Ett av mina ljus beter sig på ett lite märkligt sätt. Igår kväll satt jag och min svägerska och funderade på varför inte allt smälte ner, som ljus brukar göra. Här blev det som synes en del rester kvar. Ganska dekorativt men lite oväntat.

Vi fick inte checka in förrän vid fyratiden på eftermiddagen så vi hade gott om tid hemma på Frösön för promenad, lunch och eftermiddagsfika innan vi gav oss iväg. Det snöade hela vägen men det blåste inte och vägarna var helt ok. Det var en hel del snö men det var även två tydliga spår efter alla däck och resan gick lätt och relativt fort. Exakt 10,4 mil efter avfärden körde vi in till Holiday club och hämtade nyckelkort plus en del information. Bl a var det som vanligt en rabattkupong som gav mig 5 % på Ica. Men jag hade redan beställt allt vi behövde och fått det hemlevererat dagen innan så vi behöver inte trängas med några andra över huvud taget. Väldigt skönt.

Efter middagen, hemmagjord pizza, vilade vi en liten stund och gav oss sedan ut i snövädret. Det var inte snöoväder än men det är på gång och jag är glad för att det inte är i morgon vi ska åka hit. Jag tyckte att det var kul att fota med blixt eftersom det gav en lite speciell effekt. Jag har fått liknande färger i snöfall när jag bodde i Mjölby men tydligen hittade min kamera den röda färgen även här. Så rött är det inte i verkligheten men jag låter det ändå vara så. Lite julstämning i efterhand.

Här kommer den rödorangea färgen från E14 som går till vänster om den lilla väg vi promenerade på.

Vi gick upp i kanten av backen där VM8:an tar alla skidåkare en bra bit upp mot toppen.

Vi hade tänkt gå bara en ganska kort promenad men det var så skönt ute att vi båda ville förlänga den lite. Vi var ute ca en timme och när vi kom in var alla kläder väldigt snötäckta och blöta. Det var ca 1 plusgrad men fr o m i morgon ska det bli lite kallare…och sedan ännu kallare. Det verkar som om jag får den vinter jag vill ha här.

Så har det varit en tid nu men kanske ser jag en liten ljusning och en mer varaktig vinterperiod. Det ser i alla fall ut som om ganska mycket snö är på gång och jag tror att chansen är ännu större när jag och min svägerska tillbringar nästa vecka i Åre. Ja, det är dags nu igen. Vecka fem är den vecka jag har och det verkar inte som om jag någonsin ska lyckas få den såld. Det är inte hela världen. Visst vore det trevligt med den summa jag skulle få men samtidigt är det ju väldigt kul att min svägerska kommer hit och håller mig sällskap den här veckan varje år. Jag ska alldeles strax hämta henne på stationen så det här inlägget får jag skriva färdigt lite senare.

Under tövädersdagarna smälter snögubbarna men det var ändå ganska mycket kvar av just den här.

Isen som hänger på grenar över bäcken smälter så sakteliga också.

Idag har det varit väldigt skönt och jag vågade mig ut på isen. Jag läste i nyhetsappen att två isvägar för biltrafik nu har öppnats och då borde isen bära även mig. Jag var inte ensam om den tanken och jag såg alla möjliga sätt att ta sig fram på. Det var sparkar, skridskor, skidor och även vanliga fotgängare. De flesta höll sig i den snöröjda fåran men jag gick närmare land.

Det gick tydligen bra att cykla också.

Efter att ha hämtat min svägerska for vi hem till mig och fikade innan vi gav oss ut på en eftermiddagspromenad. Middagen hade jag förberett så det tog inte lång tid att fixa den och sedan fortsatte kvällen med prat och tv-tittande. Jättekul att ha sällskap och att ha vistelsen i Åre framför oss.

Fjärde sprutan är nu bokad. Jag blev inte uppringd och hade därför ingen möjlighet att fråga om antikroppar och om möjligheten att testa förekomsten av dem. Jag fick ett brev där jag uppmanades att själv boka en tid och nu är det gjort.

Jag trodde nästan inte mina ögon när jag kollade termometern innan jag gick ut idag. 8,1 plusgrader…i januari i Jämtland. Solen sken och jag såg nästan inga rörelser i träden när jag tittade ut. Hur klär man sig en sådan dag? Ja, vad jag skulle ha på fötterna fanns det ingen tvekan om eftersom halkan fortfarande är omfattande. Då är dubbskorna ett självklart val. Men skulle jag plocka fram vårjackan eller skulle jag ångra mig då. Jag vågade inte riktigt lita på termometern så jag gjorde en kompromiss och tog bara en t-shirt under jackan. Mössa och tunna fingervantar stoppade jag ner i väskan, bara för att gardera mig.

Termometern talade sanning och det var en helt fantastiskt skön dag att vara ute i. Det var bara isen som förstörde en liten del av njutningen. Men jag höll mig till huvudstråken bland gångvägarna och där var det riktigt bra grusat. Det kändes faktiskt lite som vår. Jag tyckte t o m att solen värmde lite. Mjällebäcken porlade lite extra mycket på sin väg ut i Storsjön. Men tyvärr luktar det inte gott om bäcken. Lukten påminner om den svavellukt vi kände vid de geotermiska källorna på norra delen av Island. Ganska kväljande och tyvärr luktar det så om bäcken periodvis varje vinter.

