Väder och temperatur växlar verkligen ofta den här vintern. Efter en relativt kylig period är det nu dags för tö och isiga gångvägar igen. I morse valde jag att gå ut på isen på min promenad och där ser det ju fint ut med en upplogad gång ut till Medvinden. Men den var inte så fin som den ser ut. Växelvis blöt och hal och ibland sjönk jag igenom ytskiktet ner till ett vattenskikt. Där ville jag inte gå och som tur är finns det en del skoterspår att följa om man hellre vill det.

Under natten var det minusgrader och skoterspåren hade bjudit på perfekt hård yta att vandra på om inte plusgraderna hade ställt till det lite. Det gick fortfarande att gå utan direkta besvär men det lär bli mjukare spår ju senare på dagen man går där. Jag höll mig en bit från Medvinden eftersom det var snöröjning på gång.

När traktorerna hade kört vidare gick jag ut och kollade om Medvinden var gåvänlig men den var precis lika blöt och hal som den mindre gångvägen. De få personer jag mötte höll till utanför banan. Kanske skulle det gå bra att åka skridskor här men jag såg ingen som försökte.

Nåja, det kan inte alltid vara perfekt men det är i alla fall en helt underbar vårvinterdag om man bortser från besvären att gå, både på land och på sjön.

Jag ska inte tvinga på er mer om min kamp mot FK men jag vill berätta att det händer saker som kanske kan leda till en ljusning för många. Bl a har representanter för vår fb-grupp, som nu är uppe i 63000 medlemmar, haft ett möte med socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi. Hela mötet spelades in och ljudupptagningen finns i gruppen. Ett väldigt bra framläggande av våra synpunkter och om situationen för tusentals sjuka. Nu har även redaktionen för ”Uppdrag granskning” bestämt sig för att göra ett program om FK och har bett om tips och berättelser från oss i gruppen. Jag tänkte först att min berättelse inte är särskilt intressant och dessutom vill jag inte vara med i ett reportage. Men det är en försvinnande liten risk att just jag skulle bli ombedd att delta. Dessutom är det nog bra om det kommer in mängder av mail som berättar hur det går till och som visar att det inte bara gäller enstaka fall.

Mitt mail är nu inskickat. Jag försökte hålla en saklig ton och lyfta fram fakta. Det är inte rätt läge att komma med egna åsikter eller återge rykten. Jag har bara återgett vad jag har varit med om och erbjudit dem att se handlingar som styrker min historia. Kanske framgick det något om vad jag tycker ändå men jag tror att de får tillräckligt av ilska och sorg i många andra mail. För min del har jag inga förväntningar på upprättelse. Men kanske kan sjuka människor i framtiden hoppas på en myndighet som sköter sitt arbete som det en gång var tänkt.

Bilden har inget med inlägget att göra men är en trevlig avslutning 😀

Gregorie marknad har funnits sedan 1000-talet då den hölls på Frösön men 1798 flyttades marknaden till den då nygrundade staden Östersund. Marknaden har under århundraden varit Jämtlands viktigaste marknad och forbönder och knallar kom från olika delar till marknaden för att sälja och köpa varor. Marknaden hölls vintertid eftersom det var lättare att färdas från bygderna över snön med häst och släde. Gregorie marknad hölls 14 dagar efter marknaden i Levanger och innan dess hölls marknaden i Röros. På så sätt var det möjligt att komma till alla de tre marknaderna. Traditionen med forbönder, som kommer med häst och släde, hålls fortfarande vid liv.

Jag trivs inte med att gå i trängsel och försöka se vad som säljs och därför väntade jag inte till i morgon, då forbönderna kommer. Det var länge sedan jag besökte någon marknad över huvud taget och jag tyckte att det var dags nu. Dagen bjöd på ett fantastiskt väder. Jag gjorde det till en promenad med vändpunkten i marknaden. Ni känner säkert igen den här figuren från tidigare inlägg då jag har parkerat vid storsjöodjursspaningen. Gångvägen över isen börjar ganska nära den platsen och en fördel är att slippa leta parkering i stan. Min vanliga parkeringsplats är nämligen ockuperad av marknaden.

Kylan kom till sist och under några dagar har det dessutom snöat. Det gillar alla som uppskattar Vinterparken. Jag var ganska tidigt ute och senare var det inte så här tomt. Jag såg barn som dribblade med puckar genom den lilla labyrinten och hela isbanan användes av diverse skridskoåkare.

Snöborgen är nästan klar. Tyvärr såg jag inte till Birger någonstans. Han stod bredvid borgen tidigare vintrar och kanske sätts han dit lite senare.

Jag tror att själva marknaden har krympt en hel del sedan jag var här senast. Som jag minns det fortsatte den upp mot Stortorget och vägen stängdes av. Det var ändå tillräckligt många knallar på plats och jag strosade fram utan att behöva trängas. Min plånbok mår bra av att jag numera är vegan. Hade det varit för några år sedan hade jag fått med mig olika sorters korvar, tunnbröd, kokosbollar och förmodligen köpt en bit av en kolbulle. Det finns också olika sorters hantverk, ullvantar och ulltofflor, renskinn, godis, bakverk, väskor och mycket mer. Precis som det brukar vara på marknader.

