Att ligga på sjukhus är inte något för lata. Det är fullt schema och massor av aktiviteter och folk som springer ut och in i rummet. Provtagningar, ultraljud, sårkontroller och omläggningar, nålar och slangar som ska bytas ut eller tas bort, andningsträning, träning, biopsier, kurs. Utöver det är det måltider, duschar, ronder, läkemedelsinformation och att  lära sig lägga upp rätt dos av alla mediciner morgon och kväll (ändras varje gång tills rätt dos har hittats och om värdena ändras). Jag och min rumskompis har skrattat lite bittert åt att om vi någonsin lyckas somna så kommer någon och nyper oss i fötterna och frågar om vi kan röra på dem eller så lyfter de på vår arm för att sätta dit blodtrycksmanschetten. Det finna massor av anledningar att väcka sovande patienter och de lyckas väldigt ofta. Och tur är väl det för vi vill ju ha bra omvårdnad.

Vi har kommit varandra väldigt nära, jag och min rumskompis (först sa jag sängkompis men det lät konstigt 😉 ). Det blir så när man ligger i samma rum och tar del av varandras vedermödor och glädjeämnen. Jag skrev i förra inlägget att min rumskompis är tystlåten och det är hon. Ändå pratar vi massor. Hennes stämband har blivit förstörda av den vård hon har fått så hon kan bara viska. Och viskar gör hon med stort tålamod, för det är lite bökigt att höra allt. Men då frågar jag igen och vi har lyckats kommunicera oss till en vänskap. Redan första dagen drog vi undan skärmen mellan oss.

Lite tråkigt är det att vårdpersonalen ofta inte har tid att ha tålamod med detta lilla kommunikationsproblem. Otaliga gånger de här dagarna har de gissat vad min rumskompis , hädanefter kallad R, ska säga och rusat iväg utan att lyssna klart och då har det blivit fel. Andra gånger rusar de iväg efter att ha pratat med mig och förgäves har R försökt hejda dem för att fråga eller be om något. Då har jag ibland hojtat till och lyckats få dem att komma tillbaka men jag förstår att R emellanåt är lite ledsen och känner sig bortglömd och ignorerad. Jag har föreslagit att vi ska fixa något som hon kan kasta på dem när de skyndar förbi.

Naturligtvis förstår vi att det här inte är medvetet. Alla har helt enkelt bråttom och är inte vana vid att det viskas. Men det är lite underligt att just R ofta blir lovad att någon ska komma snart och sedan blir sittandes länge utan att någon kommer. Hon fick vänta i duschen, tills hon öppnade dörren och jag i stället ringde på min larmknapp, då kom någon. Hon blev lovad hjälp med att resa sig och gå en runda i korridoren. Där satt hon och väntade i över en timme utan att vare sig kunna resa sig upp eller lägga sig ner. Till sist kom några helt andra och hon fick hjälp. Det här är händelser som jag aldrig skulle ha sett om jag inte hade varit rumskompis med R och de flesta uppfattar nog att de får all hjälp de behöver. Men jag blir ändå lite upprörd

Annars är allting bra just nu. Svaret på den senaste biopsin kommer troligtvis inte förrän i morgon och om det inte visar på något problem så åker jag hem efter det. Håll alla tummar för att det ska bli så. Men kanske borde jag köpa en tuta eller visselpipa till R innan jag ger mig iväg.

Jag har inte använt några av mina egna kläder. Och varför skulle jag det när det tillhandahålls så tjusiga och moderiktiga kläder här?

Jag är en morgonmänniska men riktigt så här tidigt brukar jag inte vara igång. Klockan är tjugo i två när jag börjar skriva det här och nu kan jag inte sova mer. Jag känner mig inte särskilt trött så förmodligen har jag sovit färdigt nu. Kanske har operationströttheten gett med sig och saker och ting börjat återgå till mer normala behov. Jag ska inte ropa hej ännu. Det kanske bara är en tillfällig paus i tröttheten.

Jag har inte berättat om resan hit till Sahlgrenska. Den var delvis en skräckfärd. Jag slumrade i början men när vi närmade oss Borås hörde jag hur däcken skar igenom något som lät som hårda iskristaller. Vi hade kommit in i det snöoväder som skulle komma  västerifrån och det snöade ymnigt och blåste rejält. Men inte saktade min taxichaufför ner för det. Han körde på i för snabb fart, gjorde omkörningar och verkade ha väldig bråttom. Vid ett tillfälle tappade bilen helt väggreppet och vi for fram och tillbaka över vägen några gånger. Då märkte jag att min chaufför i alla fall visste hur man häver en sladd. Jag hade nog en liten fördom om att en afrikan, som helt klart inte hade svenska som modersmål, inte kunde vara så hemma på det här med att hantera bilar i vinterväglag. Men han fick snabbt ordning på bilen, vände sig om och tittade oroligt på mig (jag gav inte ett pip ifrån mig under hela händelsen) och sedan fortsatte han i samma takt. Jag satt i baksätet och hade stenkoll på hans GPS där jag såg hur många km som återstod. Inget trevligt småprat den här taxiresan alltså. En liten stund funderade jag faktiskt på om jag skulle erbjuda mig att köra men så får man ju inte göra. Några gånger till var det nära att bilen började sladda men till slut kunde jag andas ut och glad över att leva ringde jag på porttelefonen där ”min” avdelning finns.

