Jag vill inte skriva namnet på den sjön i rubriken för av någon anledning så har ett tidigare inlägg lockat till sig många nya besökare och jag tror att de blir lite besvikna när de ser att det gäller Blå Lagunen i Östergötland. Visserligen en fin liten sjö, väl värd ett besök, men det finns många blå laguner och jag gissar att det folk söker är mer kända sådana, t ex på Island. Jag och min syster, som bor i Motala, gjorde en utflykt till denna sjö och då blev rubriken Blå Lagunen. Men i samma inlägg skrev jag även om vår sista dag i en hyrd stuga i Målsånna och en fin kvällspromenad längs både Göta kanal och Motala ström. Nyss googlade jag för att se om mitt inlägg är lätt att hitta men det fanns inte med på första sidan. Varför hamnar då så många hos mig? I juli kommer jag och min syster förmodligen att besöka Blå Lagunen på Gotland och vad som då händer med besöksstatistiken får vi se. Jag kommer inte att skriva in namnet i rubriken, för jag vill inte locka till mig folk som egentligen letar efter något annat.

Det där med hur folk hittar till mig och min blogg är lite spännande. Länge var det Carlanderska sjukhuset som fick många besök. Där fick jag min njure opererad och blev av med min nefrostomi och jag var nog ganska lyrisk över hur det var på det privata sjukhuset i Göteborg. Att jag hamnade där berodde på att en läkare från Malmö skulle operera och han arbetade där ibland. Jag ifrågasatte aldrig varför kirurgerna i Östersund inte klarade av den operationen men jag vet att det ansågs vara den mest kunniga kirurgen inom det området som utförde ingreppet. Det inlägget finns i min gamla blogg och likadant är det med inlägget om min hund, Kaspers, stora fettknöl och den operationen. Det fick också väldigt många besökare ett tag och fortfarande är det ett av de mest sökta på min gamla blogg. Underligt men kanske har många problem med fettknölar.

Jaja, åter till nutid. Jag kommer ju inte ut på några promenader och jag längtar mig halvt fördärvad efter att komma ut i naturen. I morse hade jag ett möte med Gunnar och då blev det i alla fall en kort och jobbig promenad till honom från Badhusparken. Där blev det ett foto på Thomée med Frösön i bakgrunden, ett uttjatat motiv men det fanns inom räckhåll.

Gunnar ska ha långsemester nu och nästa tid är bokad först i september. Det är han väl värd. Kanske kommer jag under tiden fram till om jag tror att det ger mig tillräckligt att fortsätta samtalen med honom. Det ger mig mycket eftersom det är intressanta och insiktsgivande samtal men hjälper de verkligen? Det ska jag fundera på. Jag vet att jag kommer att sakna våra möten om jag avslutar men det kanske inte räcker för att betala 900:-/tillfälle. Jag har inte haft några kraftiga dissociationsepisoder på ett tag utan bara den vanliga ständiga dimman i huvudet och kanske är det så det måste få vara. Men kanske är det som att ge upp lite för tidigt. Som sagt, jag ska fundera.

I morgon hoppas jag på att ett mirakel ska ske. Då ska jag träffa läkaren på HC och en del av mig hoppas stenhårt på att han ska ge mig en inhalator och att det ska visa sig vara precis vad jag behöver för att kunna återuppta mina långa promenader. Men förmodligen ska vi bara gå igenom vilka undersökningar och möjligheter som finns så jag försöker hålla tillbaka mina hoppfulla tankar. Men även om inget mirakel sker i morgon så kanske jag kan få ett besked om att det snart kan hända. Jag är ju ganska bra på att se att ljuset finns där framme och även det här bakslaget kommer säkert att ge mig ännu ett bevis på att efter regn kommer solsken.

