Som jag har längtat. Det tog några år men nu är jag här, i min födelsestad och den stad som känns som mitt ”hemma”. Ni har inte kunnat undgå att märka att det är så jag känner eftersom jag har tjatat ganska mycket om mitt Jämtland och Östersund.

Det blev en lång dag igår. Jag satte mig i bilen hemma i Mjölby kl 06.00, hämtade upp min yngsta dotter och hennes man i Örebro ca 08.00 och sedan slapp jag köra mer men de turades om tills vi var framme i Östersund kl 17.00. Där bjöd min svärsons mamma på middag (supergod tacopaj. Och ja, jag äter det jag bjuds på även om det inte är veganskt). Efter middagen gav jag  mig iväg till hotellet där min svägerska väntade. Hon kom med tåget tidigare på dagen och hade vandrat omkring i stan, ätit sushi (usch) och vilat lite på hotellet. Jag hittade inte min mobil och insåg att den låg kvar i badrummet hos svärsonens mamma. Vi tog en promenad dit, ca en halvtimme, och snart hade jag min mobil igen.

När vi kom tillbaka till hotellet var det kväll och vi var båda väldigt trötta. Hotellet bjuder på kaffe och té dygnet runt så vi tog med oss varsin kopp té in på rummet, pratade om våra planer för de närmaste dagarna och lite annat och halvtio stoppade jag i öronpropparna och somnade gott.

Den enda bild jag tog igår var den här. Jag hade precis parkerat bilen på min gamla vanliga parkering, vid Badhusparken mitt emot Frösön. Hotellet tar 90 kr/dygn för parkering. Här kostar det två-tre kr i timmen mellan 09.00-18.00 och sedan är det gratis. Det är bara fem minuters promenad från hotellet så det var ett lätt val.

Nu är det tidigt på tisdagsmorgonen och min svägerska sover fortfarande. Då passar jag på att sitta vid datorn en stund. Det blir nog inte så många tillfällen till det dagtid framöver. I dag ska vi upp i fjällen och försökat ta oss upp på Västfjällets topp. Min dotter vill följa med så vi hämtar upp henne efter frukost och inköp av matsäcksbaguetter.

Ni kan inte fatta hur härligt det är att vara här igen. Jag har inte riktigt hunnit landa och känna efter men det finns en klump av massor av känslor i magen och ända upp i halsen där gråten sitter. Det är en otrolig lycka, vemod och förväntan som trängs i mitt bröst. JAG ÄR HEMMA 😀

I förrgår gick jag och Nalle, precis som vanligt, morgonpromenaden ner till Svartån för att han skulle få svalka sig med ett bad. På vägen dit såg vi ett taggigt litet knyte komma rultande rakt mot oss en bit bort. Attans, tänkte jag. Varför är kameran kvar hemma när den borde ha varit med. Återigen kom nödlösningen, mobilen, till användning. Men innan Nalle var klar med det han gjorde och jag hade fått fram mobilen och klickat fram kameran, hade den lilla igelkotten upptäckt oss och skyndade sig mot ett buskage. Jag hann precis knäppa en bild innan den försvann.

Vilken tur att vi även fick kvällsbesök i trädgården av en annan taggig liten sak. Tyvärr hade Nalle nästan skrämt livet ur den stackaren innan jag hann dit. Nalle skulle aldrig få för sig att komma för nära en igelkott. Men han skuttar gärna runt omkring och berättar högljutt för alla att här finns något att se. Naturligtvis rullade igelkotten ihop sig och vägrade visa upp sig så länge vi fanns i närheten. Jag hörde t o m hur den morrade en gång när jag kom lite för nära. Då tog jag in Nalle och vi lämnade kotten ifred tills den vågade ta sig därifrån.

