Den här gången åkte jag till Vitsand, en annan entrè in till Tivedens nationalpark. Därifrån utgår ett antal spår och vill man gå riktigt långt kan man gå runt hela sjön (Stora trehörningen) och även göra små utstickare på övriga leder. Så ambitiös var inte jag. Jag hade tittat på kartan och bestämt mig för att slå ihop tre relativt korta leder till en vandring. Det är svårt att säga hur långt jag gick eftersom jag inte följde någon av lederna till slutet. Men min app i mobilen säger 5,5 km. Kanske är det en km mer än det skulle ha varit men mer om det lite längre ner.

Jag åkte från stugan vid åttatiden i morse och ca halvnio började jag vandra. Då var det fortfarande ganska svalt, bara ca tjugo grader. Jag var tacksam för att en stor del av leden gick i skogen.

Leden var lätt bitvis och lite mer krävande på andra ställen. Inget som gav mig några bekymmer och jag tyckte att det var skönt att gå och se mig omkring. Tänk om jag hade tittat på rätt ställen. Så bra det hade varit. Här konstaterade jag att ”där är en ledvisarskylt” och sedan såg jag den vita ledmarkering jag skulle följa. Då gick jag vidare övertygad om att det var rätt. Man ska läsa på skyltarna, inte bara se att de finns.

Jag gick obekymrat på. Beundrade utsikten ibland och på andra ställen höll jag blicken stadigt ner för att se så att fötterna hamnade på rätt ställe.

Som ni ser så följer jag den vita ledmarkeringen, precis som det var tänkt.

Jag hade  gått en bra bit och hunnit till nästa skylt, en bit längre bort än den här bilden, då jag insåg att något var fel. Plötsligt var jag och nosade på de leder vi gick för några dagar sedan och det skulle jag inte enligt beräkningarna. Jag läste på skyltarna och inget stämde. Då tog jag fram både ledkartan och en karta i mobilen och såg att jag hade gått alldeles fel vid förra skylten. Ni vet den där som jag inte läste texten på. Men jag såg ju ledmarkeringen. När jag tittade på kartan och såg att jag måste befinna mig på den grå leden var det inte svårt att förstå vad som hade hänt. Det var bara att gå tillbaka samma väg tills jag kom rätt igen.

Jag erkänner att jag kände mig ganska frustrerad ett tag. Sedan frågade jag mig själv vad jag hade bråttom till och svaret var ju att ingenting viktigt väntade. Jag kunde ta hur lång tid som helst på mig. Blev jag trött på slutet kunde jag bara korta ner rundan. Ingen fara på taket alltså. Men trött var jag här. Och svettig.

Så här ser de vita och grå ledmarkeringarna ut. Lätt att ta fel vid en slarvig blick. Jag lärde mig två saker. Man ska läsa skyltar och granska ledmarkeringar noga.

Landskapet förändrades när jag kom upp en bit. Jag gillar att gå på släta bergknallar efter alla stenar och rötter.

Jag tog en vätskepaus och den var väldigt välförtjänt tyckte jag själv. Där satt jag en stund på en sten och väntade på lite mer energi.

När jag kände mig lite piggare fortsatte jag och så småningom kom jag till Junker jägares sten. Tivedens största flyttblock, 15 m högt. Hur den stora stenen har hamnat här och varifrån den har fått sitt namn kan den intresserade läsa om lite längre ner. Jag ser det omtalade ansiktet både framifrån och från sidan. Det verkar inte vara en glad sten precis.

Efter detta stora flyttblock var stigen plötsligt så här fin och lätt att ta sig fram på. Jag visste att jag närmade mig entrén och några flyktiga tankar ifrågasatte om jag verkligen skulle gå längre. Återigen kom envisheten fram. Även om jag gick fel och redan hade gått ganska långt så skulle jag göra som jag hade planerat. De två leder som återstod verkade inte vara särskilt långa och den första skulle jag bara följa en kort bit.

Jag tog mig in på den svarta leden och hann inte gå särskilt länge innan…

…jag kom fram till den här skylten.

Här mötte den svarta leden den orangea. Kan någon förstå hur jag kunde få för mig att fortsätta planenligt när jag såg hur den här leden började? Jo, det kan jag förklara. För det första så ger jag inte upp i första taget. Det vore ett  misslyckande. För det andra väcktes något i mig. Ett minne från hur kul jag som barn tyckte att all slags klättring var. För det tredje tänkte jag att det säkert bara var bökigt en väldigt kort bit och sedan skulle jag lätt vandra vidare. Trött var jag redan innan och innan jag väl kom upp till toppen av all klättring så fungerade inte djupseendet och dessutom flimrade det för ögonen. Det sprängde i bröstet men ländryggen mådde ganska bra.

