Det trodde jag att jag också hade gjort. Efter att ha plockat stolta fjällskivlingar på varje morgonpromenad i över en vecka, kände jag mig klar med svampplockning. Då dök nya sorter upp och det är så svårt att bara gå förbi. Jag trodde att jag hade hittat massor av smörsopp, hattarna såg lika klibbiga ut, men vid lite närmare granskning såg jag att de inte hade någon ring på foten. Jag tog i alla fall med mig bara ett litet gäng svampar eftersom jag ville konsultera svampboken för att vara säker. Kanske mindes jag fel. Men jag hade rätt. Nu gjorde det inget för enligt mina efterforskningar är det här grynsopp och den är en lika fin, trestjärnig matsvamp som smörsoppen.

Hatten är dock lika slemmig (ännu en slemsvamp) och egentligen ska en svampkniv följa med ut i skogen vid svampplockning. Problemet för mig är mina två svansviftande följeslagare. Det är lättast att bara stoppa ner svamparna i en påse och ta hand om dem när jag sitter hemma i lugn och ro. Det gick bra. Det kladdiga skinnet på hatten hade inte torkat in ännu så jag kunde lätt ta tag i det och dra bort det från hattarna. Inte lika slemmigt som hos citronslemskivlingarna tack och lov. Jag vet faktiskt inte om det är nödvändigt att ta bort skinnet men så lärde min man mig att man ska göra och det känns trevligare att tillreda svamparna utan slemmet.

Jag skulle kunna plocka hur många grynsoppar som helst. Nu växer de överallt. Men de hör inte till mina största favoriter, lite väl svampiga för min smak. De ska blandas med annan svamp i någon slags matlagning så småningom.

I morse var jag helt övertygad om att jag var färdig med svamp för den här säsongen. Men vad gör man när det helt plötsligt dyker upp ett helt hav (nästan i alla fall) med fjällig bläcksvamp. Det är helt omöjligt att bara strunta i dem. Det var länge sedan jag plockade bläcksvamp så även om jag kände väl igen dem ville jag ändå kolla upp dem lite innan jag helt säkert kan säga att det är just sådana. Det enda som får mig att tveka är en fot. Hatten var som den ska och den växte bland alla andra bläcksvampar, men foten var inte helt slät och vit. Mer forskning krävs innan jag vågar äta min svamp. Jag har en liten förhoppning om att kanske få svar av duktiga och kunniga Anki om vad det är. Foten syns längst ner till vänster på bilden. Jag slängde den men hatten hade trillat av när jag kom hem så jag vet inte vilken hatt som hör till. Om det är något mysko med den foten så slänger jag hela svampskörden.

Bläcksvamp ska bara plockas om den är helt vit. De små exemplaren brukar vara fina men jag blev lite förvånad när denna lilla bebissvamp såg ut så här på insidan. Inte så kul och om man väntar för länge blir hela svampen en svart, klibbig sörja (därav namnet). Det vill man inte ha.

Jag kommer förmodligen att plocka ett nytt lass med fjällig bläcksvamp i morgon. Men då kommer jag att vara väldigt noga med att kolla alla fötter så att jag inte riskerar att behöva slänga bort allt.

Som lite omväxling till all svamp kommer här ännu en kvällshimmel från Mjölby.

Jag har själv inte varit aktiv på några dagar och kanske är det därför jag inte har tänkt på hur tyst det har varit från er sida, kära bloggvänner.  I dag har har det dock känts lite tomt och det tog en stund innan jag förstod varför. Många av er brukar vara väldigt snabba med att svara på kommentarer och plötsligt kom jag på vad det var som saknades. Jag har läst era inlägg och skrivit kommentarer men det har inte plingat till som det brukar i min mobil när svaren kommer. Jag kunde inte tro att ni allihop samtidigt har slutat svara på kommentarer eller att alla har varit lika upptagna. Nu har jag precis gått igenom alla inlägg några dagar bakåt i tiden (jag följer er på ”bloglovin” och har en lista där) och jag vet nu att ni har svarat lika snällt som vanligt. Det är något annat som är fel eftersom jag inte har fått aviseringar om det.