Jag gav Nalle ett torkat grisöra som tröst för att han inte fick kolla in trädgårdsgästen mer. Han måste ha sparat det grisörat för att ha vid senare tillfälle. När jag såg att igelkotten var borta öppnade jag ut till trädgården igen och gick upp till mitt våningsplan. Nästa gång jag gick ner för att titta till Nalle såg han lite mörkare ut än han brukar om tassar, svans och nos. Vad har du nu hittat på, frågade jag honom och gick ut för att titta efter. Det såg ut som om han hade försökt gräva upp en stor buske, för ett så djupt hål har jag aldrig sett honom gräva förut. Sandjorden hade sprätt upp i en vilstol och det var inte underligt att Nalle var smutsig om svansen. Jag tog fram en kratta för att försöka fixa till det hela och då såg jag något längst ner i gropen. Där låg grisörat. Av det lärde jag mig att inte ge Nalle sådana när han har tillgång till trädgården. Annat godis, som torkade kycklingfiléer eller tuggpinnar, äter han upp men grisöron ska tydligen grävas ner.

Morgonen därpå kom vi ner till ån lika tidigt som de andra morgnarna. Helt klart den bästa tiden på dagen. Nalle simmade bort de sista smutsresterna och såg lika fin ut som vanligt. Bra, tänkte jag, eftersom hans matte skulle komma hem senare på kvällen. Jag ville ju inte lämna över en gråbrun hund när jag hade fått ansvaret för en nästan vit.

 

Naturligtvis var den igenfyllda gropen  alldeles för lockande för en grävsugen vovve så på eftermiddagen såg han likadan ut igen. Jag gjorde mitt bästa för att torka bort det mesta med en fuktig handduk men helt fin blev han inte. Vattenslangen är jätteläskig så den ville jag inte använda. Han får helt enkelt vänta på nästa bad och det får han göra med matte. För oss väntar en skön skogspromenad i morgon bitti i stället.

Jag krattade återigen tillbaka jorden i gropen så gott jag kunde och sopade bort jord från vilstolen. Nu ligger det ett kompostgaller över gropen och kanske kan det hindra ytterligare utgrävningar. Jag visade honom t o m att grisörat är avsköljt och ligger på diskbänken. Men vem vet om en hund fattar det. Han kanske inte ger sig innan han har hittat ett grisöra i gropen.

 

Aquafaba är latin och står kort och gott för ”vatten och bönor”. En del av er kanske redan känner till vad det är och hur det kan användas. Men för de flesta är det nog en nyhet att kikärtsspad, för det är vad det är, kan ersätta ägg i både matlagning och bakning. Man häller helt enkelt ner hela innehållet i kikärtsförpackningen i en sil med en bytta under. Det spad, som vanligtvis bara slängs i vasken, har jag nu lärt mig att ta till vara. Jag är väldigt rädd om de ca två dl spad som finns i en konservburk.

Det här är väldigt nytt för mig också men det gjorde att jag nu kan steka pannkakor, baka mjuka kakor och maränger, göra glass och majonäs och mycket mer (jag har inte testat allt än). Det som förvånar mig mest är att jag inte känner minsta smak av kikärtor. Den smaken har på något underligt sätt försvunnit i processen. Vispar du kikärtsspad med socker så får du en fluffig smet som ser precis ut som marängsmet och den fungerar att göra maränger av också. Enbart spad kan vispas till likadant hårt skum som äggvitor. Vill man ha sockerkaka så vispar man spadet och sockret lite kortare tid än marängsmeten. Det är vad jag har sysslat med denna heta kväll.

Jag satt i soffan och kände mig trött och varm när jag bestämde mig för att trotsa både väder och trötthet. Dagen innan hade jag plockat in ett gäng äpplen och i små omgångar har jag skalat, skurit i bitar och vänt äppelbitarna i kanel för att de inte skulle bli bruna på en gång. Jag ställde in skålen med de kaneldoftande äpplena i kylen och la ett lock över i tron att jag inte skulle orkat göra något av dem. Men så kom galenskapen över mig och jag rörde ihop ovan nämnda smet till en sockerkaka, helt vegansk naturligtvis, och vände ner äppelbitarna. Smeten räckte till två formar och resultatet blev jättegott och väldigt saftigt. På bilderna ser kakan nästan ut att vara bakad på ett grövre mjöl men det är kanelen som har färgat av sig lite.