Efter att ha klättrat/krupit uppför och över alla stenar på första bilden svängde leden åt höger och minst lika mycket krypning återstod. Sedan blev det lite lättare men fortfarande lite bökigt och brant uppför. Ni ser inte hela stigningen här.

Jag tog små pauser och beundrade naturen. I alla fall var det vad jag intalade mig själv. Naturligtvis var det snarare så att flåset tog slut och jag var tvungen att stanna.

Äntligen uppe på toppen och jag var precis så svettig och trött som jag ser ut att vara. Här passade det bra att äta matsäcken och jag kunde faktiskt njuta av både den och vyerna. Jag tog av mig skor och strumpor en stund och var väldigt försiktig så att de inte skulle falla ner och försvinna. Det fläktade väldigt skönt där uppe så det var inte jobbigt att sitta i solgasset. Min kontaktsköterska skulle titta förebrående på mig om hon visste det men det vet hon ju inte. Jag är nog lite av en ögontjänare 😉

Jag trodde, eller snarare hoppades, att resten av vandringen skulle gå lätt. Det började bra och det kanske var femhundra meter lätt vandring. Sedan kom det här:

Det är nästan läskigare med stenar att klättra över när det lutar nerför. Efter en lång stunds kämpande och försök att inte ramla och bryta något, kom jag till sist ner hit. Det var en lättnad och jag bestämde mig där och då för att nu får det räcka med krävande vandringar. I alla fall ett tag. Jag vill ha fina stigar att gå på ett tag framöver.

Här ser ni de rundor vi/jag har avverkat i Tivedens nationalpark. Den ljusrosa markeringen är den som jag, min syster, min systerson och hundarna gick som en första vandring. Den mörkrosa markeringen visar hur jag gick idag, inklusive min felaktiga vandring.

I morgon åker jag hem och börjar packa inför nästa veckas semesteräventyr. Så mycket äventyr blir det kanske inte eftersom vi ska bo i samma stuga som förra sommaren, precis vid vattnet. Där kanske t o m jag doppar mig om sommaren fortsätter.

Jag hade tänkt ta omvägen förbi Örebro och träffa mina döttrar när jag åker hem men omständigheterna ville annorlunda. Jag gör ett nytt försök snart igen. I stället har jag hittat en vandringsled en bit härifrån som verkar mycket lättare att ta sig fram på. Jag tar förmodligen en omväg dit och ser om det ser lockande ut. En sista utflykt innan jag åker hem.

När man åker till Fagertärn bör man tänka på att ta med sig teleobjektivet till kameran, om man har ett sådant. Fagertärn är nämligen känt för att vara en av två ursprungliga växtplatser för den röda näckrosen. Den andra ursprungliga växtplatsen är Kroksjöarna, också i Tiveden. Dessa sjöar är inte ursprungsplatserna för all världens 20-tal röda näckrosarter, men för Europas. Det är alltså lite speciellt att fota de röda näckrosorna här, men eftersom de växer en bit ut i sjön så blev mitt resultat ganska misslyckat. Nåja, det är inte hela världen. Jag fick en härlig runda i vackert väder och med ännu ett stycke underbar natur.

Fagertärns naturreservat är inte stort. Ni ser hur de röda gränslinjerna bara precis omringar sjön. Jag gick den prickade leden och fick se mycket fin natur. En eloge till ansvariga för att en lång sträcka i början är handikappanpassad. Det är den del av prickarna som är lite rödfärgad.

Trots misslyckandet låter jag de röda näckrosorna vara med, som ett bevis för att jag såg dem 😉 De gula näckrosorna växte lite närmare land så de var lättare att fota.

Jag bangar minsann inte för lite svår terräng 😉 De, som kom strax efter mig vände här men jag tänkte att det inte kan vara värre än det jag redan varit med om.

Visst var det kuperat och lite knöligt emellanåt men med bra skor och ett anpassat tempo var det inga problem.

Jag fick fin utsikt som belöning.

Även här finns det stora klippblock. Inte alls lika imponerande som i nationalparken men ändå värda att notera.