Jag undrar om det bara är era svar som inte syns hos mig eller om kommentarer också försvinner eller inte går att få igenom. Om jag inte får en enda kommentar på det här inlägget så måste jag leka detektiv. Det kanske inte är så krångligt och jag borde väl ha tittat i ”inställningar” innan jag skrev det här. Men det är för sent nu så jag gör det efteråt i stället 😉

Livet är ganska händelselöst. Jag plockar svamp (surprise!). Men nu har jag bestämt mig för att inte plocka en enda stolt fjällskivling till. De sista exemplaren fick följa med mig hem i morse men nu vill jag inte ha fler…och ingen annan svamp heller känns det som.

I dag kom jag äntligen iväg och lämnade in min krånglande mobil. Jag är så nöjd med min gamla, spruckna så jag vill egentligen inte ha tillbaka den andra. Men gäller fortfarande garantin så är det dumt att inte utnyttja den och det är ju bra att ha en hel telefon i reserv. Det blev ett besök på Rusta också för att fylla på hundgodisförrådet. Det blev dentasticks (en billigare variant än originalet) och torkade kycklingfiléer. Nu har jag så vi klarar oss i flera månader. Vanliga tuggpinnar ger jag inte min hund. Dels för hans känsliga mages skull och dels för att de är fulla av kemikalier och är restprodukter som inte ens duger till bilsäten. Men torkade kycklingfiléer är både smaskigt för en vovve och bättre för hans mage.

Alla har nog varit med om att de foton man tar inte blir som det man såg i sökaren, eller på displayen. Oftast raderar i alla fall jag de bilderna direkt och försöker igen. Men i går kväll blev det tvärtom. Jag var inte nöjd med de bilder som visade en korrekt bild så jag raderade dem. Men de misslyckade bilderna blev ganska spännande. Suddiga men fantasieggande. Vad är det vi ser egentligen? Jag vet, och ni kan säkert också klura ut det. Men hur en kamera, som hålls så stilla som mina händer klarar att hålla den, kan få till ljuset så här, det kan inte jag förklara. Jag förstår att det har att göra med optik, ljuskänslighet etc. Alla finesser som gör en kamera till en kamera. Jag vet för lite om hur min kamera fungerar för att kunna förklara och för mig är det inte så viktigt. Men nog skulle en bra historieberättare kunna få till något spännande av de här bilderna. Synd att de är så suddiga för annars skulle de kunna vara ganska fina.

Det här däremot, det är en man som hänger i skogen. En man av plast och förmodligen en figur som många ungar känner igen. Kanske en actionhjälte eller en skurk från samma story.  Han ser väldigt sammanbiten och koncentrerad ut men inte särskilt ansträngd. Han hängde bra där så jag lät honom fortsätta med det. Kanske någon har placerat honom där för att ägaren lättare ska hitta honom.

Jag fortsätter att plocka stolta fjällskivlingar på mina morgonpromenader. Men nu börjar det område, som är inom min räckvidd, bli tömt och tillväxten är inte så snabb längre. Kanske var det sista omgången som kom hem med mig i dag. Jag har sett att det finns både kremlor och en del smörsoppar också men de har fått stå kvar. Det var länge sedan jag plockade kremlor och jag måste nog läsa på lite. Jag minns hur jag brukade smaka på dem för att avgöra om de var ätliga. Men det var min man som var svampkännaren och jag litade på honom. Därför vill jag känna mig mer säker på mig själv innan jag börjar fylla mina påsar med just kremlor. Många andra svampar växer också där ute nu men jag skulle aldrig få för mig att plocka något som jag inte är säker på att jag kan äta. Kanske räcker det med svamp nu. Men det är svårt att sluta när man väl har börjat plocka. Ett beroende. Ett kul och bra beroende men ändå, det är lätt att bli väldigt fast.

