Igår blev det en ännu en superhärlig dag med många intryck och upplevelser. Jag hade planer uppgjorda men visste inte om jag skulle orka och/eller hinna med allt jag ville se och återuppleva. För alla platser har jag besökt tidigare och några vid ett flertal tillfällen. I förra inlägget utlovade jag fler kvarnar än tre i samma bild och här har ni Lerkaka kvarnar. Orten heter faktiskt Lerkaka och det finns säkert en berättelse bakom det namnet. Det var svårt att få med alla fem kvarnar i bilden och den längs bort syns nästan inte. Men om ni tittar noga och tittar på kvarnvingarna så kan ni nog se att de är fem stycken.

När jag närmade mig Böda ändrade jag impulsivt planerna och i stället för att ta mig till en lång sandstrand svängde jag ner till Böda hamn. Jag kände att jag inte hade något intresse av att vandra på en strand den här dagen eftersom jag om några dagar ska ta mig till den fina och jättelånga strand jag växte upp med. Att se en liknande sandstrand med tillhörande dyner kändes inte nödvändigt. Små hamnar är ofta trevliga och så även denna. Men jag blir mer och mer klar över att jag inte vill bo vid havet. Man känner inte av tånglukten (eller stanken) överallt men där den finns är det en kväljande lukt. Den fanns även i Varberg när vi var där för en vecka sedan.

Här, i Böda hamn, fanns det en vattendränkt strand. Jag tycker inte att vindsnurrorna skämmer utsikten utan snarare att de tillför något. Men jag har förståelse för de som inte vill ha dem alldeles inpå knuten och höra vinandet hela tiden.

En liten promenad ville jag förstås ta och ännu en gång gick jag genom en kohage. De bor i en restaurerad våtmark och det tycker jag att de ska vara stolta och glada över. Men kor kanske inte bryr sig så mycket om naturvård.

Efter kohagen var hela strandområdet ett fågelskyddsområde så jag följde en stig där det var tillåtet att gå. Jag kom till en grusväg som förde mig hit.

Ett svanpar och…vad för fågel? Är det en svanunge eller någon annan sort?

Jag känner bara till tre olika sorters gäss och en av dem är grågås. På långt håll ser det här ut som en sådan men den har en vit fläck på kinden. Men vitkindad gås är det inte. Kul när olika fågelarter kommer bra överens.

Resten av dagen följde jag planen till punkt och pricka. Är man på Öland så är Trollskogen en given besöksplats. I alla fall för mig. Åh, vad många minnen jag har därifrån. Jag kände det där pirret av både glädje och vemod när jag kom dit men glädjen dominerade. Det är så fint iordninggjort med fina gångvägar som passar rörelsehindrade. Inte hela rundan runt udden är så fin men åt båda hållen från utgångspunkten och ganska lång väg ser det ut så här.

Men jag ville ner till havet och avvek från leden ett tag. Där borta syns Långe Erik, fyren på Ölands nordspets. Dit kom jag lite senare.

Jag stötte på ett troll när jag återvände till leden. Ett ganska snällt troll ser det ut som och inte alls lika läskigt som de jag såg för några dagar sedan i Gamleby.

Efter en stund vek ledan av ner mot vattnet. Här var jag förr alltid vaksam på om korna skulle synas till. Gick de här så gick jag helst längre in mot land förbi dem, med hundarna i kort koppel och i rask takt. Jag kollade noga efter kor den här gången också men precis som på de andra platser jag har besökt, där det faktiskt har varit kor, så känner jag efter den första impulsen en lättnad över att jag kan gå överallt utan att oroa mig.

En gammal sägen om Hjerteskeppet säger att det här har fått sin sista viloplats efter att ha strandat. Skeppet ska sedan ha bäddats in av grus och sten från havet. Det sägs även att brunnen på botten av sänkan hade vatten med övernaturliga krafter. I mitten av 1800-talet fylldes därför brunnen igen.

En parasiterande murgröna tar över mer och mer av tallen och så småningom dör tallen. En ganska vanlig syn här.

Jag passerade ett antal gravhögar.

Rester av ett skyttevärn som troligtvis användes 1452 då danska trupper försökte erövra Örehamn.

Det finns mycket att se för de som är intresserade av historia och här är en gammal tjärdal. Som ni vet begränsar min hjärna mig lite när det gäller fakta så jag låter er själva söka fler svar om ni har funderingar. Det lilla jag berättar om här har jag hittat på informationsskyltar, som jag fotade, bredvid de olika resterna från svunna tider.

