Det är inte lätt att veta när man ska gå ut och promenera. Vädret är inte direkt pålitligt. Jag försöker gå ut när det ser skapligt ut men rätt som det är kommer det en regnskur eller en snöby. Men får man bara upp värmen är det skönt att komma ut ändå. Mössan och vantarna är återigen givna attribut och ibland drar jag även jackans luva över huvudet. Men så länge det är en eller några plusgrader vägrar jag ta på mig vinterjackan.

Trots att vädret är lite trist sjunger fåglarna för fullt och jag ser hur de flyger omkring. Men det är nästan hopplöst att hinna fota någon. Min kamera låg skyddad för väder och vind i en väska och jag trodde att den skulle få stanna där hela promenaden. Men en liten bofink satt på en gren och var så upptagen med att sjunga vackert och jag stannade en bit ifrån och tog långsamt upp kameran. Jag hann ta några bilder medan han sjöng och sedan förflyttade jag mig lite närmare för att få bättre bilder. Jag var säker på att han skulle flyga iväg men det var en trevlig pippi som visserligen tystnade men som ändå satt kvar och poserade en kort stund. Lite darrig var jag och avståndet var inte optimalt men bilderna duger ändå.

Det är inte lätt att veta hur jag ska tänka kring corona, eller kanske ska jag börja kalla viruset covid 19. Jag har fått olika bud om vad som gäller för min del och därför kollade jag in folkhälsomyndighetens uppgifter lite mer noggrant. Mina luftrörsbesvär, som ibland verkar vara på väg att försvinna men som sedan blir tydligare igen, är helt klart inte något som smittar eftersom det har gått så lång tid. Jag är inne på åttonde veckan. Det är oklart och t o m inte troligt att det är covid 19 men man vill ju inte chansa. När jag hade konstaterat att jag inte kan vara smittsam längre funderade jag lite på min kontaktsköterskas inställning. Hon sa att jag ska vara försiktig för min egen skull och just då tog jag det inte särskilt allvarligt. Men när jag ändå var inne på FHM:s sida kollade jag upp om det har kommit nya uppgifter om vad som gäller för transplanterade personer. Det stod att det är möjligt att personer, som har nedsatt immunförsvar pga medicinbehandling, kan få ett svårare sjukdomsförlopp. För första gången fick jag en liten känsla av oro samtidigt som jag noterade att det bara är ”möjligt”. Jag vill inte utsätta mig för ett eventuellt svårare förlopp men jag vill heller inte isolera mig som jag gör nu under lång tid. Det är ok när jag ska skydda andra från en eventuell smitta från mig men det kanske är så att jag måste vara försiktig även för min egen skull. Jag är ganska bra på att inte oroa mig för min egen del men det kanske inte är det bästa i alla lägen. Jag har en, enligt mig, nödvändig resa inom landet framför mig men i övrig får jag väl hålla mig på mattan.

I dag blåste det inte särskilt mycket och det var till och med en del solsken emellanåt. Jag kom inte iväg på promenad förrän efter lunch och jag var som vanligt noga med att låsa  dörren när jag gick. Ryggen var snäll mot mig i dag och jag njöt av att raskt ta mig fram genom först bebyggelse, skog och öppna landskap. Blåsipporna lyste mot mig i stora skaror och jag började titta lite mer noggrant hur de såg ut och vilka variationer i färger de hade. I skogen jag hade runt knuten i Mjölby fanns det väldigt många olika färger och nyanser på blåsippor men riktigt lika många hittade jag inte här.  Det finns massor av olika blå nyanser och jag hittade även några vita.

Alla dessa varianter fanns i Mjölby också men där fanns dessutom de här rosa blåsipporna. Min favoritfärg är blå men jag tycker ändå att de rosa små sipporna är de finaste. Förmodligen för att jag bara har sett ett fåtal av dem medan jag bodde i Östergötland.

Det finns inte så mycket mer att fota just nu. Än så länge är det bara blåsippor, tussilago och tibast som blommar och alla vyer har ni redan sett många gånger. Jag vandrade på och ryggen fortsatte att vara min vän. Det händer inte så ofta så då gäller det att ta vara på det och njuta. När jag hade gått ca två tredjedelar av min runda (ca 45 minuter) blev jag lite snuvig och tog fram en pappersnäsduk ur fickan. I samma ficka borde mina nycklar ligga men förutom näsdukarna var det helt tomt. Jag kände igenom alla andra fickor, både i jackan och i jeansen men nycklarna fanns inte någonstans.

