Hela familjen, och dit räknas naturligtvis även den blivande svärsonen, samlades i helgen för att fira min yngsta dotters juristexamen. Fyra och ett halvt års slit och kämpande (egentligen fem år eftersom hon har läst några extra kurser och har varit sjukskriven några månader) har lett till denna masterexamen och dessutom till ett fantastiskt arbete med stora utvecklingsmöjligheter. Jag är en väldigt stolt och glad mamma och nu är ännu ett av mina barn i hamn vad gäller arbete och en trygg inkomst. Min lilla minsting, som snart ska gifta sig med sin stora kärlek, är vuxen nu. Det måste jag nog acceptera.

Förberedelserna sköttes mest av min son.  Min dotter hade bett min son, som är en verklig hejare i köket, att laga till en vegansk buffé och han tillbringade mycket tid i köket med att baka surdegsbröd och laga till diverse godsaker helt från grunden. Vi är alla rörande överens om att han skulle kunna ha en framgångsrik karriär inom cateringbranschen eller något annat där han får laga god vegansk mat. Min enda uppgift var att baka en vegansk tårta och det lyckades jag med, den blev klart godkänd. Värre var det med pyntningen.

Har man inte tillräckligt med chokladbokstäver så tar man vad man har och bildar så passande ord som möjligt. När min son kom på fredagsförmiddagen höll jag på med tårtdekorationen och hade precis börjat fundera på hur jag skulle lösa bristen på bokstäver. Det blev skrattkramp i magen när vi tillsammans förkastade olika förslag men till sist blev det ”hejsan jupist 2017”. Tanken var att en liten klick chokladsås skulle göra om P i jupist till ett R. Det blev halvlyckat. När jag tog bilden på tårtan kunde man fortfarande gissa sig till hur det skulle vara men när det var dags att ta fram den såg det mest bara kladdigt ut. Budskapet gick i alla fall fram och den nyblivna juristen förstod att det egentligen betydde Grattis till Juristexamen.

 

Min son tycker att det är roligt att laga mat och det märks på resultatet. Vi blev serverade potatisgratäng, couscoussallad med massor av godsaker i, en himmelsk hummus (hans paradnummer säger han själv), tzatsiki, bönbiffar som är så snyggt gjorda att man kan tro att de är fabriksproducerade, oumph och ett väldigt gott surdegsbröd.

 

Familjens minsting, som nu har blivit stor, tillsammans med sin stolta mamma (och en tårtbit).

 

 

Storebror och storasyster.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

De två blivande svågrarna, min son och min framtida svärson.

 

Naturligtvis är världens finast Kasper med också. Han är väldigt tydlig med att han inte vill bli bortglömd och det finns ingen risk för det.

 

Min syster och hennes son firade med oss en stund också men bilderna blev inte så lyckade så de slipper synas här.

Nu har de tre Örebroborna åkt hem och min son ger sig iväg hem till sig om några timmar. Det blir alltid väldigt tomt och tyst när de lämnar mig men den här gången känner jag att jag behöver ganska mycket återhämtning. Det är ju så kul att vara med dem och delta i alla samtal så det där med vila blir lite åsidosatt. Det går bra när man vet att det är en lugn period framöver och de skulle vara väldigt välkomna tillbaka om några dagar. Vi får väl se när någon av dem får lust att komma hit nästa gång.

Jag hade inga förväntningar på den här dagen. En helt vanlig dag, visserligen med några extra telefonsamtal men ändå inget särskilt. Det blev nästan precis som jag trodde. Jag och hundarna har varit ensamma större delen av dagen (min systerson kom upp till min våning och gratulerade mig och pratade en stund) och på morgonen åkte jag iväg till Ica-butiken för att hämta den gratistårta de ville fira mig med. Lite annat handlade jag också och sedan gjorde jag något för mig väldigt ovanligt. Jag gick in på systemet och köpte två flaskor bubbel och några öl. Inte åt mig. Jag är en sådan där hemsk mor som tänker bjuda mina barn på alkohol (de är mellan 23 och 30 år). Alla tre och den blivande svärsonen kommer hit i morgon. Inte för att fira mig i efterskott utan för att vi ska fira minstingens juristexamen. Därför ska vi för en gångs skull ha något annat än vatten i våra glas.