Där hade jag tänkt avsluta men då kom tankarna in på takbygge över balkongen. Ni kanske minns att jag och min balkonggranne vill ha sådana och det har varit en riktig långbänk sedan dess. Det har bollats fram och tillbaka mellan bostadsrättsföreningen och HSB och jag gav nästan upp. Då plötsligt kom ett mail om att bygget är godkänt och att underskrivna papper hade skickats med posten. Jag pratade med min granne och nu är två byggfirmor tillfrågade om att lämna offert. Från den ena har vi redan fått ett prisförslag men vi inväntar ett till innan vi bestämmer oss. För någon dag sedan ringde min granne och berättade att nu hade hon sålt min markis och jag skulle få 2.500:- för den. Inte alls dumt. Vi har likadana markiser och de som köpte hennes hade en dotter som undrade om jag skulle sälja min också. Då slapp jag det bekymret och får mer betalt än jag hade begärt om jag själv hade lagt ut den på blocket. Nermonteringen får köparna fixa. Nu hoppas jag att våra tak kan komma på plats snart.

Det är inte ovanligt att mina inlägg kommer med ett antal dagars mellanrum och nu var det skönt att hålla mig borta från bloggen några dagar av två skäl. Dels blev det lite intensivt med resebloggandet, men det var ändå något jag väldigt gärna ville göra, och dels har jag velat vara lite för mig själv för att få tid för reflektion och kanske känslor. Ja, många av er förstår nu vad det är för dagar som just har passerat. I fredags var det 10 år sedan saknaden började och igår, lördagen, fyllde jag år.

På torsdagskvällen hörde jag hur det tutade utanför och det är alltid lika trevligt när Thomée börjar gå sina turer. Först på ”min” sida och på tillbakavägen nära Annersia.

På fredagen ville jag så klart besöka minneslunden där min man och några andra släktingar finns. Jag kom dit strax efter halvåtta på morgonen och tanken var att jag skulle få vara ensam där. Jag brukar ha med mig en bukett med vilda blommor men eftersom flåset just nu är väldigt nära noll så fick det räcka med ett ljus. Jag såg dock flera små buketter med liljekonvaljer och eftersom det är just sådana jag förknippar med min man så ställde jag ljuset nära en av dem. Det fanns bara ett annat ljus där vid fontänen och kanske hade det varit bättre att placera min mans ljus i en av hållarna med vindskydd. Men jag chansade på att det skulle kunna brinna en stund där jag ställde det.

Det blev inte så mycket tid för eftertanke eller för att försöka känna någon av de känslor jag vet att jag egentligen känner. En kyrkogårdsarbetare kom körande på någon slags maskin. Han frågade om jag behövde en stund för mig själv men då kände jag att stunden redan var förstörd. Men artig som jag är så sa jag att nej, jag var klar och tillade att jag är tacksam för att de håller så fint i minneslunden. Tio år av saknad och det kände jag inte ett uns av. Men jag vet att de känslorna finns där inne, väl dolda någonstans.

Och så var det ju min födelsedag dagen efter. En dag som innebar jobbiga minnen under flera år men numera är det inga problem. Eftersom jag har flyttat långt bort från barn och övrig släkt så är det telefonsamtal som gäller och i några fall meddelanden. Tyvärr innebär mina förhoppningsvis tillfälliga besvär att jag har svårt för att prata någon längre stund och det visade sig i småhostande under hela samtalen. När släkt och vänner hade ringt, och jag hade varit tvungen att avsluta tidigare än jag egentligen ville, då var jag både trött och extra sliten. Men jag skulle inte ha velat vara utan de grattissamtalen och en del skönsång blev det också.

En födelsedagspresent till mig själv har jag beställt. Jag tänkte inte på att det skulle vara en present innan en av mina döttrar föreslog att det är en sådan men visst, vi kan kalla den för det. Jag har egentligen tänkt att jag måste hålla lite hårt i pengarna nu eftersom min inkomst minskar rejält snart pga att min man skulle ha gått i pension. Men när min kamera har förfallit alltmer och nu både är tejpad och inte är lika bra längre (jag upplever det i alla fall så) så är det nog dags att pensionera den. Dessutom har båda batterierna av någon anledning svällt och är nästan omöjliga att ta ut ur kameran utan våld. Jag, som har väldigt begränsad kunskap om kameror och foto, tänkte att min kamera ändå har blivit en så viktig del av mitt liv att jag behöver köpa en ny.

