Igår kväll, strax efter kl 22.00, tänkte jag gå ut och se om det var en fin kvällshimmel. Jag hann inte mer än komma ut genom dörren så hörde jag ljud från vattnet, precis nedanför tomten. Jag såg en and skymta fram och skyndade mig ditåt för att hinna få en bild.  Inga problem. Den stora andfamiljen var inte ett dugg intresserad av att försvinna. De stormade upp mot mig och förvånad, och kanske lite chockad, satte jag mig i säkerhet bakom fårstängslet. Idiotiskt tänkt. Inte ger ett sådant staket något skydd mot änder 😉

Gräsandfamiljen (tror jag att det är), bestående av en mamma och elva ganska stora ungar (återigen en gissning som jag tycker verkar trolig) kom snabbt springande, samtidigt som de verkade beta av gräset. Jag backade längs staketet för att kunna fota och de sprang efter.

Mamman gick hela tiden och höll vaksamt uppsikt samtidigt som hon förde sin kull mot mig. Jag fortsatte att backa längs staketet och de följde snabbt efter.

När staketet tog slut vid husknuten tvekade de faktiskt en liten stund men snart tog sig en unge igenom (kanske mamman manade på den) och snabbt som attan kom hela flocken igenom och sprang mot mig.

Då skyndade jag mig in genom dörren och ropade skrattandes till min syster att jag var utsatt för en andattack.  Vi ställde oss och tittade ut en stund på änderna som stod där utanför och tittade tillbaka.

Vad ska vi göra, sa någon av oss (minns inte vem). vi funderade på att släppa ut Nalle. Han skulle inte göra dem illa men de skulle ju inte veta det. Nej, tänk om de biter honom, fick jag ur mig. Min syster tog Nalle i halsbandet och öppnade dörren försiktigt, rädd för att hela flocken skulle få för sig att springa in. Men äntligen betedde de sig som jag föreställer mig att fåglar ska göra. De skyndade ut genom staketet medan Nalle bara stod tyst och tittade nyfiket på dem.

Där stod de sedan vid sjökanten och tittade tillbaka på oss. Ivriga att sätta igång en ny attack. Till slut gav de sig i alla fall iväg ner i vattnet igen.

Lite senare gick jag ner till sjön för att återigen göra ett försök med himlen. Jag smög fram ifall de fortfarande var i närheten.  Det var de. De simmade lugnt omkring vid grannens brygga. När de fick syn på mig satte de fart igen men jag stannade inte kvar för att vänta in dem. Jag tog ett snabbt kort på kvällshimlen och skyndade mig in i min lilla gäststuga.

Jag undrar vad de ville och om detta är ett normalt beteende. En gissning är att de är vana vid att bli matade och tiggde något gott. Men de såg välnärda ut och jag vill inte uppmuntra ett sådant beteende så jag funderade inte ens på att hämta bröd för att ge dem smulor. De borde kunna hitta mat på egen hand. Jag har funderat lite på vad som hade hänt om jag hade stannat kvar, kanske hukat och väntat in dem. Hade de stannat en liten bit ifrån mig eller hade jag haft dem i knät och lite överallt när de nådde fram. Skulle de ha bitit mig för att få mig att förstå eller skulle jag ha kunnat klappa dem. Kanske får jag nya chanser att testa men jag tror att jag måste avstå. Min läkare och kontaktsköterska skulle säkerligen bli upprörda om de visste att jag utsatte mig för den bakteriefloran. Jag kanske ska övertala min syster till att försöka i stället 😉

Ibland behövs inte så mycket text. Den här dagen är ett bra exempel på det och bilderna kan till stor del tala för sig själva.

Största lyckan var nog att matte kom ut i vattnet. Eller så var det läskigt och han ville rädda henne.

Någon ser inte så glad ut. Men det är klart, har vingarna börjat gå sönder så kan vem som helst bli lite missnöjd.

Efter flera timmars badliv måste man vila. För min del är njutningen en kopp kaffe efter middagen, intagen i den sena eftermiddagssolens sken.

Underligt hur en plats, som man bara har bott på i totalt fyra dygn tidigare, kan kännas som hemma och vara så välbekant. Det måste bero på att det väcker minnen från hur mitt liv var förr, då jag var van vid att se en sjö när jag tittade ut. Men det påverkar säkert också att vi hade en så mysig och skön tillvaro här i höstas och att både Nalle och Kasper stortrivdes med närheten till vatten. Nu var det bara en hund som gav sig ut i sjön så fort han kom ut ur bilen. Men han var glad för två och fick riktiga tokryck. Tyvärr hinner man ju sällan få fram kameran i tid för att fånga de roligaste momenten. Här var mobilkameran tillgänglig snabbast och lite lycka hann jag med att föreviga.

