Jag vandrar och vandrar

Den här gången åkte jag till Vitsand, en annan entrè in till Tivedens nationalpark. Därifrån utgår ett antal spår och vill man gå riktigt långt kan man gå runt hela sjön (Stora trehörningen) och även göra små utstickare på övriga leder. Så ambitiös var inte jag. Jag hade tittat på kartan och bestämt mig för att slå ihop tre relativt korta leder till en vandring. Det är svårt att säga hur långt jag gick eftersom jag inte följde någon av lederna till slutet. Men min app i mobilen säger 5,5 km. Kanske är det en km mer än det skulle ha varit men mer om det lite längre ner.

Jag åkte från stugan vid åttatiden i morse och ca halvnio började jag vandra. Då var det fortfarande ganska svalt, bara ca tjugo grader. Jag var tacksam för att en stor del av leden gick i skogen.

DSC_0003DSC_0010

Leden var lätt bitvis och lite mer krävande på andra ställen. Inget som gav mig några bekymmer och jag tyckte att det var skönt att gå och se mig omkring. Tänk om jag hade tittat på rätt ställen. Så bra det hade varit. Här konstaterade jag att ”där är en ledvisarskylt” och sedan såg jag den vita ledmarkering jag skulle följa. Då gick jag vidare övertygad om att det var rätt. Man ska läsa på skyltarna, inte bara se att de finns.

DSC_0021

Jag gick obekymrat på. Beundrade utsikten ibland och på andra ställen höll jag blicken stadigt ner för att se så att fötterna hamnade på rätt ställe.

DSC_0033DSC_0036

Som ni ser så följer jag den vita ledmarkeringen, precis som det var tänkt.

DSC_0041

Jag hade  gått en bra bit och hunnit till nästa skylt, en bit längre bort än den här bilden, då jag insåg att något var fel. Plötsligt var jag och nosade på de leder vi gick för några dagar sedan och det skulle jag inte enligt beräkningarna. Jag läste på skyltarna och inget stämde. Då tog jag fram både ledkartan och en karta i mobilen och såg att jag hade gått alldeles fel vid förra skylten. Ni vet den där som jag inte läste texten på. Men jag såg ju ledmarkeringen. När jag tittade på kartan och såg att jag måste befinna mig på den grå leden var det inte svårt att förstå vad som hade hänt. Det var bara att gå tillbaka samma väg tills jag kom rätt igen.

DSC_0045

Jag erkänner att jag kände mig ganska frustrerad ett tag. Sedan frågade jag mig själv vad jag hade bråttom till och svaret var ju att ingenting viktigt väntade. Jag kunde ta hur lång tid som helst på mig. Blev jag trött på slutet kunde jag bara korta ner rundan. Ingen fara på taket alltså. Men trött var jag här. Och svettig.

DSC_0057

Så här ser de vita och grå ledmarkeringarna ut. Lätt att ta fel vid en slarvig blick. Jag lärde mig två saker. Man ska läsa skyltar och granska ledmarkeringar noga.

DSC_0048

Landskapet förändrades när jag kom upp en bit. Jag gillar att gå på släta bergknallar efter alla stenar och rötter.

DSC_0051

Jag tog en vätskepaus och den var väldigt välförtjänt tyckte jag själv. Där satt jag en stund på en sten och väntade på lite mer energi.

DSC_0701

När jag kände mig lite piggare fortsatte jag och så småningom kom jag till Junker jägares sten. Tivedens största flyttblock, 15 m högt. Hur den stora stenen har hamnat här och varifrån den har fått sitt namn kan den intresserade läsa om lite längre ner. Jag ser det omtalade ansiktet både framifrån och från sidan. Det verkar inte vara en glad sten precis.

DSC_0065DSC_0078DSC_0073DSC_0071DSC_0072

Efter detta stora flyttblock var stigen plötsligt så här fin och lätt att ta sig fram på. Jag visste att jag närmade mig entrén och några flyktiga tankar ifrågasatte om jag verkligen skulle gå längre. Återigen kom envisheten fram. Även om jag gick fel och redan hade gått ganska långt så skulle jag göra som jag hade planerat. De två leder som återstod verkade inte vara särskilt långa och den första skulle jag bara följa en kort bit.

DSC_0082

Jag tog mig in på den svarta leden och hann inte gå särskilt länge innan…

DSC_0084

…jag kom fram till den här skylten.

DSC_0086DSC_0092DSC_0093

Här mötte den svarta leden den orangea. Kan någon förstå hur jag kunde få för mig att fortsätta planenligt när jag såg hur den här leden började? Jo, det kan jag förklara. För det första så ger jag inte upp i första taget. Det vore ett  misslyckande. För det andra väcktes något i mig. Ett minne från hur kul jag som barn tyckte att all slags klättring var. För det tredje tänkte jag att det säkert bara var bökigt en väldigt kort bit och sedan skulle jag lätt vandra vidare. Trött var jag redan innan och innan jag väl kom upp till toppen av all klättring så fungerade inte djupseendet och dessutom flimrade det för ögonen. Det sprängde i bröstet men ländryggen mådde ganska bra.