I mitt sökande insåg jag att min gamla kamera är en spegelreflexkamera och att sådana är utdöende. Det var alltså inte så bra att köpa en till sådan. Det är mycket jag inte vet och kan men jag ville ha samma märke som tidigare och den fick inte kosta alltför mycket. Jag hittade några och eftersom jag själv inte kan något så letade jag upp recensioner. De hjälpte mig en del och nu är en ny kamera beställd tillsammans med två objektiv, extra batteri och en del småtillbehör som kan vara bra att ha. Det blev dyrt men jag blundade med snåltarmen och nallade från mina fonder. En del av mig tänker att när kameran kommer så måste jag nog försöka lära mig lite mer om fotande och hur just min kamera fungerar. En bra föresats men hur långt den håller vågar jag inte säga. En bra detalj är att bildöverföringen till andra enheter inte behöver ske med sladd, som krävs nu. Wifi och bluetoth känns väldig lyxigt men är säkert det de flesta redan har. Det finns en hel del detaljer som jag tror kommer att kännas bra. Hoppas nu bara att själva kameran kommer innan jag och syrran ska till Gotland i juli. Leveransdatum är nämligen lite osäkert.

Ja, det är föresatsen men jag vet ju hur svårt jag har för att vara fåordig i skrift. Men jag har i alla fall bestämt mig för att bara ha med en enda bild i det här inlägget. En bild som jag tog här i området när jag skulle gå och slänga påsen med matavfall.

Om ni undrar hur det går med mitt länsade konto så kan jag berätta att nu har jag gjort min del. Polisanmälan fixade jag när jag var i Ljusdal och här hemma väntade papper för reklamationen. Tänk att få papper hemskickade i dessa digitala tider. Det var faktiskt skönt att jag kunde skjuta upp den hanteringen tills jag kom hem från resan. I polisanmälan fick jag gissa en del eftersom kortet spärrades och då stängdes även min tillgång till kontot av. Inte en vanlig bank men det har fungerat bra att ha visakortet och bara ett kortkonto där. Jag vet nu att jag angav ett något felaktigt datum, dagen efter den riktiga, och eftersom jag inte kunde se transaktionerna fick jag ange en ungefärlig totalsumma. Anmälan är i alla fall både registrerad och bekräftad så jag hoppas att det inte blir problem pga det. Jag betonade i reklamationen att det berodde på att de hade tagit bort tillgången för mig.

Nåväl, jag fick en faktura från företaget där kontot finns eftersom även krediten var utnyttjad. Jag skickade så klart med en kopia med texten om att jag bestrider den och varför. För säkerhets skull betalade jag ändå minimisumman på 250 kr. Den person jag pratade med vid ett telefonsamtal var så svamlig så hans försäkran om att inget skulle hända om jag inte betalade litar jag inte på. Nu är det bara att vänta. Hahaha, redan här har min föresats om ett kort inlägg misslyckats. Men det är fortfarande bara en bild i alla fall.

Jag vill berätta om en insikt jag fick hos Gunnar. Jag var tvungen att boka av ett möte då jag hamnade på sjukhuset och min kryptiska förklaring gjorde honom lite orolig. Men när vi träffades fick han veta vad som hänt och att det inte var någon fara. Insikten fick jag när jag berättade om att jag aldrig var rädd, orolig eller nervös utan mest bara nyfiket intresserad av allt som hände och varför det hände. Men när jag stod där i mitt rum på sjukhuset, redo för att åka hem, fick jag av någon anledning kämpa mot gråten när läkaren kom och bekräftade att nu fick jag gå. Jag ska släppa fram känslor men just då ville jag absolut inte verka ledsen. Jag hade ju allt att glädjas åt. Men Gunnar var inte förvånad. Självklart hade jag varit just rädd, orolig och nervös men som vanligt blockerade hjärnan de känslorna och när jag fick bekräftat att allt var bra så kom en reaktion. Gunnar var så säker på sin sak och han frågade också om jag kunde ta till mig den förklaringen. Det kunde jag så klart och lika klart är det att det är så det var. Resten av samtalet var också bra.

