Det är inte ofta jag träffar så många i släkten vid samma tillfälle och tyvärr blir det väldigt sällan jag träffar någon i min släkt, förutom min lillasyster. Då är mina barn inte inräknade för det är klart att jag har tätare kontakt med dem. Men i helgen blev det både bröllop och släktkalas på samma gång och det var så himla kul. Det var en av min storasysters döttrar som gifte sig med sin stora kärlek och det var på dagen tio år efter att de träffades. Jag kan ha missuppfattat det lite och kanske var det 10-årsjubileum sedan de blev ett par men jag tror att det var uppenbart från första dagen. Jag och min lillasyster är mostrar till sju syskon, och då är det naturligtvis vår storasyster som är mamma till hela gänget. Vi, mostrar, hade den stora glädjen och förmånen att bli bjudna på bröllopet och det är klart att jag ville vara med.

Min lillasyster är begåvad med en väldigt fin sångröst och hon brukar bli tillfrågad att sjunga på dop och bröllop i släkten. Hon sjöng faktiskt även på mitt bröllop och då var hon bara 16 år. Jag var betydligt äldre, hela 22 år. Eftersom jag bodde hos min syster den här helgen fick jag hänga med extra tidigt till Gränna kyrka för att hon skulle hinna öva tillsammans med kantorn.

Det var tur att vi var i tid för kantorn var inte riktigt vän med noterna. Han var väldigt duktig men gillade inte riktigt vissa partier. Men min syster fick till sist något så när ordning på hans sätt att förhålla sig till sångerna. Fint blev det och hon fick massor av beröm i efterhand. Här är det övning på gång.

Folk började droppa in och jag fick så många kramar av alla mina fina syskonbarn och även av min storasyster och hennes man. Kramarna från bruden och brudgumen kom senare. Tänk att vi både kramas och tar i hand igen. Det är lite märkligt men väldigt trevligt. Första handslaget efter pandemin fick jag när jag hämtade min nya bil och när säljaren räckte fram sin hand var det på ren impuls jag tog den.

Klockan 15.00 ringde kyrkklockorna och sedan kom brudgummens bestman/marskalk, brudens tärnor och en liten brudnäbb in.

De ställde sig och väntade på brudparet, precis som alla vi andra. Den främre tärnan är tvillingsyster till bruden och brudnäbben är brudparets dotter. De har en liten son också men han bestämde sig för att han inte ville vara med där framme. Det ville inte brudnäbben heller efter en stund och det är så det måste få vara. Det ska kännas bra att stå där framme i blickfånget.

Brudmarschen började spelas och in kom det vackra brudparet.

Herr och fru H.

Medan vi stod utanför kyrkan och väntade på brudparet så fick även jag ett uppdrag. Brudparet hade varit hos en fotograf och blivit proffsfotograferade innan vigseln men några av mina syskonbarn kom fram till mig och frågade om jag kunde tänka mig att fota lite extra eftersom jag var den enda med en riktig kamera. Det kändes kul att bli tillfrågad men samtidigt lite läskigt. Tänk om alla bilder skulle bli dåliga. Bara för att man har en kamera behöver man inte vara en duktig fotograf och jag är inte van vid att fota människor. Särskilt inte inomhus. Men jag förklarade att jag är en glad amatör och sa att jag gärna hjälpte till, bara de inte hade för höga förväntningar. Det var ett kul uppdrag och jag lät kameran gå varm medan jag gick runt och fotade folk från alla möjliga vinklar. Det blev en del bra foton men mingelfoton visar jag inte här där ingen har en aning om vilka som är på bilderna. En kul följd av att man fotograferar folk är att man möts av många glada leenden. I alla fall när de ser att jag lyfter kameran.

Till sist kom brudparet ut och alla tog fram sina små flaskor med såpbubblor, som delades ut av en vän till brudparet. Jag blåste också och glömde nästan bort att fota.

Hela familjen H.

Bruden med sina tärnor. Tvillingsystern till höger.