Jag fick inte några panikkänslor. Det är inte riktigt så jag fungerar. Men lite stressad kände jag mig. Min första impuls var att fortsätta som det var tänkt och att jag säkert hade glömt nycklarna i ytterdörren. Jag försökte tänka efter och försökte se en bild av hur jag låste och vad jag sedan gjorde. Jag kunde inte komma ihåg att jag hade blivit distraherad av något så det vore konstigt om jag inte hade stoppat ner nycklarna i fickan. I det läget kunde jag inte påminna mig om fickan hade varit ordentligt stängd med dragkedjan när jag tog fram näsduken. Jag brukar dra igen den fickan men helt säker var jag inte. Jag började i alla fall gå hemåt den väg jag hade tänkt gå men eftersom det fanns en möjlighet att jag hade tappat nycklarna när jag satt på huk och fotade blåsippor kändes det bäst att gå samma väg tillbaka som jag hade kommit. Alltså vände jag om och med blicken fastnaglad vid marken försökte jag minnas var jag hade gjort dessa hukningar och tittade lite extra på de platserna.

Min ländrygg valde verkligen rätt dag att vara snäll mot mig. Jag gick visserligen inte särskilt fort eftersom jag försökte se så mycket som möjligt av marken medan jag passerade. Men det blev ändå en, enligt mina mått, lång promenad och lite gnisslade ryggen på slutet. Det jag letade efter var två nycklar i en enkel nyckelring. Den ena nyckeln hade ett blått plastöverdrag längst upp som man blippar med för att öppna garaget. Det var denna plastblipp som jag tänkte att jag skulle se. Men jag såg varken nycklar eller någon blå plast. Jag började fundera på om vicevärden kanske skulle kunna hjälpa mig och hoppades på att han höll sig hemma. Samtidigt hoppades jag att jag faktiskt hade glömt nycklarna i låset på ytterdörren. Till sist kom jag hem och innan jag kom så långt att jag såg min dörr pirrade det till av nervositet. Det var först då jag kände mig nervös men det varade inte länge. Lättnaden var stor då jag såg att jodå, där hängde mina nycklar så fint från låset i dörren.

Hade jag bott någon annanstans hade det kanske varit värre att lämna nycklarna i låset men det är väldigt få som passerar utanför min ingång. Det är bara vi som bor här i huset, brevbäraren och några från hemtjänsten. Kanske någon besökare också men de är inte så vanliga nu för tiden. Dessutom har jag en liten förstukvist utanför min dörr så ingen passerar riktigt nära. Trots det kommer jag att vara väldigt noga med att kolla att jag placerar nycklarna på ett säkert sätt när jag går ut hädanefter.

Helt isfritt överallt är det inte men i natt gick sjön upp även utanför mina fönster. Det känns trevligt att få se en del rörelser i vattnet igen.

Men igår,  när jag gav mig ut på en morgonpromenad, var det inte helt öppen sjö än.  Jag gjorde som jag hade tänkt och lät teleobjektivet sitta kvar på kameran, bara för att testa. Jag konstaterade ganska snabbt att jag hellre har det vanliga objektivet på. För att fota en vackert blommande sälg behövdes det ett rejält avstånd för att få med hela trädkronan. Jag nöjde mig med en liten del av den.

Däremot blev det kanske lite lättare att fota på avstånd. Jag är inte helt säker på det. Jag tycker nog att den här bilden inte skiljer sig särskilt mycket från de jag brukar ta. Det som skiljer är att jag inte behöver beskära bilderna.

Jag gillar makrofotografering. Att komma riktigt nära en växt eller något annat och få med de detaljer som ögat inte kan urskilja på egen hand. Men det kändes hopplöst så den is, som tryckts upp mot stranden, blev inte närmare granskad än så här.

När jag hade kommit halvvägs på min promenad och skulle följa en gång- och cykelväg hem igen bestämde jag mig för att ta stigen längs Mjälleån i stället. Jag ville göra ett nytt försök att få se en harr. Jag behövde inte gå långt innan jag blev så där löjligt glad. Två fina harrar simmade efter varandra mot det strömmande vattnet. Den här gången såg jag dem tydligt. Då kände jag mig nöjd och tog mig upp på gångvägen igen. Jag har inget fotobevis. Jag kom aldrig ens på tanken att jag skulle försöka hinna fånga dem på bild.