Nu har jag tagit antihistamin i två dagar och än så länge är det ingen förändring. Men än ger jag inte upp. Dock vill min läkare på HC träffa mig nästa vecka för att gå igenom planen för fortsatt utredning. Visst blir man glad och imponerad av att det läggs ner så mycket tid och resurser på en sådan här sak. Det är ju nu bekräftat att det inte är frågan om något allvarligt. Jag känner mig bekräftad och tagen på allvar och kanske är det mest jag själv som inte tar mig på allvar. Gunnar konstaterade i alla fall att jag har kloka barn och när han frågade var de har fått det ifrån skrattade vi gott tillsammans medan jag konstaterade att det är inte från mig, för jag är inte klok.

Nu la jag till den andra delen av rubriken för jag lyckades visst inte så bra i att hålla min föresats.

Det var dags att säga hejdå till hela den brittiska ön och det var både lite trist och väldigt skönt att känna att nu skulle vi snart komma hem. För min del var det några fler dagar kvar än för min son men jag var ändå på väg. Klockan 04.00 satte båda våra alarm igång och vi var snabbt uppe och fixade det som behövde fixas inför avfärden. Frukosten planerade vi att äta i bilen i färjehamnen så det var bara oss själva vi behövde göra klara. Ja, lite småplock också som att packa ner det sista.

Vi kom iväg som planerat och före fem var vi på plats för att vänta på ombordkörning. Man ska vara på plats minst en timme i förväg och vår färja avgick strax efter 06.00.

Frukosten smakade bra och jag hann t o m gå bort till toan och borsta tänderna. Det hade jag också räknat med att kunna göra. Det var fler som gick dit med samma syfte.

Färjan avgick och vi hade 1,5 timmars överfart att fördriva med något. Vi gick ut på däck, kollade lite i taxfree och hittade några fåtöljer att sitta bekvämt i. Vi vinkade så klart adjö åt de vita klipporna också. Jag tror inte att jag återkommer, men man vet ju aldrig.

När vi kom från Calais och körde iland i Dover fick vi en extra timme pga olika tidszoner och nu förlorade vi samma tid. Vi kom iland 09.30 och vi tyckte att vi hade god marginal för att vara framme vid nästa färja i Travemünde senast 19.00. Avgång var 22.00 och jag hade för mig att de skulle stänga incheckningen en timme innan avgång. Kanske var det bara den manuella inchekningen det rörde sig om men jag tyckte att 19.00 kändes som en bra marginal att ha. Vi hade en dagsetapp på drygt 80 mil framför oss och beräknade att det skulle ta ca 9 timmar. Tid över för diverse småstopp alltså.

Men bara för att resan gick smidigt åt andra hållet så betyder det inte att det skulle gå lika lätt igen. Det var köer av olka anledningar och någon gång lockades vi av gps:en att ta en snabbare väg eftersom det var ett stopp längre fram. Den vägen var det många som också valde och även där blev det köer. Jag såg hur tiden rann iväg mer och mer och jag tvivlade faktiskt en stund på att vi överhuvud taget skulle hinna med färjan. Jag såg pengarna för hytt och resa försvinna och nya kostnader för hotell och en ny bokning av överfart komma. Vi turades om att köra och eftersom vi mestadels åkte på autobahn när vi var i Tyskland så drog vi på lite extra där det var tillåtet. Jag tittade till på hastighetsmätaren när min son körde och konstaterade att jaha, min bil funkar bra i 150 km/h också.

