Fler och fler vårtecken dyker upp samtidigt som vintern dröjer kvar och kylan inte släpper taget. I alla fall inte på nätterna. Men dagtid håller sig temperaturen någon eller några grader över nollan och när solen tittar fram en stund känns det att våren gör sitt bästa. På en del stigar, där solen kommer åt att värma, är mycket av isen borta och i dag kunde jag gå med lågskor hela vägen bort till Vallsundsbron. Innan jag kom dit hittade mina spanande ögon precis det de letade efter. I en brant slänt ner mot sjön såg jag något blått och medan jag försökte hitta grenar att hålla mig i hasade jag ner till de blåsippor som fanns där. Årets första för min del. Lyckan var stor och när jag klättrade upp igen möttes jag av ett par nyfikna hundögon. Det var inte helt fel att få avsluta min klättring med lite vovvegos.

På andra sidan stigen sprang myrorna kors och tvärs i en stor myrstack. Det är inte lika lätt att fota våryra myror som att få en skaplig bild av blåsippor, men jag gjorde ett försök

Jag vände mig om och kunde då konstatera att visst är det vårvinter fortfarande. Det dröjer nog innan isen och snön på fjällen försvinner.

Jag vände när jag såg stan och gick en annan väg tillbaka. Halvvägs hem mötte jag Drottningen av Saba och hennes husse. Saba var ovanligt gosig och enligt hennes husse hade hon blivit det efter att ha blivit påkörd av en cykel. Hon hade inte blivit svårt skadad men tydligen försvann hörseln och hon blev mer tillgiven. Jag förstod inte riktigt hur hon kunde bli döv av att bli påcyklad och träffad i sidan och jag misstänker att åldern, 13 år, har något med saken att göra också. Hur som helst var det kul att träffas och den här promenaden gav mig mycket. Sol, vårtecken, vovvemys och trevliga pratstunder. En stund på balkongen blev det när jag kom hem och ännu en trevlig pratstund då både jag och grannen böjde oss ut över räcket för att uppdatera oss lite om vad som hänt sedan sist. Sedan var jag nöjd med att interagera med andra och slog mig ner i soffan med en kopp kaffe och en stunds mindfulnessmålande. Huvudet behövde vila efter alla intryck och då är det skönt med tystnad och positiv ensamhet.

Min äldsta dotter tipsade mig om att jag kan försöka lära min hjärna att förstå att det är trevligt att läsa. Om hjärnan kan känna igen hot och faror och reagera på det, genom att dissociera, så borde den även kunna lära sig att känna igen situationer och aktiviteter som inte innebär något hot. Min dotter föreslog att jag ska läsa väldigt lite varje dag och avbryta vid minsta tecken på ökad dissociation. Sedan kanske jag kan öka på det vartefter. Jag saknar verkligen att kunna grotta ner mig i en bok och strunta i allt annat så jag är mer än villig att testa hennes förslag. Jag har ett antal olästa böcker, som de senaste sex/sju åren bara har stått och hånat mig i bokhyllan. Nu har jag letat fram en bok som verkar väldigt lättläst och som jag tror kan gå under kategorin feelgood. De senaste fyra dagarna har jag läst totalt fyra sidor och det känns som om det är en lagom dos för att koncentration och fokus ska stanna kvar. Det bästa är att jag faktiskt minns vad jag har läst utan att behöva läsa igenom texten flera gånger. Jag vet inte om jag tror på det här men det kostar inget att prova och kanske, kanske kan min hjärna fatta att det här är en helt ofarlig och trevlig sysselsättning. Jag håller tummarna för det. Men än så länge sätter försök till koncentration igång dissociationen så vi får väl se.

Isen har börjat släppa längs en del kanter och det syns tydligt hur lågt vatten det är i Storsjön just nu. Så är det varje år i denna reglerade sjö innan bl a vårfloden höjer vattenståndet igen. Förra sommaren var vattennivån i stället väldigt hög och de smala strandremsorna på Frösön var nästan helt täckta av vatten. Lagom är oftast bäst och jag hoppas att det blir en nivå som är precis lagom i sommar.

