Kissen fräste riktigt argt på mig när jag kom in och skulle fixa mat, vatten och städa kattlådan. Min volontärkompis är en kille som är otroligt duktig på att se och läsa av katternas tecken och han varnade mig när jag tog upp mobilen. Ser du inte ansiktsuttrycket, öronen och att nosen rör sig lite, frågade han. Men jag tog ändå en snabb bild och försökte sedan låta bli att störa den jättesöta Kissen. Jag tvivlar inte ett dugg på att Kissen så småningom blir en social och glad Katt.

Jag är inte helt säker på vad den här söta killen heter men honom får man klappa om man närmar sig försiktigt. Det ser ut som om han tittar lite under lugg på mig och kanske ser lite arg ut men det råkade bara bli så när jag fotade.

Kan ni se hur många katter det är här? Det är inte så svårt så jag talar om att de är sex stycken på bilden. Fyra av dem tillhör gruppen kattungar som nu är redo för nya hem. De är så klart kastrerade och har fått grönt ljus av veterinär.

Mamma Skrållan tittar vaksamt fram för att se att jag inte kommer för nära. Jag skulle ta vattenskålarna som skymtar fram bakom henne men jag ville inte störa i maten. Jag väntade och försökte få en bild på den lilla familjen. Jag är inte säker på att det är just hennes ungar, nu när flera kullar är tillsammans, men det är roligt att se att Skrållan trivs bra med andra katter. Ni kanske kommer ihåg att hon var så ilsken från början att ingen vågade gå in i hennes bås. Nu har hon kommit så här långt på vägen mot att känna tillit till människor och om man ignorerar henne kan man komma riktigt nära. Min volontärkompis ska bli fosterpappa åt henne efter nyår och han och hans egen katt kommer utan tvekan att lyckas med socialisering av Skrållan. Hon är otroligt söt så jag hoppas att jag får chans att gosa lite med henne någon gång.

Igår gjorde solen sitt bästa för att skingra dimman som hade lämnat vackra rester av frost, dimfrost, i träden. Men dimman kämpade hårt och gav inte vika lättvindigt.

TIll sist blev i alla fall solen en vinnare. Eller den kunde ha blivit det om den hade orkat upp lite högre på himlen. Sikten blev bättre så jag såg att isen hade tagit mer av sjön i anspråk. Jag gick inte ut den här dagen eftersom lite extra smärtproblematik hindrade mig men jag kunde ju se förloppet när solen vann ändå.

Men två fina dagar i rad vill jag inte stanna inne så idag stoppade jag i mig lite piller innan jag gick och det fungerade ganska bra nästan hela vägen. Det har varit en underbar dag. Lite för varmt, runt nollan, men soligt och ganska lugnt. Tyvärr var dimfrosten borta men man kan ju inte begära att få allt. Som ni ser är det ny, blank is här och jag trodde att isen hade lagt sig över hela sjön.

Men lite närmare stan var det fortfarande öppet vatten.

Jag kan inte motstå is och de mönster och former den kan bilda. Ännu en gång blir det alltså bilder på det som naturen skapar av vatten.

Och till sist lite färg i form av kvarvarande rönnbär. Det kom aldrig några sidensvansar för att mumsa på den rikedom som rönnarna bjuder på i år.

I dag har jag funderat på en plan B för julen om plan A inte skulle fungera. Om det blir en ändring så väntar ett litet äventyr för min del och det är jag ju alltid pigg på. Men jag hoppas ändå mest på att plan A går i lås. Men förberedelserna för plan B är igång så nu är det bara att vänta några dagar och se hur det blir. Kryptiskt? Ja, men ni lär få veta hur det blir.

Morgnarna har varit mina favoritstunder på dagarna så långt tillbaka jag kan minnas. Det är inte alltid de ser ut så här men vintertid får jag mer av soluppgångar än under resten av året. Nu går solen upp först ca halvtio och det är inte morgon för mig. Men vad gör det? Det är lika fint vilken tid på dygnet det än blir så här. När jag igår gick ut strax före nio hade jag redan varit vaken i drygt tre timmar men det var inte en slump att jag lämnade min lägenhet just då. Väderappen lovade en relativt solig morgon och jag planerade att gå iväg lagom för att få se soluppgången och kanske avsluta promenaden i solens strålar. De finaste färgerna ser man innan solen går upp så jag behövde inte vänta på skådespelet.

