I måndags fick jag de beställda varorna levererade från den stora Ica-butiken. Fem papperspåsar ställdes utanför min dörr och dörrklockan annonserade att de hade kommit. Mannen som skötte leveransen ville inte se legitimation nu i coronatider och det tyckte jag var klokt. De fem kassarna var inte helt fyllda. Allt hade fått plats i de tre påsar jag enligt kvittot betalade för. Men även det var säkert klokt eftersom det annars fanns risk för spruckna påsar. En liten fundering passerade min hjärna om hur bra det egentligen är för miljön att det som levereras alltid kommer i nya påsar. Men det är nog svårt att organisera någon slags påsinlämning i förväg. I alla fall för oss som bara använder oss av den här tjänsten någon enstaka gång.

Jag hade beställt en hel del färskvaror och eftersom jag inte hade någon lust att gå ut och hade hela eftermiddagen fri, ställde jag mig och lagade mat. Det blev storkok av först en  pastasås med kantareller (egna från Östergötland) och lite annat gott. På slutet la jag i en stor näve bladspenat. Lite senare gjorde jag en risotto, även den med kantareller, vegobacon och en del smaksättare. Även i den hamnade rejält med bladspenat. Det var just bladspenaten som jag ville använda innan den började bli tråkig. Några dagar innan hade jag gjort en kikärtsgryta med curry och annat som jag ville använda innan det var för sent. Bl a annat en vegansk variant av korv. Allt detta resulterade i flera goda middagar plus 21 matlådor i frysen.

Jag hade även köpt färsk broccoli och det fanns fortfarande en del bladspenat kvar. Jag letade lite bland mina recept och hittade något jag ville prova. Jag skar broccolin i små delar, stekte dem i olja och saltade lite. Broccolin låg sedan och svalnade i en plastpåse medan jag gjorde en marinad med bl a senap, olja och vitlök. Den hälde jag ner i samma plastpåse och la in i kylen över natten. I dag rörde jag ner bladspenat (jag vet, det blir lite tjatigt men bladspenat är både nyttigt och gott). Broccoliblandningen ska enligt receptet serveras kall men jag blev väldigt nöjd när jag åt den ljummen.

I morse vaknade jag med en oförklarlig smärta i vänster knä. Jag kunde knappt stödja på benet och haltade omkring i lägenheten för att göra morgonbestyr och äta frukost. Smärtan gav med sig lite efter ett tag och jag kan nu gå relativt obehindrat. Men jag ger mig inte ut på några promenader och i stället blev det ännu mer matlagning. Den här gången ville jag använda de morötter jag hade fått hem. Det blev en pastasås med linser, rivna morötter, krossade tomater, vitlök, basilika och andra kryddor. Det blev ännu fler matlådor och nu har jag 27 matlådor i frysen. Det blev även lunch i dag och till middag blir det också samma lins- och morotssås. För att variera lite fick lunchen serveras med potatis i stället för pasta. Broccoliröran blev perfekt till och nu kan jag känna mig nöjd vad gäller matlagning ett tag. I vanliga fall är jag glad om jag slipper laga mat och nu har den här energin gett mig matlådor för nästan en månad framåt.

I går fick jag ett meddelande om att storspoven har visat sig några mil söderut. Jag ska vänta några dagar tills solen visar sig och vinden mojnar och då ska jag åka till Optand och spana efter den. Jag hoppas att flera storspovar ska flyga omkring och sjunga för mig då.

Vi ligger långt efter många andra och jag har sett alla möjliga vårblommor och vårtecken hos er andra. Men glädjen är i alla fall lika stor när vårtecknen dyker upp här. Snön smälter snabbt bort och solen gör ett bra jobb. Det kommer fortfarande snöbyar och minusgrader men just nu ser våren ut att vinna kampen.

Myrorna har fullt upp och sliter så som just myror gör.

Blåsipporna lyser så blått och fint i vissa skogspartier där solen ligger på en stor del av dagen.

Det finns många små glädjeämnen och det har många av er också berört. Vi måste ta vara på dem och det gör jag. Att få gå i naturen, se hur vårblommorna sprider ut sig och att lyssna på fågelsång från vårglada småfåglar…det ger glädje. Om någon vecka ska jag ge mig ut på storspovsjakt. Jakt med öron och ögon och eventuellt med kameran om jag har tur. De flesta av er vet att storspoven är det viktigaste och mest efterlängtade vårtecknet för mig.