Nu sitter jag här och ångrar lite att jag inte väntade med provsmakning till i morgon. Den här tiden är det inte skönt med en mättnad på äppelkaka med vaniljsås. Och mätt blev jag, men det var svårt motstå denna saftiga kaka. Oj, vad jag skryter om min bakning men jag är så glad över att kunna baka normala kakor utan ägg, smör eller mjölk.

I morse blev jag väckt på ett oväntat sätt. Jag hade somnat sent p g a värmen och sovit oroligt de få timmar jag sov. Men 04.34 sov jag i alla fall när jag märkte en liten rörelse i min kudde. Jag öppnade snabbt ögonen och möttes av en försiktig tunga mot min haka. Där stod Nalle och tittade bedjande på mig. Han och jag är ensamma här hemma hela veckan men det har aldrig hänt att han har gått upp till mitt våningsplan på natten förut. Inte ens när vi har varit ensamma i huset. Han håller sig mest nere hos sig även dagtid men då händer det i alla fall att han kommer upp och hälsar på.

Jag förstod genast att han ville något och skyndade mig upp, drog på mig lite kläder och följde efter honom ner. Han gick direkt till uterumsdörren och ville bli utsläppt i trädgården. Två gånger på kort stund gjorde han det han behövde och jag kom efter med en svart påse. Sedan var han nöjd. Vi gick in, han fick en liten torkad kycklingstrimma medan jag åt min frukost och gjorde mig i ordning. Han fick sin mat och sedan gick vi ut på vår morgonpromenad. Vilken tur att han är duktig på att tala om vad han vill.

Vi följde Svartån åt andra hållet idag, min favoritrunda. I vanliga fall när vi går förbi fårhagen ligger fåren långt in i hagen och tittar bara lite slött på oss. Men de har nog blivit lite knäppa i värmen för trots sin varma ull satte ledarfåret fart mot oss och alla andra följde efter. I alla fall till en gräns för sedan var de inte lika modiga som ledaren längre.

Jag kommer till er, vänta så kommer jag!

Men vart tog ni vägen? Kom, vi ska träffa den där människan med det konstiga fåret.

Jag ska i alla fall kolla in dem lite extra.

Nu är jag här. Har ni något gott till mig?

Efter en stund hittade ett lamm lite mod och efter kom förmodligen mamma och kanske två mostrar. Då skällde Nalle till några gånger för det här var lite otäckt. Inget av fåren reagerade ens med en blinkning när han skällde så de var nog inte så rädda som det verkade.

Till sist, efter en liten pratstund (mest jag som gullade lite), lämnade vi våra nya vänner och fortsatte mot ett av de bad Nalle så hett längtade efter.

Nu förstår jag varför jag aldrig såg blodmånen. Jag gav upp en timme för tidigt. Den slutsatsen kom jag fram till sent igår kväll när jag inte kunde somna. Ca halvtolv gick jag upp och drack lite vatten. På väg tillbaka till sängen såg jag månen genom ett öppet fönster. Den hade precis blivit synlig och på väg upp bakom skogen. Jag hämtade genast stativet och kameran, satte på teleobjektivet och placerade allt framför det öppna fönstret. Jag var inte i första hand ute efter en närbild på månen utan jag villa ha med färgerna som blev av månskenet. Jag har ännu inte lyckats nå båda de målen samtidigt. Vill jag ha med ljus och färg runt omkring så blir månen bara ett ljusklot. Det framgår ganska klart av bilderna nedan. Jag räknar med att lära mig mer om detta på kommande fotokurs då jag ska lära mig manuella inställningar och mycket mer (hoppas jag).

 

Det blev inte så många timmars sömn. Kvart över fem klev jag upp och fem minuter i sex gick jag och Nalle iväg på vår morgonpromenad. Eftersom min ländrygg långsamt har börjat kännas bättre och eftersom jag tycker synd om Nalle i värmen, ville jag göra ett test och se om ryggen skulle protestera vid plant och hårt underlag. Om Nalle ska få bada så är det en hel del asfalt som gäller.

