Två spännande radioprogram

Min lillasyster, den syster jag delade hus med tidigare, berättade att hon skulle vara med som sakkunnig i radioprogrammet ”Kropp & Själ” med underrubriken ”svåra samtal”. I sin yrkesroll som beteendevetare och med svåra samtal som ett av sina specialområden, var hon med i en panel som kommenterade olika situationer där det är svårt att säga det man behöver säga. Ett intressant program om ett ämne som berör alla. Min uppmärksamhet och mitt fulla intresse hade de under hela programmet men det som berörde mig allra mest var självklart när min syster, i slutet, ombads beskriva ett självupplevt svårt samtal. Hon berättade om hur hon som 22-åring fick besök av poliser som berättade att vår pappa hade omkommit i en olycka och att hon skulle berätta om det för vår mamma, som då befann sig i Italien tillsammans med en väninna. Hon fick även kontakta oss två äldre systrar men det var nog ganska lätt i sammanhanget.

Min syster var påtagligt påverkad av det hon sa och enligt programledaren syntes det. Det har gått 30 år sedan dess men jag fick också en klump i halsen. vår mamma blev ett vrak som snabbt hittade styrka och gick vidare i sitt liv. För nästan sex år sedan befann jag mig i en väldigt snarlik situation och min mamma har hela tiden varit min förebild. Den stora skillnaden är att hon avled i cancer fem år senare men jag fortsätter att leva.

Min syster gjorde ett bra jobb som sakkunnig och jag är naturligtvis en stolt storasyster. Men jag tvivlade aldrig eftersom jag vet hur proffsig och duktig hon är som både föreläsare och författare.

Kanske ett svårt samtal.

Får, Bräka, Meddelande, Kommunicera

För några dagar sedan fick jag ett tips av min yngsta dotter om ett avsnitt ur samma programserie. Jag hann inte lyssna då men jag såg det på tablån när jag ändå var inne på P1:s hemsida och lyssnade. Jag gjorde en paus för lite lunch och satte mig sedan för att lyssna även på ”Autism – superkraft eller svaghet”. Min yngsta dotter har det som tidigare hette Aspergers syndrom men som nu ingår i diagnosen autismspektrumtillstånd, med tillägget normal eller hög intelligensnivå.

Jag förstod att det skulle vara ett informativt och intressant program eftersom min dotter tipsade om det. Det inleddes med Greta Thunbergs ord om vilken erfarenhet hon har av samma funktionsnedsättning. Fortsättningen med intervjuer om andra personers upplevelser och även om en forskares slutsatser gav mycket igenkänning och en del nya insikter. Mest fastnade beskrivningarna om att ingen av de intervjuade någonsin har stött på personer med autism som har velat bli fria, eller på något sätt botade, från sin autism. Ett program som jag tror många skulle behöva lyssna på. Kunskap ger förståelse.

Hjärtat, Autism Awareness, Stöd, Kärlek

I studier av central koherens används ibland pussel. Resultat har visat att barn utan autism har lättare att lägga ett pussel om det finns en bild på. Men det gäller inte för barn med autism. De får ingen hjälp av det sammanhang som bilden ger och kan ofta lägga pusslet lika snabbt med bilden nedåt. Det kan tyda på att barn med autism har svag central koherens, dvs de kan ha svårt att se helheten och fokuserar i stället på detaljerna. T ex en mängd träd ses inte som en sammanhållen skog utan just som en mängd träd, ett pussel ses som en mängd bitar utan att helheten är tydlig. 


  1. Vad konstigt att din pappa dog i en olycka och att du sedan fick uppleva samma sak med din man. Förstår att det var tufft för din syster att berätta för sin mamma. Något man sen bär med sig hela livet. Det kanske påverkade hennes yrkesval?
    Kram

    Gilla

    • Ja, det är underligt men jag såg min mamma gå från helt förstörd till att resa sig och bli en stark självständig kvinna under de fem år hon levde efter det. Hon var 55 år då och jag var 52 år när det hände mig. Självklart var hon min förebild. Vår lillasyster fick ta en stor börda. Lustigt nog fick hon samma fråga i programmet som du ställer. Hon svarade att hon inte tror att det är så utan att det är hennes starka intresse för ämnet som lett henne till det hon gör idag 🙂
      Kram

      Gilla

  2. Det er noen som får ”alt” og andre som bare glir gjennom livet uten en skramme. Men det er hvordan en lar motgangen påvirke seg og hvordan en bearbeider det som skjer, som gjør hvordan resten av livet blir… En må ha trua, for det løser seg stort sett etter en stund. Det er når en står midt oppe i det at det er verst.

    Gilla

    • Precis så är det. Jag erkänner att jag inte trodde att jag någonsin skulle kunna känna lycka igen men efter ca två år märkte jag att jag faktiskt kände mig lycklig. På ett annat sätt men ändå… Men jag tror att de flesta som har passerat 50 år har gått igenom något svårt. Man kan inte sluta leva för det och man mår bäst om man kan se framåt och försöka hitta något som ger glädje. Mitt knep är att att låta de svåra stunderna komma men att inte fastna i dem. Det är inte bra att helt ignorera det som känns svårt men det är viktigt att ganska snabbt ta sig ur det.

