I dag var det dags för årets första pass på katthemmet. Jag hämtade upp min volontärkollega, hädanefter kallad C, och vi var båda lite spända på att få se vilka katter som tillkommit och vilka som var kvar sedan förut. Det är tre veckor sedan vi var där och på den tiden kan mycket hända. Ett helt gäng nya katter gömde sig i hyddor och korgar inne i det största båset i karantän när vi kom dit och vi gjorde vårt bästa för att inte stressa dem. Men i några bås ville katterna komma nära och gosa. Då ställer vi så klart upp på det. I ett av de stora rummen, där katterna får gå fritt och umgås med varandra, fanns flera av de kattungar jag trodde skulle ha kommit till sina nya hem kvar. Vi var båda förvånade men ingen av oss hade hört eller på annat sätt fått info om varför de var kvar. Det kan vara så enkelt som att de nya ägarna kanske vill vänta till efter helgerna. Det blev massor av kel och mys både med gamla och nya katter men jag kom mig aldrig för med att ta upp mobilen och fota. Det får bli en annan gång.

När vi åkte från katthemmet sken den lågt stående solen över Frösön och gav ön ett gyllene skimmer. C sa att han brukar kalla Frösön för den gyllene ön och det är lätt att förstå. Tyvärr var jag inte klädd för en promenad så jag får försöka fånga det ljuset på bild vid ett senare tillfälle. Jag lämnade av C hemma hos honom och åkte vidare för att se om det var kö vid biltvätten. Resan ner till Örebro och uppsala resulterade i en salt- och slasksmutsig bil och det vill jag inte ha. Den har stått oanvänd i garaget sedan jag kom hem men tanken har hela tiden funnits att den ska se ut som en ren bil från Jämtland så snart som möjligt. Det var ingen kö vid tvätten så nu är den fin igen och jag hoppas att vi slipper slaskiga vägar här under resten av vintern.

Men det är klart att jag ville ut i finvädret och efter lunch åkte förutom jacka och kängor även långkalsongerna, varm mössa och en lika varm halsduk (som min äldsta dotter virkat åt mig) på och väskan med kameran hängde så klart också med. Det blåser lite i dag så en del av snön på träden kommer nog att försvinna. Men just nu ser det ut så här.

Den vänstra figuren ser inte alls snäll ut. Jag höll mig på behörigt avstånd för säkerhets skull.

Alla håller inte med men enligt mig är det precis så här vintern ska vara.

Förra årets sista inlägg blev så omfattande att jag tyckte att det räckte med bloggande några dagar. Men promenerat har jag gjort och mer och mer vinter blir det. Precis som jag vill ha det. Det har varit lugna dagar med väldigt lite blåst. När jag har varit ute har det varit i stort sett vindstilla men jag har sett att snön har yrt omkring lite vid andra tillfällen. Bilderna är från tre olika promenader. En morgon gick jag in mot stan och de två andra dagarna promenerade jag åt andra hållet.

Den här dagen var det dimmigt men jag har skrivit många gånger om att jag tycker att det kan vara fint, bara det inte blir för ofta.

Jag har tagit lärdom av erfarenheter från förra året vid den här tiden och därför tog jag in ljusslingan från balkongen när jag såg att vi skulle få ganska mycket snö i omgångar framöver. Förra året kom det så mycket snö under en natt att jag inte kunde rubba balkongdörren på morgonen. Därför fick ljusslingan vara kvar till en bit in i mars. Då ville jag inte vänta längre utan klättrade ut genom ett fönster och lyckades få loss ljusslingan från is och snö. Nu är den borta och undanlagd och det är nästan allt annat som har med julen att göra också. Jag älskar att pynta i advent men jag älskar också att få bort allt efter nyår.

I dag har snöröjarna haft fullt upp. Jag fick ett sms om att HSB inte skulle hinna klart med allt i området i dag och det märktes att det var likadant på fler platser. Jag lyckades hitta plogade gångbanor nästan hela vägen men fick pulsa fram i minst en decimeter snö korta sträckor. Men jag njöt. Nu är det bara sol som fattas för att det ska bli perfekt.

Här skulle jag ha gått för att komma hem men trots att det fanns hjulspår valde jag en liten omväg.

Det var bättre en liten stund men när jag kom ner till vägen, där de ivriga hundarna drar med sig ägarna, var det bara att pulsa fram igen. Eller jag pulsade inte direkt utan jag lyfte på fötterna och försökte hålla mig i fotspåren efter de som gått där tidigare. Jag konstaterade att det var bra ben- och motionsträning och snart var jag hemma igen.