Kl 20.45 checkade vi in i de automater som fanns för syftet och nästan genast fick vi köra ombord. Egentligen ganska perfekt men inget jag vill göra om. Vi hann men det kändes som om det var i sista stund. Vi sov gott på färjan Nils Holgersson och nästa dag vaknade vi i Sverige, närmare bestämt i Trelleborg. Det kändes otroligt skönt att få köra av på svensk mark och att inte ha en viss tid att passa.

Det tog ganska lång tid innan vi fick köra av färjan men när vi kom ut i solskenet visste min son vart vi skulle åka för att få ett fint frukostställe. Jag hoppade snabbt in i en matbutik för att köpa en soygurt (de jag hade haft med mig var slut) och med min vanliga müsli kunde jag njuta som jag alltid gör av min favoritfrukost. Vilken tur att min son har varit i Trelleborg i arbetet och visste var den här fina platsen finns.

Vi omgavs av både vatten, gröna gräsmattor och fåglar. Här spatserar två gravänder ner i vattnet för att ta sig en simtur.

Grågäss och längre ut någon slags måsar.

Syns det att jag mår gott 😀

Vi hade bestämt med min lillasyster i Motala att vi skulle komma förbi för en fika och en promenad innan vi fortsatte hem till min son i Uppsala. Någon slags längre paus behövde vi och vi hade fått en förfrågan från min syster tidigare under resan. Men innan vi kom till Motala stannade vi till för lite lunch.

Gissa vem som blev gladast när vi kom och naturligtvis hamnade både jag och min son på golvet. Vi fick kramar redan i dörröppningen, ja han når upp så långt när han står på bakbenen. Trots att hans absoluta favoritmänniska var där så ansåg Rocky sig ha tid med oss två besökare. En stor skillnad mot när vi reste tillsammans förra sommaren och jag bara accepterades.

Rätt som det var hade jag en mjuk vovverumpa i knät och då måste jag ju passa på att kramas. Det är klart att vi människor kramades också men hundälskare har en viss förmåga att prioritera de fyrbenta. Det är inte alls underligt och ingen av oss som var där skulle göra annorlunda.

Fika på syrrans uteplats. En konstigt beskuren bild men Rockys favorit ville helst inte vara med i offentligheten

Sedan blev det en skön promenad och bad för Rockys del.

Det var dags att fortsätta färden till Uppsala och lagom till middagstid var vi framme. Vi beställde varsin pizza med hemkörning och min veganska pizza med kantareller, soltorkade tomater, purjolök, tomatsås och vegansk ost smakade himmelskt. Jag blev förvånad över hur mycket kantarell den smakade.

Dagen därpå skulle jag åka vidare hemåt med en övernattning i Ljusdal, samma stuga som på nervägen. Jag kör helst inte hela vägen själv på en dag så det blir oftast i några etapper. Men eftersom incheckningen var satt till efter 17.00 hann vi gott och väl med en promenad i vackra Uppsala. En stad som jag har lärt mig uppskatta under alla promenader jag och sonen har gått där. De senaste åren har vi letat efter stolpar, ni vet de där som återkommer varje sommar och som är en friluftssatsning från kommuner och orienteringsklubbar. Hittaut.nu heter appen om någon nu inte visste det. Vi kollade in kartan och såg att en stolpe fanns alldeles bredvid den nya bron. Om ni klickar på första bilden ser ni att stolpar inte alltid är stolpar utan någon annan slags markering som är fäst någonstans. Det kan vara i skyltfönster och på gatlyktor eller andra platser. Men de brukar synas bra om man bara tittar på rätt sida.

