Det blev precis så bra och fint som jag hade önskat mig. Ännu bättre faktiskt. Ingen blev sjuk eller måste avboka av någon annan anledning och vi hade en väldig tur med vädret. Sommarvärme var det inte men solen sken och havet glittrade. Det gjorde nog jag också emellanåt av glädje över att få ha mina närmaste omkring mig. Vi var sju personer och det var ett alldeles perfekt antal. Mina barn och min svärson, min lillasyster och min svägerska, som har blivit som en syster till mig.

Vi tog oss till Varbergs kusthotell på olika sätt. Jag var ju redan hos min son och på tisdagsmorgonen, kl 06.00, for vi från Uppsala till Örebro och hämtade upp mina två döttrar och yngsta dotterns man. Jag hade en del farhågor om hur resten av resan skulle bli när vi trängde ihop oss fem personer och packning i min lilla bil. Men det gick väldigt bra. Det blev lekar och skratt och jag var så glad för att jag fick ha dem samlade omkring mig. Det händer inte ofta att hela familjen träffas samtidigt. Under den 4,5 timmar långa resan stannade vi några gånger, bytte platser och fyllde på med lite energi.

Vi kom fram vid tretiden och då var redan min svägerska på plats. Hon hade kommit med tåget en timme tidigare och nu stod hon och vinkade åt oss från ett fönster. Jag checkade in oss och vi bestämde att vi skulle lämna vår packning på respektive rum och sedan träffas på stranden. Mitt rum var det absolut inget fel på. En balkong hade varit pricken över i men man får inte vara för petig 😀

Min syster hade ett uppdrag på Visingsö och hade inte möjlighet att ansluta förrän på kvällen men vi övriga gick ner till stranden.

Alla i gänget ville inte vara med på bilder i min blogg men min svägerska har inga problem med det. De övriga två som var ok med att vara med i motiven var min syster och min son så de syns ibland.

Vi promenerade sakta bort mot klipporna vid fyren och på vägen dit såg vi Varbergs fästning på avstånd.

Det fanns en hel del blåmaneter som rörde sig i takt med vattnets rörelser.

Jag kände mig lite nostalgisk eftersom jag delvis växte upp i Halmstad och där var maneterna en del av besöken vid havet. Här hade en del maneter förts upp på land av vågorna och jag försökte rädda några av dem. Brännmaneter ska man akta sig för men såvitt jag minns kommer de först i augusti. De här små geléaktiga figurerna är inte alls slemmiga som många tror. När jag hade lagt ner dem i vattnet kändes handen bara våt, som om jag hade doppat den i vatten.

En av oss badade och ni kan nog gissa vem. Ni behöver inte gissa för det syns nedan. Enligt uppgift var det nästan 14 grader i vattnet.

Vi andra höll oss på klipporna. Tyvärr kan jag inte visa de bilderna av hänsyn till de som är med. Fyren får representera oss badkrukor. Min svägerska är ocks tuff när det gäller kalla bad men hon hade inte tagit med sig baddräkten. Annars hade hon säkert också guppat omkring bland de små vågorna.

Varbergs kusthotell.

Vi hade bokat trerätterssupé båda kvällarna och vi veganer hade bara ett val. Det var gott men någon wow-känsla fick jag inte förrän vi kom till deserten.

Men vi behövde inte äta samma huvudrätt båda kvällarna utan fick välja från övriga rätter andra kvällen. Det fanns inget helt veganskt alternativ där men de bytte ut brödet till en vegoburgare och tog bort osten. Det blev väldigt gott men det hade varit ännu godare med ett veganskt hamburgerbröd och vegansk ost. Aiolin var jättegod och likaså pommes fritesen.

Deserten gjorde mig rent av lycklig och det var ju trevligt att avsluta båda middagarna så.

Efter middagen kände några av oss för en kort promenad. Vi följde stigen förbi fyren och vek sedan av upp mot land och tillbaka till hotellet.

Under tiden hade även min syster checkat in och när vi samlades i mitt rum kom hon och överräckte en stor bukett med liljekonvaljer medan hon sjöng ”ja må du leva”. Jag förstår att hon inte ville sjunga den för oss traditionella ”ekorrn satt i granen” ifall någon annan hotellgäst skulle höra. Det spelade ingen som helst roll men jag tror att det här var den första födelsedag någonsin då jag inte har blivit grattad med sången om ekorren. Nu var det ju inte min födelsedag än men när alla sjöng för mig dagen efter så blev det så klart inte heller den sången. Det är bara jag och mina systrar som har den traditionen. Men den allra största traditionen har min syster ordning på och det är liljekonvaljerna. Min man brydde sig inte mycket om blommor och därför fick jag inte ofta sådana. Men till min födelsedag försökte han alltid hitta utslagna liljekonvaljer och min syster tog efter den vanan när vi delade hus. Vasen följde med i den fina gåvan. En ljuvlig doft spred sig från den fina buketten. Jag lyckades förpacka den så bra att den klarade resan tillbaka till Uppsala två dagar senare och den doftar fortfarande lika gott.

