När jag hade lämnat av min svägerska vid stationen i förrgår fortsatte jag mot Ändsjön, den sjö som ligger bara en liten bit ifrån mitt hem och som jag länge har tänkt besöka. Klockan var strax efter halvåtta på morgonen och jag tänkte att det nog skulle vara en bra tid att försöka se några fåglar. Jag hade med mig teleobjektivet men tänkte att jag skulle kunna hålla kameran stilla mot något i fågeltornet och tog därför inte med stativet.

Genast, när jag kom fram till sjön, lyfte en gräsand och flög iväg. Inte en särskilt ovanlig fågel men vad gör det. De är ju också fina.

Stigen, som gick runt sjön, var 2,7 km lång och väldigt välordnad. Den gick genom en hel del våtmarker men då fanns det alltid en spång att gå på.

Blåsipporna blommar fint i skogarna fortfarande .

Att kabbelekan trivs i de här markerna är inte underligt. Helt rätt förutsättningar och de växte lite överallt.

Så småningom kom jag fram till fågeltornet, som skymtar bakom granarna.

Jag såg att tre personer redan befann sig i tornet och jag fick en impuls att gå vidare för att inte tränga mig på. Men de hejade glatt på mig och när jag då frågade om det fanns plats för en person till var de så välkomnande att jag genast glömde alla tveksamheter. Förmodligen har fågelskådare koll på varandra och vet vilka som brukar synas till i tornen för de visade ett väldigt intresse för vem jag är och om jag hade varit där förut. Jag berättade att jag är en återvändare och de nickade och verkade förstå mig väldigt väl när jag sa att jag känner att jag är hemma här.

De förstod ganska snart att jag inte är en van fågelskådare och de pekade ut olika fåglar, berättade lite om dem och erbjöd mig att titta i en kikare som de hade på ett stativ. De visade bilder i en fågelbok och jag önskar att mitt minne kunde lagra all denna information men det var lite för mycket vid ett och samma tillfälle. De tyckte förmodligen att det var kul att dela med sig av sina kunskaper till någon inte lika kunnig. Jättekul att de var så vänliga.

Det var en miss att inte ta med stativet. Jag satte på teleobjektivet men fåglarna var långt borta och att hålla en kamera stadigt, även om jag använde stöd av staketet, gick inte så bra. De flesta bilderna blev inte alls bra. Den här fågeln kunde jag identifiera på egen hand. En vigg. Tofsen syns inte men jag såg att den sitter där.

Skrattmåsarna hördes och syntes överallt.

Ändsjön är definitivt inte ett paradis för badsugna personer men för fåglar är den säkert helt perfekt.

En av mina självutnämnda lärare pekade ut en sothöna .

Jag tror att de andra skrattade lite i smyg och skakade på huvudena när jag började fota skrattmåsar i ett dött träd. Men jag har inte kommit till det läge då jag tycket att de vanligaste fåglarna är ointressanta.

”Titta, där är skedanden”, sa plötsligt en av de andra. Jag fick titta i kikaren för att se den och försökte sedan få till några bilder med full zoom på teleobjektivet. Kanske kan ni se att näbben är bredare än hos andra andfåglar trots dålig bildskärpa.

Jag är lite besviken för att ingen av alla bilder jag tog på en fin svarthakedopping blev så pass bra att det går att se vad de föreställer. Men jag får ta mig dit en morgon snart och då ta med stativet. Jag tackade mitt sällskap i fågeltornet för all guidning och fortsatte min vandring runt sjön. Efter en liten stund mötte jag ett ganska stort sällskap och de verkade också vara på fågelskådarutflykt. Jag ställde mig snällt på sidan av stigen för att släppa fram hela den långa kön av leende personer. Men de stannade till och var väldigt intresserade av vad jag hade sett. Jag är alltid ärlig i sådana sammanhang och försöker inte låtsas att jag kan mer än jag kan. Mina bristande kunskaper lyser nog ändå igenom ganska snart. Men jag berättade att jag hade fått hjälp att identifiera ett antal fågelarter och de verkade nöjda med informationen. Jag fortsatte med ett leende inombords, glad för att ha upplevt hur kul det är med en plats där de flesta har ett gemensamt intresse och där man glatt delger varandra sina upptäckter. Lite lärde jag mig nog och kunskap är kul.

Min son och min svägerska överlappade besöksdagarna lite och den eftermiddag de båda var här levererade vädret igen. Det gjorde inte min kropp (det blev lite väl mycket dagen innan) men vi tog oss i alla fall ut på en liten promenad ner till sjön. Kvällen blev lugn och skön med mest bara prat och det fanns en del att ta igen där.