Jag registrerade fem stolpar innan vi tyckte att vi skulle gå tillbaka. Vi gjorde en liten omväg runt en matbutik som har god vegansk salami. Inte jämförbar med köttsalami men ändå god. Jag köpte med mig några sådana för i Östersund har jag inte sett några liknande. Som ni ser var det en härlig dag. Bilderna längst ner i galleriet från Uppsala visar Lennakatten,  en 33 km lång museijärnväg i Uppland, från centrala Uppsala till Faringe, som trafikeras av historiska ånglok, diesellok och rälsbussar. En riktig stins viftade med sin spade för att släppa iväg tåget.

Jag har inga bilder från min hemresa. Jag åkte till Ljusdal, sov gott i stugan och fortsatte hem dagen därpå. Jag kom hem måndag förmiddag, gick en liten promenad. Resten vet ni. Det var kämpigt att gå och på tisdagen tog jag kontakt med HC och plötsligt var jag inlagd. Inga fel på hjärta eller lungor men nästa vecka fortsätter utredningen

Lite kuriosa från resan får avsluta. Den handskrivna lappen hade vi stor nytta av längs vägarna. Vi lärde oss ganska snabbt de olika hastigheterna men den fick vara kvar som stöd.

En märklig sak la jag märke till redan i London för ganska många år sedan och jag kunde konstatera att på många platser sitter fortfarande de olika kranarna för varmt och kallt vatten en bit från varandra. De kan sitta på varsin kortsida ibland och då är det lite knepigt att få lagom temperatur. Ungefär som skämtet om att stoppar man en hand i hett vatten och en i kallt så blir genomsnittstemperaturen behaglig. Jag kan berätta att så är det inte. Ibland försökte jag skvätta från båda kranarna in mot mitten men det blev aldrig bra. Antingen fick jag använda antingen kallt eller varmt vatten eller så var det bästa att hälla upp en blandning i handfatet. Men det var sällan jag tog till den enkla lösningen. Men jag ska vara ärlig och berätta att på de flesta platser vi kom till hade engreppskranar för både kallt och varmt vatten installerats.

THE END

Nu slår jag ihop några dagar i samma inlägg för att skynda på fram till slutet av resan. Inte för att jag egentligen har bråttom, jag kommer ju knappt utanför dörren, utan bara för att det känns skönt att bli klar. Som jag skrev tidigare hade vi bokat två nätter här utanför Norwich och det var väldigt skönt. Det gjorde inte så mycket att hela förmiddagen regnade bort. Vi slappade och satt mycket framför varsin dator. Det var mycket att ta igen och nu fanns det en möjlighet att komma ikapp lite. Ibland slängde jag en blick ut genom ett fönster och fick se den stiliga tuppen och även hans hönor. Jag tror att hans harem bestod av fyra damer. Han var duktig på att gala på morgonen men han lyckades aldrig väcka mig. Då var han för sent ute. Jag tror dock att min son blev lite störd.

Efter lunch ville vi ändå komma ut lite och det såg ut som om regnet lugnade sig lite. Vi hade dagen innan fått lite tips av vår värd om var man kunde komma till havet och vandra. Han nämnde den lilla byn Covehithe, som låg precis vid havet. Vi åkte dit och parkerade vid den gamla kyrkan, som delvis var en ruin.

Den ska fortfarande användas men vi kom inte längre in än innanför den här grinden. Det hade varit kul att få titta in men vi vände på klacken och styrde mot havet i stället.

Vi såg stora fält med massor av grisar, både små och stora, och alla hade de sina krypin. Jag är inte mycket för uppfödning av grisar, eller en del andra djur, men jag tror att de här grisarna ändå hade ett förhållandevis gott liv.

Vi gick en liten bit och såg tillbaka mot kyrkan.

En smal gångväg men jag gillar små stigar med mycket växtlighet på sidorna. Nu regnade det nästan inte alls och om jag minns rätt så blev det uppehåll ett tag också.

Vi hade sett liknande varning lite tidigare men vi fortsatte för att se hur illa det var.

Och plötsligt tog gångvägen abrupt slut.