Jag stannade på en solig stenhäll och åt min matsäck. Det kanske ser ut som om jag har övergett min veganska kosthållning men det är en vegansk variant av rökt skinka, soyabaserad 😉 Vet inte varför de måste kalla den ”rökt skinka” men det finns väl någon uträkning med det.

Leden gick ner till sjöns nivå…

…och upp i höjden igen. Jag tycker inte att det var svår terräng. Den var lite krävande men om jag med lätthet tog mig runt så gör alla andra relativt friska personer det också.

Ännu en härlig vandring var över. Det var inga problem att gå ensam. Mitt tidigare sällskap var väldigt uppskattat och det är alltid kul att ha någon att skratta åt vedermödorna med och prata om upplevelserna med. Men den här rundan blev en annan sorts upplevelse. Jag tog det lugnare, tog in natur, väder och ljud och jag tänkte på hur skön luften var.  Några gånger tänkte jag på hur underligt det var att gå där utan Kasper. Men den Kasper jag såg inom mig var en ung, stark hund som med lätthet skulle ha klättrat, hoppat och glatt tagit sig fram överallt. Det här var lite för strapatsrikt för honom sista tiden.

Nu närmar sig klockan halvåtta på morgonen och det är dags för mig att göra mig i ordning för nästa äventyr. Det blir en varm dag så jag vill komma iväg skapligt tidigt. Idag blir det en annan del av Tivedens nationalpark som ska få besök av mig.

Jag avslutar med några bilder från igår kväll, då jag gick en promenad ner till sjön.

Vi tänkte oss en lite enklare vandring än den i Tivedens nationalpark, när vi igår förmiddag gav oss iväg mot naturreservatet Utnäset. Några mil nedanför Vätterns norra spets, på den västra sidan, ligger detta vackra naturreservat med en vandringsled på 4 km. Lägger man till promenaden från parkeringen till ledens början så blir rundan totalt 5 km. En  lagom promenad. Det var en mindre krävande vandring än dagen innan men det var en hel del uppför och nerför och ibland inte särskilt jämn mark under fötterna. Innan vi var framme vid själva leden var stigen till stor del spångad och det var inte så kul för lite ängsliga hundar. De gick på spången när de var tvungna men hoppade gärna ner och gick på sidan när de kunde.

Första glimten av en av Vätterns vikar.

Blåbären var söta och goda.

Som sagt, kuperat även här men i alla fall en ganska fin stig.

Vattnet var riktigt grönt på vissa ställen.

Trots alla bad- och drickaställen så är det gott att få vatten ur den lilla kåsan. När det serveras så blir det kö.

Man måste även fylla på magen med något ätbart och blåbär är alltid gott.

När det känns jobbigt att själv behöva plocka blåbären så ställer matte upp.

”Men mamma, jag då. Glöm inte mig och att jag älskar dig mest”.

Den här vandringen tog två timmar. Precis lika lång tid som den kortare runda vi gick dagen innan. Det visar tydligt vilken runda som var mest krävande. Men nog var vi trötta även efter den här utflykten. Den kändes i benen och även om vandringen inte var lika krävande så sa min ländrygg att den gjorde gott.

Tänk så många vackra platser och vandringsleder vi har överallt i vårt land. I närområdet här finns det massor av härliga promenadstigar och leder. I dag ska jag ge mig i kast med att gå runt Fagertärn. En vacker sjö i ett litet naturreservat, som i stort sett bara omsluter sjön och vandringsleden. Min syster och systerson åker hem nu på förmiddagen och jag ger mig ut ensam på kommande äventyr. Lite tråkigt, men jag vet att jag kan roa mig på egen hand.

Vi kom till Tivedens nationalpark ca halvtio på förmiddagen och det var en bra tid att börja vandringen på. Vid entrén, där alla leder börjar, såg vi några andra människor men under nästan hela vår vandring var vi helt för oss själva. Bara den fantastiska naturen och vi. Fantastisk är den på flera sätt. Det är en skog som är tänkt att utvecklas till naturskog och den har de senaste decennierna varit opåverkad av storskaligt skogsbruk. Den krävande vandringen är inte något för rörelsehindrade men om man klarar av lite strapatser så bjuds man på vackra vyer, varierande natur, klippformationer och många andra upplevelser.