Bruden flankerad av hela syskonskaran.

Brudgummen och hans marskalk.

Brudparet och brudens föräldrar.

Det här var nästan ett historiskt ögonblick. Vi tre systrar har inte träffats alla tre sedan jag bodde i Mjölby och det är 12 år sedan vi hamnade på bild tillsammans. Storasyster i mitten, lillasyster till vänster och jag, mellansyster, till höger. Jag kan inte riktigt tyda om det är en öm blick jag får från min storasyster eller om hon tittar lite överseende på mig. Men jag tror att hon var glad över att vi träffades. Det var i alla fall jag.

Så småningom tog alla sig till värdshuset Gyllene Uttern. Ett mysigt värdshus med nostalgi och minnen för min del. Där firade jag och min man vår ettåriga bröllopsdag 1985.

På en flygel stod glas med bubbel och väntade på oss. Men vi var ett antal som ville ha alkoholfritt och det kom efter en stund.

Det var en väldigt skön eftermiddag och vi höll till på den stora verandan med utsikt över Vättern och Visingsö. Även här gick min kamera varm men de bilderna delar jag bara med mig av till vissa utvalda.

Där borta ligger Gränna camping och en av färjorna, som går fram och tillbaka till Visingsö, ligger vid kajen.

Brudparet hade körts omkring och fått några glas bubbel innan de kom och då blev det jubel och gratulationer. Vi minglade fram till kl 18.00 då vi äntligen fick gå och hitta våra platser vid borden i restaurangen. I vanliga fall gillar jag inte mingel men här var det kul eftersom jag kände många och så hade jag ju mitt uppdrag att ägna mig åt. Ni som vet att min rygg, och speciellt bröstryggen, krånglar kanske undrar hur jag klarade detta. Jag hade en väldigt tunn magväska under klänningen där jag kunde ha batteridelen till min Tens och därifrån gick sladden till elektroderna på ryggen. Jag kunde reglera den genom tyget i klänningen. Annars hade jag inte klarat det lika bra. Jag tycker själv att jag hittade en fiffig lösning.

Vid middagsbordet.

Även här gick jag omkring och fotade lite men tar bara med en bild på det bord jag satt vid för att visa den fina utsikten. Den syns i och för sig inte så bra men den anas i bakgrunden.

I ett gäng med väldigt många lantbrukare kände jag mig ganska ensam om min sorts mat. De andra åt viltröra till förrätt, oxfilé till huvudrätt och chokladfondant med glass och jordgubbar till dessert. Min förrätt bestod av stekt svamp med någon sorts sås och till huvudrätt fick jag lupin(frö)biffar med sallad och potatissallad. Allt var gott men inte någon wow-upplevelse. Till dessert fick jag två sorters sorbet och några jordgubbar. Ganska gott men väldigt sött. Med kaffe till blev det bra.

Rätt som det var började det klinga i glasen från flera olika håll. Jag började se mig om för att försöka förstå om flera personer samtidigt hade fått för sig att hålla tal. Men ingen toastmaster hade annonserat att det var dags för tal. Ganska snabbt bildades en kö fram till bruden och jag fick förklarat för mig att när brudgummen lämnar bordet är det fritt fram att gå fram och kyssa bruden. Klingandet i glasen var som en signal för att uppmärksamma varandra på det. Likadant blev det när bruden lämnade bordet men då var det brudgummen som fick ta emot kyssar, eller kindpussar som det egentligen var. Men någon tjej och även en av brudgummens goda manliga vänner tog chansen rejält. Detta hände varje gång någon av brudparet lämnades av sin äkta hälft. Som gammal moster kände jag att jag inte behövde delta i det spelet.