Det gick också bra att beställa sig en liten stuga. Förmodligen för att använda som bastu eller grillstuga.

Jag öppnade plånboken, eller snarare mobilen och swish-appen, en enda gång och det var hos den här farbrorn. Strumpor går alltid åt.

Jag funderade på att ta en vilstol och sätta mig en stund i solen. De tillhandahålls helt gratis och jag gissar att det var många som satt där lite senare. Men jag började bli hungrig och vandrade tillbaka över isen.

Sista biten var inte plogad men när många går längs samma väg blir det ändå ganska lätt att ta sig fram. Där står min bil och väntar.

Folk tar sig fram lite varstans och om det finns spår efter någon blir det ofta fler som följer efter.

Jag skulle precis backa ut och åka hem när plogen kom och gjorde en fin gångväg där jag nyss hade gått.

Kameran låg på sätet bredvid mig och det var ingen trafik efter mig när jag närmade mig mitt område. Jag saktade ner nästan helt och tog en bild på det som nästan alltid möter mig när jag åker hem. Jag svänger vänster precis där de stora granarna syns och jag skulle gärna se att de granarna huggs ner.

Tolv par strumpor för hundra kr är inte så dumt. Det kanske inte är världens bästa kvalitet men för drygt åtta kr per par spelar det inte så stor roll.

Mina barn brukar ibland skaka på sina huvuden åt mig när jag köper något i tron att det är rätt och så visar det sig att jag har läst väldigt slarvigt. Jag är medveten om att jag ofta är för snabb och därför försöker jag bli bättre på att verkligen läsa allt. När jag kom hem efter utflykten väntade ett paket från Matsmart utanför min dörr. Ja, man kan få dem hemlevererade för 20:- och utan att vara hemma om man handlar för 500 kr. Jag trodde att jag bl a hade köpt två påsar röda linser men det som kom var det här.

Jaja, ingen mening att gräma sig. Jag får helt enkelt googla lite och förhoppningsvis hittar jag något bröd som ska bakas med det här eller kanske det kan användas till något annat. Jag har nog blivit lite för säker på min egen förmåga att läsa allt och nu fick jag en påminnelse om att jag är slarvig i det avseendet. Jag kan inte ens själv förstå hur jag kunde missa detta.

Jag kände mig lite ledsen i morse när jag åkte till katthemmet. Det var två veckor sedan mitt senaste pass där och jag var fortfarande inte återhämtad. Höger arm och hand har svårt att greppa och bära en kaffekopp och axlar och nacke mår inte heller bra. Med de förutsättningarna var det inte kul att ha upp mot 30 kattlådor att rensa eller att diska alla matbyttor. Jag hade redan då bestämt mig för att avsluta min tid som kattvolontär men det inbokade passet ville jag ändå genomföra. Jag vet ju hur svårt det är att fylla alla pass. Vänsterarmen mår fortfarande relativt bra och det är ju tur att den kan fixa kattlådorna.

Efter att, som vanligt, ha ägnat den bofasta Prinsen all uppmärksamhet en stund fortsatte jag med pensionatskatterna. Jag tycker lite synd om de katter som har en trygg tillvaro med sin familj och plötsligt blir lämnade på ett okänt ställe. Jag vet att de har det bra här men de måste ju undra varför det blev så här. Ofta vill dessa katter gärna gosa och jag tog god tid på mig med dem.

Denna vackra katt heter Alaara och har de mest fantastiska blå ögon jag sett. I alla fall hos en katt. Till katthemmet har jag aldrig kameran med och det är nog lika bra. Det är svårt nog att hinna med att få några mobilbilder. En del blir skapliga men man får sänka ambitionsnivån.

Denna otroligt gosiga och närhetstörstande katt heter Softis. Jag och softis softade tillsammans en lång stund och sedan var jag helt täckt av katthår. Men vad gör det när man har så mysigt.

I ett av båsen fanns det, enligt skylten utanför, två pensionatsgäster. Jag lyckades bara hitta den ena och den såg ut att vilja hålla mig på armlängds avstånd. Jag kan inte låta bli att undra om den är ledsen för att ha blivit bortlämnad eller om den bara är lite skygg.

Det fanns en till mysig pensionatskatt men trots att den ville ha uppmärksamhet hela tiden fick jag aldrig tillfälle att ta en bild där hela han var med.

Jag tog mig långsamt vidare och kom till det rum där det finns både skygga och trygga katter. Det här är Simba, en av de kelsjuka katter som självmant kommer fram och vill ha närhet. Han sitter vid en mjuk koja där jag hade spanat in att Ferdinand låg gömd. Ni minns väl Ferdinand, katten från Vattjom som vägrade lämna sin trygga kattlåda. Nu har han fått flytta ut i ett av de gemensamma rummen och verkar trivas bra. Inga problem med de andra katterna men han väste rejält åt mig när jag försökte närma mig med handen.

Jag tror att det var Måns som flera gånger kom och ville vara i famnen. Jag ställer gärna upp på det.

