Att det kommer snö här i mitten av april är inte ett dugg ovanligt. Det snöar ofta en bit in i maj också. Det är alltså inte någon fara för oss som vet att vinterdäcken bör sitta kvar lite längre än lagen säger. Det var ett inslag igår på de lokala nyheterna där en polis sa att inte ens deras bilar har sommardäck än. Men längre söderut har många redan bytt däck och nu varnas det för nya rejäla snöfall. Jag hoppas att folk är försiktiga om de absolut måste ut just då och där. Mina dubbdäck sitter kvar till 30:e april, dagen innan resan söderut börjar.

Bilden är tagen på morgonen igår men det tog inte lång tid innan snön försvann från träden. På marken blev det bara blött.

Som vanligt passade jag på att promenera på Östersundsidan av sjön både innan och efter mötet med Gunnar. Ett gäng strandskator trippade omkring en bit bort men de ville inte låta mig komma för nära. Ännu ett vårtecken. Jag såg dem visserligen på långt håll redan förra veckan men då lyckades inte kameran fånga dem.

Det är precis två veckor kvar till vår resa och ingen av er blir väl förvånad om jag säger att jag redan har börjat packa. Jag har dessutom skrivit ut en lista på våra boenden och ska komplettera den med diverse uppgifter för hand. T ex in- och utcheckning, adresser och andra bra-att-snabbt-få fram-uppgifter. Min erfarenhet är att det går snabbare än att öppna mobilen och klicka fram de uppgifterna. Kopia på pass, körkort och de två betalkort som ska följa med finns också med i mappen och så klart bokningsbekräftelserna på de två färjorna. Pass måste tas med, inget annat duger, och ett EU-kort gäller för eventuell sjukvård även efter Brexit.

Inte nog med det. Jag har även skrivit ut en jämförelse mellan svenska och engelska vägskyltar och läst på lite om vad som gäller i trafiken. T ex att det trots vänstertrafik är högerregel som gäller. Även i rondeller, vilket är ganska givet. Det fick mig att inse att vi i Sverige faktiskt har en motsvarande vänsterregel i rondeller. Något som bara har gått automatiskt och som jag inte har tänkt på förrän nu. Det gäller också att vara försiktig i alla interaktioner med cyklister och fotgängare för det råder någon slags ordning i trafiken där störst ska ta hänsyn till mindre. Det varnas för att det kan ske incidenter avsiktligt bara för att kunna få pengar i ersättning och helst ska man ha en kamera monterad i bilen för att kunna motbevisa sådana anklagelser. Ojojoj, mycket att tänka på. Det går inte att tänka så hela tiden utan vi får helt enkelt hålla hastigheter och försöka ta hänsyn till alla. Apropå hastigheter så har jag självklart även koll på de vanligaste hastigheterna i miles och vad de motsvarar i km. Det är tydligen noga för fartkamerorna är många.

Än har jag inte kollat vilken utrustning som krävs i bilen. När vi reste genom många länder i Europa var det många olika krav och dessutom behövde jag beställa miljödekaler från Tyskland och Frankrie. Det tror jag inte behövs nu för vi ska inte in i London. Där har vi redan varit, inte tillsammans men vi tycker att vi vill se annat nu.

Låter det jobbigt? Det tycker inte jag. Det ger mig någon slags tillfredsställelse att ha koll på mycket och det är dessutom både spännande och intressant att jag får lära mig något. Men det får bli i omgångar om hjärnan ska hänga med. Jag svävar fortfarande på moln uppe i det blå av glädje 😀

Ibland går det undan men det kan bli väldigt bra ändå och det blir det absolut den här gången. Men mer om det lite längre ner. Jag har haft så fullt upp med att tänka roliga tankar att jag nästan har glömt att lägga märke till, och fota, vad som händer i naturen nu. Men igår blev det två bilder på den ystert forsande Mjällebäcken och på hur bred den just nu är lite längre uppströms. Snösmältningen gör stor skillnad.