Tidigt morgonen därpå vandrade min son iväg till stationen. Han gillar att gå och det var en skön morgon. Vi andra gav oss lite senare av in till Östersunds centrum för att shoppa lite. Det var egentligen min svägerska som skulle handla men det hamnade inte särskilt mycket i hennes kasse. Desto mer hittade jag och det var ju roligt, men absolut inte meningen. Vi gick inte i många affärer men det var ändå väldigt skönt att efter en stund gå in på Ecocaféet där min svägerska bjöd mig på lunch. En väldigt mysig servering där både veganska och ickeveganska alternativ serveras. Som ni ser var vi lite tidiga men jag tycker att det är skönt att slippa lunchrusningen.

Vi bjöds på lite underhållning men jag har ingen aning om vilka de var eller varför de var där.

Efter en välförtjänt vila, hemma i soffan hos mig, ville vi båda ut en stund till i det fina vädret. Vi gick uppåt, från sjön, kom in i en liten skog och sedan ut på öppna fält. Det var där jag såg rådjuren för ett tag sedan. Inne i skogen blommade små exemplar av något som jag tror är lungört

Jag satte mig en stund under en hägg, där blomningen inte är långt borta, och förklarade för min svägerska hur hon skulle gå vidare och sedan hitta tillbaka. För mig räckte det och denna gång segrade förnuftet.

Jag vet att ni känner igen den här vyn nu men sitter man med kameran så blir det en bild.

Jag har nästan aldrig sett vitsippor runt Storsjön förut och jag tror att jag har skrivit i bloggen att de är väldigt sällsynta här. Men på tillbakavägen hittade jag några exemplar på två olika ställen och min svägerska berättade att hon hade sett fler på ett annat ställe. Kanske är det på Frösön de växer eller så har de lyckats sprida sig sedan jag flyttade söderut. Hur det än förhåller sig så blev jag glad när jag såg dem.

Nu är vi framme vid söndagen och det var en dag som bjöd på duggregn nästan hela tiden. Några lite kraftigare skurar kom det också men mest var det bara som fukt i luften. Det luktade gott när vi gav oss iväg på en liten utflykt. För naturligtvis ville vi ut lite även denna dag. Jag frågade min svägerska vad hon ville se och svaret blev att det vore kul att komma till Optand. Vi for dit och gick en liten runda ner till sjön och bort mot huset där jag och min familj bodde. Ni har sett bilder därifrån förut och eftersom det småregnade lite fick kameran stanna i ryggsäcken nästan hela tiden. Men när vi hittade blommande lingonris kom den fram en stund.

Jag ville även föreviga de knoppiga liljekonvaljerna som alltid är tidiga just här, i en myrstack en bit utanför ”vår” tomt.

Det var lite av våra dagar tillsammans och nu på morgonen lämnade jag av min svägerska vid järnvägsstationen och fortsatte själv ut på andra äventyr. Men det får nästa inlägg berätta om. Jätteroliga dagar har det varit.  Jag vet att både min son och min svägerska gärna kommer tillbaka och de vet att jag vill att de ska göra det.

Jag frågade min son vad han var sugen på att göra och det landade i att vi gav oss iväg på en minnesresa till de platser han mest ville återuppleva. Kvällen innan såg himmelen och den spegelblanka Storsjön ut så här och vi vaknade till en precis lika spegelblank sjö och en molnfri himmel.

För att få se de mest storslagna vyerna över sjön och mot fjällen valde vi att först köra mot Rödön tills vi kom ut på E14 mot Åre. Strax innan Mattmar svängde vi av på 321:an och i Hallen styrde vi upp mot Höglekardalen i Oviksfjällen. Vi stannade till i backen ovanför Hallen och njöt av en vy som aldrig kan bli densamma på ett foto. Det gäller för övrigt nästan alla de följande bilderna.

Ni som minns att jag, min yngsta dotter och min svägerska vandrade upp på Västfjällets topp i somras kanske känner igen den här ån. Det porlade på bra i den.

Lite längre upp blev ån en sjö och där satt vi en stund och bara hade det skönt.

Vi fortsatte förbi avtagsvägen upp mot Fjällhalsen, där vi var i somras, och kom i stället till Hovde. Där körde vi upp så långt man kunde komma bland stugorna, parkerade där och fortsatte till fots. Tanken var att vi bara skulle gå ut och se oss omkring lite och kanske ta oss en bit upp ifall underlaget var bra. Så var det tänkt och så blev det inte. Ni kanske känner igen er i  tankesättet att ”bara en liten bit till” och att det upprepas fler gånger än man hade kunnat tänka sig. När vi kom ut i Drommenbacken tittade vi uppåt och sa att vi skulle ha den bara fläcken där uppe som mål. Lågskor i en bitvis isig och bitvis lös slalombacke är inte det bästa men vi hittade mestadels bra fäste.

Så här nöjda och glada var vi när vi började klättringen. I somras såg vi fjällen, som här är bakom oss, från andra sidan.