I morse var det dags för provtagning igen. Det är bara en månad sedan förra gången men tydligen hade jag lite för låg nivå av vita blodkroppar och det vill de ha koll på. Förmodligen är det medicinerna som spökar lite. Som vanligt suckar jag lite när det blir extra vårdbesök men sedan påminner jag mig själv om att jag är privilegierad och att jag ska vara glad för alla resurser som läggs ner på mig. Ett läkarbesök väntar nästa vecka och det förvånar mig lite. Det har fungerat bra med telefonsamtal under pandemin och jag trodde att vi skulle fortsätta så ett tag till. Men återigen…jag ska vara glad och tacksam för alla förmåner jag har. Kanske får jag komma eftersom de vet att jag nu är fullt vaccinerad och troligtvis varken smittar eller har stor risk att smittas.

Efter provtagningen passade jag på att promenera lite genom stan. Klockan var strax efter åtta på morgonen och det var relativt folktomt. Kalla vindar och några minusgrader gjorde mig inget eftersom jag var förberedd med både vinterjacka och långkalsingar. Tensen satt på plats också och det kändes friskt men inte kallt. På Stortorget har granen bytts ut mot en påskbjörk. Som djurvän gillar jag att inga fåglar har behövt släppa till sina fjädrar för att pryda den här björken.

Någon hade full koll på mig när jag promenerade fram längs gågatan.

Ännu ett tecken på den låga vattennivån. Thomée, som brukar ligga mycket högre, var delvis försvunnen vid kajkanten.

Egentligen är den inte helt ny men eftersom alla stigar och en del gångvägar fortfarande är isiga, valde jag i morse att till stor del gå längs bilvägar. Men det var ingen trafik. En tidig helgmorgon ligger folk hemma och sover och jag såg totalt två bilar och jag mötte två äldre herrar, som också var ute och promenerade. Jag har märkt att jag blir väldigt störd av trafikbuller men när det är så här öde går det bra.

Lärkträden är helt kala men kottarna sitter kvar.

Det finns en bred och bra gångbana längs den här vägen men i vanliga fall väljer jag ändå hellre stigarna en bit bort.

Fördelen var att jag kom fram till Frösö kyrka, som jag vanligtvis bara åker förbi på väg någon annanstans eller ser på långt avstånd.

Självklart hittar man Wilhelm Peterson-Bergers grav här eftersom hans hus, Sommarhagen, finns bara en kort promenad bort.

Det var inte de bästa förutsättningarna för att fota vyn från kyrkan. Men vackra sommardagar eller vinterdagar, när solen skiner och fjällen syns, då är det här en storslagen vy. Härifrån svängde jag in på den väg ni ser, som går mot sjön.

När jag ändå var här blev det en bild från det här hållet också.

En liten bit bort kom jag förbi Peterson-Bergers hus, Sommarhagen.

I diket hade vattnet börjat rinna och isen bildade fina mönster.

Vårtecknen fortsätter att dyka upp och de senaste dagarna har jag hört både bofinken…

…och ringduvan. Jag såg ingen av dem i dag men jag letade fram några gamla bilder. Bofinken fotade jag förra våren vid Ändsjön och ringduvan sitter i ett träd i den fina skogen i Mjölby.

Jag tänker nästan inte alls på att det är påsk men även om inte jag firar så önskar jag alla er en riktigt fin påsk.

Det finns massor att glädjas åt på katthemmet men några kattöden värmer lite extra. Sedan jag började som volontär har jag träffat ett antal väldigt skygga katter som jag knappt har vågat titta på för att de fräser ilsket och ibland slår med tassen samtidigt. Jag har en väldig respekt för arga katter som egentligen oftast bara är rädda. Ligger dessa katter för nära matskålen eller om de ser ut att vakta sin kattlåda eller sitt revir, då utmanar jag inte. Då väntar jag tills jag är klar med annat för att sedan försöka igen. Men någon gång har det hänt att jag inte har lyckats med allt. Ett fat med mat kan man alltid skjuta in genom dörren till båset men lådan och vattenskålen kan få vänta.