Jag tycker att det är kul att se de olika forntida lämningarna men ännu roligare tycker jag att det är att få se vad naturen bjuder på.

När leden kom ner till stranden hade jag varit hungrig ett tag och här satte jag mig ner och åt min macka. När jag är ensam ute på utflykter tar jag aldrig med mig kaffe eller den chokladboll ni har blivit vana vid att få se eller höra talas om. Det är bara när jag har sällskap och den personen (oftast min son) vill ha med sig kaffe som det blir så. Det är trevligt med kaffe och kaka men jag vill inte ha för tung ryggsäck och jag måste ha med mig termosflaskan för kalla drycker. För att vara lite snäll mot mina axlar får det räcka.

Trolleken är omkring 900 år gammal. Att den inte är större beror på att jordtäcket här är så tunt att träd inte kan växa så snabbt. Eken har fått staket omkring sig för att hindra barn från att trampa och klättra på den. Jag kan nog tänka mig att staketet behövs för en del klättringsbenägna vuxna personer också.

Första gången jag var här, tillsammans med min då blivande man och hans föräldrar, var för ca 40 år sedan och då såg det här skeppsvraket helt annorlunda ut. Nu är vraket Swiks bara en brädhög och annat kunde man nog inte förvänta sig efter många år i ett vädermässigt utsatt läge. Förmodligen har även en del mänsklig påverkan skett. Skonaren Swiks var en vinternatt 1926 på väg från Tyskland hem till Mariehamn på Åland när riktigt dåligt väder fick kaptenen att ta kursen runt Ölands norra udde för att söka lä. Men i den dåliga sikten rände fatyget upp på en sandbank. Besättningen på sju man lyckades lyckligtvis ta sig iland med en livbåt.

Här blev jag lite ledsen när jag såg att den gamla eken, som vi så många gånger har stått inuti och turats om att fota varandra i, har fallit offer för ålder, väder och människor. Men det går fortfarande att ställa sig i resterna av eken och titta ut genom hålet. Men något foto på mig där inne kom jag inte ens på tanken att ta. Inte lika kul med en selfie som att fota sin familj.

När jag hade gått runt i Trollskogen åkte jag den korta streckan till Långe Erik. Jag har aldrig varit uppe i den här fyren och det beror mest på att jag har erbjudit mig att stå kvar nere på marken med hundarna medan familjen har klättrat upp för trapporna. Den här gången fick jag också nöja mig med att se fyren utifrån eftersom den var stängd. Men det gör inget. Jag hade redan varit uppe i fyren Långe Jan och det var tillräckligt att bara se Långe Erik och gå en runda runt den.

Nästa mål låg bara ca fem minuter bort och det var naturreservatet Neptuni åkrar, ett stort klapperstensfält. Det fick sitt namn av Carl von Linné 1741 efter den romerska havsguden Neptunus. På de i övrigt nästan helt vegetationslösa strandvallarna blommar under sommaren blåeld i stor mängd. Den blåelden såg jag inte mycket av. Bara några få exemplar. Jag tycker om det här karga och lite speciella området. Kanske för att det passar min personlighet, precis som den karga fjällvärlden.

Vanans makt är stor och jag gjorde som vi alltid har gjort och parkerade en bit från själva Neptuni åkrar. Här ligger det mesta av klapperstensfältet under vattenytan.

Jag fick en skön promenad bort mot själva sevärdheten och att gå här i det fina vädret var inte så dumt.

Med kamerans egen förmåga att skapa stämning blev bilden så här i motljus. Ön där borta är Blå jungfrun.

Framme vid själva Neptuni åkrar.

Jag hade inte mycket kraft kvar och ville inte promenera något mer efter detta. Men jag hade bara ett delmål kvar och jag tyckte inte att jag kunde åka förbi det. Jag ville gärna komma till Byrums raukar. Raukar förknippar nog de flesta mest med Gotland men här finns de också. Det var skönt att inte behöva gå särskilt mycket utan bara strosa omkring i maklig takt, titta och fota.

Som vanligt är de små bilderna klickbara om man vill se den i större versioner.

Jag har ett jättefint foto från ett tidigare tillfälle då min son sitter på en rauk med Blå jungfrun i bakgrunden. Det går inte att jämföra med den här bilden eftersom sikten då var väldigt bra och himlen nästan helt molnfri och väldigt blå. Många minnen överallt här på ön.