Idag gick jag åt andra hållet i det sköna vädret och ni ser ju att det händer mycket. Jag började gå i kanten av den blöta stigen…

…men vände när jag kom hit. Visserligen är det inte halt men med lågskor hamnar mycket av snön innanför skorna och det är inte jätteskönt. Jag gick hem i stället för att fortsätta med det som plötsligt och lite impulsivt har sysselsatt mig några dagar.

Det började med att min son ringde mig i förrgår (i lördags). Jag visste sedan tidigare att han tack vare ett byte av arbetsgivare är ledig lite extra i maj och vi har pratat om att han ska komma upp hit och att vi kanske kan ta oss upp på en fjälltopp. Fråga mig inte hur det gick till, för det vet jag inte riktigt, men jag vet att min son började säga något om att eftersom det troligtvis är för mycket snö i fjällen för en topptur så funderade han på en tågresa någonstans. Jag minns inte ens hur långt han kom i den funderingen innan jag utbrast ”jaaaa” och på den vägen är det. Först pratade vi om att ta tåget ner mot Grekland, kanske via Italien och vidare med båt till Grekland. Sedan hamnade vi en kort stund i att vilja återuppleva Alperna. Men även om det var fantastiskt så har vi redan gjort det. Jag tror att det var min son som först kom fram till att en rundresa i England, Wales och Skottland vore kul och jag föll genast för den idén. Vi har båda varit i London tidigare men vi vet att det finns otroliga naturupplevelser att vara med om utanför London.

Vi bestämde oss för att Storbritanien får det bli. Därefter skulle vi besluta om vi ska göra den här resan med tåg eller med bil. Vi funderade på varsitt håll och kollade upp olika alternativ. Igår bestämde vi att det blir en roadtrip med bil. Det har vi ju gjort förut genom Europa och det gick väldigt bra. För enkelhetens skull och för att vi snabbare kommer fram till Calais, där vi bokade en färja över till Dover, tog vi beslutet att precis som vid Europaresan boka en hytt på en av båtarna som trafikerar Trelleborg-Travemünde. En god natts sömn på båten blir en bra början. Sedan tar vi närmaste vägen via Tyskland, Holland och Frankrike till Calais. Resten av vår planerade resväg ser ni på kartan här. Två dagar tar det att resa från Uppsala till Calais, 11 dagar (10 nätter) reser vi runt i Storbritannien och sedan tar det två dagar hem igen med en repris på resväg. Nu har vi även bokat alla boenden så nu är det helt klart.

Som sagt, vi är båda pigga på äventyr och vi vet att vi har kul och trivs med att resa tillsammans. Då är det inte särskilt svårt att vara impulsiva. Visst blir det dyrt men jag resonerar som så att jag vet inte hur länge jag orkar med dylika äventyr och då tycker jag att det är värt att nalla på fonderna för att få den här upplevelsen. Jag har ju bara mig själv att ta hänsyn till. Nu är det bara ett litet bekymmer…det är ju vänstertrafik på den stora ön. Helst skulle jag vilja öva på det men jag kan ju inte ge mig ut i den svenska trafiken och köra på vänster sida. Nåja, det löser sig nog ganska snabbt och vi får båda ta det lugnt i början.

Vad mycket kul jag har att se fram emot. Den här resan, som vi ger oss iväg på om lite drygt två veckor, en vecka på Gotland med min syster och i september blir det troligtvis några dagar vid Fulufjällets nationalpark. Det är bara att hoppas på att kroppen hänger med och att även huvudet orkar med. Jag utgår från att det ska bli bra.

Ibland går det undan. Det måste vara så att förberedelserna för de små skönheterna påbörjas redan under snötäcket och så fort det smälter undan så skyndar sig först tussilagona och sedan blåsipporna att sträcka sig mot solen. Jag hade inte förväntat mig att hitta blåsippor redan men på två platser längs min promenadrunda idag stod de där och gjorde sitt bästa för att synas.

Varje vår, när jag hittar de första blåsipporna, går barnvisan om hur de står i backarna på repeat i mitt huvud och naturligtvis måste jag gå i takt till den. Om och om igen sjöng jag tyst de tre verserna medan jag höll takten. Jag hade nog kunnat bryta in med något annat för att få slut på det men jag brydde mig inte. Det blev ingen jättelång promenad så jag hade gärna den visan med mig, med undantag för när det blev en stunds gosande med två jaktlabradorer.