Fina, roliga och berörande tal hölls av brudens mor och tvillingsyster. Det brast lite för både bruden och brudgummen så de blev helt klart berörda. Sedan var det dags för ett test för brudgummen. Det fanns någon association till ungomstiden och hur kompisgänget hade förhållit sig till tjejer då men jag minns inte kopplingen riktigt. Hur som helst fick brudgummen lämna rummet en stund medan ett gäng tjejer och en kille ställde sig på stolar. Brudgummen fick en påse över huvudet och skulle sedan genom att känna på allas ben tala om vem som var hans fru. Ett test han inte klarade. Det var en av brudens systrar som valdes ut men hon och bruden konstaterade, efter att ha testat själva, att deras ben kändes väldigt lika.

Alla ombads att någon gång under kvällen ställa sig bakom en träram och bli fotade med en kamera för snabbframkallade foton. Jag vet egentligen vad en sådan kamera heter men det ordet har helt försvunnit nu. Sedan skulle bilderna klistras in i en bok tillsammans med en hälsning till brudparet. Jag och min lillasyster gjorde det tillsammans och använde några av de attribut som ställdes till förfogande.

Det var synd att det mulnade på framåt kvällen så att vi inte fick en fantastisk solnedgång. Men det blev i alla fall ett fint ljus.

Allt drog ut på tiden, som det ofta gör, och jag tror klockan var tio innan vi gick iväg till kafferummet där tårtan skulle serveras och där festen sedan skulle fortsätta till morgonen med musik och dans. Men vi gamla mostrar tackade för oss vid halvelvatiden och satte oss i bilen för att ta oss till Motala och sköna sängar. Många hade bokat rum på Gyllene uttern men vår storasyster, hennes man och äldsta dotter, åkte också hem och brudgummens mamma var med brudparets barn i en annan byggnad så det blev den lite yngre generationen som stannade kvar till morgontimmarna. Jag var både förundrad och glad över att jag inte dissocierade mer än jag gjorde och att mitt huvud orkade med allt ganska bra. Hjärnan tyckte väl inte att den behövde skydda mig från något i det här sammanhanget och det var jag tacksam för. Men jag förstår inte.

Jag är så glad för att jag valde att tacka ja och åka ner och träffa alla. Vilket härligt gäng det är och vad roligt det var. Att jag inte orkar med nattsudd gör inget för jag var väldigt nöjd ändå.

Det var ganska precis en månad sedan jag lämnade Östergötland, efter min rundresa i södra Sverige, när jag i fredags satte mig på tåget för att återvända till välkända trakter. Huvudanledningen var det bröllop jag var bjuden att komma till. Eftersom det skulle gå av stapeln i Gränna passade det väldigt bra att först ta mig till min lillasyster i Motala och bo hos henne några nätter. Bröllopet skriver jag om i nästa inlägg. Här ska det handla om min resa ner och lite om besöket hos min syster, som naturligtvis också var bjuden på bröllopet och som dessutom hade ett viktigt uppdrag där.

När jag bokade tågbiljetterna för flera månader sedan såg jag att det inte kostade många tior extra att få sitta i en lugn vagn. Inga mobilsignaler eller höga samtal och inga höga ljud över huvud taget. Barn får inte bokas in i lugna vagnar och det kan man väl tycka vad man vill om. Men det var otroligt skönt för huvudet att det var så tyst. Dessutom ingick det té och/eller kaffe om man ville ha det och på sträckan mellan Stockholm och Linköping var det 1:a-klassvagnar som användes, trots att det här var 2:a klass. Det var inte lika mycket folk i de här vagnarna som i de vanliga vagnar jag passerade när jag hämtade kaffe och nästan hela resan slapp jag ha någon bredvid mig. På just den här bilden sitter jag i en rad med enkelsäten. Jag fick sällskap av min spegelbild genom rutan och i sätet framför men det var inget kul sällskap så jag tittade mestadels ut genom fönstret i stället.