Det var inte alls lika roligt när fårstängslet sattes upp och det inte var fri tillgång på bad längre. Men är man hund så får man inte springa fritt bland grannar eller ut på grusvägen. Och det är skönt för alla parter att kunna ha dörren öppen.

När vi var här i höstas bodde min syster i gäststugan och jag fick sovrummet i stora stugan. I år är det jag som huserar här och det trivs jag väldigt bra med. Det ingår städning i kostnaden men hundhår måste man själva städa bort. Då är det smidigast att den som inte har en hund bor i lillstugan så att den slipper städas 😉 Alla sängar är sköna så för den skull spelar det ingen roll. Nu kan jag bre ut mig i en 140 cm säng.

Den lilla kanonen står kvar på sin plats.

När det närmade sig sovdags tog jag ett foto på kvällssolen innan jag gick hem till mig.

Tänk att få vakna, dra upp rullgardinen och se en sjö. Jag var så bortskämd med det för bara fyra år sedan och nu vet jag hur bra jag hade det. Men man blir lätt hemmablind och kanske är det bättre att ibland få komma till en sådan plats för att uppskatta det till fullo.

En hare satt på gräset men att fota genom en inte helt ren fönsterruta och dessutom lite hastigt, för att hinna, är inte det optimala. Den var inte lika snäll som fotomodell som den på Stigmansgården 😉 Snabbt skuttade den iväg innan jag hann glänta på dörren för att få ett bättre foto.

Jag gick ner till stora stugan för att ge Nalle hans mat och sedan ta med honom på en promenad. Vi kom till en liten kohage. För länge sedan, kanske 5-6 år sedan, skrev jag om min rädsla för att tillsammans med hundar passera kor. Min äldsta dotter upplyste mig om att jag hade ”bovinofobi”. Riktigt så illa är det inte för utan hundar är det inga problem. Men efter att ha fått veta att kor ser hundar som fiender och att flera överfall har skett, så undviker jag helst att gå förbi dem i hundsällskap. De gånger jag har varit tvungen har jag tvingat hundarna att småspringande och i kort koppel skynda förbi de farliga kreaturen och mitt hjärta har bultat snabbt samtidigt som jag har hållt andan.

I går eftermiddag gick jag tillsammans med min syster och Nalle förbi just de här korna. Jag var inte hundansvarig och det kändes lite lugnare. Kossorna var snälla och tittade bara  lite på oss. Därför vågade jag ta vägen förbi med Nalle i morse. Jag kände en liten panikkänsla när vi närmade oss och när korna gick fram till staketet kom den gamla rädslan tillbaka. Men jag fick med mig Nalle i ett snabbt tempo och när vi hade kommit en bit förbi vågade jag stanna och ta en bild på lite avstånd. Det ser ut som om vi är nära men bilden är både inzoomad och beskuren.

Tillbaka till vårt tillfälliga hem igen. Jag skulle kunna bo här hela sommaren. Enkelt, men det är väl så en sommarstuga ska vara.

Det kändes lite tråkigt att lämna Stigmansgården. Det är inte det mest fantastiska boende jag har hyrt men jag har trivts väldigt bra. Ingen hemlängtan alls. Det var skönt att ha sällskap de första dagarna för det hade nog känts lite ensamt att komma dit och inte ha någon att dela upplevelsen med. Vi hade roligt under våra vandringsäventyr och det kändes hemvant att ha de jag bor med i vanliga fall, med i stugan. När de åkte hem hann jag aldrig känna tomheten eftersom jag gav mig iväg samtidigt. Men jag åkte inte hem, utan till nästa äventyr.

Jag lär nog inte komma tillbaka hit i brådrasket, om ens någonsin. Jag hann göra det jag ville under de här dagarna så nästa sommar blir det någon annanstans jag bokar stuga. Det är skillnad på den stuga vi ska hyra nästa vecka. Där har vi egen badplats 10 m från stugan så där kan vi ägna oss åt annat.

Jag hade googlat på vandringsleder i närheten och bestämde mig för att ta omvägen förbi Skalltorp där rastplatsen ”Röa Broa” finns. Därifrån går det två leder, egentligen tre eftersom den ena har två olika längder.

Det tog ett tag innan jag hittade den led jag tänkte gå. Återigen fick en karta i mobilen hjälpa mig. När jag kom till början på leden såg det ut så här.