      Gilla

  3. Onekligen en smula märklig att ni förlorade era livskamrater på liknande vis du och din mamma. Mitt i det svåra var det nog en fördel att du hade din mamma som förebild och hur hon klarade av att resa sig och gå stark ur det hela. Många tror nog att de aldrig kan bli lyckliga igen men faktum är att efter något år så kan lyckokänslorna infinna sig igen. Man lär sig att leva med situationen helt enkelt även om jobbigare stunder kan komma. Jag förstår att det var ett tufft samtal för din syster den gången.

    Kram

    Gilla

    • Jag skrev ett inlägg om det märkliga att vi båda var med om detta och det är konstigt nog ett av de mest lästa inläggen i min förra blogg. Jag hämtade mycket styrka från min mammas historia och det hjälpte mig nog till viss del.
      Det tog tid innan jag kände lyckan igen men det viktiga är att den kom tillbaka. Hur det var med min mamma…om hon hann känna lycka igen, det vet jag inte och jag önskar att jag hade pratat med henne om det. Men hon verkade i alla fall må bra efter en tid. Mina barn har lärt mig att man kan prata om allt i relationen förälder – barn men riktigt så öppen var jag tyvärr inte med min mamma.
      Min syster säger att det var det värsta samtal hon har haft men hon klarade det bra och har inga men av det.
      Kram

      Gilla

  4. Hej, vilket fint inlägg som gav många funderingar och behöver lite tid att ta in. Det är mycket du har varit med om i familjen och ni verkar alla ha kommit starkare ut ur era svårigheter. Jag tycker detta med olika diagnoser fortfarande är svårt att ta in riktigt, mitt barnbarn har ADHD som har inverkat mycket på hela hans liv, o jag kan inte låta bli att tänka på att vi i vår generation inte kunde sätta fingret på dessa problem varken i skolan eller i övriga livet. Så visst går forskningen framåt. Många föräldrar med barn med diagnoser känner ju igen sig själva i barnens beteenden och inser att de har samma problematik. All over the place har man hört många gånger, så var/är mitt barnbarn, men autism fungerar ju precis tvärtom. Jag beundrar er sammanhållning i familjen, mellan syskon och barn osv. och hoppas ni har stort utbyte av varandra. Som ensambarn är det en avundsvärd situation även om alla skulle ha diagnoser och skavanker…det bär vi ju alla på
    Kramen

    Gilla

    • Tack! Jag tror att de flesta av oss har en hel del svårigheter i bagaget. Upplevelser och känslor som vi inte pratar så mycket om men som vi bär med oss och som ibland gör sig påminda.Jag är ganska öppen om mig själv och om jag får tillåtelse från övriga i familjen kan jag vara öppen om dem också. Kanske kan det inspirera andra till att också våga berätta om svåra stunder.
      Forskningen går framåt, som tur är, och jag har också ofta tänkt på hur dåligt många har mått innan forskningen ledde till förklaringar om varför. ADHD, autism och en hel del andra diagnoser är ganska väldokumenterade nu men det finns fortfarande många tillstånd, både psykiska och fysiska, som ingen riktigt verkar förstå. Jag kan se en del drag hos mig själv som liknar de som min yngsta dotter har, men långtifrån så att det skulle kunna bli en diagnos. Dessa drag var jag inte medveten om innan dottern fick sin diagnos men nu har det även fått mig att förstå mig själv bättre.
      Vi har en fin sammanhållning även om våra olika diagnoser ibland hindrar oss från fysisk kontakt. Yngsta dottern behöver lugn efter jobbet och har sällan energi kvar till telefonsamtal medan äldsta dottern gärna pratar i telefon men nästan aldrig har energi till att träffa någon. Sonen, däremot, gillar både fysiska möten och telefonsamtal 😀 Vi har vår familjechatt på nätet och där möts vi ofta allihop. Mina systrar är också min familj och vi har en väldigt bra sammanhållning. Jag är tacksam för att det är så. Det finns alltför många som inte har samma gemenskap.
      Kram

      Gillad av 1 person

  5. Tack för tipsen! Dessa programmen ska jag lyssna på i morgon när jag vaknat efter nattens jobb. Två ämnen som ligger mig varmt om hjärtat och som jag har ett stort intresse av. Svåra samtal är något som skrämmer många, inte bara för allt det jobbiga att prata om utan även för att det medför så mycket känslor. Jag möts många gånger av det på mitt jobb, man kan tro att man är medveten om sin situation när man kommer till mig efter alla samtal, så är inte alltid fallet. Här finns det ofta tid för iallafall en något kort tid förberedelse, min i ditt och din mammas fall så var det ju ej så. Att kunna prata eller skriva om det man känner och upplever är ett bra sätt att bearbeta. Är så glad över att du har din styrka trots allt du varit med om.
    Många kramar!