Av någon anledning innebar den paketlösning jag bokade att jag i stället för att gå av i Norrköping och ta pendeltåget till Motala fick fortsätta med tåget till Linköping och där ta en buss via Borensberg till Motala. Det gör mig inget att det blev så men det måste ha tagit längre tid eftersom jag fick en längre tågsträcka och att det sedan var 50 minuters väntan i Linköping. Att det blir byten när man gör långa tågresor är bara skönt för rygg, rumpa och ben. Bussresan gav mig en minnesupplevelse med nostalgiinslag och jag kände den där klumpen i magen som betyder att något berör och väcker känslor. Jag insåg att jag saknar Östergötland och de orter jag har bott i här. Men inte så mycket att jag vill tillbaka. Jämtland är fortfarande mitt hemma och jag tror inte att det någonsin ändras.

Jag fick en sightseeing förbi Roxen…

…och sedan följde vi Göta kanal tills vi passerade Borensberg. Det är inte lätt att sitta i en buss och fota med mobilen och jag fick inte med några av de platser jag känner starkt för. Inte minst gäller det den plats där jag och min man träffades och som följdes av nästan 34 år tillsammans.

Efter ca en timmes trevlig bussresa (nästan ensam på bussen) kom vi till Motala station där min syster och hennes fina Roddy väntade på mig.

När vi kom hem till dem åt vi en väldigt god middag och sedan satte jag mig på den plats i soffan där jag brukar sitta. Det råkar även vara Roddys plats men som ni ser får jag gärna dela den med honom.

Roddy hade redan fått sina promenader när jag kom men ute i trädgården hände det andra saker. Kvällsrutinen innebär att min syster slänger ut godisbitar lite varstans på gräsmattan och sedan får Roddy använda nosen ett tag för att hitta allt det goda. Något han verkligen gillar att göra.

Min syster har tyvärr sedan ganska länge haft problem med hälsporre på båda fötterna och för att avlasta henne tog jag och Roddy en morgonpromenad utan henne. Jag blev nästan löjligt glad när vi gick förbi ett gäng av de här växterna. Jag upptäckte vildmorot när jag bodde i Mjölby och jag blev helt fascinerad av dem. Särskilt av detaljerna i de ännu inte utslagna exemplaren. Jag tror inte att de finns i Jämtland. Jag har i alla fall inte sett dem där så det var kul att få syn på dem där de växte vid gångvägen.

Jag och Roddy gick på gångbron över stora vägen och fortsatte mot Varamon, det strandområde som finns längs Vättern här. En ensam strandskata strosade omkring en lagom bit ifrån oss. Den såg väldigt lugn ut men den såg till att hålla ett tillräckligt avstånd.

Roddy får inte vara här under sommaren och vi fortsatte till den del av stranden där hundar är tillåtna.

Roddy var inte badsugen eller verkade vilja dricka så vi gick vidare.

Jag smålog lite för mig själv när jag valde den väg som inte ansågs vara lätt. Följer man skylten till vänster så fortsätter stigen att se ut som här men med en relativt brant backe i början. För oss blev det mer som en normal skogsstig med lite rötter och någon sten men det var definitivt inte svårt att ta sig fram.

Två växter man vanligtvis inte ser i Jämtland är hasselbuske och ek. Jag hade turen att få se både blivande hasselnötter och små embryon till ekollon. Det är kul att få komma söderut ibland och se en del av det som jag inte ser hemma.

Mot slutet av promenaden hade Roddy i alla fall blivit törstig och då är det bra med en jättestor vattenskål där man kan fylla på vätskenivån rejält. Tassarna blev lite blöta också men något bad var han inte sugen på.

Nä vi kom hem tog det en stund för min syster att plocka bort alla fästingar som kröp omkring i Roddys päls. Sedan var det dags att börja förbereda sig för eftermiddag och kväll och jag kan redan här avslöja att det blev en fin upplevelse.