Min plan att få solsken sista biten fick jag ge upp. Solen kom inte upp ovanför moln- och dimbanken där borta och dessutom mulnade det på rejält. Men jag fick en fin avslutning i alla fall. Varje gång jag går förbi den här lilla stugan så tänker jag att där skulle jag vilja bo. Det syns inte på bilden men den har en fantastisk fjällutsikt och läget alldeles vid sjön är precis som jag skulle vilja ha det. Men förmodligen är den inte vinterbonad och jag vill ju egentligen inte ha ansvar för ett hus. Det är ju därför jag bor i lägenhet nu. Stugan är inte ens till salu och det är kanske det största hindret. Men visst är den söt? Alldeles lagom stor för mig dessutom.

I morse, eller rättare sagt i förmiddags, gick jag ut på balkongen och fotade ännu en soluppgång. Jag gick ut lite senare men det blev ingen promenad i sol idag heller. Jag får nöja mig med soluppgångar och vara glad för att det inte alltid bara är grått och genommulet.

Jag minns inte när det var så senast men så är det nu. Jag når inte upp till högkostnadsskyddet inom vården. Det finns flera skäl. Dels har jag inte behov av lika täta besök pga transplantationen eftersom allt fungerar väldigt bra och dels behöver jag inte söka läkare för att få sjukintyg. Det senare är i grunden inte något positivt eftersom orsaken är utförsäkring men jag måste erkänna att det är skönt att slippa just den vårdkontakten och ännu skönare att slippa försäkringskassan. Så kan jag tänka eftersom jag har förmånen att klara mig ekonomiskt ändå. Det är lite lustigt att jag, som har fått många påpekanden från vården om att jag är så känslig för allt möjligt nu, inte ens har varit förkyld på många år. Senaste förkylningen hade jag innan jag fick min nya lever och det är snart fyra år sedan (kan ni förstå att det redan har gått så lång tid?). Jag är tacksam för att jag mår bra och slipper många vårdbesök och lite glad är min plånbok också. Högkostnadeskyddet för mediciner lär jag däremot aldrig hamna under och jag konstaterar att det finns i alla fall några skyddsåtgärder i samhället som fungerar som de ska fortfarande.

Det är lite bloggtorka hos mig men plötsligt kan jag få lust att tota ihop något och jag kan ju alltid visa upp några gäster på katthemmet. Det här är Harry. Han är nog en av de mest tillgivna och sällskapliga katter jag har träffat där. Han kan inte riktigt förstå att vi volontärer inte kan stanna hos honom flera timmar eller ännu hellre för alltid. Efter långa kelstunder försöker jag lämna honom men jag hinner bara vända ryggen till så känner jag en tass på axeln och den tassen försöker dra mig tillbaka. Det är klart att Harry får lite extra tid när han så tydligt visar vad han vill. Den som adopterar honom kommer att få en riktigt fin kompis. Harry har fått en kompis som heter Willy och under passen kan vi öppna deras bås så att de kan leka och få sällskap av varandra. Alla katter borde ha en kompis. Den slutsatsen är inte svår att komma fram till när man ser hur katterna på katthemmet söker närhet, trygghet och sällskap hos varandra.

I ett annat rum, där inga bås är stängda just nu, finns Kuro. Jag har skrivit om honom tidigare men han får vara med igen bara för att det var han som ockuperade mitt knä när jag satte mig på golvet där.

I samma rum har ett gäng kattungar, som nu har vuxit till sig rejält, fått större yta och fler kattkompisar. Det är inte lätt att fånga dessa virvelvindar på bild men här kom två av dem med och de övervakas av en av de vuxna katterna i rummet. Jag hade bara en hand tillgänglig eftersom den andra var upptagen med Kuro men jag gjorde så gott jag kunde med mobilen för att fota dem. Jag tror att alla kattungar är tingade och de kommer förhoppningsvis snart få sina nya hem. En ny kattmamma med ungar har räddats från kylan och fler väntar så det är bra att det finns intresse för våra fina skyddslingar.