Jag har avsiktligt avstått från att försöka övertala någon att ta ställning om organdonation. Det är en fråga som jag inte vill tvinga på mina läsare här. Jag står fast vid den tanken och det här är inte någon propaganda utan bara lite information om vad som händer i mitt liv. Precis som det brukar vara.

Ni, som följer mig regelbundet, vet att jag väntar på en ny lever och att jag gör det p g a en genetisk leversjukdom. Den innebär att hundratals cystor täcker min lever och att både de och levern växer. Därigenom påverkas även andra organ och p g a det mår jag inte så bra. Min sjukdom är inte livshotande men ger så stora besvär att jag har blivit godkänd för att hamna på transplantationslistan. Jag har väntat i 21 månader och det är som det ska eftersom de med rädsla för att inte överleva innan de får sin lever måste prioriteras.

Det finns en organisation, MOD (Mer OrganDonation) vars syfte är att synliggöra och informera om behovet av organdonationer. Genom kampanjer och deltagande i olika event vill de påverka människor att ta ställning i donationsfrågan. De har tidigare haft en kampanj under namnet ”Vad väntar du på?” och den fick stort genomslag. Nu ska en ny likadan kampanj snart starta och i den kommer jag och flera andra personer på listan att vara ”fotomodeller”. Hur och när får ni se senare. Just nu väntar jag på att bli kontaktad av en fotograf som har fått info om upplägg av företrädare för MOD.

Det är klart att jag uppskattar om så många som möjligt registrerar sig som donatorer. Jag har själv tagit ställning för många år sedan, långt innan jag visste om mina problem. Nu duger varken mina njurar eller min lever men jag står ändå kvar i registret eftersom jag tror att det finns andra organ som kan användas. Men detta kan vara en känslig fråga och jag vill inte säga till någon hur de ska göra. Möjligtvis kan jag önska att alla funderar och tar ställning för ja eller nej till organdonation. Det kan finnas många orsaker till att några inte vill donera och de skälen måste respekteras. Men det kan också vara så att några aldrig har tänkt tanken men ändå väldigt gärna vill anmäla sig till registret. Då kan det kanske vara bra med en liten påminnelse om det. Mer om mitt deltagande i kampanjen, och naturligtvis även om själva kampanjen, kommer senare. Tänk på att ingen behöver lämna information om sitt ställningstagande om ni kommenterar.

Nu är det ju så att jag inte har mycket annat än svamp i tankarna den här tiden. Jag berättade om mitt fina fynd för några dagar sedan. Stolta fjällskivlingar precis bredvid stigen där jag vanligtvis går mina hundpromenader. Nu har jag plockat lika många av den sorten tre dagar i rad och jag börjar nästan bli rädd för att gå till skogen. Det ploppar upp många nya exemplar hela tiden och i morse fyllde jag två hundbajspåsar. I mitt hem luktar det svamp som torkas och på tidningar och i ugnen finns svamp i olika stadier av torka. Skörden från i morse hanterade jag lite annorlunda. Fötterna ska torkas, de duger inte till annat än att torkas och malas till svampmjöl. Men hattarna rensade jag från de största skivorna och skar i bitar som sedan stektes lite knapriga. Jag kryddade försiktigt med lite salt, citronpeppar och lite vitlök. Det blev riktigt mumsigt och jag tror att jag ska göra en paj med god svampfyllning. Men det är så tråkigt att den stora skörden resulterar i en så ynklig liten färdigtillagad mängd svamp. Titta på bilderna så kanske ni kan förstå lite av min besvikelse. Det är inget nytt. Jag vet ju hur det blir. Men det är ändå tråkigt.

Alla hattar på den första bilden…

…blev till den här lilla mängden stekt svamp. Bara några deciliter.