Efter att ha klättrat/krupit uppför och över alla stenar på första bilden svängde leden åt höger och minst lika mycket krypning återstod. Sedan blev det lite lättare men fortfarande lite bökigt och brant uppför. Ni ser inte hela stigningen här.

Jag tog små pauser och beundrade naturen. I alla fall var det vad jag intalade mig själv. Naturligtvis var det snarare så att flåset tog slut och jag var tvungen att stanna.

DSC_0103

Äntligen uppe på toppen och jag var precis så svettig och trött som jag ser ut att vara. Här passade det bra att äta matsäcken och jag kunde faktiskt njuta av både den och vyerna. Jag tog av mig skor och strumpor en stund och var väldigt försiktig så att de inte skulle falla ner och försvinna. Det fläktade väldigt skönt där uppe så det var inte jobbigt att sitta i solgasset. Min kontaktsköterska skulle titta förebrående på mig om hon visste det men det vet hon ju inte. Jag är nog lite av en ögontjänare 😉

DSC_0702

Jag trodde, eller snarare hoppades, att resten av vandringen skulle gå lätt. Det började bra och det kanske var femhundra meter lätt vandring. Sedan kom det här:

Det är nästan läskigare med stenar att klättra över när det lutar nerför. Efter en lång stunds kämpande och försök att inte ramla och bryta något, kom jag till sist ner hit. Det var en lättnad och jag bestämde mig där och då för att nu får det räcka med krävande vandringar. I alla fall ett tag. Jag vill ha fina stigar att gå på ett tag framöver.

DSC_0121DSC_0124

Här ser ni de rundor vi/jag har avverkat i Tivedens nationalpark. Den ljusrosa markeringen är den som jag, min syster, min systerson och hundarna gick som en första vandring. Den mörkrosa markeringen visar hur jag gick idag, inklusive min felaktiga vandring.

DSC_0125,01

I morgon åker jag hem och börjar packa inför nästa veckas semesteräventyr. Så mycket äventyr blir det kanske inte eftersom vi ska bo i samma stuga som förra sommaren, precis vid vattnet. Där kanske t o m jag doppar mig om sommaren fortsätter.

Jag hade tänkt ta omvägen förbi Örebro och träffa mina döttrar när jag åker hem men omständigheterna ville annorlunda. Jag gör ett nytt försök snart igen. I stället har jag hittat en vandringsled en bit härifrån som verkar mycket lättare att ta sig fram på. Jag tar förmodligen en omväg dit och ser om det ser lockande ut. En sista utflykt innan jag åker hem.


  1. Vilka äventyr du utsätter dig för, banne mig värre än vad jag och min kompis AMV brukar vara ute på. Eftersom vi också brukar gå vilse (finns inga skyltar här bara skog) så ska vi ha med oss min son med karta och kompass och gps och då är det väl attan om vi inte ska hitta till det stora middagsberget som vi sökt i många år och alltid kommit fel

    Gilla

    • Hahaha, ja det blev lite väl häftigt där på sista sträckan 😉 Kartan i mobilen är en trygghet och tillsammans med den enkla ledkartan räckte det bra i ett område med markerade leder. Jag skulle ha använt dem från början 😉
      Jag håller tummarna för att ni hittar det där berget i sommar. Men med din sons hjälp fixar det sig nog 😀

      Gilla

  2. Men du, nu blev det väl lite väl strapatsrikt! Fy bubblan för att gå där bland stenbumlingar och vricka benen av sig. Vilken tur att du klarade dig oskadd. Envisheten har jag dock lätt att förstå, jag är visst känd för uttrycket: Jag ska bara kolla vid nästa kurva…” för jag vill ju veta vart vägen tar vägen. Men fantastiska vyer har du visat, varför du gick ensam vet jag inte för jag börjar läsa det nyaste först…Inga mygg eller andra insekter som störde dig?Du ser ut som en nyutslagen nyponros. Du skulle se mig när jag bara går en kilometer till djurmatningen. Svetten lackar, bromser surrar, myggen biter, o Paula biter ihop o ser ut som ett åskmoln och graderna är ca 35. Nä nu får det bli lite mänskligare tycker jag.
    Nu läser jag vidare

    Gilla

    • Jag skulle inte vilja göra om just den vandringen men så här, lite efteråt, var det ändå en kul upplevelse. Du kan vara övertygad om att jag var väldigt försiktig för att inte ramla eller fastna. Haha, envishet behöver man och det har vi nog båda två haft nytta av 😀 Men ibland kan envisheten dra in en på lite dumma vägar 😉
      Vyerna var vackra men jag börjar bli van vid dem nu och känner inte den där första wow-känslan längre. Det är vackert helt enkelt 🙂 Nu vet du att jag gick ensam för att de andra behövde komma hem.
      Jag som nyponros, det var något nytt. Tack för det 😀 Jag kände mig inte direkt som en sådan men jag tackar och tar emot. Några få mygg såg jag, mest på sträckan där jag gick fel, men det var inget som störde mig särskilt mycket. Stackars dig som inte kommer undan alla dessa bitande och stickande insekter. Jag skulle åska ikapp med dig om jag gick bredvid.