Igår vandrade jag omkring länge på Alvaret och fick en fin upplevelse. Inläggen kommer lite i efterhand så det får ni se och läsa mer om när jag hinner få det klart.

Jag har inga som helst problem med att fylla dagarna med aktiviteter och det blir nog lite väl intensivt. Men samtidigt är det roligt att upptäcka nytt och återupptäcka det jag har sett förut. Igår knäppte jag över 500 foton så ni förstår nog att det tog lite tid att välja vilka jag ville ha och fixa till en del av dem så gott det gick. Jag hann inte med varken det eller att läsa era bloggar innan det var sovdags men nu ska jag berätta i bild och ord om gårdagen, tisdagen. Det allra bästa var att jag fick se varelser som jag inte hade haft en tanke på att få se. Men jag börjar från början.

Morgonen var lite ostadig vädermässigt så jag kollade upp vad som fanns att se på vägen mot Ottenby naturreservat. Där ville jag gärna ha en något så när bra sikt och jag tänkte att det skulle hinna klarna upp tills jag kom dit. Det skulle ha varit soligt direkt på morgonen men solen hade tydligen försovit sig. Det är så smidigt med karta och vägbeskrivning i google maps. Jag tar bara fram kartan, klickar på den punkt jag vill komma till och sedan på vägbeskrivning och start. Ja, det där vet ni ju. Jag använder aldrig bilens gps numera eftersom jag där måste skriva in en adress eller koordinater. Nu förstorade jag kartan och såg något som heter Nunnedalen och där finns det en stig att gå på. Klick, och så visades jag dit. På parkeringen i Resmo stod en väderkvarn. Sådana finns det gott om på Öland och det går inte att missa dem.

*

En vit fjäril som, såvitt jag förstår, hört till just gruppen vitfjärilar.

Här skulle man kunna sitta och njuta av utsikten över havet…om det hade varit klart och bra sikt.

Stigen går nära vägen och ibland såg jag över till andra sidan.

Efter regn kommer inte bara solsken utan även växter och kryp med droppar.

Jag var fortfarande inte riktigt redo för att åka direkt till Ottenby så jag gjorde ännu en koll på kartan och såg att Linnés grotta fanns lite längre fram. Innan jag kom dit behövde jag en toalett och stannade till på en rastplats där det stod tre väderkvarnar i rad. Jag kan redan nu säga att det rekordet kommer att slås i nästa inlägg.

Det blev en liten promenad igen innan jag kom fram till grottan. Tydligen fick Linné en sten på foten just i den här grottan när han besökte den med sina elever 1741. Han avslutade då besöket och i folkmun har det blivit Linnés grotta.

Den var inte speciellt djup och det var bra för det var blött och kladdigt att gå framåtböjd där inne. Men när jag nu hade gått dit så måste jag ju gå ända in. Återigen kom mobilen väl till pass. Den har ju en ficklampa inmonterad.

På stigen därifrån fotade jag en vallmo och en för mig okänd växt.

Nu tyckte jag att det började ljusna lite så nästa anhalt blev Ottenby fågelstation och fyren Långe Jan på Ölands södra udde. Men solen lös fortfarande med sin frånvaro och det gråa hade återtagit herraväldet. Inget regn dock och då är det ändå ganska ok.

Jag började med att gå förbi fyren och ner till havet längst ut vid udden. Jag tog några bilder med mitt vanliga objektiv och då ser det mest ut som ett gäng stenar i vattnet och något som ser ut att vara fåglar.

Men jag hörde brölanden och skrik från flera platser där ute och plötsligt dök en av stenarna. På den här bilden kanske ni kan börja ana vad för figurer jag blev så glad för att jag fick se.

För en gångs skull hade jag tänkt på att ta med mitt andra objektiv med längre räckvidd. Jag såg väldigt bra genom kameran men att få till bilderna lika bra var så gott som omöjligt. Men jag hittade en staketstolpe och använde den som stöd och då blev det lite bättre. Ni har nog redan räknat ut att det var sälar där ute och att det var de som brölade.

De måste ha hittat stenar att ligga på för så där kan man väl inte ligga i vattnet.

Som sagt, bilderna blev inte särskilt bra men jag tycker ändå att det är kul att visa vad jag fick se.

Jag tog säkert 100 bilder bara på sälarna men inga blev bättre än de jag har här. Men utan det bättre objektivet hade jag inte sett sälarna alls. Av de drygt 500 bilder jag tog den här dagen blev det 115 kvar när jag hade sorterat ut de sämsta eller bilder på samma motiv. Sedan skulle jag välja ut vilka som fick vara med i inlägget och det blev många men betydligt färre än 115.