Mitt öra mår bättre och bättre och förmodligen är problemet snart borta. Vad förbättringen beror på är svårt att veta. Jag har använt kortisonspray i drygt en vecka men jag har även återupptagit mitt träningsprogram för käkmuskulaturen. Jag läste nämligen att värk i örat kan komma från många olika andra områden och bl a kan käken vara boven. Jag hade ganska stora problem med en käke som hoppade ur led och låste sig i fel läge när jag var yngre. Det var lättare avhjälpt än jag trodde och det gällde bara att träna upp musklerna som stabiliserade käken. Jag gör de rörelserna ibland när jag känner att det behövs men det är långt mellan de tillfällena. Kanske har det hjälpt mig nu men det är inte alls säkert. Öronvärken kan ha minskat helt av sig själv.

Min luftrörsinfektion vägrar däremot att ge med sig och nu har det gått drygt fyra veckor. Jag har inga stora problem men jag håller mig fortsatt borta från folk. Det är trist framför allt för att jag inte kan hjälpa till på katthemmet. Jag har mat för ett tag till men vissa varor saknar jag och nu har jag gjort som många andra och beställt en leverans från den enda butik som har den tjänsten här i Östersund. Kostnaden på 129 kr är densamma oavsett hur mycket man handlar så jag passade på att storhandla. Skönt att få det hemburet 😀 En veckas leveranstid är det och på måndag, trots att det är annandag påsk, får jag mina beställda varor.

Jag blev så glad när jag såg den. I en slänt, där solen hade smält bort all snö, tittade den fram och lyste upp min dag. Årets första tussilago här uppe hos mig. I alla fall den första jag har sett.

Hela vägen hem gick jag i takt till en sång som envist gick på repeat i mitt huvud. En sång jag lärde mig som barn och som alltid dyker upp just när jag hittar vårens första tussilago.

Lilla Tussilago, lilla Tussilull,
har du målat kjolen din med solens klara gull?
Då du ler emot mej uppå dikeskant,
lyser det som våren själv så gult och nytt och grant.
Lilla Tussilago, vill du lära mej
sprida lite´ solsken, söka likna dej?

Tyra Macfie, ur Nu ska vi sjunga

Igår på eftermiddagen satte snöandet igång och på kvällen kom även blåsten. Den kastade den kladdiga snön mot fönstren och när jag gick och la mig var det svårt att se ut. I morse fanns bara lite isrester kvar på mina fönster. Ganska dekorativt.

Jag vet att många har fått snö det senaste dygnet men kanske smälter den undan ganska snabbt lite längre söderut. Här är det minusgrader i några dagar till och det är faktiskt ganska fint ute. Jag kände mig redo att möta våren men det gör inte så mycket att den dröjer.

Det var en isande vind ute och jag valde att gå i skogen för att få lä. Jag hörde en stackars bofink sjunga och jag tyckte att det lät lite sorgset. Sista tonen saknades i varenda trudelutt. Enligt den statistik min man förde över flyttfåglarnas ankomst hit, är den inte tidig. Jag tog fram anteckningarna och såg att den brukar komma till Jämtland i månadsskiftet mars/april. Men det här är nog inte det mest välkomnande vädret för små bofinkar.

Jag kom ut ur skogen och funderade på att fortsätta en bit över lägdan. Men det blåste kallt genom mössan och in i mitt onda öra så då valde jag att vända.

Mitt öra fortsätter att värka men som tur är hjälper alvedon. Läkarbesöket var lite annorlunda. Jag fick gå in bakvägen och fördes direkt till ett rum med skylten ”infektionsrum”. Det dröjde inte länge innan dörren öppnades och läkaren kom. Han stannade i dörren, sa hej och sedan fick jag det gladaste och finaste leende jag sett på länge. Han stod där och log stort en stund och jag kände hur jag reagerade med ett lika stort leende. Kul inledning på läkarbesöket. Efter en stund frågade han ”är du förkyld?”. Jag svarade att jag bara har lindriga besvär i luftrören och lite hosta förutom öronvärken. Då tyckte han att jag kunde följa med till ett vanligt undersökningsrum i stället så det är nog inte så väldigt noga med smittskydd överallt. Det var tomt på folk överallt och det kanske spelade in.

Läkaren kunde inte se att någonting var på tok i mitt öra. Han funderade, kollade in de senaste rönen på nätet och ställde frågor. Jag var mest bara förvånad över att jag kan ha så ont utan att det är något fel. Plötsligt avslutade han en mening med ”…om det inte är en tumör”. Jag hoppas att min reaktion inte syntes för inom mig skrattade jag till lite bittert. Jag och mina systrar har nästan väntat på att någon av oss ska få ett cancerbesked eftersom vår mamma hade ett antal canceromgångar. Vi brukar skämta om att i så fall är det nog jag som får det eftersom all annan skit drabbar mig. Jag tror att läkaren förkastade tumörteorin genom de frågor han ställde men när jag kom hem googlade jag i alla fall på vilka symptom man kan ha och jag har varken svårt att svälja eller viktnedgång. Jag gick från läkarbesöket med rådet att testa en kortisonnässpray men det lät inte som om det förväntas hjälpa. Jag köpte nässprayen och åkte hem. Nu har jag haft rejält ont i örat i en vecka men det är inget fel. Kortisonnässprayen har jag använt två kvällar men märker ingen skillnad.