I hörnet av en trädgård lyste även ett gäng gula krokusar mot mig och då fick de också vara med. Jag kan ingen visa om krokusar så jag fortsatte med blåsippsvisan i huvudet och det fortgick tills jag kom hem.

En helt underbar dag med 10 plusgrader och solsken. Jag premiärinvigde mina walkingskor och var väldigt noga med att välja snöfria underlag. Tänk att man ena dagen kan sjunka drygt en meter ner i snön med ena foten och dagen därpå gå i lågskor och njuta av vårblommor. Det är Jämtländsk vårvinter det. Än så länge har vi inte fått meteorologisk vår här men chansen finns att den snart är här.

Kanske är det vårfloden som har kommit igång men jag tycker att det ser mer ut som nybildade bäckar så därför kallar jag dem vårbäckar. Smälter gör i alla fall snön nu och jag var glad för att jag hade kängor som står emot vatten bra.

På vissa platser försvann inte isen helt och hållet utan olika mönster och formationer skapades där vattnet rann fram under.

Rådjuren visar sig ofta och i flockar nu men ibland stöter jag på någon ensam get eller bock och en villaträdgård kan ofta erbjuda något gott. Kanske har fåglarna fått mat här. Jag blev noga iakttagen men efter en stund var det något i snön som var mer lockande.

Och så var det ju det här med den ruttna snön. Det har varit hård skare som ofta har hållt för mig att gå på men med alla plusgrader och solens värmande strålar har det nu blivit vanskligt att gå på sidan om de hårda spår som finns. Jag har inte använt dubbskorna på ett tag men här skulle jag ha behövt dem. Det gick ganska bra när jag envisades med att ge mig ut på lägdorna men när jag hade kommit en bra bit, och naturligtvis där jag var ganska ensam, gick jag lite på sidan om det hårda spåret och rätt som det var sjönk min ena fot ner djupt i snön. Hela underbenet, knät och en bit upp mot låret hamnade nedanför snökanten. Det var helt omöjligt att dra upp foten och jag konstaterade att där skulle jag bli kvar tills snön hade smält.

Efter några misslyckade försök, där foten sögs fast rejält långt ner i det hål jag hade åstadkommit, tog jag en paus och faktiskt så kunde jag inte låta bli att le åt min dråpliga situation. Jag kom att tänka på rumpnissarna och på hur Ronja Rövardotters fot hamnade nere hos dem när hon råkade ut för samma sak. Sedan kom mitt lösningsfokus fram. Det var helt klart alldeles för svårt att dra loss foten sittandes på den nivå jag befann mig på. Därför testade jag att sätta ner båda händerna framför mig och ta stöd för att kunna sätta ner den andra foten och chansa på att den inte skulle sjunka ner lika långt. Då hade det blivit lite kämpigt. Som tur var sjönk den bara ner hälften så långt och när jag la tyngden där, och hamnade på en annan nivå i förhållande till min försvunna fot, fick jag tillräckligt mycket styrka för att lite i taget dra upp benet. Gissa om jag var försiktig när jag bit för bit testade hur snön bar mig när jag tog mig till en hård stig igen. Jag rensade mina skor från den snö som hamnat i dem och kom snart ut till en asfalterad gångväg där det var barmark.

Den här bilden tog jag när jag hade kommit loss och bara för att illustrera mitt dilemma. Här är det inte alls ett lika djupt hål som det jag satt fast i.

Resten av min promenad höll jag mig på snöfri mark och det var en skön känsla att slippa halka eller vara rädd för att snön inte skulle hålla min vikt. Glad över att inte ha gjort illa foten gick jag vidare och ännu gladare blev jag när jag hörde en domherre och såg att han satt ganska nära. Det är ett väldigt fågelkvittrande ute nu och alla låter vårglada. Utom just domherren som har ett sorgset entonigt läte. En ton som i moll sjunker lite på slutet. Men fin är han och han tycker säkert att han sjunger vackert för de honor som kanske finns i närheten.

