Ibland har man tur

Sist jag gick runt Ändsjön, i början av veckan, hade jag bara det vanliga objektivet på kameran och därför nådde varken mina ögon eller kameran så långt att jag kunde se vilka fåglar som var långt borta. Efter att bloggvännen, A-L, skrev att hon hade sett svarthakedoppingar bara någon dag senare ville jag gärna göra ett nytt besök i fågeltornet och den här gången monterade jag teleobjektivet på kameran.

Jag testade objektivet med att fota fågeltornet tvärs över en del av sjön. När jag tog fotot såg jag inte att det stod en man där och jag räknade med att vara ensam när jag kom dit.

DSC_0007

Mannen var kvar när jag kom fram och han gjorde plats för mig där i tornet. För ca ett år sedan skrev jag ett inlägg om att fågelskådare verkar vara ett väldigt trevligt släkte. Jag fick ännu mer bevis på det och det var där turen visade sig. Medan vi pratade om vilka fåglar som syntes hann jag fota en vigg…

DSC_0008

…och en fågel som jag inte kommer ihåg namnet på. Efter lite funderande undrar jag om det kanske kan vara en vigghona.

DSC_0009

Då, när det hade framkommit att jag inte har jättestora kunskaper om vare sig fåglar eller fotografering, sa mannen i tornet att ”kom här så byter vi objektiv”. Han hade också en Nikon men hans teleobjektiv var flera gånger större än mitt. Jag tog av mitt objektiv och han satte sitt på min kamera och monterade mitt mycket mindre objektiv på sin. Sedan placerade han min kamera på sitt stativ och medan han visade och förklarade följde jag med med kameran och fotade. Jag försökte hålla lite coronaavstånd men han sa att ”det där bryr jag mig inte om, jag är så gammal ändå”. Jag hade kunnat säga mycket om det men man bemöter inte en så stor hjälpsamhet och vänlighet med ett mästrande sätt. I stället tillät jag mig att ha en väldigt rolig halvtimme med den trevliga mannen.

Bilderna blev bättre och jag såg längre men jag vet nu att det inte bara är kameran eller objektivet som avgör hur bilderna blir. Lite handhavandekunskap behövs också och många bilder blev suddiga. Men en hel del fina bilder fick jag också till och här delar jag med mig av det som blev skapligt bra.

Herr och fru kricka.

DSC_0011

Har herr kricka två fruar eller har någon annan hittat dit? Det fanns inga andra fåglar i närheten av dem så kanske kan krickor idka månggifte. Jag fick inget riktigt svar av mannen bredvid mig så han visste nog inte hur det förhåller sig.

DSC_0067DSC_0060DSC_0069

En trana spatserade omkring en bit bort. En ornitolog sa en gång till mig och några fler, som gick fågelkurs tillsammans, att tranor inte häckar här utan bara passerar. Jag tror inte riktigt på det men det kan ha varit så förr.

DSC_0032DSC_0031DSC_0026DSC_0033DSC_0034DSC_0035

Oj, det kliar visst 😀 Det blev kanske lite väl många tranbilder men jag har sållat ganska rejält.

DSC_0036

Herr brunand ser ganska ensam ut men kanske var frun i närheten. Det är lätt att förväxla en del honor med gräsandshonor när man står på avstånd.

DSC_0038

En kanadagås sover gott trots att skrattmåsarna verkar gräla alldeles bredvid.

DSC_0040

Sothönan höll sig i motljus men får ändå vara med.

DSC_0047

Och naturligtvis ville jag se svarthakedoppingarna som jag visste skulle finnas där. Min nyfunna och tillfälliga vän pekade ut några men jag hittade även flera stycken helt själv. Jag har bara sett svarthakedopping en gång tidigare och det var i Lillsjön. Kul att se dem här också. Ännu bättre att jag hela tiden fick använda den vänliga mannens objektiv.

DSC_0049DSC_0054DSC_0056DSC_0087

Sist, men inte minst, kommer här herr och fru skedand.

DSC_0079DSC_0081DSC_0074

Visst var det en väldig tur att jag kom dit precis i tid för att få all denna hjälp? Mitt sällskap berättade att han även hade sett skäggdopping och storskrake och jag fick se fina bilder på dem i hans kamera. Men jag kände mig ganska nöjd, både med pratstunden och upplevelsen, så jag tackade för det vänliga bemötandet och för lånet av utrustningen och gav mig av. Men innan jag gick sa min artiga sida till mig att jag borde presentera mig. När jag gjorde det sa han sitt namn och det var samma namn som min mans. Det blev liksom en extra lite känslosam bonus att ännu en gång stå bredvid en man med det namnet och få fåglar utpekade.

Jag ville prova att använda mitt objektiv till ett blomfoto, bara för att se om det fungerar. Jag kunde inte komma för nära men på lite avstånd går det bra att fota blommor även med teleobjektivet. Kanske borde jag använda det oftare.

DSC_0092

Till sist en liten solskenshistoria. Minns ni Ferdinand? Den fina men väldigt skygga katt som gjorde kattlådan till sin trygga plats och vägrade lämna den. Fräsandes vaktade han sin låda och hotade alla som kom i närheten. Nu är det sju veckor sedan jag kunde hjälpa till på katthemmet och mycket har hänt. Sista gången jag var där hade Ferdinand släppts ut ur sitt bås och fick husera ihop med ett litet gäng andra katter. Det gick bra men han fräste fortfarande hotfullt om man kom för nära. Sedan dess har jag sett bilder och filmer på volontärernas fb-grupps sida och Ferdinand har successivt gått från att vara en väldigt rädd och otrygg katt till att vara den som är först att hälsa alla välkomna. Jag har sett filmer där han älskar att bli klappad och han fick en bästis i kattflickan Debbie. Nu har han precis fått komma till sitt ”forever-home” som det kallas när en katt får ett nytt hem. Jag hoppas att Ferdinand ska trivas med sin nya flock och den kattkompis som finns där.