Jag gick vidare på udden och kom fram till några svanar. De visade gärna upp sig. Jag behöll mitt teleobjektiv på och det kom väl till pass även här.

Titta gärna på den här svandansen.

Jag glömde nästan bort alla fåglar när jag spanade på sälarna men fåglar fanns det så klart också gott om.

Jag gick tillbaka till fyren för att ta mig upp i den. Då fick jag ännu en gång uppleva hur bra en mobil är och hur mycket man använder den. Jag skulle betala inträdet på 40 kr men upptäckte att jag hade glömt mitt betalkort i en annan väska. Vilken tur då att det ofta går att betala med swish. 197 trappsteg är det upp och det var inte bara jag som sa att det kändes i benen. Jag har lite svindel som besvärar mig ibland men en kvinna där uppe stod tryckt mot väggen och var verkligen livrädd. Samtidigt var hon väldigt stolt över att hon hade tagit sig dit upp. Jag klarade av att stå vid staketet och titta ut över kanten. En roligt episod där uppe, i alla fall tyckte jag att det var kul, var att jag sa något på svenska till ett ungt tyskt par. När de sa att de var tyskar sa jag ”ich spreche kein deutch” (jag pratar inte tyska). ”Aber ein bisschen” (men lite) sa mannen frågande. Då fick jag användning för ett ord som jag bara några dagar tidigare hade frågat min son om och jag kunde svara ”ja, aber ich habe fast alles vergessen” (ja, men jag har nästan glömt allt). Det var det där lilla ordet fast (nästan) som jag hade funderat på och nu tyckte jag att det var helkul att jag fick använda det. Mannen frågade om jag hade läst tyska i skolan och jag fick till ett svar om att det var 40 år sedan. Men sedan fick det räcka och jag sa ciao (det ordet används även av tyskar) och gick ner igen för alla 197 trappsteg.

Jag satte mig vid ett bord och åt min matsäck medan jag tittade på får.

Jag åkte långsamt vägen från fyren och eftersom jag var ensam där just då stannade jag till och tog en bild från bilen.

Jag stannade bara lite längre fram där det fanns en parkering och ett antal leder. Jag var fortfarande inom naturreservatet. Att det inte var så långt jag åkte förstår ni när ni ser Långe Jan i bilden. Här började den led jag tänkte följa.

Jag och min man har stannat till här tidigare men jag minns att det inte var lika kul att gå här då. Vi hade två hundar och den ena (Kasper) gillade att äta bajs. Aldrig hundbajs men annars var det mesta gott. Här ligger det massor av koblajor och man måste se var man sätter fötterna och då var vi även tvungna att hålla Kasper i väldigt kort koppel. Dessutom har jag alltid känt ett obehag inför att gå med hundar bland kor. Vi gick inte hela rundan den gången. Nu stod det dessutom på en skylt att man inte skulle ta med hundar in bland betesdjuren. Det var väldigt skönt att bara kunna gå utan att behöva bekymra sig om kor som skyddar sina kalvar mot hundar, även om hundarna inte gör något hotfullt, eller om en bajsätande hund.

Badande kor och kalvar.

Leden gick rakt in bland alla kor och kalvar. En tjur såg jag också. Många av dem var nyfikna men kom jag för nära gick de undan. Jag hade gärna klappat dem lite men ingen av dem var med på noterna. Om ni vill se dem i större format så klicka på bilderna. Inte ens fåren ville ha med mig att göra.

Efter att ha gått ganska länge bland korna följde jag leden bort från havet och tillbaka till där jag började.

Hejdå alla kossor och får.

När jag nästan var framme kom jag till Kungsstenarna. De markerar ett gravfält från Järnåldern.

Solen hade varit framme ett bra tag vid det här laget och det var varmt och skönt. Jag satte mig vid ett bord och funderade på om jag skulle göra något mer eller åka till mitt lilla tillfälliga hem. Jag hade inte mycket ork kvar för att promenera men då kom jag på att jag kunde åka en liten omväg och komma till Eketorps borg. Där går man bara omkring inom ett begränsat område och det skule vara kul att se hur borgen ser ut nu. Jag var där för nästan 40 år sedan och då höll de på som bäst med uppbyggnaden. Jag åkte dit och även här gick det bra att swisha entrébeloppet.