Den här fina kissen var en sådan rädd katt och det var läskigt bara att gå utanför hans bås. Han fräste och morrade och visade tydligt att han inte var att leka med. Men det finns duktiga och kunniga personer som engagerar sig och det visade sig att han var väldigt snäll mot alla andra katter. Han fick komma ut i det gemensamma rummet och genast blev han vän och goskompis med de flesta andra. Han och en hona delade ofta sovplats och han har blivit den trygghet som många yngre och även äldre katter behöver. Det har inte varit ett dugg läskigt att ställa ner mat precis framför honom men jag har inte vågat klappa honom förrän igår. Jag testade lite försiktigt och genast tryckte han huvudet mot min hand och började spinna. En riktig kelkisse med andra ord. Det dröjer nog inte länge innan han får ett foreverhome. Jag har sett samma utveckling hos andra till synes ilskna katter och det är då man verkligen får sin belöning. Från rädda och lite farliga till trygga och supergosiga…de historierna från katthemmet är de allra bästa. Det finns minst en till lika rädd katt på katthemmet och han kommer säkert att utvecklas på samma sätt.

Det är inte bara bildligt solsken inne på katthemmet. Utomhus har solen skinit och värmt riktigt skönt och jag satt och njöt i lä en stund på balkongen och vände näsan mot solen. Men innan dess dök ett vårtecken upp på ett köksfönster. En fluga gör ingen sommar men kanske en vår.

På eftermiddagens promenad var det inte lika varmt. Det blåste en del så mössan fick göra sitt jobb för att hålla mig varm. Men vad gör det när fler vårtecken dyker upp. Krokusarna hittade jag i en rabatt utanför samlingslokalen.

Sex dagar tidigare än förra våren hittade jag denna och andra tussilago. Genast dök samma sång som då upp i min hjärna och den gick på repeat hela vägen hem. Precis som det brukar vara när jag hittar årets första tussilago. Sången heter ”Lilla tussilago” men den här gången lägger jag inte ut texten.

Vårfloden ser ut att ha kommit igång i Mjällebäcken. Det blir totalt fyra vårtecken som jag har redogjort för här och det känns ganska tidigt. Nu dröjer det nog inte länge innan det dyker upp blåsippor och vårfåglar.

Det här såg jag utanför mitt fönster när jag drog upp rullgardinen i morse.

Lite senare sken solen…men bara en kort stund. Plötsligt kom en snöby och strax efter det såg jag hur det regnade. Minusgraderna blev till plusgrader och på eftermiddagen kom solen igen. Aprilväder i slutet av mars alltså men jag hade is i magen och väntade tills solen kom. Det blev en väldigt skön promenad i dag också och mössan fick ligga kvar i väskan, bredvid kameran, hela vägen.

När jag och min lillasyster delade hus hittade vi en fin liten stuga i norra Småland som vi hyrde två somrar i rad. Första gången fyra dagar och sommaren därpå en vecka. När min syster frågade om jag har lust att hyra en stuga där igen i sommar tvekade jag inte en sekund. Klart jag vill det och nu är den bokad. Inte samma stuga men en som ligger nästan lika nära sjön och även den här har en egen liten strand. Veckan före midsommar vill jag sitta på den här gräsmattan och ha lika fint väder som på bilden. Kanske hinner inte min syster bli vaccinerad innan vi ska träffas där men jag är i alla fall skyddad och vi behöver ju inte vara precis på varandra. Men en som jag hoppas komma riktigt nära är min systers hund Roddy. Det ska bli otroligt kul att komma dit och återuppleva gamla minnen samtidigt som vi skapar nya.