  1. Låter som en trevlig upplevelse. Generöst av honom att låna ut sitt objektiv.
    Ditt teleobjektiv fungerade ju utmärkt att fotografera blommor med.

    Tänk att Ferdinand kunde förändras så. ♥

    Gilla

    • Ja, väldigt generöst. Jag tror att de som kan sina fåglar tycker om att dela med sig av sina kunskaper. Men att han lånade ut sin utrustning till en främmande person var överraskande och väldigt snällt 😀
      Jag är så glad för Ferdinands skull 😀

      Gilla

  2. Wow, vilka bilder! Visst är det skillnad på objektiv och objektiv. Det var hjälpsamt av honom att långa ut det.

    Så härligt att höra att det gick bra för Ferdinand. Det värmer mitt hjärta ❤

    Kram

    Gilla

    • Tack! Jag ska nog inte ta åt mig så mycket av äran men jag är väldigt glad för att jag fick låna hans utrustning. Han var nog nöjd med att få dela med sig av sina kunskaper och jag har ju märkt samma vänlighet hos fågelskådare förr 😀
      Ja, det är så glädjande att allt har gått bra för Ferdinand. Jag hade mina tvivel i början men man ska inte ge upp.
      Kram

      Gilla

  3. Så mycket roligt och positivt du har att komma med här, både för lilla kissen som har hittat sitt eget hem och den fina fågelskådarutflykten! Så många fina foton du visar! O ja, jag förstår att man behöver bra objektiv, jag har ju inget alls, så jag kan inte fota på långa avstånd. Men jag orkar inte bära en tung utrustning, har redan en gam-nacke som det är o vill i nte ha mer bekymmer med den. Vilken trevlig ny bekantskap. Han blev kanske väl ivrig inom sitt gebit när han fick tala med en som var intresserad! Mitt intryck är också att fågelskådare är stora naturvänner och även människovänner som värnar om allt levande. Nu traskar vi in i en ny majvecka och hoppas den blir riktigt mysig för dig/Kram från pörtet

    Gilla

    • Vi behöver allt positivt vi kan få nu och jag delar gärna med mig 😀 En del av fotona blev riktigt bra och jag blir lite sugen på attt köpa ett STORT objektiv. Men förnuftet säger att det är både för dyrt och för otympligt att kånka på. Än så länge får mitt lilla teleobjektiv duga.
      De flesta gillar att prata om sina intressen och har man kunskaper är det alltid roligt att delge dem till någon som vill höra på. Jag hoppas att han hade lika trevligt som jag. Jag tycker om tanken på att fågelskådare är en grupp väldigt trevliga individer som gärna välkomnar och hjälper andra. Men förmodligen är de precis som de flesta i vardagen.
      Tack, och jag önskar så klart dig detsamma 😀
      Kram

      Gilla

  4. Kära nån vilken tur jag har som fick möjlighet att se alla dessa fina foton här hos dig. Väldigt trevlig läsning och även jag känner mig glad över att du fick en trevlig stund där i fågeltornet. Klart att du ska rasta din Nikon mera nu när det finns så mycket vackert att plåta.
    Ny vecka och nya möjligheter!

    Kramar

    Gilla

    • Kul att du tycker så 😀 Så fina avståndsfoton lär jag inte få någon mer gång. Jag är för snål för att köpa ett så stort teleobjektiv och jag orkar inte bära omkring på det heller. Men det var kul att få låna den snälla mannens grejer 😀
      Min Nikon är oftast med mig när jag är ute men det är inte alltid jag plockar upp den ur väskan. Jag har tre olika promenader att variera med här i närheten och jag och kameran har sett det mesta längs de rundorna.
      Ja, vi får väl se vad den här veckan ska bjuda på 🙂
      Kram

      Gilla

  5. Ja, ibland har man tur och är på rätt plats vid rätt tillfälle! Underbara bilder – så roligt att få se! Det var verkligen vänligt av mannen att låta dig testa hans bamseobjektiv! Synd att såna är så tunga … och ganska dyra också.
    Ha en ny fin vecka!
    Kram

    Gilla

    • Ja, det är inte varje dag man får tillfälle att fota med en sådan utrustning. Det blev en hel del fina bilder och jag hade nog inte kunnat fota alla dessa fåglar med mitt eget objektiv. Det gav lite mersmak men det är för dyrt för att använda vid väldigt få tillfällen. Jag använder ju knappt det teleobjektiv jag har. Men tänk vilka fantastiska månbilder man skulle kunna ta 🙂
      Tack och detsamma till dig!
      Kram

      Gillad av 1 person

  6. Vilka fantastiska bilder och vad roligt att träffa en sån hjälpsam och trevlig fågelskådare! Jag såg några tranor också för någon vecka sen när jag åkte med tåget, verkligen imponerande fåglar!
    Jag blev helt varm i hjärtat av berättelsen om Ferdinand. Så mysigt att han blev kompis med de andra katterna, han var nog rädd men kom över det och insåg att det inte fanns något att vara rädd för.
    Kram

    Gilla

    • Tack! En del av bilderna blev riktigt bra tack vare den vänliga mannen 🙂 Tranor är stora och det är nästan lite underligt att de flyger så bra som de gör. Men storleken på vingarna kompenserar säkert för kroppsvikten.
      Ja, visst blir man glad för Ferdinands skull 😀 Jag vet att några började med att klappa honom försiktigt med en lång pensel. Det gillade han och sedan gjordes små framsteg dagligen tills han blev en glad och social kisse 😀
      Kram

      Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s