Min intention var att skriva ett året-som-gått-inlägg med en eller kanske två bilder från varje månad under 2021. Men hur väljer man ut just bara den eller de bilderna? Jag gav upp direkt och det blir i stället ett bildgalleri från varje månad. Ganska snabbt insåg jag att varje bildgalleri måste börja med en kattbild eftersom katthemmet har varit ett stående inslag i mitt liv hela året. Klicka gärna på bilderna för att se dem i bättre och större storlek. Nu börjar vi.

Januari

En fantastiskt vacker månad med rejäl kyla och mycket sol.

Februari

I månadsskiftet januari/februari infaller min andelsvecka i Åre men huvuddelen av den är i februari och därför hamnar den här. Oftast gör min svägerska mig sällskap där och så var det även den här gången.

Mars

Mars kom med vårvinter och vaccin för min del. Jag hann få båda doserna innan månaden var slut. Marskissen är en av solskenshistorierna på katthemmet. Från början hette han Vilde, kanske för att han var så rädd och arg, men vid något tillfälle fick han namnet Stålis och han blev en av de lugnaste och mest tillgivna kissarna. Omtyckt av alla de andra katterna dessutom.

April

Aprilkissen heter Räven, tror jag. Räven har en bror som ser nästan exakt likadan ut men jag tror att det här är Räven. April var som april brukar vara vädermässigt. Ömsom vinter och ömsom vår.

Maj

Maj är för det mesta en skön månad då det hela tiden finns nya upptäckter att göra i naturen.

Juni

Under sommarmånaderna hände det väldigt mycket och jag kan inte sålla mer bland bilderna än jag har gjort. I början av månaden gav jag mig iväg söderut och efter en övernattning i Simeå kom jag till min son i Uppsala. Jag stannade där några dagar och vi hann med både promenader och en utflykt till kusten. Jag fortsatte min resa och nästa stopp gjorde jag i Åkers styckebruk i Sörmland där jag övernattade hos min svägerska och svåger. Jag brukade bo hos min svärmor när jag besökte Åker men hennes ork är inte riktigt som den var förr och det var lagom att bara gå till henne och fika. Jag träffade även två av min svägerskas barn och deras familjer.

Jag lämnade Åker och fortsatte till väldigt goda vänner, som jag har känt nästan sedan jag flyttade till min då blivande man i Strängnäs för drygt 40 år sedan. Senare på dagen stannade jag till hos min lillasyster i Motala och dagen därpå for vi, tillsammans med hennes son och hund, till Österlen i Skåne och till Blekinge. En underbar vecka med mestadels fint väder och utflykter till vackra platser. Efter ännu en landning i Motala åkte jag och min syster till vår bokade stuga i Målsånna, vid Anebysjön i Småland. Jag stannade över midsommar hos min syster och fortsatte sedan hemåt med ett stopp för att träffa mina döttrar och min svärson i Örebro och för en övernattning i Dalarna.

Juli

Julikissen är en av alla de kattungar vi hade på katthemmet under sommar och höst. Jag hann vara hemma i ca en vecka innan sommaräventyren fortsatte. Bloggvännen Lotta och hennes fina vovve Eddie kom och hälsade på och det blev några supertrevliga dagar. Innan de åkte kom min son och han och Eddie fann varandra.

Jag och min son gav oss iväg på vår resa norrut där målet var Treriksröset, så långt norrut man kan komma i Sverige och där tre nordiska länder möts. Vi åkte först ut till kusten och fortsatte norrut mot Haparanda med flera stopp och övernattningar längs vägen. Vi passerade gränsen till Finland två gånger och till Norge en gång och vi fick visa upp våra covidbevis varje gång. När vi återvände till Sverige var det däremot inga kontroller. I Karesuando lämnade vi Sverige och fortsatte på den finska sidan. Kilpisjärvi är den lilla ort där båtar till treriksröset utgår från och där startpunkten för diverse andra upplevelser har sin utgångspunkt.

Efter fantastiska dagar, med både en tur till treriksröset och en vandring upp till toppen av fjället Saana, åkte vi åter in i Sverige och tog oss förbi Kiruna, Torne träsk, Abisko och Riksgränsen innan vi for in i Norge. Fantastiska Norge med alla hisnande vyer med höga fjäll och fjordar. Tyvärr var vädret inte det bästa men vi njöt i alla fall och vi kom till två fina bokade boenden.

Vi kom in i Sverige igen i höjd med jokkmokk och fortsatte till fjället Akkeli, utanför Arjeplog. En relativt lätt vandring där toppen ligger bara 784 möh. Dagen efter kom vi in på Vildmarksvägen och stannade först till vid Trappstegsforsen. Sedan fortsatte vi mot Satsfjället och jag fick min revansch mot den toppen. I stormbyar tog vi oss upp även den sista, branta lilla biten. Vi övernattade på Saxnäsgården och nästa dag tog vi oss till Klimpfjäll och följde en led som bestod av tre leder och där vi skulle få se sju forsar. Oavsett hur man definierar ordet fors så fanns det fler forsar än sju.