Jag var nära att vända direkt eftersom jag har lite fästingfobi och att gå barbent här är ingen dröm. Men jag plockade fram envisheten igen och tänkte att jag får väl leta fästingar senare. Bitvis blev det lite bättre väg men det var mycket gräs att forcera. När jag kom fram till platsen då jag skulle svänga av såg det ännu värre ut och då räckte det inte med envishet. Jag tvärvände.

En halvtimme vandrade jag på denna tråkiga led totalt innan jag kom till starten och bestämde mig för att följa en annan led en bit. Den var för lång för att jag skulle vilja följa den runt men den här stigen var betydligt trevligare.

Så länge leden följde sjön var det en skön och fin vandring. Jag var ute och promenerade mellan halvnio och tio på förmiddagen så värmen hade ännu inte nått sin högsta topp. När stigen vände från sjön såg den plötsligt precis likadan ut som den första jag följde. Då fick det räcka. Jag hade ingen lust att plöja fram genom mer gräs så jag gick tillbaka, nöjd med att ändå ha fått en lagom runda även idag.

Jag satte mig vid bordet på rastplatsen, tog av mig strumpor och skor (underbart), plockade bort en fästing och åt min matsäck samtidigt som jag vände ansikte och ben mot solen en stund. Bara en liten stund. Jag kanske inte helt följer direktiven från vården men eftersom jag alltid har tålt solen väldigt bra, unnar jag mig korta stunder utan solskyddsmedel ibland.

Medan jag satt där och njöt funderade jag lite på hur jag skulle ha levt utan min Tens-apparat. Jag skulle inte ha klarat av någon av de vandringar jag gjort de senaste dagarna. Den har fått jobba för högtryck för vi har även gått promenader som jag inte har skrivit om här.

Jag tänkte tillbaka till innan jag upptäckte vilken nytta denna manick gör. Då hade jag alltid bråttom för att hinna gå en runda innan det gick för lång tid. Efter en kvart började det bli jobbigt och tog det en halvtimme så fick jag en skärande smärta i bröstryggen. Det gjorde så ont att det började flimra för ögonen och jag blev som förlamad i hela ryggen. Den smärtan har inget med min fibromyalgi att göra men ingen har kunnat säga vad den beror på. Jag fick låna en Tens av sjukgymnast för att ligga i sängen och få lindring. Det gjorde ingen skillnad. Jag har inte ont när ryggen har stöd. Jag testade att ha den på mig när jag lagade mat och det var en riktig wow-känsla. Nästa steg var att ha den på promenader. Det var total lycka när smärtan helt uteblev. Jag var lite orolig för att den i stället skulle bli värre när jag kom hem och stängde av de elektriska impulserna. Men det var ingen skillnad mot hur det vanligtvis var. Jag insåg att jag hade hittat något livsavgörande för min del. Jag kunde plötsligt följa med på utflykter, gå på stan och vara med i många situationer som varit omöjliga förut. Ett enda ord beskriver min lyckokänsla: FRIHET.

Numera tänker jag knappt på det. Jag sätter bara fast fästplattorna på ryggen, ordnar till kablarna så att de inte hänger ner nedanför tröjan, fäster själva tensen i skärpet och går iväg. Jag köpte ganska snabbt en egen och sedan dess har jag hunnit förbruka ett antal. Jag minns inte exakt vilket år jag hittade denna mirakelmanick men dessa problem började 1998 så det var något av de första åren på 2000-talet. Vilken skillnad den gör. Tyvärr är det inte möjligt att använda den tillräckligt mycket för att klara av att arbeta. Då skulle jag, trots fibromyalgin, ha klarat åtminstone 25%

Tacksam för att jag har detta hjälpmedel, packade jag ihop mina saker och satte mig i bilen för att åka hem. Det kändes faktiskt ganska bra att få landa hemma någon dag innan vi ska iväg igen.  Min syster och hundarna var ute på en kort promenad när jag kom hem. Jag var glad för att jag inte var med dem för det var alldeles för varmt då. Hundarna märkte genast att jag var hemma och de kom uppspringande till mitt våningsplan direkt och hälsade mig välkommen. Några timmar senare åkte min syster iväg på en spelning med sin grupp (pork from cork) och då fick Kaya följa med och avlämnas hemma hos sin Husse. Nalle och jag tog en kort runda efter middagen. Det var fortfarande för varmt för att det skulle vara skönt och Nalle försökte nästan genast få mig att vända tillbaka. Men jag gav inte efter förrän han hade uträttat sina behov och sedan slapp vi båda ifrån hettan.

Nu är det uppackning och ompackning som gäller och i morgon åker jag och min syster till det småländska lilla paradiset och njuter av sommaren.