I söndags kväll fick jag en fråga om ifall jag ville dela morgonpasset på katthemmet på måndagen. Jag var lite sliten efter att ha tagit ett pass bara några dagar innan och dessutom ha haft min myshelg med Vilde. Men jag tänkte att det är lika bra så att jag får några extra dagar på mig för att återhämta mig till helgens begivenhet. Den största arbetsinsatsen just nu är den som krävs inne i karantän. Två mammor med kattungar och ett lite större bås med ett stort gäng ungkatter och kattungar. I det gänget är alla halvdåliga i magarna och allt hamnar inte i lådorna. Jag tror att de försöker göra rätt men ibland hinner de inte dit i tid. Eller så kommer de över kanten på lådan och glömmer bort att ta med sig rumpan hela vägen. Hur som helst så krävs det en massiv arbetsinsats där. Dessutom vill hela gänget gärna smita ut från båset. Det är inte hela världen så länge ingen annan katt är i karantänköket men det kan vara ett himla sjå att få in dem igen. Att det står klart och tydligt på deras infoskylt att de inte ska släppas ut spelar så klart roll också. Man får göra iordning några fat med mat och liksom tvinga det ivriga gänget bakåt med hjälp av maten. Det brukar funka. Men de äter väldigt snabbt och då är det bara att göra om proceduren igen.

Första bilden är från ett av de lite lugnare sällskapen. De kissarna har ni sett förut. Inne i det större rummet blev det lugnt ett litet tag och en av gästerna där la sig förväntansfullt i sopskyffeln. Ni minns kanske att kattungar brukar gilla att få en flygtur med sopskyffeln och på något sätt lär sig alla att det är kul. Förmodligen är det någon eller några som alltid visar dem hur kul det är. Naturligtvis fick den fina kissen sin försiktiga flygtur.

Igår bestämde jag mig för att göra av med lite soppa i tanken (varför förstår ni snart) och ta en tur till Andersön. Jag tog inte samma promenad som sist när jag hade mina bloggvänner på besök. Den här gången var det stolpjakt som gällde och stolparna finns utplacerade på den yttersta delen av den långsmala ön. Det är lite svårare att ta sig runt på stigarna här eftersom det är väldigt mycket rötter och på några ställen ganska kuperad terräng. Jag och speciellt min ländrygg mår bättre av ojämnt underlag men jag tror att mina vänner var nöjda med att vi gick den runda vi gick.

Jag parkerade strax före sju på morgonen och på den östra sidan var det då så här lugnt.

Men jag gick in mot de inre delarna av ön för att leta upp och registrera de stolpar som fanns där. I år är de så lätta att hitta, inte en enda är utanför stigarna, så jag kände att jag ville utöka rundan med en omväg till den västra sidan. Där blåste det lite men det var bara skönt denna fina morgon.

När man hittar en liten Linnea så upptäcker man oftast att det finns mängder av dem.

En väldigt blå bild med Åreskutan i bakgrunden. Den syns knappt men bilden får vara med för att visa att det fortfarande finns snö kvar där.

Det här är Käringnäset och varje gång jag går förbi här får jag hemska syner inom mig där jag ser hur den stackars flickan tvingas krypa tills hon dör. Det är visserligen bara en sägen, som ni kan läsa om i sista stycket på skylten, men kanske gick det till så på den tiden.

Långt där borta i mitten finns Östersund. Till vänster i bilden ser ni Frösön och till höger ”Annersia”, som kallas så för att den ligger på andra sidan Vallsundet. För att ta mig till Andersön åkte jag över Vallsundsbron och via ”Annersia” tills jag kom till avtagsvägen som leder hit.

Ett gäng storskrakeungar.

Och här är mamman också.

Vattennivån är hög, precis som den brukar vara i juli. Det kan ju vara bra för trädrötterna att få lite vatten. Men förmodligen är det vattnet som har gröpt ur stranden och ställt till det för träden längs kanten.

Jag hittade den sista stolpen alldeles bredvid den plats där personerna och hundarna på bilden nyss hade slagit sig ner vid ett bord. De vecklade ut en hittaut-karta och frågade mig om det var en sådan stolpe jag just då kollade på. Det var första gången de gav sig ut på stolpjakt så jag fick visa hur appen ser ut och fungerar och de letade genast upp den där de brukar hitta sina appar. Jag är inte ett dugg kunnig när det gäller det tekniska. I alla fall har jag inte trott att jag är det. Därför är det extra kul att någon gång kunna vara den som visar andra hur det fungerar.