Men åter till den här dagen, min födelsedag. När jag kom hem la jag in min frysta tårta i frysen. Jag var inte särskilt sugen och tycker att den kan passa bättre vid ett annat tillfälle. Trött efter förmiddagens ansträngning tänkte jag ta mina tabletter, äta lite och sedan somna i soffan, precis som vanligt. Men då började det. Först ringde min svägerska och innan vi hann avsluta ringde det på dörren. Där stod ett blomsterbud med en överraskningsblomma från min väldigt gulliga svärmor. Den placerade jag genast utanför min ingång och nu får den lysa upp tillvaron tillsammans med de blommor jag planterade i krukor i går.

 

Jag hann ta mina piller men det blev ingen sömn. Telefonen gick varm och jag fick både sång och gratulationer. När en god vän ringde och jag hade sluddrat mig igenom samtalet och kallat henne fel namn två gånger (t o m två olika namn) var jag lite desperat efter sömn och funderade på att stänga av telefonen. Som tur är vet alla om hur det är ställt med mig och skrattar åt min vimsiga sida. Det är ju inte klokt att jag blir så påverkad av att bara prata. Men har man en lever som växer och trycker på lungorna så räcker luften inte till. Nu är det ju så att jag blir glad när jag får gratulationssamtal men i vanliga fall brukar jag inte vilja prata mer än en stund på förmiddagen och en stund på eftermiddagen. Jag måste medge att det var tur att ingen kom hit och firade mig i dag. Det har varit väldigt skönt att kunna vara helt tyst mellan alla telefonsamtal. Med posten (vanliga snigelposten) kom ett fint gratulationskort med en hälsning från Jämtland och några blomstercheckar. Tänk att man kan bli så rörd av något sådant. Det blev jag…och väldigt glad.

Nu blommar syrenerna för fullt. Likadant är det med lupinerna, som här hos oss växer runt omkring rabarbern. Några veckor är det väldigt vackert och det är bara att njuta.

 

I skogen blommar det också. Jag trodde att jag fotograferade en liten rödblära men när jag kom hem och såg bilderna blev jag osäker. Färgerna stämmer inte men jag tyckte att det såg annorlunda ut i skogen. Desto mer säker är jag på att det är blåbärsblommor på två av bilderna.

Jag blev förundrad när jag såg blommande kaprifol hos Anneri . Så konstigt blommorna växer. Jag gick och tittade på kaprifolen i ”min” skog och javisst, den växer precis så. Direkt från ett blad. Att jag aldrig har lagt märke till det förut. Men det är som jag har sagt, man ser mycket mer i bilder än när man slänger en snabb blick på något.

Till sist kommer det en äckelbild igen. Den här gången är det en snigel (kanske mördarsnigel) som ger mig kväljningar. Nu har de vaknat till liv igen och förmodligen var det regnet som fick fram dem. Jag är väldigt glad för att de inte kommer hem till oss. De stannar en liten bit ifrån oss och det kan jag acceptera. Jag tror inte att jag skulle klara av att bo där trädgården är full av mördarsniglar.

Nu är de här igen, de där dagarna som känns så svåra. Det var länge sedan jag skrev något om sorgen efter min man och jag trodde inte att det skulle bli så jobbigt i år. Det senaste året har tyngden känts lite lättare och livslusten har kommit tillbaka. Därför trodde jag att de här tre dagarna skulle passera utan alltför tunga tankar. Men man kan inte bestämma över sina känslor…

I går var det tre år sedan jag såg honom för sista gången innan han åkte till sitt arbete och skulle vara borta i en vecka.

I dag är det tre år sedan poliserna och prästen stod utanför min dörr och min värld rasade.

I morgon fyller jag år och min födelsedag blir aldrig särskilt kul igen. Mina döttrar blev hämtade av yngsta dotterns blivande svärmor (ca 140 mil totalt). De körde hela natten och på min födelsedag var de hos mig. Vi kände alla ett behov av att få se honom, ett slags avsked och vi fick en s k visning, en sista stund med min man och deras pappa. Det är det jag tänker på när jag fyller år. Min son kom någon dag senare men han ville inte se sin pappa på det sättet och därför väntade vi inte.

