Julfirandet har varit precis så mysigt och fint som jag trodde att det skulle bli. Jag kom först av gästerna och placerades i soffan med en kopp kaffe och i tv:n sprakade brasan samtidigt som lågmäld julmusik spelades. En väldigt bra början. Innan de andra kom förberedde jag en del av den mat jag ansvarade för. Värden, som även var julsamordnare, hade handlat allt som behövdes och det var ett perfekt upplägg.  Senare anlände svärsonens/julsamordnarens familj och efter dem kom min andra dotter. Allra sist kom min son och sedan gick julhelgen väldigt fort. Vi åt och åt och åt lite mer och alla verkade nöjda.

Jag hade inga förväntningar på att någon annan än jag och min son skulle äta och även laga vegansk mat men alla åt av de veganska köttbullarna, prinskorvarna, revbenen, svampjansson och de olika sillsorterna.  Vi serverades rotfruktslåda, vegansk dopp-i-grytan och även både förrätt och efterrätt som var suveränt goda. Jag var väldigt imponerad av att alla ville ha det så och jag hoppas att ingen blev besviken.  Några traditionella rätter fanns också med och naturligtvis åts det julskinka. Förutom mat stoppade vi i oss en hel del godis och bakverk.

Några julklappar delades ut men vi hade kommit överens om att de som ville avstå varken fick eller gav något. Hälften av oss sov i en annan lägenhet i huset bredvid. Min dotter och svärson var kattvakt åt vänner och fick i gengäld låna lägenheten. Jag tog gärna på mig kattskötseln, som var väldigt enkel och bara innebar att ge mat och släppa in och ut. Jag tog inga bilder från den lägenheten och inte heller på de fina katterna Tassigur och Melira som bodde där. Men som vanligt fick Pixel och Grixis, som jag är mattmor till, ställa upp på bild när jag besöker dem. De gillade verkligen den blomma jag hade med mig. Jag vågar inte köpa något annat än orkidéer eftersom jag vet att just de inte är giftiga för katter.

Själva julfirandet och sällskapet var hur trevligt som helst men utomhus fanns inget som lockade. När jag satte mig på tåget var det blött, grått och trist. När jag hade bytt tåg i Stockholm blev det snart mörkt men jag såg att det var vitt på marken i Gävle. Varje gång vi åkte genom upplysta trakter såg jag att det blev mer och mer vinterlikt och när vi kom fram till Östersund log jag och den unga killen, som var placerade tillsammans, mot varandra och konstaterade att vi är lyckligt lottade som får bo här. När jag kom hem packade jag upp kameran och tog en bild och som ni ser kom jag hem till en helt annan värld än den jag lämnade. De runda prickarna är långsamt fallande snöflingor.

I morse kunde jag knappt vänta på att mörkret skulle försvinna så att jag kunde gå ut och njuta. Halvnio gick jag ut och den tomhet jag hade känt efter att ha lämnat mina barn byttes ut mot ren lycka.

Sammanfattningsvis en underbar jul och en fantastisk hemkomst. Kunde inte vara mycket bättre 😀

Det har hänt flera gånger den senaste tiden att vi har haft det finaste vädret här i Jämtland. Det är nästan så att jag har fått lust att rita kors i taket när jag har sett väderkartor med moln över hela landet förutom över Jämtland. Det är verkligen inte vanligt. Det gäller att passa på att ta tillvara de fåtaliga dagarna. Jag gör det genom att gå mina promenader och jag njuter av att få ha det så. Jag har inte alltid med mig kameran men igår var skenet över fjällen så fint på eftermiddagen att jag gick ner till sjön och försökte fånga det med mobilen. Som ni ser håller isen på att lägga sig och jag hoppas att vi får många riktigt kalla dagar och nätter innan nästa snöfall kommer. Då blir isen hård och stark och inte den sörjiga, halvdåliga variant som vi ibland har.

Tänk vad tiden går fort och ändå känns det som väldigt länge sedan jag hämtade ut min bil på bilfirman i Mjölby. När jag beställde bilen visste jag att jag skulle återvända till Jämtland så småningom men jag anade inte att jag redan ett halvår senare skulle bo här på Frösön. För precis ett år sedan, och tre månader innan flytten, lämnade jag tillbaka Lilla GulleKlossen (min förra bil med reg.nr som började på LGK) och fick i ställlet min nuvarande bil. Den har inget smeknamn och det tog ett tag innan jag verkligen kände att jag gillade den. Men nu är vi ett sammansvetsat par och jag vill aldrig mer ha en bil med manuell växellåda. I dag var det dags för ettårs-service och kvart över sju i morse var vi på plats hos Toyota.

Jag hade tänkt ta bussen hem och komma tillbaka på eftermiddagen. Men när jag fick höra att allt skulle vara klart drygt en timme senare valde jag att ta en promenad i området i stället. Jag hade varit förutseende och klätt mig varmt och tensen satt på ryggen. Det var alltså inga problem med att gå en runda i 12 minusgrader. Det var en härlig promenad. Luften var fuktig av dimma och rimfrosten hade fått fäste i det mesta. Det glittrade i luften av de små fuktfragment som for omkring och lystes upp av diverse belysningar. Jag mötte mamma älg och hennes kalv, återigen är det mobilen som får duga som kamera. Jag mötte och blev omkörd av många cyklister och tydligen cyklar många till jobbet även på vintern. Bra gjort tycker jag.