Ingen av oss är nattsuddare så när alla hade gått till sina rum kunde jag fortfarande se en vacker solnedgång.

Morgonen därpå träffades vi vid frukostbuffén och jag fick grattiskramar och gratulationer. Men lite diskret eftersom jag inte ville göra något väsen av min födelsedag. Efter frukosten ville alla promenera längs strandpromenaden mot Varberg. Vädret var lika fint den här dagen.

När man går i grupp kan det finnas lite olika viljor och när vägvalen blev fler så blev det så här. De som inte vill vara med på bild har blivit spöken men min son styrde självklart upp mot högsta punkten. Hans äldsta syster följde med medan min yngsta dotter och hennes man valde att gå in mellan klipporna.

Jag och min svägerska valde också den lägre vägen medan min syster fortsatte på strandpromenaden. Vi möttes allihop lite längre fram.

Varbergs fästning. Det enda minne jag har därifrån är från en klassresa (när vi bodde i Halmstad) då vi fick se fängelsehålorna och Bockstensmannen. Nu tror jag att det är någon slags hotellverksamhet där men kanske finns det även ett museum.

Återigen delade vi lite på oss men jag, min syster och mina två äldsta barn tog oss upp i fästningen.

Några killar kom fram och frågade om vi var turister och det kunde vi ju bara svara ja på. De hade i uppdrag från skolan att bl a få turister att berätta vitsar medan de filmade eller att ställa upp på en spexig bild tillsammans med dem. Mina barn sa nej direkt men jag och min syster försökte komma på någon vits. Just då var det totalt tomt på roligheter i hjärnan men vi ställde upp på en bild. Så särskilt spexig tycker jag inte att den blev men det tyckte tydligen killarna. Min yngsta dotter är expert på GDPR och hon sa till mig att jag inte får publicera en bild på killarna utan deras samtycke så de får också bli delvis spöken.

Vi gick omkring ett tag innanför murar och vallgrav. Utsikten var inte den sämsta.

Varbergs kallbadhus känner många till.

På väg tillbaka till hotellet.

Vi åt en väldigt god lunch. En buffé där det veganska alternativet var en supergod currygryta. Sedan sa vi att det var ”fri lek” och jag hittade min syster här. Tydligen väldigt skönt. Jag och min äldsta dotter satte oss tillsammans i en hängmatta en stund men fortsatte senare ner till stranden där min yngsta dotter och min svägerska tittade på min son och svärson som kastade diskgolfdiskar (jag hade kallat det frisbee). Vi satt där en stund på stranden innan jag gick upp till rummet för en dusch innan det var dags för kaffe och tårta.

Jag hade tagit med mig allt som behövdes för en tårta men mina barn och min svärson ville göra i ordning den. Klockan tre kom hela gänget in med tårtan och de sjöng väldigt tjusigt för mig (OBS! inte ironi. Tre av dem är väldigt duktiga sångare och resten sjunger också fint). Tyvärr får ni inte se den film jag har. Resultatet av tårtfixandet blev så här och den smakade väldigt bra. Jag hade sagt att jag inte ville ha några presenter och att min present skulle vara att alla var där med mig. Men de hade samrått och kommit fram till att en ettårig prenumeration på té inte skulle vara direkt en present. Jag vet inte om jag riktigt håller med om det. Men jag blev väldigt glad för den väldigt genomtänkta gåvan, som passar mig perfekt. Det blir spännande att se vilka smaker som kommer med posten de närmaste tolv månaderna. Bara svart té eftersom det är det jag vill ha. Min svägerska hade dessutom med sig blomstercheckar från min svärmor. Jag är glad att de lyssnade på min önskan om att inte ge mig presenter men jag blev även väldigt glad för att de kom på ett sätt att, enligt deras sätt att se det, ändå ge mig något som kändes personligt och bra.

Innan middagen samlades vi igen och tog lite bubbel och nötter, precis som kvällen innan. Och precis som kvällen innan tog vi en kort promenad efter middagen för att sedan samlas i mitt rum. Resten av kvällen blev också en repris och när alla hade gått till sitt fick jag se ännu en solnedgång.