Lite längre fram stötte jag på en ”fågel vippstjärt”. Det namnet dyker alltid upp i min hjärna när jag ser en sädesärla. Min skolfröken, som jag hade i lågstadiet, kallade dem så och av någon anledning fastnade det hos mig. Hon berättade säkert att det riktiga namnet var sädesärla men det är inget jag minns. För mig är en sädesärla en fågel vippstjärt. Och visst vippar den rejält på stjärten när den går.

Sist jag gick runt Ändsjön, i början av veckan, hade jag bara det vanliga objektivet på kameran och därför nådde varken mina ögon eller kameran så långt att jag kunde se vilka fåglar som var långt borta. Efter att bloggvännen, A-L, skrev att hon hade sett svarthakedoppingar bara någon dag senare ville jag gärna göra ett nytt besök i fågeltornet och den här gången monterade jag teleobjektivet på kameran.

Jag testade objektivet med att fota fågeltornet tvärs över en del av sjön. När jag tog fotot såg jag inte att det stod en man där och jag räknade med att vara ensam när jag kom dit.

Mannen var kvar när jag kom fram och han gjorde plats för mig där i tornet. För ca ett år sedan skrev jag ett inlägg om att fågelskådare verkar vara ett väldigt trevligt släkte. Jag fick ännu mer bevis på det och det var där turen visade sig. Medan vi pratade om vilka fåglar som syntes hann jag fota en vigg…

…och en fågel som jag inte kommer ihåg namnet på. Efter lite funderande undrar jag om det kanske kan vara en vigghona.

Då, när det hade framkommit att jag inte har jättestora kunskaper om vare sig fåglar eller fotografering, sa mannen i tornet att ”kom här så byter vi objektiv”. Han hade också en Nikon men hans teleobjektiv var flera gånger större än mitt. Jag tog av mitt objektiv och han satte sitt på min kamera och monterade mitt mycket mindre objektiv på sin. Sedan placerade han min kamera på sitt stativ och medan han visade och förklarade följde jag med med kameran och fotade. Jag försökte hålla lite coronaavstånd men han sa att ”det där bryr jag mig inte om, jag är så gammal ändå”. Jag hade kunnat säga mycket om det men man bemöter inte en så stor hjälpsamhet och vänlighet med ett mästrande sätt. I stället tillät jag mig att ha en väldigt rolig halvtimme med den trevliga mannen.

Bilderna blev bättre och jag såg längre men jag vet nu att det inte bara är kameran eller objektivet som avgör hur bilderna blir. Lite handhavandekunskap behövs också och många bilder blev suddiga. Men en hel del fina bilder fick jag också till och här delar jag med mig av det som blev skapligt bra.

Herr och fru kricka.

Har herr kricka två fruar eller har någon annan hittat dit? Det fanns inga andra fåglar i närheten av dem så kanske kan krickor idka månggifte. Jag fick inget riktigt svar av mannen bredvid mig så han visste nog inte hur det förhåller sig.

En trana spatserade omkring en bit bort. En ornitolog sa en gång till mig och några fler, som gick fågelkurs tillsammans, att tranor inte häckar här utan bara passerar. Jag tror inte riktigt på det men det kan ha varit så förr.

Oj, det kliar visst 😀 Det blev kanske lite väl många tranbilder men jag har sållat ganska rejält.

Herr brunand ser ganska ensam ut men kanske var frun i närheten. Det är lätt att förväxla en del honor med gräsandshonor när man står på avstånd.

En kanadagås sover gott trots att skrattmåsarna verkar gräla alldeles bredvid.

Sothönan höll sig i motljus men får ändå vara med.

Och naturligtvis ville jag se svarthakedoppingarna som jag visste skulle finnas där. Min nyfunna och tillfälliga vän pekade ut några men jag hittade även flera stycken helt själv. Jag har bara sett svarthakedopping en gång tidigare och det var i Lillsjön. Kul att se dem här också. Ännu bättre att jag hela tiden fick använda den vänliga mannens objektiv.