Jag hämtade min nyservade bil och åkte hem. Lite senare på dagen tittade jag ut och fick bråttom att ta fram kameran. Kameran har fångat upp färg som inte var riktigt lika skarp i verkligheten och ändå har jag gjort bilden ljusare än den ursprungligen var. Men det jag i första hand fångades av var solstrålarna som sprider sig ner och träffar marken på andra sidan. Isen har nu lagt sig över hela den här delen av sjön och jag stod länge kvar vid mina köksfönster och tittade ut. Så här lågt står solen kl 12.27. Kameran anger att klockan var en timme senare men den går på sommartid. Vem orkar bry sig om det…inte jag i alla fall.

Så många mail skickade vi i fb-gruppen ”försäkringskassanupproret” till riksdagsledamoter, partiledare och media under fyra dagar i samband med första advent. Jag skickade åtta mail till ledamöter i olika partier, med kopior till olika tidningar, och jag fick snabbt två svar. Ett från S och ett från SD. Båda svaren var väldigt trevliga men gav inget riktigt hopp. Att jag över huvud taget fick några svar beror nog på att jag var rätt så snabb med att skicka mina mail och kanske insåg inte mottagarna hur mailbombade de skulle bli. Jag formulerade texten och bytte ut en mening beroende på vilket parti som var mottagare. Om alla som deltog skickade de åtta mail som varje person skulle skicka så har 22 500 personer deltagit. I gruppen är vi drygt           40 000 medlemmar och jag vet att en del har gjort mer än förväntat och många har inte orkat alls eller gjort sitt bästa och fått iväg ett eller kanske några mail. Jag tycker att det är ett väldigt bra resultat men tyvärr har jag inte sett något om det i de media jag har tillgång till. Steve, grundaren av gruppen, skriver att ett antal media har kontaktat honom och vill göra seriösa reportage och det får förhoppningsvis genomslag.

Jag har fått avslag på min begäran om omprövning och man kan inte göra annat än att sucka och skaka på huvudet. Nu är mitt ärende överlämnat till jurist för att överklagas i förvaltningsrätten. Juristen ringde upp mig dagen efter att han hade fått all dokumentation och sa att jag självklart ska ha sjukpenning. Inga garantier så klart men hans ord fick mig att gå med på att betala honom för att föra min talan. Om jag får rätt i förvaltningsrätten är det värt pengarna eftersom jag får tillbaka inkomsten. Annars är det pengar som jag skulle behöva själv. Men man måste våga chansa när det finns gott hopp. I fb-gruppen finns berättelser om att det tar drygt ett år innan ett ärende avgörs i förvaltningsrätten och under tiden uteblir sjukpenningen. Jag har tur som kan klara mig även om det blir snålt.

Min berättelse och sjukdomshistoria är inte den värsta på långa vägar. Jag läser om hur någon blir uppringd av FK efter en operation med uppmaningen att be sjukvårdspersonal skjutsa till arbetsförmedlingen, hur en man som inte kan gå från ett rum till ett annat utan att svimma anses fullt arbetsför, hur många blir nekade sjukpenning med motiveringen att de har barn, hund eller en hobby och då måste de vara fullt arbetsföra. Flera gånger har jag läst varningar för att dela att man gör någonting alls eftersom FK kollar sociala medier. Personer som har arbetat på FK skriver om hur de blev uppmanade att ge avslag på allt de kan hitta minsta lilla anledning att slå ner på och om de godkänner för många ärenden får det konsekvenser. De som ger många avslag får löneförhöjningar. En del personer har fått besked om att de är godkända för att sedan få avslag utan att förstå varför. Kanske en för givmild handläggare har fått tillsägning om att det måste bli ett avslag. Jag vet inte hur stor sanningshalt det är i allt detta men samstämmigheten i alla berättelser är skrämmande. Alla som är friska och arbetsföra ska vara tacksamma för det men det är också bra om medvetenheten om vad som sker ökar. Ingen kan ju vara säker på att det finns ett fungerande sjukförsäkringssystem om man blir sjuk.

I dag var det en skön dag för promenad och jag gav mig iväg ut en vända på eftermiddagen. Fotona är tagna mellan 14.00 och 14.40 och som ni ser är skymningen redan på gång.

Som avslutning vill jag bjuda er på ett yuotube-klipp. Jag fick en fråga i en kommentar angående kursen i jamtska som jag har anmält mig till. Frågan gällde hur jamtska låter och här är ett litet exempel som passar bra så här i juletid.