Jag ser fantastiska vinterbilder från olika delar av vårt land men här är det inte lika vackert nu. Det är visserligen vintervitt men himlen är grå och jag kan inte ens ana solen bakom de tjocka molnen. Men då får jag fota annat än vackra, rimfrostiga träd mot en blå himmel och något kan man alltid hitta.

Det är vad som gäller när jag får tillfälle att träffa min yngsta dotter och hennes man. Det blir inte många tillfällen vi kan vara tillsammans per år men när det händer får man göra det bästa av det. De hann inte med allt och alla den här gången men jag och svärsonens mamma konstaterade att vi är lyckligt lottade som hör till de som prioriteras. Ca kl 13.00 ringde det på min dörrklocka och där stod de och såg härligt glada ut. Jag såg nog minst lika glad ut när jag såg dem och när vi kramades. Det blev en väldigt trevlig och mysig eftermiddag och kväll med mycket prat, fikande och middagsätande. Svärsonen hade ett besök till att hinna med så han gav sig iväg några timmar innan jag skjutsade min dotter till tågstationen vid halvniotiden. Där väntade vi tills svärsonen kom, skjutsad av sin mamma, och sedan sov de i egen kupé tills de kom fram nästa morgon. Om de sov gott vet jag faktiskt inte men jag vet att de kom hem till sina katter tidigt på morgonen.

Jag somnade i alla fall lite tidigare än vanligt och sov gott, med bara ett kort uppvaknande mitt i natten, till strax efter fem i morse. Jag åt frukost och tog det lugnt ett tag men vid sjutiden bestämde jag mig för att ta bilen till en plats lite närmare stan och gå en runda innan det ljusnade. Som så många gånger förr parkerade jag vid storsjöodjursspaningen och gick längs sjökanten fram till gångbron till Badhusparken. I år har de belysning i en av de stora granarna längs gångvägen igen. Förra året saknade jag den fina ljusslingan men nu finns den av någon anledning där igen. Granen syns på långt håll och gläder säkert många.

Det känns lite som en repris från en av mina promenader för ett år sedan. Älgen mellan Frösön och Badhusparken har kommit fram igen men har hittat en bättre plats att spana ut över sjön från. Kanske känner den sig lite tryggare bland några träd än på den helt öppna plats där den stod förut.

Granen på Stortorget har i år pyntats i Jämtlands färger:

Blått	den stora, blåa himlen över Jämtland
Vitt	de snöklädda, vita fjällen
Grönt	de gröna ängarna och skogarna

Jag fortsatte promenaden längs gågatan då plötsligt…

…klockan hade blivit åtta och rådhusklockorna spelade ”nej se det snöar”. Jag hann inte med i svängarna och hann bara filma och få med en liten snutt. Jag tror att alla känner igen den sången men om inte så kan ni lyssna på Agnethas och Lindas version här https://www.youtube.com/watch?v=1xbWt1pfzSE

För snart ett år sedan brann det lilla rosa huset, som stod på den här platsen, ner. Huset var nästan 200 år gammalt och många var ledsna för att det inte fanns mer. Huset har nu fått nytt liv genom den målning som visar hur det såg ut och nu har Tomtens stuga tillfälligt fått låna platsen. Tomten var dock inte hemma i morse men han kanske visar sig vid något annat tillfälle (ja, jag tittade naturligtvis in genom fönstret för att vara säker på att han inte var där).

Fint pyntade hus ser man lite överallt.

Jag kom så småningom tillbaka till hamnen och Badhusparken och tittade ut över Frösön. Om ni tittar noga ser ni den lysande granen som jag passerade tidigare.

Varje gång man går eller cyklar här får man ett tack och det känns ju bra.

För någon dag sedan hade isen lagt sig på ”min” del av sjön men med hjälp av små vågor från öster har isen snart fått ge vika helt. Jag trodde att det var en väldigt tidig isläggning i år men jag borde ha vetat bättre.