Det gick en väg längs klippkanten, eller var det mest bara sand, och den valde vi att följa.

Vi bestämde redan här att vi skulle gå ner på stranden också när vi kände oss nöjda med att gå här uppe.

Vi fick synliga bevis på att det var instabilt och vi höll oss en bit från kanten.

Men här tyckte vi ändå att det kändes bäst att gå tillbaka. Det kanske inte var någon överhängande fara men erosionen hade tagit en bit av gångvägen så det kändes lite olustigt. Då var det nog säkrare på stranden.

Som vanligt var det skönt att promenera när vi väl kom ut. Några regnstänk ibland gjorde inte så mycket.

En bit bakom mig hade en man satt upp ett tält och han hade flera fiskespön monterade utanför. Undrar hur det fisket går till. Jag fick aldrig veta men förmodligen måste det vara väldigt långa linor om han trodde att han skulle få fångst så långt från vattnet.

Det var inte mycket till vågor men jag fascinerades ändå av hur de ser ut i olika faser när de bryts nära land.

Min son upptäckte en liten säl som simmade omkring en bit ut. Ibland dök den men sedan kom den upp på ungefär samma plats igen. Stackarn, vi såg bara den enda sälen så förmodligen var den helt ensam. Nästan omöjlig att fota men det går ändå att urskilja en klump med ögon.

Vi gick längs stranden en bit och återvände sedan till bilen. Men innan vi lämnade havet satte vi oss och åt vår matsäck. Är man på utflykt så är det gott med matsäck.

Dagen därpå var det vår sista dag i Storbritannien, om vi inte räknar morgonen då vi tog färjan till Calais. För en gångs skull hade vi bokat ett hotell en liten bit från Dover och färjehamnen. Att vi bodde på hotell två nätter i Honiton var pga lite olyckliga omständigheter så de nätterna räknar jag inte, vi hade ju inte bokat dem själva. Vi checkade in på hotellet och eftersom det var gångavstånd till en stig på de vita klipporna så gick vi naturligtvis dit. Den här dagen regnade det inte på oss och det uppskattade vi. Vi följde skyltar som angav att vi skulle följa en stig över det här fältet. Fyren där framme kom med i bilderna när vi från havet, på båtresan från Calais, såg klipporna första gången.

En fin promenad att gå.

Skylark är Sånglärka och meadow pipit är ängspiplärka. Jag vet att jag såg lärkan någon gång under resan men jag minns inte om det var här eller någon annanstans. Inte heller vet jag vilkens sorts lärka det var.

Så småningom kom vi fram hit och förmodligen är det båten där borta jag pekar på.

Vi visste inte om vi skulle få någon chans att faktiskt se de vita klipporna men vi skulle i alla fall kunna säga att vi har promenerat uppe på dem.

Men här såg min son något fint.

Han står inte i luften men väldigt nära. Otäckt för en mamma att se. Men glad är han och jag var också glad när han kom in lite längre från kanten.

Vad roligt att vi fick se klipporna från den här vinkeln också.

Det går många båtar på linjen Dover – Calais och några går även till andra orter.

Jag låter några blommor vara med också.

Där borta i diset syns färjehamnen där vi tidigt morgonen därpå skulle lämna den här stora ön.

Vi gick tillbaka till hotellet och det blev en tidig kväll. Redan vid niotiden släckte vi och båda hade vi ställt våra alarm på 04.00. Här märkte jag för första gången att jag hade problem med att orka gå även på plan mark. Vilken tur att det funkade bra ända hit.

Strax innan vi kom till hotellet gick vi förbi den här telefonkiosken. Återbruk kan man nog kalla den och innehållet är kanske också återbruk. Jag gissar att det är något liknande de bokskåp som finns lite här och där i svenska städer där man får ta en bok och gärna lämna kvar en annan.

Det kändes som ett bra avslut på rundresan i Storbritannien men än var det några dagar kvar innan jag kom hem till Frösön.