Nu återstod två nätter vid Stora Blåsjön, en vandring längs den spännande Bjurälven och tre vattenfall innan vi kom hem till mig på Frösön. Men min son hade en dag kvar innan han skulle ta tåget hem och han föreslog en dagstur till Hoverberget. Så fick det bli.

Augusti

Jag har för mig att alla augustikissar har hittat hem. Min svägerska kom för att hälsa på mig och hon ville gärna gå runt på Jamtli, ett friluftsmuseum som hon underligt nog aldrig har besökt tidigare. Mest lockade husen med miljöer från olika tider och i första hand ville vi båda se 70-talshuset. Senare i augusti kom min son och vi ville så klart upp på en fjällltopp. Den här gången blev det Ottfjället och vi fick en underbar dag på fjället.

September

Här bjuder jag på ett helt gäng septemberkissar, som alla har hittat fina hem. Jag gillar september, som brukar vara en riktigt fin höstmånad. Jag hade turen att hitta en del svamp på mina promenader men jag ville gärna ha även trattkantareller och gav mig iväg till fjällvärlden där de är vanligast här i Jämtland. Förutom de efterlängtade trattisarna fick jag en härlig naturupplevelse i skogen vid Höglekardalen.

Jag åkte ner till min son i Uppsala och vi begav oss ut i skogen och hittade ännu en stor mängd trattisar. Men de fick min son ta hand om. Vi tog en dagstur till Örebro för att hela familjen skulle kunna träffas samtidigt. Jag, min son, mina döttrar och min svärson. En fin och väldigt bra helg.

Oktober

Oktober var en vacker månad då jag befann mig på eller nära Frösön. Alla dessa kissar, utom Prinsen, har hittat nya hem.

November

November bjöd på lite av varje men kameran kom nog bara fram när det fanns något fint…eller lite läskigt.

December

Sista månaden på året som gått vräker jag på med tre bilder med decemberkissar. Passande nog hette kissen på andra bilden just Kissen men den skygga Kissen heter nu Leo och har fått ett fint hem hos någon som vet hur man tar hand om en katt som behöver lära sig att lita på människor. Om jag har förstått det rätt så följde en annan skygg katt med till samma hem och jag hoppas att vi får veta hur det går. Willy, på tredje bilden, har också fått ett nytt hem och jag tror att kattungarna i första bilden också har hittat hem. Mamma Skrållan behöver dock lite mer omvårdnad och det ska hon få.

Det var osäkert in i det sista hur julen skulle bli men till sist bestämdes det att jag skulle åka ner till både Örebro och Uppsala för att kunna träffa mina barn. Jag fick med mig äldsta dottern hem till mig på juldagen och trots en del förändringar blev julen väldigt bra. Precis som hela året.

Det har varit en helt fantastisk dag vädermässigt, -14 grader, sol och så gott som vindstilla, och efter lunch traskade jag iväg för att ta del av den sköna dagen. Luften var full av små glittrande fuktkristaller och jag tänkte att jag kanske skulle ha turen att få se en halo. Jag har bara sett en del av en sådan vid ett tidigare tillfälle och då var förutsättningarna liknande. Det måste finnas små iskristaller i luften för att det optiska ljusfenomenet ska synas. Den gången visste jag inte vad jag såg. Jag bara förundrades över den skarpa regnbåge som stod rakt upp från isen och slutade när den nådde en bit upp. Senare berättade vännen Anna-Lena, som också bor på Frösön, att hennes dotter hade sett samma fenomen och att det var en halo. Sedan dess har jag spanat och väntat på att samma sak ska visa sig igen.

Det var tydligen inte optimala förutsättningar för det var inte mycket till halo jag såg. Men det var vackert ändå och även om det inte var samma, skarpa regnbågsliknande fenomen jag såg som sist så fanns där ändå något. Ett litet försök som inte nådde särskilt högt upp och inte heller syntes särskilt skarpt.

Om ni har bra syn kan ni se att det finns två svaga regnbågsfärgade kluttar nere på sjön på varsin sida om solen (som är bakom trädet).

Härifrån skulle jag ha fått en fin bild om det hade blivit något av halon men jag får vänta på nästa tillfälle och hoppas på att jag är på rätt plats vid rätt tid då.

Till sist försvann färgerna och jag vände kameran mot andra motiv i stället.

När jag kom ner till sjön och såg att folk vågade sig ut på isen började jag fundera på om jag skulle ta sjövägen sista biten hem.