Den runda vi valde ut för vår vandring är ca tre km lång. Det är en uppskattning eftersom vi korsade olika leder och tog oss runt via tre olika leder. Tre km låter inte särskilt långt men vi behövde ganska precis två timmar för att gå den biten. Visserligen stannade vi till för vila, fotograferande och hundbadande men den effektiva vandringstiden var ändå ganska lång i förhållande till längden. Det är helt förståeligt när man vet vilken terräng vi forcerade. Vi klättrade både uppför och nerför och emellanåt gällde det att hålla tungan rätt i mun. I alla fall för en tant med dåligt balanssinne. Men naturupplevelsen var helt klart värd vedermödorna och jag tycker egentligen att det är kul med en utmanande vandring.

Min systerson, som också var med på utflykten men inte vill figurera på diverse nätsidor, sa till sin mamma att det skulle vara fint om hon kunde titta fram genom den roliga roten. Självklart ställde hon upp och någon blev väldigt nyfiken på vad hon egentligen höll på med.

Vi kom till Stenkällan där stora klippblock gör naturen speciell.

Leden fortsätter ner under en del av klippblocken och då är det bara att följa den.

Hur går det för dig moster?

På slutet av rundan blev det helt plötsligt som en stor folkvandring som kom emot oss. Med tanke på den krävande naturen blev vi lite förvånade över hur många småbarnsfamiljer vi mötte. Att de flesta hade hundar med sig är inte lika förvånande. Det är sådana här äventyr vi hundmänniskor ofta tycker om. Men att små barnben ska orka ta sig runt, det tyckte jag först verkade vara en svår uppgift (kanske mest för föräldrarna). Sedan tänkte jag tillbaka på min egen uppväxt och jag älskade allt som liknade de här strapatserna. Jag skulle glatt ha följt med på ett sådant äventyr och inte kännt att jag var trött innan vi kom hem.

Både vi och hundarna var väldigt trötta, men också väldigt glada, när vi kom tillbaka till vår stuga. Det blev ingen mer långpromenad men det var alla nöjda med. En positiv sak jag upptäckte var att min ländrygg och höft mådde mycket bättre av att gå i väldigt kuperad natur än på släta vägar eller stigar. Jag blev inte alls lika stel eller hade lika ont som jag brukar. Det kom lite senare i stället men jag fick en liten paus från stelheten.

I dag väntar nya äventyr men den här gången blir det inte nationalparken utan en vandring vid Vättern.

Det är där vi är nu. Stigmansgården utanför Karlsborg, bara några km från Tivedens nationalpark.

Men först ett bildbevis på att vi såg en midsommarstång igår och att min syster, på min uppmaning, tog hundarna med sig i en midsommardans kring stången. Vi hittade stången vid hembygdsgården. En gård med många fina gamla hus på en udde i Svartån. Jag ska visa mer från den när jag någon gång har kameran med mig.

Nu är vi alltså på semester (om man kan ha semester som långtidssjukskriven). Vi tog två bilar eftersom min syster och hennes son inte kan stanna lika länge som jag. Jag tvivlar på att vi hade fått plats i bara en bil så det var nog lika bra. Stigmansgården är en lägergård och byggnaderna är precis så slitna som jag förväntade mig. Men vad gör det. Det är rent och allt fungerar. Vi har sådan tur att vi är de enda besökarna den här veckan. Nästa vecka kommer det ett stort gäng med massor av schäfrar (minst tjugo st) men nu är det väldigt lugnt och skönt.

Vi fick inte den stuga jag hade bokat (första bilden). Det är synd för utsiktens skull, men å andra sidan är den stuga vi fick mycket större. Den här stugan sker det någon slags renovering i och därför blev det så här.

Mittemot den mindre stugan ligger den här, med tio sängar fördelade på fyra sovrum. Vi får alltså varsitt rum och har ett över. Tre av sovrummen har våningssängar men jag fick det lite lyxigare rummet med en dubbelsäng. Det är jag tacksam för. Men med ålderns rätt ska man väl ha någon fördel.

När vi hade installerat oss tog vi en liten promenad ner till Bocksjön. Vi följde först en stig men kom ganska snart ut på en grusväg.

Nere vid sjön var det väldigt bråttom ut i vattnet för vissa. Som jag förstår det ska det röjas bort mer vass här nere. För hundarnas skull går det bra ändå men nog skulle det bli finare efter en röjning.

Idag nöjer vi oss med att se oss omkring lite här i närområdet. I morgon däremot tar vi oss till nationalparken. Vädret verkar bara bli bättre och bättre så vi får nog några sköna dagar här.