Nu vill jag presentera Fuchsia för er. Hon är anledningen till att jag gärna gjorde av med lite soppa i tanken på min blå bil. Det finns liksom ingen anledning att lämna tillbaka en bil med dyr bensin i tanken. Ni som har hängt med mig ett tag vet att jag har namngett mina senaste bilar. Det kom helt spontant när jag såg regskylten på den förrförra bilen. LGK blev genast Lilla GulleKlossen i min hjärna. Jag hade inte tänkt fortsätta kalla den så men namnet hängde med hela leasingperioden. Den bil jag lämnade ifrån mig idag, min lilla blå bil, hade ODD på regskylten och då fick den heta Odd. Min alldeles nya bil har en svårare kombination av bokstäver. FCHgav mig inga som helst spontana uppslag så jag var nästan beredd att skippa att ge den ett namn. Men när jag skulle registrera den i mina parkeringsappar så föreslog mobilen ordet fuchsia när jag hade skrivit FCH. Så klart att min nya bil ska heta så och det finns faktiskt vita fuchsior. Kul att ha en feminin bil efter två maskulina 😀

När vi tittade på Fuchsia och gick igenom en del nyheter så utbrast plötsligt säljaren i ”men Ingrid, du skulle ju få en tårta. Det glömde jag bort”. Jag svarade att det bara var bra eftersom jag är vegan. Då bestämdes det att jag ska få en flaska bubbel i stället och den kan jag hämta någon av de närmaste dagarna. Han lovade att han skulle köpa en inte alltför torr sort.

Jag skulle egentligen ha fått Fuchsia redan i slutet av december men pga att pandemin medförde brist på halvledare och diverse annat så kunde hon levereras till mig först nu, drygt ett halvår senare. Det gör mig ingenting. Jag gillade Odd och dessutom blev det här ekonomiskt fördelaktigt för mig. Hade jag skrivit kontraktet idag så hade jag fått en högre månadskostnad och dessutom har jag en fast ränta som bestämdes på kontraktsdagen. Nu får jag ha henne tre år fr o m idag och jag hoppas att vi får många fina äventyr tillsammans. Nu ska jag bara klura ut hur all teknik fungerar och ni vet ju nu att jag inte räknar mig till de mest teknikkunniga personerna. Mina två första mål är att förstå mig på farthållaren och att google maps i mobilen ska kopplas ihop med den större skärmen som sitter fast i bilen. Själva körandet är tack och lov inte krångligt.

Om ni vill kan ni här jämföra Odd med Fuchsia. Det är inte mina bilar men exakt likadana.

Så blev det och ni vet ju redan att det mysiga var att Vilde hälsade på. Han lever inte upp till sitt namn och det är ganska skönt. Han är inte ett dugg vild utan en lugn och väldigt tillgiven vovve som älskar att bli gosad med.

Men någon dag innan han kom till mig gick jag en promenad runt Ändsjön. Det var inte planerat och jag svängde dit spontant när jag var i närheten. Därför hade jag bara mitt standardobjektiv med mig och så mycket fågelfotografering blev det inte. Men det finns ju annat att titta på. Här har någon fått sig ett rejält skrovmål.

Smålands landskapsblomma Linnea.

Ängskovall, som liksom skogskovall blir mycket mer spännande när man ser dem i närbild.

Jag hade inga förväntningar om att kunna fota några fåglar men jag tog mig ändå upp i fågeltornet. Därifrån såg jag familjen kanadagås och den bilden får i alla fall duga.

I fredags gick jag en promenad åt ett annat håll och gick förbi den rönn som får de mest fantastiska färger på hösten. Men jag hade inte förväntat mig att redan se de första tecknen.