Innanför ringmuren har det funnits bebyggelse under olika tider med början under 300-talet och fram till mitten av 1200-talet. Allt har grävts fram för att sedan byggas upp igen. Min trötta hjärna klarar inte av att hålla koncentrationen uppe tillräckligt för att läsa faktatexter så jag brukar fota informationsskyltar för att senare få ett hum om vad jag har sett. Men eftersom jag själv inte kan fokusera på sådana texter låter jag bli att skriva mer sådant och alla vet ju hur man letar information om man är intresserad.

Jag klättrade genast upp för en brant trappa upp på muren för att få en bättre överblick. Det har hänt väldigt mycket här sedan sist och även om jag inte kan ta till mig mycket fakta så tycker jag att det är kul att gå runt och titta.

Vi turister fick snällt hålla oss till de delar på muren som hade staket.

Här bakas det flatbröd. Nu minns jag inte vad det var för slags mjöl men det var en grövre sort som bara blandades med vatten och sedan plattades degklumpar ut och stektes. Den som ville fick steka sitt eget bröd men vi andra fick också smaka. På brödet kunde man ha honung, salt och kummin och det var tydligen gott. Jag tog bara några saltflingor på mitt bröd och det gick också bra.

Svalorna flyger omkring överallt på den här ön men oftast är de snabba på att gömma sig eller flyga iväg när jag kommer. Här satt en av dem kvar en stund.

Inte särskilt vackra kor men man ser ju i alla fall att det ska föreställa kor. Grisarna och fåren var inte heller särskilt fina.

Ni förstår nog att jag var ganska trött när jag kom tillbaka till min stuga. En underbar och härlig dag och det allra bästa var att få se vilda sälar. Det har jag bara gjort på Island förut. Den här dagen bockade jag av sevärdheter på öns södra del. I dag har jag varit längst norrut på ön och så smånginom kommer ett inlägg om det.

Jag lämnade den fina ladan i Börsekärr och styrde kosan mot Öland. Kvällen innan fick jag ett meddelande från (blogg)vännen Lotta där hon skrev att hon var i sin stuga på Öland på måndagen och att det vore kul om jag hann komma dit. Självklart ville jag det. Vi har träffats en gång tidigare uppe hos mig på Frösön och det var några jättetrevliga dagar.

Men eftersom jag alltid vaknar tidigt hann jag se mig om lite i Västervik innan jag for vidare. Den halvö jag hade bott på har en broförbindelse med Västervik och då tog jag den vägen dit. Jag hamnade på en parkering nere i hamnen och det tyckte jag var en bra utgångspunkt.

Jag har varit i Västervik vid ett tillfälle tidigare men då såg jag bara campingen. Jag och min man åkte dit när det var dansbandsvecka på campingen och vi hade jättekul. Men vi dansade bara en kväll och det var tillräckligt för att stilla danssuget. På dagarna anordnades det olika danskurser, bl a i salsa, helt gratis. Visst blev jag sugen på att vara med men min man var inte lika frestad och vi hade dessutom två hundar som vi tog med oss överallt när vi lämnade husvagnen. Den kväll vi dansade var det tillräckligt svalt för att lämna dem i husvagnen. Ja, ni förstår ju att jag har minnen av min man från många platser efter allt vårt kuskande med husvagn.

Men den här gången ville jag se lite av staden. Jag började med att gå över bron, tillbaka till den väg jag kom från. Därifrån såg jag staden på lite avstånd och vatten i förgrunden är aldrig fel. Till vänster ligger Warmbadhuset. Ja, det stavas med W och det kan ni själva se lite längre ner.

En bit bort fick jag syn på något som såg lite märkligt ut. Var det en storskrake som hade slagit sig ihop med en mås? Bilden är beskuren och avståndet var ganska stort från min plats.

De simmade tillsammans så länge jag kunde se dem och när de kom en aning närmare fick jag ett ok foto av dem. Och visst är det lite udda paret fina tillsammans. Men de kanske inte är ett par utan bara vänner.

Det fanns gott om både måsar och storskrakar men när jag skulle fota ännu en fin storskrake så flög plötsligt en mås in i bilden och mitt motiv dök snabbt för att undkomma måsens attack. Jag blev också attackerad några gånger och så brukar det vara den här tiden där måsar finns. Mig ville de bara skrämma bort men kanske hade det varit en skadlig attack på den stackars storskraken om den inte hade dykt.

På den här sidan bron ligger Stegeholms slottsruin.