Vi började med att gå igenom de två närbelägna små parkerna. Jag konstaterade att det finns väldigt mycket nypon i år. Det finns det som växer och frodas trots torkan, det har jag sett förut, och dit hör absolut alla rosenbuskar som bildar nypon.

När barnen sover tar hararna över lekplatserna. Innan de här två krabaterna såg mig sprang de omkring och lekte för fullt. De skuttade och jagade varandra men de höll sig på marken och försökte inte klättra i människoleksakerna. Jag stod långt ifrån dem och gömd bakom en buske men de såg mig i alla fall (eller om det var Nalle de såg) och stannade genast upp. Det var egentligen för långt avstånd för att fota men på den här bilden syns det faktiskt att det är harar.

Vi fortsatte vår promenad mot ån och en plats där Nalle vill bada. Jag var glatt överraskad över att det kändes så bra i ryggen som det gjorde så vi gick en längre väg än jag hade tänkt från början. Den här gången var spången färdigrenoverad så vi följde den mot centrum. Nalle vet mycket väl vad som väntar och tycker att jag stannar lite för ofta.

Jag hade planerat att vi skulle gå förbi tre Nallebadplatser. Den första var ockuperad av gräsänder. De är tydligen inne på årets andra kull. I alla fall om de får ungar ungefär samtidigt allihop. De vi såg i Målsånna för flera veckor sedan var ju nästan lika stora som sin mamma.

När änderna hade hunnit i säkerhet släppte jag Nalle och han simmade omkring länge och väl. Den hunden vet hur man njuter.

Vi gick vidare och kom förbi hembygdsgården. Den ligger på en ö mitt i Svartån och bara från den här sidan av ån finns det en väg in till området. Här finns det många gamla byggnader och en annan gång ska jag titta närmare på alla skyltar så att jag vet vad det är för hus. Men klockan var nästan sju på morgonen och jag var redan genomsvettig så det blev bara en runda med endast några fotostopp.

Det här är i alla fall ”hemlighuset” enligt skylten. Ett av de finaste utedass jag har sett.

Här syns kontrasten mellan gammalt och nytt. Ingen tvekan om vad som är finast.

Jag fotar inte så många blommor längre, kanske för att de inte är så många, men här är en fin liten blomma.

Nästa badpaus blev strax utanför hembygdsgården.

Där inne, i den lummiga grönskan (kanske tack vare ån) ligger alla gamla hus som hör till hembygdsgården.

Lite senare var det dags för morgonens tredje och sista Nallebad. Här var det så många änder överallt så jag ville inte släppa Nalle. Men han var inte särskilt intresserad av dem. Han ville dricka och bada och när han var nöjd vek vi av från ån och påbörjade den jobbigaste biten, backarna hem.

Nalle var fortfarande blöt och sval efter alla bad när vi kom hem men jag var sjöblöt av en annan anledning och gick direkt in i duschen. Jag är glad för att jag vågade testa att gå en ganska lång runda på asfalt. Det gav ett fint besked inför nästa vecka. Jag var faktiskt lite bekymrad men nu ser allt ljust ut. Enligt väderappen ska temperaturen hålla sig under tjugo grader så det blir säkert en väldigt fin vecka. Hoppas det stämmer.

I helgen har Storsjöyran traditionsenligt firats i Östersund. En festival som har funnits länge, gjort några års uppehåll för att sedan återuppstå från 80-talet. Förutom alla stora artister och mängder av besökare, som varje år roar sig under helgen, är det Jämtarnas egen stora fest. Hela veckan innan firas det på ”krogstråket”. Ett restaurang-, pub-, dans- och umgängesområde som byggs upp alldeles vid Storsjön bara för denna period. Jag har varit där några gånger men det är inte riktigt min grej. Visserligen god mat men serverad på papperstallrikar och lite halvljummen. Dessutom till ganska höga priser. Det är kul att ha varit med om det och visst hade jag roligt men jag går hellre bara ett varv där, tittar på folkvimlet och kanske hejar på några bekanta för att sedan äta hemma eller någon annanstans.