De här tre dagarna blir nog alltid svåra att gå igenom. Sedan blir det en liten andhämtning och så kommer det datum då min man fyllde år följt av datumet för begravningen.

Min man dog i en arbetsplatsolycka. Den trailer han körde gled ner i ett dike och på trailern stod en 30 ton tung skogsmaskin. Hela ekipaget lutade och ingen kunde förstå varför min man, som var en väldigt erfaren skogsmaskinförare, befann sig på fel sida när säkerhetskedjorna lossnade och skogsmaskinen välte och föll över honom. Han var helt ensam på platsen, långt ute i skogen. När hans arbetskamrater inte fick kontakt med honom åkte en av dem dit och upptäckte det hemska som hade hänt.

I mina tankar ser jag allt framför mig och jag mår fruktansvärt dåligt av vetskapen om att han dog ensam. Jag skulle ha velat vara där, legat tätt intill och värmt honom. I stället fick jag veta vad som hänt först efter att media rapporterat om det, utan namn tack och lov och utan att jag hörde eller såg något och hann bli orolig. Poliserna sa att det måste ha gått väldigt fort och att min man inte hade hunnit lida. Jag valde att tro dem. Något annat hade varit alltför hemskt att tänka på. Jag har sett några bilder från olycksplatsen och min man ser väldigt fridfull ut där han hamnade, i förarhytten. Det var svårt att titta på bilderna men mina barn ville se för att förstå och då tittade jag också. Det är jag glad för. Annars hade jag nog tänkt mig en helt annan bild. Bilderna har jag kvar men jag tittar aldrig på dem. Jag kan bara inte göra mig av med dem.

Att skriva här är ett sätt för mig att bearbeta och jag sitter här med tårar i ögonen och alla minnen och fantasier blandas. Minnen av mitt livs kärlek som varade i nästan 34 år mixas med fantasier där han kommer hem med sin stora jobbarväska, med allt som behövdes för en veckas tillvaro i bovagnen (de kallade den ”kojan”). Han luktar skog och diesel och innan han kommer fram till mig har Kasper sprungit till honom och överöst honom med kärlek. Det speciella band som Kasper hade med sin husse kan jag aldrig ersätta och det är nog därför min hund är en viktig del av mina fantasier. När det blir min tur säger min man att jag ska vara försiktig för han är smutsig men jag bryr mig inte ett dugg om det. Jag kramar honom hårt, trycker in näsan i hans hals och njuter av att känna hans armar omkring mig.

Precis så var det varenda gång han kom hem. Jag har många gånger tänkt att vårt äktenskap stärktes och att känslorna höll i sig mycket tack vare alla dessa avsked och all längtan. Under vintermånaderna var han inte borta lika långa perioder men det har aldrig varit normala arbetstider. Han var ledig ganska mycket mellan de intensiva arbetsveckorna så vi hade massor av tid att hitta på roliga saker tillsammans. Och det gjorde vi. Vi var olika på många sätt men delade även många intressen. Vi hade roligt tillsammans. Ännu en faktor som betyder mycket i ett förhållande. Åh, så mycket jag saknar honom, hans speciella humor, att han visade att han fortfarande älskade mig och alla hans projekt och utflykter.

Jag försöker inte ens skjuta undan min sorg de här dagarna. Jag sa till min syster att om jag mår bra resten av året så är det helt ok att släppa fram allt nu. Kanske det behövs. Jag vältrar mig inte i självömkan. Jag bara saknar och längtar. Naturligtvis var vårt liv tillsammans inte bara en dans på rosor men vi löste alla problem och vi kämpade oss igenom svårigheter för att vi ville vara tillsammans. Och i mina tankar upprepar jag den fras som alltid återkommer till mig: jag har haft mitt livs kärlek och jag har fått uppleva den under många år. Alla är inte lika lyckligt lottade.