Det är alltid spännande att se vad som döljer sig innanför murarna på ruiner och jag ville självklart gå in och titta.

Ännu en bild in mot staden på andra sidan.

Jag gick tillbaka över bron och eftersom jag gillar vatten följde jag kajkanten en bit.

Men sedan kom jag på den goda idén att se efter i hittaut-appen om det fanns några stolpar här. Det gjorde det och jag tog sikte på en. Det var bra för annars hade jag nog inte kommit mig för att lämna havet. Nu letade jag mig fram längs trevliga gator i den fina staden.

S:t Petri kyrka.

Jag blev glad när jag hittade några kastanjeträd. De finns inte hemma och jag hade sett fram emot att se dem i full blomning. De var på väg att bli utblommade och blommorna såg lite trötta ut. Men de var ändå fortfarande fina.

Här huserar kommunen enligt en lapp vid entrén men vad det är för hus hittar jag ingen uppgift om.

Byggnaden bredvid gillade jag väldigt mycket.

Den här gillade jag också även om det är en helt annan stil. Den gjorde mig glad.

Jag hittade tre stolpar och såg en hel del av Västervik innan jag vände ner mot havet igen och satte mig i bilen för vidare färd mot Öland.

Här brukade vi stanna till en stund innan vi for över bron och ofta gick vi en fin promenadrunda efter antingen fika eller en måltid i husvagnen. Nu var alla p-skyltar överkryssade och platsen var bedrövligt skräpig. Men det fanns både husbilar och vanliga personbilar på den fd parkeringen och de överkryssade skyltarna får nog ingen annan effekt än att nedskräpningen blir värre.

Jag for direkt till Lottas stuga och fick en rejäl välkomstkram. Jättekul att ses igen. Men jag glömde totalt bort att jag hade en kamera. Det fanns så mycket att se och så många berättelser om allt och när vi satte oss och fikade så hade vi också massor att prata om. Jag hann i alla fall äta upp den väldigt goda mackan och dricka mitt kaffe men plötsligt hade ca fyra timmar gått och det var dags att ta mig till mitt lilla boende utanför Färjestaden. Lotta tog en bild av mig precis när jag skulle åka men jag var så inställd på att sätta mig i bilen och sa att jag ska fota nästa gång vi ses (och det gör vi om fyra dagar hemma hos henne i Karlskrona). Att det inte är samma sak som att fota vid hennes jättemysiga stuga slog mig inte förrän efteråt. Men nu har jag i alla fall en bild i hjärnan av hur det ser ut och jag kommer att känna igen mig när jag läser blogginläggen om alla projekt hon håller på med.

Nu bor jag i en väldigt liten stuga där jag inte får plats med mycket mer än min packning och att vända mig om. Men jag behöver inte mer eftersom jag inte planerar att vara här särskilt mycket mer än på kvällar och nätter. Ett uterum finns det och där kan jag sitta. Det syns inte i bilden men det finns två sköna stolar med de höga ryggstöd jag behöver där ute.

Jag var fortfarande mätt efter den rejäla smörgåsen hos Lotta så jag tog bara in min packning, la in kylvarorna i kylen och gick sedan ut på en promenad. Precis vid huset går den här stigen in i grönskan och utan att veta vart den leder gick jag in där. En jättemysig stig och den förgrenar sig och verkar fortsätta långt bort. Jag ville bara ta en runda på högst en timme så jag vände efter ca 25 minuter. Men då såg stigarna ut att fortsätta och se lika mysiga ut.

Det fanns gott om kaprifolbuskar och det doftade som parfym när jag gick förbi dem.

När jag nästan var ”hemma” igen mötte jag ett stort gäng fina whippets och deras två uppfödare. Det var minst tio vovvar som alla ville hälsa på mig och ni vet ju att jag inte är svårövertalad. Jag satte mig på huk och översköljdes av nosar som pussade eller bara nosade på mig. Jag klappade och gosade så mycket jag kunde innan jag tyckte att jag inte ville hindra husse och matte på promenaden längre och så var den dagens gos-med-djur-behov stillat.

Snart ska jag ge mig iväg till den södra delen av ön. Ottenbys naturreservat med fågelstation och fyren Långe Jan är målet och kanske blir det något annat stopp också.

Jag började dagen med en morgontur till trollens, jättarnas och andra underliga figurers värld i Gamleby. Garpe och hans vänner poserade glatt och villigt för mig där jag gick och försökte hitta dem alla.

