Att ligga på sjukhus är inte något för lata. Det är fullt schema och massor av aktiviteter och folk som springer ut och in i rummet. Provtagningar, ultraljud, sårkontroller och omläggningar, nålar och slangar som ska bytas ut eller tas bort, andningsträning, träning, biopsier, kurs. Utöver det är det måltider, duschar, ronder, läkemedelsinformation och att  lära sig lägga upp rätt dos av alla mediciner morgon och kväll (ändras varje gång tills rätt dos har hittats och om värdena ändras). Jag och min rumskompis har skrattat lite bittert åt att om vi någonsin lyckas somna så kommer någon och nyper oss i fötterna och frågar om vi kan röra på dem eller så lyfter de på vår arm för att sätta dit blodtrycksmanschetten. Det finna massor av anledningar att väcka sovande patienter och de lyckas väldigt ofta. Och tur är väl det för vi vill ju ha bra omvårdnad.

Vi har kommit varandra väldigt nära, jag och min rumskompis (först sa jag sängkompis men det lät konstigt 😉 ). Det blir så när man ligger i samma rum och tar del av varandras vedermödor och glädjeämnen. Jag skrev i förra inlägget att min rumskompis är tystlåten och det är hon. Ändå pratar vi massor. Hennes stämband har blivit förstörda av den vård hon har fått så hon kan bara viska. Och viskar gör hon med stort tålamod, för det är lite bökigt att höra allt. Men då frågar jag igen och vi har lyckats kommunicera oss till en vänskap. Redan första dagen drog vi undan skärmen mellan oss.

Lite tråkigt är det att vårdpersonalen ofta inte har tid att ha tålamod med detta lilla kommunikationsproblem. Otaliga gånger de här dagarna har de gissat vad min rumskompis , hädanefter kallad R, ska säga och rusat iväg utan att lyssna klart och då har det blivit fel. Andra gånger rusar de iväg efter att ha pratat med mig och förgäves har R försökt hejda dem för att fråga eller be om något. Då har jag ibland hojtat till och lyckats få dem att komma tillbaka men jag förstår att R emellanåt är lite ledsen och känner sig bortglömd och ignorerad. Jag har föreslagit att vi ska fixa något som hon kan kasta på dem när de skyndar förbi.

Naturligtvis förstår vi att det här inte är medvetet. Alla har helt enkelt bråttom och är inte vana vid att det viskas. Men det är lite underligt att just R ofta blir lovad att någon ska komma snart och sedan blir sittandes länge utan att någon kommer. Hon fick vänta i duschen, tills hon öppnade dörren och jag i stället ringde på min larmknapp, då kom någon. Hon blev lovad hjälp med att resa sig och gå en runda i korridoren. Där satt hon och väntade i över en timme utan att vare sig kunna resa sig upp eller lägga sig ner. Till sist kom några helt andra och hon fick hjälp. Det här är händelser som jag aldrig skulle ha sett om jag inte hade varit rumskompis med R och de flesta uppfattar nog att de får all hjälp de behöver. Men jag blir ändå lite upprörd

Annars är allting bra just nu. Svaret på den senaste biopsin kommer troligtvis inte förrän i morgon och om det inte visar på något problem så åker jag hem efter det. Håll alla tummar för att det ska bli så. Men kanske borde jag köpa en tuta eller visselpipa till R innan jag ger mig iväg.

Jag har inte använt några av mina egna kläder. Och varför skulle jag det när det tillhandahålls så tjusiga och moderiktiga kläder här?