Jag har självklart även varit på själva ”Yran” några gånger. Eftersom många artister spelar samtidigt på olika, för helgen uppbyggda scener, gäller det att välja ut vilka man vill se och sedan ta sig dit genom folkvimlet. Det gäller att hålla koll på sitt sällskap för om man kommer ifrån varandra är det inte lätt att hitta varandra igen. Mobilnätet brukar vara överbelastat (kanske fungerar det bättre numera) så det bästa är att bestämma en speciell punkt där man kan återses. Jag har sett bl a Pugh Rogefeldt, Pretenders, Ulf Lundell, Lars Winnerbäck och musikalen Grease (de gjorde ett stopp på yran på sin turné). Ett antal artister har jag glömt bort men de är så många att det är omöjligt att minnas alla.

Varje år, på yranhelgens lördagsnatt, håller republiken Jämtlands president, f n Ewert Ljusberg, ett tal till alla som känner att de hör hemma här. Talen brukar präglas av öppenhet och medmänsklighet men med en stor portion humor ger han kängor åt diverse håll. Jag har alldeles nyss tittat på talet och jag får en rejäl klump i magen av stolthet när jag ser hur hela publikhavet, ca 20 000 pers, skanderar med i ”Jamtland, Jamtland jämt o ständut” samtidigt som de viftar med vår egen flagga. Nåja, en och annan förvirrad ickejämte står där och ser undrande ut över denna lokalpatriotism. Många vet nog inte ens att Jämtland är en republik med egen flagga och en president. När till sist talet avslutas och Jämtlandssången, vår nationalsång, spelas blir jag rörd när kameran sveper över publiken och jag ser hur väldigt många, mest unga, sjunger med i texten samtidigt som de glatt viftar med flaggorna. Den sången kan alla som har gått i skolan här. På mina barns skolavslutningar sjöngs den ofta på Jamska men det vanligaste är nog den svenska texten.

För många kan det tyckas vara lite smålöjligt att hålla liv i myten om den egna republiken, men det ger oss en känsla av samhörighet och stolthet över vår del av Sverige. Vi utesluter ingen utan välkomnar alla. Allt ironiserande över ”storsvensken” är bl a ett sätt att protestera mot utarmning och utnyttjande av våra naturresurser där Jämtland väldigt sällan får ta del av vinsterna. Det innebär inte att vi anser oss vara bättre än andra. Ewert Ljusberg skrev Jamtelagen (som motvikt till Jantelagen) när han blev president och den säger en hel del.

Jamtelagen:

1. Du skall veta att du är något – jämt.
2. Du skall veta att du är lika god som andra.
3. Du skall som jamt aldrig tro att du är förmer än andra eller mindre än andra.
4. Du skall komma ihåg att du alltid duger som du är.
5. Du skall älska dig själv så du kan älska andra.
6. Du skall inte döma andra för att de heller inte begriper bättre.
7. Du skall alltid bekämpa självgodheten inom dig.
8. Du skall jämt vara glad över ditt tungomål.
9. Du skall vårda och försköna den bit av jorden som du ett ögonblick i historien förvaltar åt de ofödda.
10. Du skall bejaka den gåva som heter livet.

Vår president vill att vi alla ska motverka allt hateri och allt hoteri samt lättkränkthet och påpekar att vi i republiken går vår egen väg. Han har i år därför adderat fyra tillägg till Jamtelagen.

1. Vi talar aldrig med hat i munnen.
2. Vi oroar oss inte, vi roar oss.
3. Vi slutar inte plocka bär i skogen bara för att det finns björn.
4. När verkligheten känns upp och ner, då lär vi oss gå på händer.

Klicka på texten nedan om du är intresserad av vad presidenten ville säga.

Jämtlands Presidents tal till medborgarna i Republiken Jämtland

 

 

Bilderna är från Storsjöyrans eget instagramkonto.