    Gilla

    • Svåra samtal kan handla om väldigt många olika saker. Det kan t ex handla om att ta upp alkoholproblem, hygien, arbetsproblem eller att framföra svåra besked. Jag tror inte att det finns ett enda sätt som är det rätta sättet att genomföra dessa samtal men vissa saker kan vara bra att tänka på. Du har säkert massor av erfarenhet av just svåra besked. Även om det kanske inte är du som framför dem måste du möta människor som har fått beskedet eller som väntar på att beskedet ska komma. Jag själv ville bli bemött med saklighet och empati. Men jag fick utlopp för känslor och fick kramar från annat håll. Just detta måste vara en balansakt som du och dina kollegor måste vara väldigt lyhörda för. Om någon behöver en kram så kanske ni ger dem det.
      Visst blev det chockartade besked både om min pappa och om min man. Min mamma fick veta ett halvår i förväg att det inte fanns mer att göra men det var lika svårt ändå. Väntan och att inte kunna vara där hos henne så mycket som jag ville tog hårt på mig. Hon bodde i Linköping och jag i Östersund.
      Jag tror att de flesta hittar styrkan efter svåra upplevelser. Det tar olika lång tid men till slut måste man hitta den om man ska orka fortsätta. Jag vet inte om du känner dig väl förberedd inför det som kanske väntar snart. Jag skulle tro att det inte spelar någon roll att du är van vid liknande situationer i ditt arbete. När det rör sig om någon närstående blir det ändå lika svårt. Jag tror att du har ett bra skyddsnät i din närhet och det är en bra förutsättning.
      Kram

      Gilla

  6. Tänk att ni skulle få ta emot ett sånt besked, både din mamma och du själv …
    Bra att du klarade den svåra tiden i ditt liv och åter funnit glädjen.
    Jag är lite deppig nu och orkar inte skriva så mycket … men P1 har många intressanta program och jag ska försöka ta mig samman och lyssna på programmen så här i efterskott.
    Kram

    Gilla

    • Jag tänkte ofta på min mamma och på likheterna och jag stärktes av hur hon klarade av allt och hur hon gick vidare. Nu vet jag att det inte var lätt men det var skönt att ha en förebild i henne och att jag visste att livet kunde gå vidare.
      Jag kan inte låta bli att tänka att du och din familj går igenom något minst lika hemskt just nu. Att inte veta vad som har hänt och att kanske ha tankar om vad man skulle ha kunnat göra annorlunda tynger rejält. Jag hoppas att du vet att det inte var ditt fel. Jag är säker på att du har fått det bekräftat från övriga i familjen och det är viktigt att du själv tror på det. Det kunde ha hänt när som helst och med vem som helst. Kära vän, du ska veta att jag är med dig i tankarna ofta och jag önskar så starkt att Björn ska dyka upp på något sätt. Men det är som du skriver, livet måste gå vidare trots allt. Men jag vet att utan vetskap är det så svårt och tungt.
      Ett stort fång stärkande kramar till dig och familjen ❤ ❤ ❤

      Gillad av 1 person

  7. Programmet om autism hörde jag, det andra programmet ”Svåra samtal” ska jag försöka leta upp och lyssna på. Intressanta ämnen, tycker jag.

    Jag blir berörd av att din syster som inte var så gammal då skulle ge sådant besked till er andra! Det måste känts riktigt svårt för henne med tanke på att det var en olyckshändelse som låg bakom dödsfallet. Det är svårt att lämna dödsbesked även om det är väntade dödsfall, tycker jag. Döden är så definitiv.

    Tack för ett fint inlägg!

    Gilla

    • Ja, det var två väldigt givande avsnitt och med ämnen som intresserar och berör många. Nu hade jag personliga anledningar att lyssna men jag tror ändå att många skulle lyssna med stort intresse.
      Ja, min lillasyster fick plötsligt rollen som den vuxna och det var inte helt lätt. Hon ringde först till oss systrar och ville även ta samtalet med mamma eftersom hon hade alla uppgifter. Men jag fick ringa till hotellet och be dem kontakta guiden. Tyvärr sattes en skylt upp på receptionsdisken där numret till min lillasyster syntes och mamma fick syn på den innan guiden visste något. Därför ringde mamma upp direkt och då blev det extra svårt. Vi hade ju tänkt att guiden skulle ta henne avsides och förbereda henne lite. Nu satte hon sig i chock ner på golvet vid receptionen och det var tur att hennes väninna var där och hjälpte henne. Det här gjorde naturligtvis samtalet ännu svårare för min syster.
      Ja, döden är definitiv och vi måste ta hand om oss själva och våra närstående när vi möter den. Det är ju vi som är kvar som måste gå vidare.

      Gilla

  8. Jag har en släkting som när hon var liten och skulle lägga puzzel lade det med bilden neråt för att hon blev så distraherad av färger och bilder men kunde lägga puzzlet med avigsidan upp och bara formerna som ledning. Jag tyckte att det var väldigt konstigt men numera vet jag varför.

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s