Jag är inte särskilt fågelkunnig men några fåglar känner jag igen och vet hur de låter. Idag kunde jag urskilja bofink, talgoxe, talltita, ringduva och domherre. Ringduvan sjunger förresten inte heller särskilt glatt och inte särskilt fint heller. Men det kan ju inte den rå för. Jag hade solsken och några plusgrader när jag var ute men det mulnade snabbt på och regnet tog över. Det gäller att ha koll på prognoserna.

Det gäller att njuta medan man kan för fr o m i morgon väntar inga lika soliga och ljuvliga morgnar som den jag fick uppleva i dag. I alla fall inte på ett tag. Jag hade en tid kl 09.00 hos Gunnar och valde att parkera på Frösösidan för att få en skön promenad längs sjön, över bron och sedan vidare till hans mottagning. Som vanligt beräknar jag tiden alldeles fel men när det gäller tid tar jag alltid till i överkant. Jag hatar att vara sen till ett möte så jag går hellre en extra runda om jag kommer för tidigt. Det gjorde jag idag. Jag behövde fördriva ca 25 minuter så jag gick längs sjön mot Lugnvik (norrut). Borta vid Badhusparken var det små krusningar i vattnet men här var sjön spegelblank. Isen ligger fortfarande tjock längre bort men här kändes det som ännu ett vårtecken.

Ni kanske minns inlägget jag skrev för nästan en vecka sedan där jag undrade om jag är ett hopplöst fall men fick till svar från Gunnar att jag bara är en hård nöt att knäcka. Jag har funderat en del på det och den här gången frågade jag om min förmåga att kunna blockera känslor, även innan dissociationen satte igång, nu kan bidra till att jag får ett dubbelt skydd. Då måste ju mina skyddsbarriärer vara väldigt svårforcerade. Jag tog upp två svåra upplevelser där jag i stället för att reagera med känslor blev saklig och tog kontroll över situationen. Båda händelserna hände långt innan min mans död satte igång det som nu ställer till det för mig.

Här jobbas det med fjärrvärme.

För att göra ett långt svar kort så ja, så är det. Men även om jag inte påverkades med hjärndimma eller trötthet då och det troligtvis var ett annat slags skydd som satte igång (det finns nämligen många olika skyddsmekanismer i hjärnan) så fick jag veta att min förmåga att dissociera har funnits med mig från barndomen. Det har jag i och för sig vetat sedan tidigare. Jag har i alla fall hört från annat håll att det inte är genetiskt att dissociera men förmågan att göra det är genetiskt betingad. Att det genom ett trauma av något slag senare sätts igång är vanligt men så behöver det inte vara. Det finns ett jättestort mörkertal när det gäller hur vanligt det är att dissociera och samtidigt bryter det aldrig ut för andra.

På långt håll såg jag en ensam sothöna. Ännu längre bort stod en rad med strandskator på iskanten men de var omöjliga att fota.

Den här gången hittade vi ett tillfälle i min barndom, någon gång mellan 3-6 års ålder. Ett minne som är starkt hos mig eftersom jag upplevde orättvisa, kränkning och förmodligen vanmakt. Rätt som det var, när jag berättade, frågade Gunnar vad min högra hand kände just då. Jag blev helt ställd men tittade på min hand…och visst, den var hårt knuten en bit från kroppen. Jag kände faktiskt att jag var upprörd men kunde inte identifiera känslan. Förmodligen var jag arg, ledsen och besviken men det som min hand uttryckte kunde jag inte känna. Det är bara att kämpa på med nya försök och kanske når vi fram så småningom. Huvudet var så klart dimmigt när vi närmade oss svåra minnen och därför är det bra att, som jag oftast gör, parkera en bit bort så att jag får lufta huvudet lite innan jag sätter mig bakom ratten. Det var en ännu ljuvligare upplevelse, med en ännu varmare solstrålning, när jag gick tillbaka till Frösön. Många tankar och funderingar far omkring i min hjärna.