Vi nådde målet och jag konstaterade att min rygg fortfarande mådde skapligt. Att gå uppför i en slalombacke är tydligen det jag ska syssla med. Vi satt där och åt varsin macka och jag föreslog att vi skulle ta oss upp till nästa krön för att få ännu finare vyer. Samma sak sa vi flera gånger och varenda gång fanns det en  kulle längre fram men till slut kom vi faktiskt upp på en topp. Det fanns högre toppar men vi såg ut över landskapet på andra sidan Drommenfjället och där sa förnuftet att det fick räcka. Först när vi började gå på lite planare underlag kände jag av att ryggen inte gillade det jag utsatte den för. Nu får bilderna tala för sig själva ett tag. Alla bilder där jag är med är tagna av min son.

Som jag skrev kändes det där uppe att det inte skulle gå så lätt att komma ner. Men ner måste vi och vi lyckades i alla fall leta upp barmark nästan hela vägen. Våra sulor skulle ha varit livsfarliga att gå på nerför i den branta, hala backen. Men alla problem kändes väldigt små när vi gick där och bara njöt av allt. Vi skrattade en del åt att vår utflykt blev så annorlunda mot vad vi hade planerat men båda var vi otroligt glada för att vi inte gav upp. Eller rättare sagt, att inte jag gav upp .

Vi fortsatte vår bilfärd på en skogsväg förbi Gräftåvallen och kom till Myrviken, där alla mina tre barn har gått i skolan. Därifrån for vi till Vattjom, vårt hem i 13 år innan vi renoverade och flyttade in permanent i Optand. Det här är bystugan och vi bodde ca hundra meter högre upp. Vi stannade till och hejade på våra dåvarande grannar och sedan åkte vi hem till Frösön.

Vilken dag det var…helt underbar. Vi åkte hemifrån ca 07.30 och var tillbaka ca 16.00. Trötta men glada och väldigt nöjda.

De här dagarna har vi även bokat flyg, hyrbil och boenden för 11 nätter till vår Islandsresa i början av september. Gissa om jag längtar dit redan 😀 Nu har min son åkt hem och min svägerska har kommit. Vilken lyckoträff att det blev sommar precis nu.

I dag är det en rolig dag för snart kommer min son och hälsar på mig. Om tåget är i tid dyker han upp på stationen om exakt två minuter. Ni kanske undrar vad jag gör framför datorn när jag borde åka och hämta honom. Jag fick ett meddelande om att min son gärna vill ta en promenad hit och det tar nog minst en timme. Under tiden blir det ett litet inlägg om hur det börjar blomstra i mina trakter.

En liten blomma i en gräsmatta. Jag gissar att det är ett ogräs men på nära håll är den söt.

Utanför en trädgård hittade jag en bergenia.

Jag passerade en trädgård med ett hav av gullvivor. De här två, som ser ut att kramas, hade hittat en egen plätt just utanför trädgården.

Inne i skogen hittade jag den giftiga men spännande Tibasten. Vacker när den blommar på bar kvist men inget man lägger märke till annars.

Ett blommande lärkträd.

Nästan hemma.

Nu ska jag snart gå och ladda kaffebryggaren, för det är ju så man gör när man väntar besök den här tiden 😀 Åh, vad roligt det ska bli att få ha honom här några dagar.

Ni har säkert upptäckt att era mobiler känner av var ni är och lägger ut en del av de platser ni har besökt på olika karttjänster. Jag har ofta blivit smått irriterad när jag får förfrågningar på mobilen om hur jag har upplevt för mig okända företag men ibland dyker det upp något som sätter igång alla skrattmuskler. Inte långt ifrån min bostad finns det ett företag, i en helt vanlig villa, och de har valt att kalla detta företag Stronzo AB. Jag har gått förbi några gånger och därför syns det på google maps i min mobil. Jag kan inte för mitt liv förstå varför man väljer det namnet. Kan de möjligtvis tro att det har med styrka att göra eller vill de helt enkelt driva med sig själva. Stronzo är ett italienskt ord och det betyder bajskorv 😀 Ett vanligt förekommande skällsord, ibland skämtsamt.

Här ligger alltså Bajskorv AB och jag fnissar varje gång jag öppnar kartan och ser namnet.

Frösö Service & Säkerhet ägs och drivs av Stronzo AB som även tillhandahåller tjänster inom butiksombyggnationer samt renovering av ytskick i fastigheter.

En liten kort promenad blev det i dag och tyvärr lämnade jag kameran hemma. Självklart stöter jag då på en ekorre som verkligen poserar länge och välvilligt. Mobilen är alltid med och jag hann ta upp den, låsa upp skärmen, klicka fram kameran och ta flera bilder medan Kurre satt där så snällt. Som ni ser, på den kraftigt beskurna bilden, är inte mobilen riktigt den bästa kameran när det gäller att fota detaljer på relativt långt håll. Men han är ändå fin. Plötsligt skrek han till och sprang uppför stammen. Han kanske insåg att jag kunde vara farlig.