Alla de orden passar in på den musikal vi såg. Titeln ”Ryck upp dig” och undertiteln ”en (o)roande musikal om psykisk ohälsa” säger ganska väl vad den handlade om. Jag kan lova att alla, som någon gång har kommit i kontakt med detta, satt med tårar i ögonen under delar av kvällen. Ett väldigt viktigt och insiktsfullt budskap som borde spridas långt utanför kretsen av redan invigda.

Musikalen bjöd också på en hel del skratt. Men de skratten fastnade liksom lite i halsen när de duktiga aktörerna visade hur verkligheten ofta ser ut. Okunskap och fördomar från omgivningen och ofta ett dåligt bemötande från vården, är vardag för många som kämpar med psykisk ohälsa. Men det värsta är nog de egna demonerna. Det var just rollen av en sådan demon, ett elakt, nedlåtande, manipulativt och kränkande hjärnspöke, som min svärson spelade. Som ni förstår var det den drabbade tjejen som själv skapade sin demon utifrån hennes egen uppfattning om sig själv.

Alla agerade och sjöng väldigt bra men när min svärson, demonen, gjorde ett otroligt bra nummer där han med ett hemskt skratt gjorde klart att den unga tjejen var värdelös och lika gärna kunde dö, då blev det lite konstigt. Jag kände fasa, sorg och avsky men samtidigt tror jag att jag log lite eftersom vetskapen om vem som spelade rollen tog udden av det hela.

Storyn hade ett bra slut, något som inte alltid är fallet. Men med hjälp av en väldigt god vän kom tjejen på bättre tankar, slogs mot sin demon och vann, började arbetsträna med det hon verkligen var intresserad av och tog sig långsamt  tillbaka.  Slutnumret var ett pampigt uppträdande i bästa Wallmanstil. Under förställningen rörde sig artisterna bland publiken och de slutade storslaget på en slags upphöjd gång mellan sittplatserna.

De tre akterna varvades med att vi serverades både varmrätt och dessert. Fantastiskt gott och vällagat. Inga problem att förbeställa specialkost och min veganska färsbiff med hasselbackspotatis, tzatziki och grönsaker smakade väldigt bra.

Lite mer info om musikalen kan den intresserade få här. Tyvärr återstår bara ett fåtal föreställningar och såvitt jag vet är de slutsålda.

Jag har inga bilder från musikalen att visa. Av hänsyn till olika personer får ni inte heller se vilka som var med under kvällen. Men en av kattbröderna ställde motvilligt upp på ett foto och jag kan visa hur jag bodde.

När jag kom hem mötte min syster mig med nyheten att hon har kontaktats av vår biologiska farmors dotterson. Han hade aldrig tidigare hört talas om att hans mamma hade en bortadopterad bror (vår pappa). Jag har aldrig känt mig nyfiken på den delen av släkten. Kanske är det för att känslan var att de valde bort pappa och då väljer jag bort dem. Men omständigheterna kan förklara och visst, det känns ändå ganska kul att få veta mer. Kanske skriver jag mer om det vid senare tillfälle.

 

Igår hittade jag några små snödroppar i gräsmattan. Idag är de helt översnöade men snart tittar de nog fram igen. Krokusarna i rabatten sticker bara upp någon cm än så länge men de sätter nog också fart snart. Nu när jag skriver det här så tänker jag på att det nog är sista gången jag kan rapportera om vårtecken så här tidigt. Det finns vissa delar jag kommer att sakna med att bo här. Jag gillar verkligen Mjölby. Men det finns inget som uppväger känslan av att få komma dit där ”hemma” är.

För ett tag sedan var jag lite väl överoptimistisk när det gäller hur mycket aktivitet jag orkar med. Det resulterade i att både fredag och lördag det här veckoslutet blev helt uppbokade. I morgon åker jag till Örebro för att se en musikal där min svärson har en huvudroll. Hans familj vill naturligtvis också se den och kommer ner från Jämtland. Det här är något jag tycker ska bli väldigt spännande och roligt. Min svärson i rollen som en väldigt otrevlig man. En personlighet så långt ifrån hans egen som man bara kan tänka sig. Just därför tror jag att han kommer att göra den fantastiskt bra.

På lördag var det meningen att jag och en god vän skulle träffas i Stockholm. Hon frågade för någon vecka sedan om jag verkligen orkar. Igår medgav jag att nej, det gör jag nog inte. Vad ska man hitta på hela dagen om man inte kan gå eller stå särskilt mycket? Jag har varit hos naprapaten två gånger och känner ingen skillnad. Häromdagen kändes det lite bättre men smärtan gjorde bara en reträtt för att samla krafter och sedan kom ett nytt anfall. Tyvärr blir det inget besök i Stockholm men vi har gjort upp planer om en lunch i Mariefred om några veckor i stället. Samtidigt besöker jag svärmor och försöker träffa andra släktingar som bor nära henne.