Det finns ca 80 konstverk längs den här stigen men jag har valt ut en liten del av dem. Ändå blir det många bilder och de flesta är små bilder i ett galleri. Klicka gärna på de bilderna om ni vill se märkliga detaljer.

Längs stigen med Garpes vänner såg jag plötsligt en stolpe som ingår i hittaut.nu-jakten på stolpar. Jag tog fram appen och registrerade den och såg också att jag kunde hitta några fler på det här berget. När det var slut på alla underliga figurer kom jag upp till en fin utsiktsplats. Jag satte mig en stund och fyllde på vätskenivån. Men det var alldeles för tidigt för att äta min macka så den fick vänta.

Det var dagen innan Sveriges nationaldag men flaggan är alltid fin där den rör sig i vinden.

Vid lusthuset hittade jag en stolpe till men den här gången visste jag var jag skulle leta.

Jag hittade sju stolpar och det var jag nöjd med. Jag hoppade över några som jag passerade eftersom de låg en bit från stigen och här, i fästingland, vill jag inte gå barbent i hög växtlighet. Hemma hade jag inte tvekat. I stället gick jag till bilen och där kände jag att det fanns krafter kvar. Jag fortsatte alltså in i Gamleby för att försöka hitta några fler stolpar. Jag vet inte hur nära centrum jag var men för mig räckte det med en promenad i utkanten. Det var väldigt varmt vid det här laget och som tur var hade jag mycket att dricka med mig.

Jag blev ganska trött efter att ha hittat ytterligare fem stolpar så jag åkte tillbaka till ladan utan att ha några egentliga planer för resten av dagen. Men klockan var bara halvtolv och efter att ha suttit ute i solen och ätit min macka och druckit mig otörstig så kände jag mig redo för en lagom lång runda i något av naturreservaten. Jag åkte till den plats där jag igår såg alla gäss. Vad märkligt det var att komma dit och inte se en enda gås. De hade nog hittat en bättre plats utan turister. Det var nämligen inte bara jag som for på den vägen idag. Det var inte många bilar på parkeringen när jag kom dit men när jag skulle åka hem var det desto fler. Men jag såg inte till någon annan under hela den runda som en led tog mig med på. Jag vet inte hur långt jag gick men det kan inte ha varit mer än totalt fem km. Min mobil säger att jag har gått nästan 16000 steg idag. Det kan nog stämma och det känns också så. Här startade jag min vandring upp till Fruberget där det skulle vara en fin utsikt.

Kan det vara en grotta där uppe? Det måste jag ju ta reda på. Jag lämnade stigen en stund och tog mig upp så att jag stod lite vid sidan av öppningen.

Njae, en grotta kan man nog inte säga att det är men kanske ett bra ställe att ta skydd från regn i.

Jag kom högre och högre upp och såg kossor som små myror längre ner.

Här är toppen på Fruberget. Bilderna som kommer visar utsikten åt tre väderstreck.

Visst var det ganska fint men inte särskilt fantastiskt. Men jag fick en skön promenad, även om svetten rann, och det var ju i första hand det jag var ute efter.

En skogsnäva/midsommarblomster.

Väl nere igen kände jag mig väldigt nöjd med vad jag hade orkat med under dagen och trots att klockan bara var två när jag kom ”hem” igen så var jag utan tvekan klar med promenerandet. Jag kände att solen hade tagit lite så jag ville inte vara ute mer. Inne i ladan var det svalt och skönt och jag gjorde mig en kopp kaffe och drack den inomhus. En dusch efter det var inte helt fel. I morgon bär det av mot nya äventyr och det är Öland som väntar. Jag åker direkt till Lottas stuga och det ska bli så kul att ses igen. Men mer om det en annan dag.

Det är namnen på två platser jag har kommit till. I fredags var jag kvar hos min son i Uppsala och vi bestämde oss för att ta en tripp ut till kusten. Den här gången föll valet på Raggarön, utanför Östhammar. Det fanns flera rundor att välja mellan och vi valde att kombinera några av dem så att det blev en lagom lång promenad. Alldeles i början av stigen såg vi den här stora tickan. Jag tror i alla fall att det är en ticka men jag kunde inte hitta en liknande sort när jag googlade.

Första skymten av havet.

Jag fotade inte många blommor men några fick av någon anledning vara med. Gullviva och Rödblära.

En kvickgräsfjäril landade alldeles vid stigen.

Vi hörde ett lågt mullrande långt borta någonstans men hoppades att åska och regn skulle hålla sig där. När vi kom ner till havet såg det så här fint ut åt ena hållet.