Tomten på jamska

…i min lilla stad 🎵🎶

Ni kanske känner igen den här sångtiteln och många förknippar den med Gunnar Wiklund. Men hur många vet att sången handlar om Östersund, min lilla stad? Den skrevs av Per-Martin Hamberg, under pseudonymen Erik Decker, när han bodde i Stockholm och längtade hem till sin stad, Östersund. Det här berättade mina föräldrar för mig när jag var barn och hade lite udda idoler. Jag var inte riktigt som andra barn utan utmärkte mig genom att gilla Tore Skogman och Gunnar Wiklund och eftersom jag ibland sjöng på den här sången ville mina föräldrar att jag skulle veta att den handlar om min födelsestad. Jag kände mig ändå lite osäker och googlade innan jag skrev om det här. Jag känner inte igen de platser det sjungs om så det är inte underligt att jag blev lite osäker. Men enligt Wikipedia hade mina föräldrar helt rätt.

Nu har ljusen tänts i min lilla stad och jag gick en liten runda i morse för att uppleva det. Jag skulle lämna prover vid åttatiden och passade på att ta en kort promenad innan dess.

Innan jag kom in i själva staden stannade jag till för att fota den här fina granen. Som ni kanske minns passerade jag två män i en skylift för några veckor sedan och då var de i full gång med att sätta upp ljusslingorna. Så här blev resultatet.

Jag trodde att jag skulle vara helt ensam på stadens gator strax efter sju på morgonen men på vissa platser var det nästan trängsel och alla gick åt samma håll. Förmodligen någon buss eller ett tåg som nyss hade släppt av sina passagerare. Jag väntade tills jag kunde fota i lugn och ro och här är lite av det man kan se under den mörka årstiden i Östersunds centrum.

Efter att ha beundrat den stora granen på Stortorget gick jag ned mot Badhusparken och fortsatte över gångbron mot Frösön. Där stod en stolt älg och lyste upp. Allt har inte varit frid och fröjd i min stad genom åren och just på den här gångvägen från Badhusparken till Frösön skedde förr ett antal otäckheter, speciellt mot unga kvinnor som gick ensamma i mörkret. Jag tror att överfallen upphörde genom att växtligheten minskades och kanske blev det även mer belysning. Jag minns att jag var orolig när min äldsta dotter i gymnasieåldern bodde på Frösön och gick här varje dag. Där vi bodde då, utanför Oviken, var det svårt att ta sig till skolan i stan och gymnasieelever bodde oftast inne i stan.

Jag vände tillbaka genom Badhusparken.

Östersundshjärtat, symbolen som alla här känner igen men jag kan inte hitta uppgifter om när och varför det blev en symbol för Östersund. Det jag tror mig minnas är att hjärtat togs fram inför någon stor händelse inom skidskytte. Det kan ha varit en världscuppremiär eller ett VM. Vi har många symboler för Jämtland och Östersund men förmodligen är det på samma sätt i många andra städer. Här har vi bl a det här hjärtat, Storsjöodjuret och sonen Birger, Jämtlandsflaggan och Jämtlandssången. I min förra hemstad Mjölby har de en potatis, en urful potatis i en rondell. Men till jul förvandlas den fula potatisen till en fin julgris med små julkultingar omkring sig.

Länk till Pierre Isacssons version av ”Nu tändas åter ljusen i min lilla stad”.

När mitt liv som hundägare tog slut tänkte jag att jag ändå skulle komma ut på promenader varje dag. Jag tänker fortfarande likadant men lyckas inte alltid så bra. Regniga dagar eller dagar då ryggen värker extra mycket händer det att jag bestämmer mig för att jag slipper gå ut den dagen. Oftast kommer jag ändå faktiskt ut och jag vet ju att det är mest jobbigt innan. När jag väl har fått på mig tensen, lånkalsingarna och ytterkläderna och kommit ut så är det nästan alltid skönt och humörhöjande. Men det är bra att ha en anledning och idag hade jag tid hos frissan. Lite väl långt för en sammanhållen promenad men jag trodde att en halvtimmes vila medan jag klipptes skulle räcka för att det skulle gå bra. Det gick så där. Men jag hade ju inget annat jag måste så jag kunde ta det lugnt och njuta av värmen från värmedynan resten av dagen.

Jag känner att jag behöver någon slags aktivitet och kvällskurser har funkat bra för mig förut. I alla fall nästan alltid. Jag sörjer fortfarande att jag inte klarade mer än tre gånger på buggkursen förra hösten. Det var något jag hade längtat efter under min långa väntan på en lever. Ni kanske kommer ihåg hur roligt jag tyckte det var att få dansa och hur besviken jag var när jag var tvungen att sluta. Men nu har jag hittat något jag borde klara. En grundkurs i jämtska/jamtska. Båda stavningsvarianterna står med i kursens rubrik och jag vet att det skiljer en hel del mellan hur man pratar i olika delar av länet. Kursledaren är känd, författaren av ”Orlboken” (både ord och grammatik). Jag har tittat lite i den boken tidigare och vet att den är omfattande. Det här ska bli kul och, som den språknörd jag är, ser jag fram mot kursstarten i februari. Inte förrän jag redan hade bokat en plats kom jag ihåg att jag egentligen har infört köpstopp. Hoppsan, det var ju inte bra men jag tror att jag kommer att tycka att det är värt kursavgiften.