 

 

 

Jag hade en inbokad läkartid i dag på förmiddagen. Ett, enligt mig, helt onödigt möte men jag har redan lyckats få dem att gå med på att tumma på rutinerna och klara av de flesta mötena per telefon. Min kontaktsköterska tyckte att jag borde träffa läkaren innan sommaren och eftersom det var ett halvår sedan sist så sa jag ok. Lite tillmötesgående måste man ju vara.

Kanske var det ändå ganska bra att träffas för jag fick receptbelagd medicin mot min halsbränna. Läkaren tyckte inte att jag skulle behöva hålla på med receptfria tuggtabletter och i hans röst hördes lite förakt för dessa tabletter. I stället fick jag mer långtidsverkande och förebyggande kapslar. Jag tyckte att tuggtabletterna funkade men måste hålla med om att de inte hjälpte så lång stund. Sköterskan såg mig i väntrummet och passade på att ta mitt blodtryck. Det var högre än jag har haft förut, 158/90, men det kan vara en enstaka hög mätning. Inget jag oroar mig för.

Eftersom jag var i Linköping passade jag på att åka till ”plantagen” för att köpa några sommarblommor till diverse krukor. Förutom dessa fick jag även med två ampelblandningar. De hänger nu på min balkong men resten får vänta tills regnet har slutat falla.

 

Det går så snabbt. Alldeles nyss var det bara några små blad på väldigt korta stjälkar och nu är rabarbern stor och måste skördas. I går plockade jag in drygt tre kilo rabarberstjälkar och började tillverka ät- och drickbara godsaker. Jag har ett recept på rabarbersaft, som jag fick av min mamma för många år sedan. Den saften blir väldigt god och jag har gjort den många gånger. Nu ville jag prova något annat så jag följde ett annat recept och den här gången blev det lemonad. Jag vet faktiskt inte vad skillnaden är men kanske är det så att lemonad är drickfärdig medan saft ska blandas ut med vatten. I så fall har jag gjort lemonadsaft för jag lät den bli ganska stark så att jag sedan kan späda den efter hur jag känner vid just det tillfälle jag, eller någon annan, ska dricka den. En varm dag då mycket vätska behövs vill jag nog ha den väldigt mycket utspädd t ex.

Min skörd räckte även till en stor långpanna med rabarberkakor och tre rabarberpajer. Tyvärr glömde jag att jag hade pajerna i ugnen så det var först när jag kände lukten av dem som jag kom på att de nog var färdiga för länge sedan. Det var ingen större fara. Visst var de lite väl mycket gräddade men fullt ätbara.

Jag har sett ut några andra oprövade recept som jag ska använda nästa gång energin kommer till mig. Bl a vill jag göra rabarbermarmelad och sherbet (sorbet med mjölk) eller rabarberglass. Det finns så många rabarberrecept och ändå har jag nästan alltid hållit mig till just de tre varianter jag nu har gjort. Nu ska det bli lite nytänk i produktionen.

 

En liten del av lemonad och kakproduktionen.

 

Även den här morgonen gick jag och Kasper lite tidigare än vanligt. Strax efter klockan sex i morse lufsade vi iväg till skogen. Stadspromenaden i förrgår var mysig och annorlunda men skogen ger en helt annan känsla av lugn och frid. Kameran följde med. Det är underligt hur mycket mer man ser när man letar efter motiv. Små, små ogräs visar sig ha otroligt vackra blommor som man aldrig lägger märke till om man inte kryper långt ner i växtligheten. Tänk så mycket vackert det finns men som vi missar. Mitt nyvaknade fotointresse visar mig en helt ny dimension 🙂

Ett litet kollage över sådant som inte hör hemma i naturen men som ofta finns där i alla fall.

 

Vita blommor finns det ett överflöd av.

 

De här gula skönheterna var så små att jag nästan missade dem. Jag är helt fascinerad av vad jag hittade.

 

De här ogräsen var inte riktigt lika små men jag kunde inte se att de är så detaljrika utan kameran.

 

 

När vi kom hem satte jag mig ner på huk för att fota en av alla tusenskönor i gräsmattan. Genast kom Kasper och la sig mitt framför kameran och tittade på mig med en blick som tydligt sa att han är ett mycket finare motiv. Naturligtvis höll jag med honom så det blev en bild på min vackraste Kasperblomma i stället.