      Gilla

  3. Min mamma brukade säga att jag var ”envisare en en röd gris” – men jag tror du är mycket, mycket envisare än så! Varifrån uttrycket kommer vet jag inte, men jag har ett minne av att morfar brukar säga det om korna, när de inte gjorde som han ville 🙂
    Vilket fantastiskt landskap och vilka härliga vyer! Jag är numer lite bekväm av mig och skulle nog aldrig ge mig ut på dylika vandringar i oländig terräng – i alla fall inte så pass långa. Dumt att ledmarkeringarna är så lika varandra, som gjort för missförstånd! Jag vet av egen erfarenhet hur dumt det kan bli … hade turen att få skjuts tillbaka 🙂
    Tack för att du delar med dig och tack för alla fina bilder!
    Välkommen hem igen!
    Kram

    Gilla

    • Det uttrycket låter som något av alla roliga uttryck i Astrid Lindgrens filmer. Jag har aldrig hört det själv men jag undrar om jag kanske hörde det i någon av Madicken-filmerna 🙂
      Envis är jag och för det mesta är det bra. Men ibland kan den envisheten leda mig ut på lite tokigheter. Det här var gränsfall men i efterhand ändå kul att ha upplevt 😉
      Just nu längtar jag efter lite mer normal natur att promenera i. Kanske hittar jag det där jag tänker stanna till på hemvägen, vi får väl se. Det här har varit roligt och lite av ett test av min förmåga. Jag vet nu att jag klarar det mesta om jag inte stressar utan tar det i min takt. Men det räcker med strapatser för ett tag nu 🙂 Jag hamnar ju lätt i egna tankar när jag går i naturen så jag var väl inte tillräckligt uppmärksam. Och markeringarna är faktiskt ganska lika om man inte verkligen granskar dem. Ingen skada skedd, jag fick bara lite extra motion 😉
      Jag är glad för att ni orkar med allt jag publicerar. Det har ju blivit en del bilder 😉
      Tack! Jag ska hem och packa och snart hamnar jag i Småland i stället 🙂
      Kram

      Liked by 1 person

  4. Envis som en röd gris var det ja – tror också det kommer från Madicken men oavsett så verkar det stämma på somliga vandrare 😉
    Det ser dock ut att ha varit en härlig vandring trots vissa strapatser. Förstår så väl att det var värre att ta sig nerför stenhögen, stenhögar i nerförsbacke är inte kul. Härligt att ländryggen fortfarande tycker det är bra med dina vandringar, men kanske de inte behöver vara fullt så avancerade för att göra nytta för ryggen 😉
    Och nu väntar nya äventyr – spännande! Själv väntar jag på semester… sen kanske det blir lite äventyr.

    Gilla

    • Vissa uttryck ur Astrid LIndgrens berättelser sitter liksom i ryggmärgen och jag känner att det här är ett sådant, även om det inte är ett av alla de som jag brukar citera. Jag brukar nog säga ”envis som en get”.
      Det var en härlig vandring men nu ser jag fram emot vandringar som är något mindre äventyrliga. Ländryggen håller nog inte med mig men resten av mig tycker att det räcker med strapatser nu 😉

      Liked by 1 person

      • Envis som en åsna eller envis som synden är nog mest gångbart här 🙂
        Ha ha… ländryggen är nog nöjd med lite kuperad mark, vådliga äventyr är nog inte nödvändiga 🙂

        Liked by 1 person

  5. Oj vilka strapatser du ger dig ut på!! Det imponerar på mig och ännu mer med tanke på att det inte är särskilt längesen du fick en ny lever. Jag brukar tänka när jag ser människor utföra jobbiga saker, t ex när det är ett lopp folk springer, att jag tyvärr aldrig förstått det här med att kämpa och svettas. Jag sitter hellre på en uteservering och tittar på 😁
    Kram

    Gilla

    • Nu är det slut på strapatser för den här gången 🙂 Jag har haft en snabb och bra återhämtning och nu känns det jättebra att klara av lite tyngre moment. Jag gillar egentligen att gå lite lättsammare stigar utan klättring men det här var ett bra bevis för att jag klarar mycket. Den insikten gjorde det extra roligt 🙂 Att jag vill upp på den omtalade fjälltoppen beror på att det är så otroligt vackert där uppe, inte på att jag gillar att kämpa och svettas. Men det känns bra när man har klarat av saker som har varit omöjliga under flera år 😀
      Kram

      Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s