Igår morse åkte jag och hämtade Vilde och jag blev så glad när han på långt håll började vifta på hela kroppen och dra i kopplet för att komma fram till mig. Så gör han aldrig när han möter okända personer så jag bestämde mig för att tro att han blev lika glad för att se mig som jag blev när han kom. Han hade fått en lång morgonpromenad men jag ville ändå gå en liten runda med honom innan vi gick in. Och som den hanhund han är så pinkade han revir på så många platser han kunde. Vi hade lite otur med vädret och regnet har fallit en stor del av helgen. Men jag hade förberett med handdukar i hallen och han stod snällt och tålmodigt medan jag torkade tassar, mage och ben. Ja, ryggen och huvudet fick lite av samma behandling också. Sedan fick han gå in i lägenheten och han hittade snabbt den för honom iordninggjorda delen av soffan. Först la han sig en bit ifrån mig…

…men när jag sa ”kom då Vilde” så gick det som ett glädjeryck genom hans kropp och han nästan skuttade fram den sista biten i soffan till mig. Visserligen luktade han blöt ylle men vad gjorde väl det när han var så mysig

När han somnade smög jag iväg för att göra mitt styrketräningsprogram (för att må bra och inte för att bygga muskler) men han vaknade så klart till, hämtade sin älskade boll och satte sig tätt intill mig. Det blev grodperspektiv men han är söt ändå. Jag kunde inte låta bli att klappa och klia honom men när jag slutade och försökte fortsätta min träning borrade han in huvudet i min mage och nästan la sig över hela mig. Det var bara att resignera och kramas lite i stället. Bollen ville han inte låta mig ta. Den skulle han på goldenvis bara ha i munnen.

Vi hade mer tur med vädret under nästa promenad. Solen tittade t o m fram och allt blev mycket finare. Han är som en liten Ferdinand som gärna sätter sig ner och luktar på en blomma.

Men han inte bara luktar på blommor. Ibland får han för sig att han själv är en blomma och nog platsar han bland allt som växer. Man kan se att han är en riktig livsnjutare.

Jag väljer att tro att han sätter sig så här för att han verkligen njuter men det kan också ha att göra med att han fyllde 10 år igår. Kanske behövde han sitta ner en stund ibland. Men han verkade inte ha några som helst problem med stela leder eller kondition så jag tror att han är just en livsnjutare.

Kampen mellan markägaren och alla som vill gå, springa eller cykla här går vidare. Nu har det återigen blivit en upptrampad stig och jag såg att det var likadant längre ner på åkern. Jag och Vilde gick fram till nästa lilla grönområde och där såg vi att stigen fortsatte även över nästa åker. Men där var det ganska lerigt så vi vände och gick hemåt. Jag tänkte att vi kunde gå ner till sjön så att Vilde fick bada lite men plötsligt kom det mörka moln och regnet satte igång igen. Då valde vi att ta oss inomhus i stället.

Mjölkörten/rallarrosen, som har massor av lokala namn, har börjat blomma.

När det var dags för nästa promenad var det uppehåll och vi gick ner till stranden där Vilde utan minsta tvekan gick rakt ut och stod så här en stund. Inte så genomtänkt av mig eftersom han inte torkade ordentligt förrän dagen efter men han verkade tycka att det var värt det. Jag har haft två golden och en av dem hade flera gånger fuktexem, sk hotspots, och det var inte kul att ha att göra med. Men i morse var han helt torr och jag hoppas att det inte ska bli några problem.

Att Vilde är en väldigt lättsam hund på promenader är en förutsättning för att jag ska kunna hjälpa till med just dessa. Han drar aldrig i kopplet (om det inte är för att komma fram till någon han gillar) och han bryr sig inte mycket om andra hundar. Han går bara väldigt snällt vid sidan av mig vid hundmöten. En ganska perfekt promenadkompis helt enkelt. Men några hundar har vi hälsat på. En liten terrier som han bara nosade på och sedan gick undan från och två jättefina bordercollies som han faktiskt lekte lite med.

På natten hoppade Vilde upp till mig och låg helt stilla ett tag men sedan tyckte han nog att det var skönare på mattan i hallen.