Igår kväll kom jag på att jag i stället ska bo kvar en natt i Örebro för att slippa köra hem i mörkret på kvällen. Jag kommer att vara trött och väljer att kosta på mig en övernattning. Hos min ena dotter är det redan fullt med gäster och hos den andra får jag inte heller plats. Men jag hittade ett skapligt boende till ett bra pris lite utanför staden. Där ska jag sova gott och sedan blir det lättare att köra hem. Det här ska bli jättekul av många anledningar. Jag ska krama mina döttrar, titta på en bra musikal, gosa med kattbröderna, träffa härliga personer från Jämtland och till sist sova gott innan jag åker hem igen.

Jag vaknade upp till en regnig morgon men nästan genast pekade mungiporna uppåt i alla fall. Utanför hörde jag årets första sång från en koltrast. Då blir man glad. Jag öppnade balkongdörren för att höra riktigt bra och jag fick lyssna på en riktig fin konsert. Nu är det vår.

Ni ser nog att bilderna inte är tagna idag. I alla fall inte den nedersta för så ser det inte ut i naturen nu. Här nere ser man koltrastar hela vintern men de sjunger inte förrän de får vårkänslor. De har ett annat läte under den mörkare perioden. Det är min alldeles egen slutsats och inget ni ska ta som vetenskap 😉

Alla har vi massor av dem och ibland tar vi fram dem och tänker tillbaka. Men det kan också vara så att de dyker upp helt oförberett. Så var det idag när min syster kom hem efter att ha klarat av en del ärenden i Linköping. Bl a hade hon bokat en tid på banken för att gå igenom lånen till nya huset. Där passade hon samtidigt på att tömma sitt bankfack.

När vår mamma dog var mina systrar överens om att jag skulle ha stugan i Optand eftersom jag bodde där i närheten. På så sätt skulle de fortfarande ha tillgång till vårt gemensamma barndomsparadis. Ingen av oss ville dela på ansvaret, det kom inte ens upp till diskussion. Jag behövde inte ens kompensera dem och det måste vara väldigt ovanligt när det gäller syskon och fördelning av arv. Inte en enda gång var vi osams när det gällde arvet.  Mina systrar tog dessutom hand om mycket av det praktiska eftersom jag bodde långt därifrån. Mycket hamnade i lådor och på bra platser där det sedan fick ligga orört. Men idag kom alltså min lillasyster hem med en bunt papper.

Det första vi tittade på var tre kuvert från vår morfar. Morfar och mormor hade ett pensionat i Järpen och i källaren hade morfar även ett skomakeri. Jag hade alltid en väldig respekt för morfar medan mormor bara var väldigt snäll. Morfar var också snäll men han skämtade på ett sätt som jag upplevde som lite läskigt. Jag förstod inte riktigt det roliga med att håna poliser eller att säga att han skulle kasta mig nerför en snöig slänt. Nu vet jag ju att han aldrig skulle ha gjort så men då var jag allt lite rädd. Samtidigt var han spännande och jag tyckte väldigt mycket om honom. Jag hade ingen aning om att jag hade fått en julklapp från honom 1971, då jag var nio år. Men beviset dök upp i ett brev från ett bankfack och mina systrar fick likadana kuvert. Hela tjugo kronor och ett handskrivet kuvert. Jag kommer faktiskt ihåg att femmorna såg ut så där. Jag vet inte om pengarna har något samlarvärde och inte bryr jag mig heller. Jag är bara väldigt glad för att en hälsning från min morfar dök upp så oväntat. Jag har inget annat kvar efter honom. (En liten rättelse i efterhand: jag misstog mig när det gäller sedlarna. Jag tyckte att jag kände igen dem men eftersom de inte trycktes efter 1952 så minns jag förmodligen fel)

Bland alla papper låg också köpebrev, tomtkarta och lagfart från när min farfar köpte tomten i Optand 1936.  800 kr fick han betala. 78 år senare fick jag två miljoner för samma tomt. Visserligen med ett hus och en gäststuga men det var tomten och läget som var eftertraktade. Jag fick skatta på hela beloppet så efter att lån och skatt var betalda återstod ungefär hälften.  Mina barn fick naturligtvis ta del av det och mina systrar fick en liten summa var som en slags kompensation i efterskott. Men jag hade plötsligt väldigt gott ställt ändå när olika försäkringar efter min man dessutom betalades ut. Visst var det skönt att veta att jag skulle klara mig ekonomiskt men det var ändå svårt att tänka på varför de kom. Minnen kan även vara vemodiga men ändå värda att tänka på.