De här dagarna gick alldeles för fort men nu har vi alla minnen och foton kvar. Ett perfekt firande av min 60-årsdag och nu fortsätter min resa med andra upplevelser. Jag ska vara hos min son i Uppsala till i morgon bitti och vi ska snart ge oss iväg ut till kusten. I morgon far jag vidare söderut på egen hand.

I måndags for jag och min son från Frösön och hem till hans lägenhet i Uppsala. Det kändes så skönt att äntligen vara på väg och att ha massor av kul och spännande upplevelser framför mig. Förväntningarna var höga. Vi turades om att köra och på rastplatsen i Ytterhogdal satt vi fint och kunde njuta av vacker natur medan vi åt våra mackor. Matsäck är alltid lite extra gott när man kan avnjuta den på en vacker plats och när vädret är som här.

Nästa stopp gjorde vi utanför Bollnäs. Där följde vi en stig i Tjuvbergets naturreservat.

Vi ville ta oss till den fantastiska utsikt som utlovades och det var inte en särskilt lång vandring dit. Bara några km, vilket var ganska lagom med tanke på att vi hade en bit kvar på resan. Vi kom till utsiktsplatsen och hittade det här tornet.

Och visst var det en fin utsikt. Vi gick ner igen och satte oss och fikade. Naturligtvis blev det varsin chokladboll men det kunde ni nog gissa.

Vi åkte vidare och kom så småningon fram till Uppsala. Ingen av oss var särskilt hungrig så vi gick ut och letade stolpar. Ja, i Uppsala anordnas också en stolpjakt och vi tyckte båda att det kändes kul att gå på jakt efter några av alla stolpar. Vi hann inte med mer än fyra stycken innan vi insåg att klockan höll på att bli ganska mycket. Men det var en väldigt skön promenad och vi fick bl a se den här fina segelbåten när den skulle passera en bro som öppnades.

Tyvärr gick det inte så bra. En av de utstickande pinnarna i masten i fören (jag kan inget om segelbåtar och vad delarna heter) slog i den öppna bron och ramlade ner. Ingen skadades men om den fallande delen gjorde skador på själva båten vet jag inte. Men jag tyckte synd om de som nu var tvungna att fixa en reparation.

Rätt som det var hördes ett ökande motorljud uppifrån och en helikopter lyfte från sjukhusets tak. Jag hoppas att det gick bra för den eventuella patienten.

Nu ska jag försöka få ihop bilderna till ett inlägg från Varberg och när jag får lite tid över vill jag väldigt gärna visa er hur fint vi hade det där.

Vädret har varit lite oberäkneligt och prognoserna kan inte riktigt berätta när och om det ska regna. Särskilt i fjällnära områden är det svårt att veta hur det ska bli. Men vi, min son och jag, ville ut och upptäcka något nytt så vi chansade på att det i alla fall inte skulle regna mycket. Vi valde mellan en led i Storhogna och en lite kortare led från Klövsjö till Fettjeåfallet. Det vi läste oss till på nätet om den påkostade och fina leden till fallet gjorde oss nyfikna så valet föll på att åka dit.

Vi lärde oss hur Fettjeåfallet ska uttalas och eftersom vi båda är språkintresserade så tog vi till oss informationen.

Hela vägen till parkeringen, ca tio mil från mitt hem, regnade det lätt men det upphörde så fort vi gick ut ur bilen. Vi vandrade iväg på den fina stigen.

Men min son håller sig så klart inte på stigen utan hoppar mycket hellre omkring på stenar i ån.

Jag håller mig i säkerhet på fast land och nöjer mig med att se på. Men jag erkänner att jag hade kul åt hans strapatser.

Han måste ju ta sig tillbaka och det gick lite lättare på de stora stenar han valde för sin återkomst till stigen.

Det var en väldigt fin stig och nästan hela tiden kunde vi gå precis bredvid Fettjeån.

Och se så lugn och stilla min son är. Men nog lyser det bus i hans ögon.

Jag såg en växt som jag inte tror att jag har sett förut.

Vi kom till den första av två nybyggda broar.

Mellan broarna ser man den största renoveringen av leden. Här har det kostats på rejält. Stenarna som har använts för att bygga trappor kommer från Jämtland men de som har byggt alltihop är sk sherpas från Nepal. De har kunskaperna och vanan som krävs. Arbetet försenades under pandemin men det finns hopp om att det ska bli klart i år.

Det var lätt att gå så det är nog uppskattat av många besökera. Anledningen till den omfattande renoveringen är att det här har varit ett så populärt besöksmål att stigen har blivit väldigt sliten. Nu ska det hålla i många år sägs det.