Det har varit en väldigt mysig helg och jag har verkligen gillat att ha denna charmknutte hos mig. Men jag har ändå stärkts i min uppfattning om att jag inte ska ha egna hundar igen. Jag har vant mig vid att inte behöva ta hänsyn till någon annan utan bara göra det som jag själv väljer. Visst är det underbart med två glada hundögon som tittar nästan kärleksfullt på mig och att det alltid finns någon som är villig att kramas lite. Men jag har blivit alldeles för självständig och uppskattar att bara ha mig själv att ta hand om. En av de volontärer jag har jobbat ihop med på katthemmet frågade varför jag inte vill ha en katt eller en hund och jag svarade ”jag saknar mina hundar men jag vill inte ha någon ny, precis som jag saknar min man men jag vill inte ha en ny man heller”. Precis så är det och så kommer det att vara. Men Vilde är väldigt välkommen att hälsa på mig igen någon gång.

Man kan absolut inte bli irriterad när små pälsbollar tycker att de är mycket viktigare än att städa kattlådorna. Och visst är de viktigast. Det är ju därför vi som engagerar oss i katthemmet kommer dit och ser till att de har allt de behöver för att må så bra som möjligt. Men då kan vi ju inte bara ägna oss åt gosande och lekande utan vi måste se till att få jobbet gjort också. De här katterna bor i ett rum i karantän och det kan gå ganska vilt till emellanåt. Då kommer vi dit och röjer upp och ser till att alla spår efter deras röjarskiva försvinner. Sedan kan de börja om igen.

Jag blir så glad när våra tillfälliga besökare är så trygga att de nyfiket kommer och börjar klättra på mig när jag sitter på golvet. Ni förstår nog att det blev mycket mer än bara städande och ny mat serverad. Inte gör det något att hela gänget är lite dåliga i magen och att det inte direkt luktar rosor hos dem när man får så mycket värme och mys från dem.

Jag gick in i nästa rum i karantänavdelningen och där fick jag också en hel del kissemys. Men efter en stund satte sig de här två i sopskyffeln och väntade tålmodigt på att få flyga. När jag var klar med det jag höll på med och behövde använda sopen fick de som de ville. Jag lyfte försiktigt upp sopskyffeln och lät den långsamt gunga lite fram och tillbaka. Jättekul för små katter som bara är drygt en månad gamla. När jag hade låtit dem flyga en liten stund var de nöjda och gick villigt bort från sopskyffeln och jag kunde avsluta mitt uppdrag inne hos dem.

Det är alldeles för få volontärer på katthemmet nu igen och förmodligen beror det på diverse sommarjobb och flyttar för studier på annan ort. Jag har sagt ifrån att jag inte tar pass på egen hand eftersom min kropp inte orkar med det. Men eftersom de få volontärer som är tillgängliga behövs för egna pass och de i ledningen måste ta alla obokade pass så fick jag frågan om jag kunde komma till katthemmet, ge katterna mat och sedan inte göra mer än jag orkade. De är väldigt omtänksamma och det märks att de hellre vill att jag ska fortsätta göra det jag kan än att göra slut på mig när det är ont om folk. Jag hann bara ge Prinsen i köket mat (han är alltid högst prioriterad) och sedan göra klart allt, inkl lådorna, i karantän innan jag fick sällskap av en av de som ingår i ledningen. Hon tog alla resterande lådor och delade ut mat till några innan hon var tvungen att ge sig iväg. Jag var tacksam för det för jag vet med mig att jag hade gjort lite för mycket annars. Man kan ju inte lämna väldigt använda kattlådor ostädade i de olika båsen. I de större gemensamma rummen hade jag bara tänkt ta varannan låda men jag vet att det egentligen hade varit för mycket. Nu kunde jag ägna mig åt att dela ut mat, fylla på nytt vatten, sopa runt lådorna och diska alla använda matfat. Det känns också men på en nivå som jag vet att jag ganska snabbt återhämtar mig från. Och det är bra för i morgon hämtar jag Vilde och sedan ska vi umgås hemma hos mig hela helgen.