Jag fortsätter med min utmaning att laga till två nya rätter per vecka. Den här veckan är naturligtvis svamp i fokus och här är något jag aldrig har gjort förut. Jag hade filodegsplattor i frysen och tänkte att jag skulle se om jag kunde få till en god vegansk svamprätt. Jag är inte stolt över utseendet. Till mitt försvar vill jag upplysa om att jag aldrig tidigare har använt filodeg. Jag gjorde som man skulle men de trekanter som skulle bli resultatet uteblev. I stället blev det svampknyten i filodeg som ser ut som klumpar och som dessutom har spruckit och släppt ut en del av fyllningen. Men jag bjöd min syster och hon brast ut i ovationer och superlativer och de blev faktiskt väldigt goda och frasiga. Lite sallad till satt fint och nu har jag gjort min syster glad genom att bjuda på en liten enkel måltid. Nästa gång kanske jag lyckas få dem lite snyggare också 😉

Jag hade inga förhoppningar om att se något utöver det vanliga när jag gav mig iväg med hundarna till skogen. Men just idag dök det upp flera överraskningar och det är så typiskt när kameran var kvar hemma. Räddningen, mobilen, är ju alltid med så den fick duga. Första överraskningen var den här:

När jag återigen plockade fram mina undanlagda svampögon (jag vågar nästan inte använda det ordet längre för nu tror jag att ni har börjat tröttna) hittade jag många fler. Jag trodde att jag visste vad det var för sorts svamp men helt säker var jag inte. Jag har aldrig plockat stolt fjällskivling själv men jag har ett vagt minne av hur glada mina föräldrar var när de en dag, för många år sedan, berättade att de hade hittat just stolt fjällskivling. Jag tyckte mig minnas att de såg ut ungefär som den här svampen. Jag tog fram en av hundbajspåsarna (alltid redo när man har hund) och snart var den full med fina svampar. När jag kom hem tog jag fram svampboken och jag är nästan 100% säker på att det verkligen är stolt fjällskivling. Allt stämmer och då har jag även kollat förväxlingssvamparna.

Nu till frågan hur man bär sig åt med dessa svampar. Som tur är finns nätet och jag har googlat både hur de ska rensas och användas så nu känner jag mig redo att göra något gott av dem. Det verkar som om de flesta är överens om att hattarna är godast panerade och stekta och foten ska torkas och mortlas eller malas till ett pulver som är en fantastisk smaksättare i t ex såser eller soppor. Undrar om det går att frysa hattarna och spara dem till det tillfälle då jag vill steka och bjuda på dem. Det skulle vara kul att använda dem till en vegansk middag när min son kommer och hälsar på nästa gång (det finns en annan person numera som lockar mer än att hälsa på mamma 😉 ). Men om denna, enligt min son fantastiskt trevliga och fina person, vill följa med så är hon också välkommen att smaka panerad och stekt hatt av stolt fjällskivling 🙂 Kan någon missa den inbjudan tro? Om någon har ett tips om hur stolt fjällskivling bäst tillreds så är jag tacksam för förslag.

Nu till nästa överraskning. När vi kom ut ur skogen och nästan var hemma igen dök en hare upp precis framför oss. Båda hundarna stelnade till men ingen av dem sa något. Det verkade vara en väldigt förvirrad hare för den skuttade fram och tillbaka alldeles framför oss och ibland satte den sig ner och tittade. Tur att hundarna är så snälla för jag kunde hålla dem i korta koppel med ena handen och fota med mobilen med den andra. Till sist tyckte jag synd om den stackars virriga haren och gick därifrån. Då såg jag att den skuttade iväg precis där vi hade kommit gående. I vår familj kan vi skämta om de olika diagnoser som vi har och tanken slog mig att kanske det här var en autistisk hare som har svårt för förändringar och känner ett tvång att följa samma rutiner (stigar) som den alltid följer. Vid den tanken kände jag en extra liten ömhetskänsla och sa nästan ett åååh, högt för mig själv.

Här ser ni min fina skörd. Jag kunde inte hålla mitt löfte och sluta skriva om svamp. Men det var nog egentligen inte ett löfte utan bara en gissning.