Men min son hade fortfarande svårt för att hålla sig på stigen. Här var jag faktiskt lite rädd och såg skräckscener inom mig.

Men man måste ju tro att en snart 36-årig man vet vad han klarar så jag försökte hålla mig lugn och ägnade mig åt fotografering.

Det gick ju bra och att han balanserar på stenar i ån kan ju som värst resultera i att han blir lite blöt.

Jag fortsatte att hålla mig på fast mark och som ni förstår så är det min son som är fotograf när jag är med i bilderna.

Vi kom fram till den andra bron och där blev jag säker på att jag har varit här för ganska många år sedan. Jag hade anat det men det ser så annorlunda och välordnat ut nu så jag var inte säker. Som jag minns det så var det inte alls kul att ta sig fram med hund på ganska oframkomliga och lite farliga stigar. Vilken skillnad det kan vara.

Här slutade också de fina stentrapporna. Men vi såg pallar med stenar lite här och där och de har flugits dit med helikopter för att finnas på plats när det blir möjligt för de sherpas som ska bygga trapporna att ta sig hit.

Det är inte långt att gå, bara ca 2 km från parkeringen, men det kändes ganska lagom och dessutom var det fint. Här finns det förutom de bänkar som syns även en grillplats och ett vindskydd. Det lättaste hade varit att stanna här och titta på fallet men vi ville så klart komma närmare.

Mitt huvud hade börjat kännas snurrigt redan här men jag tog mig långsamt upp och försökte att inte snubbla bland alla stenar.

Det problemet hade inte min son så han pinnade på i förväg.

Sedan kunde han sitta och titta på sin mors långsamma klättring upp. Han visste inte om att jag kände mig yr men vad skulle han ha gjort om han hade vetat det?

Jag höll mig borta från de läskigaste partierna och upp kom jag. Vid sidan av fallet rann det en liten rännil från ett annat håll.

Nu var vi så långt upp vi kunde komma och då var det bara att börja återfärden. Det gick bättre än jag hade trott men när det blev lite brant eller svårt på annat sätt så satte jag mig ner och hasade fram till säkerhet. Vid vindskyddet åt vi vår medhavda matsäck och sedan hade vi bara den fina leden kvar. Nästa år är det troligtvis trappor att gå i hela vägen upp.

När vi inte hade långt kvar till bilen kände vi att vi ville ta en kopp kaffe och äta de medhavda kakorna innan vi kom fram. Vi stannade vid en bänk och just som vi kom dit började det regna. Men vi hade bestämt oss för att inte fika i bilen så vi satt där i regnet och gott var det trots vädret.

Under vår promenad blev jag grattad av båda döttrarna och min son hade redan gratulerat mig tidigare. En väldigt fin mors dag blev det och vi hade en väldig tur med vädret.

Jag har konstaterat många gånger att om kameran är kvar hemma när jag går ut så dyker det med all säkerhet upp något fint att fota. I morse var det nära att jag lät bli att ta med mig den eftersom jag bara ville ta en rask promenad på torr asfalt och det var för blåsigt för att det skulle vara bra att fota t ex blommor.

Gullvivor växer i mängder lite här och där men jag gillar det som är lite unikt och därför blir jag glad när jag hittar en röd gullviva. Den stod på en öppen yta vilket medförde att den inte höll sig stilla en sekund utan rörde sig i vinden. Men jag testade i alla fall att krypa ner och försöka få till en hyfsad bild.

Men det var när den här lilla hackspetten kom flygande och landade strax framför mig som jag kände mig glad för att kameran faktiskt var med. Jag är inte säker men jag gissar att det är en unge som kanske inte har lärt sig att fly när en människa finns i närheten. Den tog i lugn och ro några klunkar ur vattenpölen och sedan flög den iväg.

När jag nästan var hemma igen fick jag se ännu något som jag inte brukar se här. Ett par strandskator spatserade omkring på gräsmattan nedanför skolan. Tyvärr kunde jag inte komma lika nära dem. Det var nästan komiskt att jag långsamt försökte gå närmare medan de pinnade iväg och hela tiden såg till att avståndet var konstant. Men den skarpt beskurna bilden är ändå så pass tydlig att det syns vilka som finns där. Jag blev glad igen för att kameran inte var kvar hemma men jag skulle gärna ha kunnat smyga mig lite närmare.

Nu är det snart dags att sätta på kaffebryggaren så att det finns kaffe när min son kommer. Han väljer som vanligt, när det inte är oväder, att promenera från stationen hit. Lite drygt en timmes promenad.