Sist, men inte minst, kommer här herr och fru skedand.

Visst var det en väldig tur att jag kom dit precis i tid för att få all denna hjälp? Mitt sällskap berättade att han även hade sett skäggdopping och storskrake och jag fick se fina bilder på dem i hans kamera. Men jag kände mig ganska nöjd, både med pratstunden och upplevelsen, så jag tackade för det vänliga bemötandet och för lånet av utrustningen och gav mig av. Men innan jag gick sa min artiga sida till mig att jag borde presentera mig. När jag gjorde det sa han sitt namn och det var samma namn som min mans. Det blev liksom en extra lite känslosam bonus att ännu en gång stå bredvid en man med det namnet och få fåglar utpekade.

Jag ville prova att använda mitt objektiv till ett blomfoto, bara för att se om det fungerar. Jag kunde inte komma för nära men på lite avstånd går det bra att fota blommor även med teleobjektivet. Kanske borde jag använda det oftare.

Till sist en liten solskenshistoria. Minns ni Ferdinand? Den fina men väldigt skygga katt som gjorde kattlådan till sin trygga plats och vägrade lämna den. Fräsandes vaktade han sin låda och hotade alla som kom i närheten. Nu är det sju veckor sedan jag kunde hjälpa till på katthemmet och mycket har hänt. Sista gången jag var där hade Ferdinand släppts ut ur sitt bås och fick husera ihop med ett litet gäng andra katter. Det gick bra men han fräste fortfarande hotfullt om man kom för nära. Sedan dess har jag sett bilder och filmer på volontärernas fb-grupps sida och Ferdinand har successivt gått från att vara en väldigt rädd och otrygg katt till att vara den som är först att hälsa alla välkomna. Jag har sett filmer där han älskar att bli klappad och han fick en bästis i kattflickan Debbie. Nu har han precis fått komma till sitt ”forever-home” som det kallas när en katt får ett nytt hem. Jag hoppas att Ferdinand ska trivas med sin nya flock och den kattkompis som finns där.

Jag fick ett förslag, från bloggvännen här på Frösön, att vi skulle träffas vid Mjälleån för att försöka se någon eller några harrar. Hon har hört att de ska simma upp i ån för att leka och hade själv sett flera exemplar dagen innan. Självklart hängde jag med och i kyla och småregn, nästan snöblask, vandrade jag iväg till vår mötesplats. Jag förundrades över att det verkade vara ett ganska vanligt utflyktsmål, i första hand för barnfamiljer. Jag hörde en kommentar om att en förälder inte hade vetat om förekomsten av harr i ån utan fått informationen genom barnet. Kanske något personalen på förskolan hade pratat om eller t o m hade tagit med barnen för att titta på.

Jag och bloggvännen, hädanefter kallad A-L, gick och tittade i ån. Vi tittade och spanade men vi såg inga fiskar över huvud taget. Det enda lite ovanliga jag såg var en skumformation som påminde om en virkad hatt.

Efter att ha mött personer som sa att de hade sett fiskar eller när vi hade sett hur någon pekade ut något i ån och sedan sa att där var det nyss en harr, fick jag äntligen en liten skymt av en firre. Det var mest som en rörelse och en skugga bakom en stock och om jag inte hade fått bekräftat av en person på andra sidan ån att hon såg harren, hade jag nog inte förstått att det var den jag såg. Den var större än jag hade föreställt mig. Säkert ca 3 dm lång i stället för den lilla fisk jag hade trott skulle simma där. Lika glad som ett barn på julafton försökte jag visa A-L att den gömde sig där. Tyvärr var den helt stilla och jag kunde inte heller säga att jag såg den då. Men jag är nästan helt säker på att jag såg en harr i ån och det var jag nöjd med. Vi gav upp att få se några fler och vandrade iväg åt varsitt håll i regnet. En kul upplevelse och utan den hade jag nog inte ens kommit utanför dörren utan valt att stanna inne i värmen.

I morse var världen utanför fönstret vinterlik igen men några timmar senare återtog våren herraväldet. Nu väntar jag på att isen där ute ska försvinna. På Storsjöflaket (största delen av sjön) och utanför Badhusparken är den borta sedan ett tag. Vilken morgon som helst vaknar jag nog upp till en öppen sjö och det är också ett vårtecken.