 

Här sitter mina farföräldrar utanför sin stuga i Optand och den andra bilden ingick i mäklarens annons på nätet när jag sålde stugan 2014.  Det syns att den är både om- och tillbyggd några gånger.  Nu har de nya ägarna gjort nya förändringar och allt är till det bättre. Det är roligt att se sådana förändringar. De tar hand om mitt barndomsparadis.

Till sist hittade vi även information om att alla vi tre systrar ärvde nästan 5000 kr var efter vår farfars syster. Tant Berta, som vi kallade henne. Lite underligt att hon kallades tant medan farmors systrar var våra farmostrar. Men det var förmodligen för att de var mycket mer ungdomliga och för att vi kände oss mer nära dem. Tant Berta var säkert snäll men vi upplevde henne som sträng. Jag och min storasyster tillbringade många somrar hos farmor och farfar i deras stuga och vi hade en otrolig frihet. Vi pratar fortfarande ibland om skräckdagen då tant Berta skulle ta hand om oss av någon anledning. Som vi minns det fick vi bara sitta stilla i hammocken hela dagen. Förmodligen var det inte så illa. Men vi, som var vana vid att springa omkring lite överallt och använda både knivar och ro ut med båten, tyckte att det var en hemsk dag. Tant Berta var naturligtvis rädd för vad som kunde hända oss och vågade inte ge oss samma frihet. I dag förstår jag henne väldigt väl. Att jag hade fått ärva pengar efter henne hade jag ingen aning om. Men det framkallade också minnen.

Vår storasyster har pratat om att hon har massor av foton som vi borde titta på innan jag flyttar. Hon planerar att komma hit någon dag och då ska vi försvinna långt in i minnena från både vår egen och våra barns barndom.

Det börjar dyka upp fina bilder på vårtecken i en del bloggar och det är ju något man längtar efter varje år. Just nu, under en förhoppningsvis inte alltför lång period, tar jag mig inte ut i naturen för att se om jag kan hitta något som tyder på att våren är på gång. Men jag blev inspirerad så jag tog i alla fall med mig kameran ut i trädgården. Jag hade inga stora förhoppningar men ville i alla fall se efter så att jag inte missar något.

Kaya är återigen här. Min syster är fortfarande hennes ”mamma” även om de nu inte bor tillsammans. Men den kärlek som Kaya ger sin älskade mamma visar väldigt tydligt att min syster aldrig kommer att förlora den rollen. När dörren ut till trädgården öppnas vill Kaya självklart följa med ut. Hon är visserligen inte ett vårtecken men är minst lika fin som någon blomma. En fin Kayablomma helt enkelt.  Hon fick agera modell några gånger. Med sina speciella ögon kan hon ibland vara lite svårtolkad. Flera gånger, när hon har lagt öronen bakåt och vänt bort huvudet, har jag tolkat det som att hon helst vill vara ifred. Men sedan ser jag svanstippen som börjar vifta och att hon gör någon liten rörelse som ser inbjudande ut. Plötsligt kan hon rulla över på rygg och vill bli klappad på magen. Börjar man med det får man helst aldrig sluta. Då lyfter hon genast på huvudet och tittar på en med bedjande ögon och viftar på svansen. Det var vårtecken som var mit mål men så fort man hukar sig ner blir det pusskalas om Kaya är i närheten. Inte mig emot. Min syster kom ut och fotade ”sin” tokiga hund. Undrar varför Kaya är så pussgalen. Vill hon visa att hon är underdånig eller är det ett tecken på tillit? Det senare vet jag att det är när hon vänder rumpan till och vill bli klappad på den. Men just pussandet är jag lite osäker på vad det betyder. Jag har själv aldrig haft en så pussig hund.

 

Så många vårtecken hittade jag inte. En julros med stora knoppar hör väl egentligen inte dit. Den kan ju blomma hela vintern och med snö både runt sig och över sig.

Men kanske det här ogräset är ett litet tecken. När man tittar lite närmare kan man i alla fall se att det kommer massor av små, små knoppar.

Några gröna blad i forsythian är väl en liten hint om att det snart är vår.

Jag tror att det finns bladknoppar i paradisbusken under hela vintern men nu tycker jag mig se att några är på väg att spricka upp lite grann.

Det tydligaste vårtecknet var nog att solen värmde riktigt skönt. Kanske kan det bli så att jag får uppleva två vårar i år. Har jag tur så får jag en fin vår här innan jag flyttar och sedan börjar det om när jag kommer upp till mitt nya hem.