Men åt andra hållet var det mörkare.

Vi ville inte korta av vår promenad så vi chansade och fortsatte. Att det ser mörkt ut på håll gör ju inte så mycket. Det är bara häftigt att se regn och eventuella blixtar på avstånd.

Vi gick vidare men hela tiden hörde vi mullret, som nu kom närmare och närmare.

Några små figurer i skogen. Vi kanske såg totalt 10 myggor och två av dem satte sig och åt sig mätta på min son.

Här började vi ge upp hoppet om att klara oss undan regnet. Men vi fortsatte ändå på den planerade rundan.

Stigen gick genom en fårhage och vi fick bekanta oss med de här fina sötnosarna. Min son var smått lyrisk när de så småningom kom fram och ville bli kliade och klappade.

Strax efter fårgosandet satte regnet igång ordentligt. Vi hade jackor med oss och de höll emot lite men inte helt. Jag konstaterade att jag hade regnkläder i bilen och min son sa att han hade sina hemma och det blev ju ingen av oss hjälpt av. Men vi höll humöret uppe, ökade takten lite och kom så småningom tillbaka till bilen. Då var vi rejält blöta. Jackorna byttes ut mot torra tröjor, som vi klokt nog hade med oss. Men vi fick åka hem med blöta byxor och kanske lärde vi oss något av detta. När vi kom till Uppsala var det en klar gräns mellan två vädertyper.

Dagen därpå, igår, var det dags för mig att ge mig iväg på min egen resa men vi hann med en snabb morgonpromenad innan jag satte mig i bilen och åkte. Mitt första mål var att hälsa på min svärmor, som numera bor på ett äldreboende i Åkers styckebruk. Min svägerska och hennes man bor alldeles i närheten så jag stannade hos dem och jag och min svägerska gick tillsammans till äldreboendet. Vad roligt det var att se min fina svärmor igen. Jag har inte träffat henne sedan förra sommaren och då bodde hon fortfarande kvar i sin lägenhet. Nu fyller hon snart 88 år och diverse krämpor har gjort att hon behöver den omsorg hon får nu. Eller i alla fall borde få. Personalbrist gör att det är brist även på det som ska utföras. Vi stannade i ca en och en halv timme och då var min svärmor så trött att hon behövde lägga sig och vila. Jag blev bjuden på en väldigt god lunch hos min svägerska och svåger och efter även en kopp kaffe for jag vidare mot nästa mål. En lada i Börsekärr, utanför Gamleby, där en fin lägenhet har byggts.

Alldeles innan jag kom fram svängde jag in på fel väg och det var tur för då fick jag se alla grågäss och deras vackra boplats.

Jag vände tillbaka och kom fram till den här väldigt trevliga ladan. Här har jag sovit i natt och jag ska stanna här en natt till.

På bordet väntade en liten flaska vin och en ask after eight. Tyvärr så är det mjölk och smör i den chokladen så den får stå kvar till nästa gäst. Vinet tar jag med mig och kanske delar med någon annan. Själv vill jag inte ha mer än några klunkar vid något tillfälle.

Handdukar och lakan skulle enligt informationen inte ingå men mina värdar kom förbi lite senare och berättade att det händer att gäster inte har lakan med sig och att de då sover direkt på madrassen. Då ville de hellre stå till tjänst med den servicen. Att de kom och knackade på berodde på att frun hade gått förbi tidigare och sett en svärm av insekter sätta sig precis vid min dörr. Jag gick ut (och fick massor av gos av deras fina field spaniel) och jag konstaterade direkt att det var flygmyror som satt på husväggen utanför ytterdörren. Min värd hade med sig insektsspray och snart var det inga flygmyror kvar. Det kändes sisådär att han dödade alla men jag ville inte säga något. Jag har sett flygmyror en gång förut och då landade de på altanen i Optand. Efter ett tag, jag minns inte om det var en dag eller några timmar, flög de vidare och det hade säkert de här myrorna gjort också.

När jag öppnar dörren kommer jag ut till det här.

När jag följde grusvägen en liten bit kom jag fram till bryggan som jag får använda om jag vill. Men jag badar inte om det inte är minst 18 grader och jag dessutom är i behov av avsvalkning. Men man kan ju sitta där och ha det skönt en stund.

Nu har jag en ny fin och förhoppningsvis trevlig dag framför mig. Mitt första mål är att hälsa på ett gäng troll och sedan får vi se vad som händer efter det.