Jag behöver i alla fall inte tänka på att hålla avstånd till andra pga öronvärken men luftrören är fortfarande, efter tre veckor, inte helt ok. Läkaren sa att jag ska fortsätta undvika sociala kontakter tills jag är helt besvärsfri så det är bara att fortsätta som vanligt.

Jag har skrattat lite åt den hamstring som sker men nu inser jag att den kanske är motiverad. I alla fall till viss del. Jag har inte handlat sedan 9:e mars, alltså för drygt tre veckor sedan, och jag har ingen aning om hur länge till jag måste vänta. För min del har det inte varit fråga om hamstring. Jag har alltid ett rejält förråd med mat, både i frys och skafferi, och jag har inga färskvaror med kort hållbarhet. Den havredryck jag använder klarar sig ca ett år och jag fyllde på precis lika mycket som jag brukar sist jag handlade. Det är alltså inte ovanligt att jag handlar bara var tredje eller var fjärde vecka. Skillnaden är att i vanliga fall beror det på att jag tycker att det är skönt att slippa handla oftare och nu är jag glad för det. Min framförhållning gör att jag inte har haft några problem med att hålla mig borta från butiker. Men har man inte vanan att ha välfyllda förråd kan det vara förståeligt och bra att tänka annorlunda nu. Det är nog bra att folk ser till att ha förnödenheter för några veckor hemma och jag skrattar inte lika mycket åt det längre.

Jag trodde att mina relativt lindriga luftrörsbesvär skulle gå över på några veckor och att jag sedan skulle vara fri från den infektionen. Men då började ena örat värka och när det inte gick över och inte resulterade i en sprucken trumhinna googlade jag för att läsa vad för råd som ges nu för tiden. Jag har varit med om olika direktiv genom åren. Jag läste att om en vuxen person har öronvärk i mer än ett dygn så ska vården kontaktas.  I söndags ringde jag alltså 1177 och fick beskedet att jag måste träffa en läkare men om det inte blev värre under kvällen och natten så kunde jag vänta tills hälsocentralen öppnade. Som jag förstod det spelade de envisa luftrörsproblemen och immunnedsättningen roll i det rådet. Morgonen därpå lyckades jag komma fram till min HC på morgonen och fick rådet att testa med nässpray och alvedon och återkomma om två dygn om det inte hjälpte. Enligt sköterskan är det troligt att det kan vara coronavirus och att det fanns i regionen när jag kan ha blivit smittad.

Nu har jag gjort precis som jag blev tillsagd och läget är detsamma. När jag ringde HC i morse fick jag en tid sent i eftermiddag och jag ska bli insläppt genom en bakdörr. Jag vet egentligen inte varför jag ska dit. Om det är som sköterskan tror och det inte är bakterier utan ett virus, då finns det ändå inte mycket att göra. Det känns bra att det blir kontrollerat men jag gissar att jag blir hemskickad med beskedet att jag ska avvakta och fortsätta med nässpray (jag har inte varit snuvig under hela den här perioden och inte haft halsont heller). Förmodligen ska jag fortsätta med avstånd till andra och vänta tills jag mår bra.

Jag och min lillasyster hade planerat en bilresa till Nordkap i slutet av sommaren men i dessa dagar måste resplaner ändras eller skjutas på. Tyvärr kommer vi inte dit i år men kanske kan vi hoppas på att vi kan ta oss till Norges nästan nordligaste klippa  nästa år i stället.

En resa som däremot ska bli av är en tripp till Örebro i slutet av Maj. Min äldsta dotters flytt kan inte skjutas upp och jag vill vara där för att hjälpa. Men det blir ändå en rejäl förändring. Jag hade tänkt passa på att resa runt lite i södra Sverige men inser att det inte vore helt bra. Jag begränsar mig till några dygn i Örebro och kanske, om både jag och min syster mår helt bra, kan jag hälsa på i Motala några dagar också. Om jag visste att jag redan har haft coronaviruset och blivit immun skulle jag kanske tänka lite annorlunda. Men jag räknar inte med att någon provtagning slösas på mig.