Maten är god men tyvärr har jag fortfarande ingen matlust. Jag har i alla fall inga problem med att dricka så jag kompletterar med näringsdryck, saft, juice, vatten, kaffe och té. På kvällen känns det som om hela jag består av socker. Det är tydligen helt ok för de tycker att jag behöver energi och det får jag inte av bara vatten. Jag får en väldigt god körsbärssaft och en supergod näringsdryck med ananas och apelsin. Det är ju bra att jag tycker att det smakar bra men jag är förvånad över att proverna inte visar förhöjd sockerhalt. Här har de koll på precis allt så om något ändrar sig så får jag snart veta det.

På nätterna kommer de några gånger och kollar blodtryck, puls och frågar om jag kan röra armar och ben. Dagtid blir det betydligt fler sorters prover tagna. I går fick jag byta rum och bor nu i ett dubbelrum. Min sänggranne är väldigt tystlåten (tyvärr av medicinska skäl) och det är en stor skillnad på hur det var förut. Väldigt lugnt och skönt.

Min son måste återvända till sitt liv i dag. Han kommer förbi en stund på morgonen innan han åker hem. Han mår lite dåligt över att behöva lämna mig för nu visar provsvar att vistelsen kanske blir lite längre än jag först trodde. Men han har varit här så länge nu och även om jag verkligen har uppskattat att ha honom här så har jag inte behov av någon tröst eller annat mentalt stöd. Det har varit jättekul och mysigt att ha träffats flera gånger varje dag men han har ju faktiskt ett liv att leva och han kommer och hälsar på mig hemma snart.

Så här ser det ut där jag bor nu. Åt andra hållet finns det en skärm mot min granne. Jag har fönsterplats men det är inte så mycket att titta på utomhus. Mest bara en innergård.

Det märks att personalen trivs och det säger de också att de gör. Patienter i olika åldrar och alla stannar ganska länge så man hinner komma lite nära varandra. Min son bor på ett anhörigboende på sjukhusområdet så han tittar in till mig lite då och då. Jag orkar inte med honom särskilt långa stunder men han sysselsätter sig med promenader och med att gå i en del affärer och med att leta upp matställen.

Det medicinska skriver jag om på min pld-blogg men jag  vill ändå skriva här också att nu är jag fri från den här sjukdomen. Nu är jag levertransplanterad men inte leversjuk. Det innebär inte att jag blir helt fri från problem. De immunsupresserande medicinerna, som jag måste ta livet ut, tvingar mig att vara extra försiktig inom många områden. Men det känns ändå mindre besvärligt än mina tidigare besvär.

I dag har jag varit på gym. Det är viktigt att komma igång med träning av muskler och det är inga problem. Jag tränade en del hemma för mig själv tidigare också men jag ska vara duktig och göra de rörelser som sjukgymnasten här har visat mig.

Jag hamnade i en slags matkoma efter lunchen, trots att jag bara åt halva portionen. Nu känner jag absolut ingen hunger så jag hoppar över middagen i dag. Kanske tar jag en yoghurt till kvällfikat i stället. Men jag dricker mycket och nu fungerar även kroppens tömningssystem helt som det ska. Allt går åt rätt håll 😀

Samtalet kom äntligen och nu har jag fått en ny lever. Orkar inte skriva så mycket men vill tala om att jag mår jättebra men är väldigt trött. Återkommer när jag kan fokusera bättre. 

Finns det något tråkigare än att damma? Jag vet inte varför jag tycker att just det är så tråkigt, det går ju ganska snabbt när jag väl kommer igång. Men det är trist och nästan varje gång önskar jag att jag skulle vara mer minimalistisk och inte ha några pryttlar. Men trots att det är så tråkigt så tar jag ändå itu med det emellanåt och idag var en sådan dag. Det gick på rutin och jag satte på musik och skrålade med i sången när jag gick runt med dammvippa och trasa.

Ända tills jag kom till platsen i mitt sovrum där bröllopsfotot och ett annat fint foto på min man står. Då tog det stopp. Jag tittade på dessa foton och insåg att jag inte tänker lika mycket på honom längre och det kändes fruktansvärt, sorgligt och skrämmande. Plötsligt, efter drygt tre och ett halvt år, kom allt tillbaka till mig och en ny och oväntad sorgeattack satte in. Inte bara av saknad utan av rädsla för att glömma. Det kanske är positivt att han inte är i mina tankar lika ofta och att det inte gör lika ont som förut. Men jag vill ha kvar alla tankar som har fått mig att minnas oss och hur vi var tillsammans. Jag vill komma ihåg hur lycklig jag var med honom även om det får mig att känna mig ensam och jag vill inte förlora de syner jag har tyckt mig se av min man i olika situationer. Vanligast är synen av hur han kommer hem efter en veckas jobb i skogen och först hälsar på sin Kasper, som älskar sin husse över allt annat, och hur det sedan blir min tur att omslutas av en stor, varm kram. Av någon anledning är aldrig Rex, vår golden som fanns hos oss då, med i den synen. Men Rex var mattes hund och det är förmodligen därför som han inte syns i just dessa minnen.

Jag insåg att jag ser dessa syner alltmer sällan och det fick mig att ta tag i fotot och hålla det tätt intill mig samtidigt som jag lovade att aldrig glömma. Jag ska minnas utan att sätta honom på någon sorts piedestal, bara precis som det var för det var tillräckligt bra.

Den här målningen är gjord av min äldsta dotter efter ett foto av min man och mig framför en solnedgång.