Jag har bara sett häggar med knoppar i tidigare men i morse såg jag flera som var i full blom. Jag trodde inte att jag skulle hinna se hägg eller känna doften av den innan jag åker iväg. Men det hann jag uppenbarligen. Jag trodde att jag skulle klara mig undan regnet men redan när jag gick ut småduggade det lite. Men jag hade bestämt mig för att gå en runda så det gjorde jag. Klokt nog avstod jag från att åka iväg och leta stolpar för det brukar ta några timmar. Nu var jag bara ute i drygt en timme och när jag var längst bort på rundan övergick duggandet till strilande regn. Jag drog upp luvan och kände att det var ganska skönt i alla fall. Jag konstaterade glatt att det var ju bra att jag där och då insåg att min jacka behövde impregneras. Nu är det gjort och den bör klara regn bättre om vi utsätts för det igen.

Och så var det det här med erbjudanden som kommer för att jag fyller jämnt. Än så länge har jag fått tre stycken. Det första är ett kostnadsfritt hälsosamtal med tillhörande provtagning. På baksidan står det att syftet är att främja hälsosamma levnadsvanor samt förebygga och tidigt upptäcka sjukdom. Inför samtalet ska en enkät fyllas i med diverse hälsofrågor. Min första impuls var att slänga erbjudandet i pappersinsamlingen. Jag tycker att jag har hälsosamma levnadsvanor så jag vet inte om de kan hjälpa mig med något. Men så började jag tänka efter och insåg att jag oftast tycker att mitt liv är väldigt bra och att jag nästan glömmer bort att jag egentligen inte mår tipptopp av flera anledningar. Varför inte ta chansen att se om de kan ge mig några bra råd, t ex för att motverka den stress som hela tiden finns inom mig. Jag letade upp enkäten på 1177 och fyllde i den. Speciellt en fråga fick mig att ifrågasätta mina egna tankar om mitt mående. På frågan om hur jag graderar min livskvalitet (mellan 0 och 10) tänkte jag först sätta en hög siffra. Jag har ju ett bra liv. Men återigen fick jag hejda mig och mer sanningsenligt sätta en 6:a. Allt är ju relativt och någon annan kanske tycker att jag borde sätta en lägre siffra men jag tycker att min gradering är tillräckligt låg. Jag tänker ju oftast inte på begränsningarna utan jag gör det jag kan och gillar. När jag kommer hem igen ska jag boka tid för provtagning och för samtalet. Det kan ju mynna ut i något bra och gratis är alltid gott 😀

Ett annat erbjudande kom från bygghemma.se. Jag har handlat en del grejer från det företaget när jag renoverade i Mjölby och nu har jag fått ett mail där de glatt utropar ”Du fyller snart år” och fortsätter med ett grattis i förskott. Massor med billiga varor erbjuder de mig och kanske är jag intresserad av en innerdörr. Men det får i så fall vänta till senare i sommar.

Jag vet inte om erbjudandet från fotograf Anna kommer för att jag har varit kund där för 27 år sedan eller om alla som fyller jämnt får samma erbjudande. Då, när barnen var små, ville vi ha ett porträtt med dem och vandrade iväg till just denna fotograf. Vi hade nyligen flyttat upp till Östersund från Strängnäs och bodde en månad i min farfars lägenhet (han hade precis flyttat till ett äldreboende) innan vi kunde flytta in i vår bostad. Alldeles i närheten låg fotografens ateljé och min man kom på den fina idén att ungarna skulle bli fotade. Allt vi ägde var nerpackat men vi lyckades leta upp kläder till dem som alla hade röda detaljer. Mer än så orkade vi inte leta och jag tycker att det blev bra. Nu har jag fått ett erbjudande om en gratis fotografering och ett foto som är 15×13 cm, värde 1800:- Ute eller inne och med mig eller hela släkten spelar ingen roll. Saken är bara den att jag inte har någon släkt här och jag vill absolut inte ha en idolbild på mig själv. Tanken från fotografen är så klart att jag ska köpa en dyr förstoring och det kanske jag hade gjort om jag kunde lyckas med att få hit ungarna samtidigt. Men så blir det troligtvis inte.

Blänket i bilden och den lite dåliga skärpan är helt och hållet mitt fel. Porträttet är väldigt fint.

Det har naturligtvis kommit några erbjudanden om rabatter från företag jag brukar handla av ibland men det är inte ovanligt även vid ”vanliga” födelsedagar. Jag undrar om jag kommer att få en tårta från Ica. Det har jag fått både när jag fyllde 40 och 50 men förmodligen har de inga veganska tårtor och då får det vara. När jag fyllde 50 fick jag dessutom en tårtspade. Väldigt flott.