Det är roligare att gå på isen än att svänga ut på bilvägen sista sträckan hem men jag var fortfarande tveksam när jag kom till platsen där man lätt kan komma ner. Jag vill ju helst se något fordon på isen innan jag vågar gå ut själv.

Då plötsligt, som ett litet mirakel, kom det här ekipaget och for ner på isen precis framför mig. Min tvekan försvann och jag kände lite försiktigt på isen (ganska löjligt att peta på isen med tåspetsen) innan jag följde fotspår från tidigare vandrare och gick hemåt. Skotern körde långt ut på sjön och svängde sedan tillbaka och jag tänkte att man måste vara säker på hållbarheten om man tar med barnen ut på en skotertur. Eftersom jag sitter här och skriver så höll bevisligen isen för mig också.

På stranden nedanför mitt hem hade isen spruckit upp. Förmodligen har vattennivån sjunkit sedan den första isbildningen.

Premiärturen på isen är nu avklarad och jag hoppas att det blir många sköna promenader där och att det antingen blir fina skoterspår att gå på eller att isen blir så stark att en traktor kan komma med en snöslunga och fixa en fin gång- och skridskobana.

Det blev en mysig julafton hos min son i Uppsala med julmat och annat gott, promenad, Kalle Anka, skön samvaro och ett strategispel som jag avstod från (min hjärna kändes mosig bara av att tänka tanken på att vara med). Jag förstod så mycket som att spelet gick ut på att muta in så långa tåglinjer genom Europa, eller var det kanske världen, som möjligt och sedan räkna poäng. Det lät som om det var massor av krångliga regler. Jag hängde inte med i vad de gjorde men gladde mig åt deras skratt och sedan min sons vinst. Medan de spelade ägnade jag mig åt vilsamma aktiviteter som t ex att titta ut över gården sedd från balkongen. Den bjöd på en del julstämning och t o m lite snö.

På juldagens morgon sa jag och min dotter hejdå till sonen och vid åttatiden lämnade vi Uppsala och for mot mitt hem på Frösön. Eftersom hela julhelgens planering hade varit lite osäker innan jag åkte hemifrån hade jag inte bokat något boende på vägen utan jag chansade på att jag skulle klara av att köra de 50 milen hem utan att få alltför ont. Min dotter har körkort men hon har inte kört bil på många år och mådde inte heller helt bra så det var aldrig aktuellt med förarbyte. Jag däremot mådde förträffligt. I alla fall i jämförelse med hur det kan vara. Visst var det jobbigt bitvis men det gick bättre än jag hade förväntat mig. Vi körde E4:an längs kusten och 1,5 km innan vi skulle lämna den och köra västerut, blev vi omkörda av en ambulans. Strax därpå hamnade vi i en stillastående bilkö och längre fram såg vi blinkande blåljus. Kön bakom oss blev längre och längre och efter en stund stängde jag av motorn och vi plockade fram vår matsäck och konstaterade att vi inte satt i sjön, inte frös och att vi inte hade bråttom. Så småningom kom en bärgningsbil körande. Det var inte lätt att hitta info om vad som orsakade kön men vi tror att det var en singelolycka längre fram. Efter en halvtimmes köande var väntandet över och vi kunde fortsätta.

Vi var framme vid halvtretiden och då satte jag igång kaffebryggaren och fixade lagom tyst julmusik och sedan klädde vi min gran. Det är första gången vi klär julgranen på juldagen men den här julen har inte blivit som det var tänkt över huvud taget så i det perspektivet spelade det ingen större roll vilken dag det gjordes.

Vi var båda trötta och det var skönt att gå till sängs. På annandagen gick vi två promenader, en på förmiddagen och en på kvällen och däremellan tog vi det väldigt lugnt. Jag fixade lite mat och vi såg några löjliga och förutsägbara julfilmer. De är inte särskilt bra men det har blivit lite av en tradition att se några dåliga julfilmer som inte kräver särskilt mycket av tittarna. Den bästa var faktiskt Elf. En superlöjlig figur, en alv, spelad av Will Ferrel. Jag gillar i vanliga fall inte den genre som han representerar (den allra värsta måste nog vara ”Dum och Dummare) men jag märkte att jag faktiskt satt och log och fick nästan en tår i ögat några gånger. Min dotter reagerade likadant och vi var överens om att skådespeleriet faktiskt var bättre än i de andra lågbudgetjulfilmer som massproduceras varje år.

Tidigt igår morse körde jag min dotter till tåget och vardagen kom tillbaka. Det är klart att det blev tomt men jag har haft en annorlunda men väldigt fin jul och jag har träffat alla mina tre barn och svärsonen. Nu dröjer det en månad innan jag åter får sällskap och då är det min andelsvecka i Åre som gäller och som ni förstår har den fortfarande inte blivit såld.