Jag och min familj har klarat oss från corona ända fram till nu. I alla fall såvitt vi vet. Det kan ju hända att vi har varit smittade utan att märka det. Men nu har min son haft bekräftad covid-19. Han har fått tre sprutor men fick ändå lite feber, smakförändringar och allmän sjukdomskänsla. Provsvaret kom när han nästan var helt bra igen och då kom även kravet på att fylla i ett formulär om smittspårning. Det är inte så lätt att komma ihåg alla tillfällen då man har varit i närheten av andra men han fick ihop det riktigt bra.

För min egen del har jag förstått att jag nu ska vänta på att min kontaktsköterska kontaktar mig för att boka en tid för en fjärde spruta. Jag har sett info från två olika nyhetsbyråer om att bl a organtransplanterade ska få sin fjärde dos ca tre-fyra månader efter den tredje. Jag fick min tredje dos 17:e september så det lär inte dröja så länge innan jag får en tid. Det skulle vara spännande att få veta hur det står till med antikroppar hos mig, om jag över huvud taget har bildat några. Men förmodligen har det gjorts studier som visar att vaccinet gör någon nytta även hos oss immunsupprimerade.

Om jag vore äldre än jag är och om jag hade större problem med rörelseapparaten i kroppen än jag har, då skulle jag vara väldigt less på hur den här vintern har varit till stor del. Visst, det har varit en hel del härliga dagar med fina gångvägar och lagom vintertemperatur. Men tö och därpå halka har varit ett återkommande inslag alldeles för långa perioder för att det ska kännas riktigt bra. Nu är vi inne i en period då det verkligen är halkvarning för alla och särskilt för de som inte klarar en vurpa. Som tur är kan jag ta mig ut och jag har än så länge inte gjort varken piruetter eller ramlat på de isbelagda vägarna och gångbanorna. Det är grusat på många av dem men inte ens då kan man trava på som vanligt.

Fy, vad gnälligt det här blev. Det är ju tur att man kan hitta små pärlor i allt det isiga och blöta och promenader blir det hur som helst. Igår var jag på katthemmet och det var ett riktigt kul pass. Jag fick bl a lära mig av C vad som kan tolkas som en ekivok invit från tjejer 😀 Jag konstaterade bara att så var det inte när jag var ung eller så fattade jag det helt enkelt inte. Jag är inte så säker på att en förfrågan om att ta en kopp kaffe ihop uppfattas på det sättet av alla idag heller. Men jag gick inte djupare in i den analysen utan lät det hela övergå i skratt.

Vi blev klara ganska snabbt, trots att vi tog oss tid för mycket närkontakt med katterna, och på väg hem spontanstannade jag för att ta en liten promenad. Den blev inte särskilt lång eftersom halkan gjorde att jag spände fötter, ben och höfter och det kan komma surt efteråt. Men det var ändå skönt att få röra på mig lite. Efter allt regn, flera dagars töväder och mycket blåst låg det ett vattenlager ovanpå isen. Jag hann i alla fall gå en promenad på isen när den var tillräckligt tjock men nu skulle jag inte våga mig ut på den. Jag har inte sett någon annan på isen heller de sista dagarna men förhoppningsvis kommer det fler tillfällen innan det är helt kört.

Idag har det faktiskt varit några minusgrader och vattnet på isen har frusit. Det är fortfarande lite svårt att gå utan att spänna sig och en viss försiktighet måsta man iaktta om man vill hålla sig på fötterna. Vissa stigar är hårda och fina men andra kan vara riktiga isgator. Och i skogen sandas eller grusas det inte. Här kom jag till en stig som skulle ta mig till en grusväg där nere. Men stigen vågade jag inte halka ner på utan jag valde att följa andras spår över lägdan i stället. Det var delvis skare och delvis mjukt underlag men jag kunde gå utan halkrisk och det var skönt.

Vägen jag kom till såg ut så här och de ynkliga gruskornen hjälpte inte mycket. Men vädret var fint och med lite försiktighet gick det bra.

Nu längtar jag efter ett rejält snöfall och att temperaturen ska hålla sig på minussidan åtminstone hela februari.

När töväder och vindar ta bort allt det vita, vackra från träden då är det inte så dumt att man kan vända blicken ännu högre upp och njuta av skådespelet där. Trots regn och tö, blandat med några snöfall och korta stunder med minusgrader, finns det mycket snö kvar men det är inte den där fluffigt härliga snön utan mer ett växelvis blött och hårt snötäcke. Dubbskorna har återigen kommit fram. Jag har inte mycket fint att visa förutom morgonhimlar. Här från några av mina promenader den senaste tiden.

Planerna för sommaren börjar så sakteliga ta form. Nu har jag letat fram en fin plats där jag vill fira min 60-årsdag. Det blir inget stort firande. Det var det när jag fyllde 50 år och jag har varken ork eller lust att fira på det sättet igen. Jag har bjudit med mig mina allra närmaste, dvs mina barn, min svärson, mina systrar och min svägerska. Tyvärr kan min äldsta syster inte vara med så vi blir ett litet gäng på sju personer. Alldeles lagom och precis med de jag allra helst vill ha omkring mig då. Nu är bara frågan vad jag ska hitta på efter de dagarna. Ett angenämt problem som jag ska ta itu med så småningom. Jag vet i alla fall att jag inte vill åka direkt hem efteråt.

I morgon är jag på katthemmet igen och, som jag sa till C, jag ska stanna inne i min gladbubbla, fokusera på katterna och stänga ute allt käbbel. Hur det än är med stämningen mellan vissa så är det en sak som förenar alla som är engagerade i katthemmet. Vi är alla väldigt måna om att våra kissar ska ha det så bra som de bara kan och det är ju det viktigaste.