I en byrålåda samsades Debbie och Laurel. De var inte ett dugg intresserade av att interagera med mig men de har ju varandra. Det gör mig glad när skygga katter ändå kan ty sig till varandra.

Jag tog extra god tid på mig i dag eftersom det var sista gången jag kom dit. Kroppen talade tydligt om för mig att det måste bli så. Lite sorgligt när det är något man trivs med.

När jag kom hem fick duschen vänta en stund och i stället värmde jag en matlåda och tog med in i soffan. Värmedyna, nackkudde och handledsskydd hjälpte en del. Efter en stund ringde jag upp den kvinna som är ansvarig för volontärerna på katthemmet. Det var då uppskattningen kom. Jag hann inte säga mer än att det inte fungerar innan hon sa att hon hade pratat så gott om mig och berömt mig inför andra och att det vore jättesynd att förlora mig. Kunde jag tänka mig att vara kvar om jag efter återhämtning sedan stod som reserv för att ta pass tillsammans med någon annan. Kanske slippa kattlådorna helt och vara den som delar ut mat och vatten som huvuduppgift.

Ja, vad säger man då? För min del var det inte svårt. Jag blev jätteglad och sa att det vore en väldigt bra lösning. Jag vill ju inte sluta. Men jag bad om att få några veckor för återhämtning först. Det tyckte hon var självklart. Någon timme senare fick jag ett sms från en kvinna som var med och startade upp katthemmet. Ännu mer beröm och uppskattning fick jag från henne och en önskan om att få behålla mig. Tror ni att jag växte några cm? Ja, i alla fall i tanken och självkänslan. Jag är medveten om att de behöver all hjälp de kan få och att de är måna om att alla volontärer stannar. Men det kändes ändå bra och jag blev mycket gladare än när dagen började. Nästa vecka är det volontärmöte och det ska bli kul.

Min lillasyster, den syster jag delade hus med tidigare, berättade att hon skulle vara med som sakkunnig i radioprogrammet ”Kropp & Själ” med underrubriken ”svåra samtal”. I sin yrkesroll som beteendevetare och med svåra samtal som ett av sina specialområden, var hon med i en panel som kommenterade olika situationer där det är svårt att säga det man behöver säga. Ett intressant program om ett ämne som berör alla. Min uppmärksamhet och mitt fulla intresse hade de under hela programmet men det som berörde mig allra mest var självklart när min syster, i slutet, ombads beskriva ett självupplevt svårt samtal. Hon berättade om hur hon som 22-åring fick besök av poliser som berättade att vår pappa hade omkommit i en olycka och att hon skulle berätta om det för vår mamma, som då befann sig i Italien tillsammans med en väninna. Hon fick även kontakta oss två äldre systrar men det var nog ganska lätt i sammanhanget.

Min syster var påtagligt påverkad av det hon sa och enligt programledaren syntes det. Det har gått 30 år sedan dess men jag fick också en klump i halsen. vår mamma blev ett vrak som snabbt hittade styrka och gick vidare i sitt liv. För nästan sex år sedan befann jag mig i en väldigt snarlik situation och min mamma har hela tiden varit min förebild. Den stora skillnaden är att hon avled i cancer fem år senare men jag fortsätter att leva.

Min syster gjorde ett bra jobb som sakkunnig och jag är naturligtvis en stolt storasyster. Men jag tvivlade aldrig eftersom jag vet hur proffsig och duktig hon är som både föreläsare och författare.

Kanske ett svårt samtal.

För några dagar sedan fick jag ett tips av min yngsta dotter om ett avsnitt ur samma programserie. Jag hann inte lyssna då men jag såg det på tablån när jag ändå var inne på P1:s hemsida och lyssnade. Jag gjorde en paus för lite lunch och satte mig sedan för att lyssna även på ”Autism – superkraft eller svaghet”. Min yngsta dotter har det som tidigare hette Aspergers syndrom men som nu ingår i diagnosen autismspektrumtillstånd, med tillägget normal eller hög intelligensnivå.

Jag förstod att det skulle vara ett informativt och intressant program eftersom min dotter tipsade om det. Det inleddes med Greta Thunbergs ord om vilken erfarenhet hon har av samma funktionsnedsättning. Fortsättningen med intervjuer om andra personers upplevelser och även om en forskares slutsatser gav mycket igenkänning och en del nya insikter. Mest fastnade beskrivningarna om att ingen av de intervjuade någonsin har stött på personer med autism som har velat bli fria, eller på något sätt botade, från sin autism. Ett program som jag tror många skulle behöva lyssna på. Kunskap ger förståelse.

I studier av central koherens används ibland pussel. Resultat har visat att barn utan autism har lättare att lägga ett pussel om det finns en bild på. Men det gäller inte för barn med autism. De får ingen hjälp av det sammanhang som bilden ger och kan ofta lägga pusslet lika snabbt med bilden nedåt. Det kan tyda på att barn med autism har svag central koherens, dvs de kan ha svårt att se helheten och fokuserar i stället på detaljerna. T ex en mängd träd ses inte som en sammanhållen skog utan just som en mängd träd, ett pussel ses som en mängd bitar utan att helheten är tydlig.