Varje gång det snöar så ser jag det här vackra skenet när det är mörkt ute. Men det är underligt att det inte verkar dyka upp hos någon annan eller så är det min kamera som är lite speciell och fångar upp just de här färgerna. Jag kan inte låta bli att fota lite när det blir så här och det är inte första gången ni ser liknande foton här.

Några bilder med riktigt svart bakgrund får också vara med.

Jag har bara fotat från trädgården och det räcker ju bra när det inte finns möjlighet till annat. Men jag kan inte låta bli att just nu sörja över att min andelslägenhet i Åre står helt tom den här veckan medan jag är här nere. Så blir det inte fler gånger. Nästa år är jag där och kanske några av er också 🙂

Min syster vill inte släppa iväg mig ensam på hundpromenader än men jag har hängt med några gånger när hon har gett sig iväg. Jag måste visa att jag klarar av att gå tillräckligt långt för att hundarna ska hinna göra det de ska och att jag dessutom klarar av att böja mig ner och använda de svarta små påsarna när det behövs. Jag har ännu inte fått godkänt på längden på promenad, jag vänder efter ca fem minuter, men i morse visade jag att jag klarade av det andra momentet. Det är egentligen ingen brådska. Det är bra att ta det i lugn takt och försöka utöka lite i taget. Men jag vill gärna avlasta min syster och börja ta hand om morgonrundorna igen. Det skulle även vara kul med en fotopromenad men så mycket ork finns inte än. Då kommer vi inte nästan någonstans och hundarnas behov måste få komma i första hand.

I helgen har min syster sina båda barn och dotterns sambo hos sig och i lagom mängd har jag deltagit i deras mysiga gemenskap. De samlades här i första hand för att fira syrrans födelsedag men hon inkluderade mig och mitt nya liv i firandet också och det var ju snällt. Vi gjorde det enkelt för oss och beställde hämtmat. Med min nuvarande snabbt stillade hunger kunde jag dela upp min mat i sex portioner. Jag frös in fyra av dem, åt upp en och sparade en i kylen. Det är tur att jag i alla fall tycker att det smakar gott. Och var inte oroliga för att jag ska tyna bort. Jag fyller på med mycket småätande mellan måltiderna.

Eftersom det inte blir några fotopromenader nu så blir det en repris men ändå inte riktigt. Mina två buketter är fortfarande lika fina men nu har tulpanerna i den ena slagit ut och då ser de ut så här.

Jag känner att jag inte är klar i huvudet och det märks ibland i mina handlingar. Jag är ändå väldigt mycket piggare och mer medveten än jag trodde med tanke på min erfarenhet av morfin. Tidigare morfinomgångar har jag blivit väldigt påverkad, knappt kunnat hålla mig vaken alls och mått illa samtidigt som det har varit omöjligt att äta. Så är det inte nu. Jag är bara lite snurrig och väldigt trött.

I går ringde min dotter till mig och jag satte mig tillrätta och la en filt över mig. Efter en stunds samtal undrade jag var jag hade min telefon och medan jag pratade, och utan att säga något till min dotter (hon höll på att berätta något), reste jag mig upp och gick in i både kök och badrum för att leta efter min mobil. Inte förrän då kom jag på att jag faktiskt pratade i den.

I morse åkte jag taxi in till mitt första besök på mitt hemsjukhus efter operationen. Jag träffade min kontaktsköterska och läkaren och planen var att jag skulle registrera mig i receptionen och betala min avgift där innan jag åkte hem. Det var stängt när jag kom strax efter sju. Naturligtvis glömde jag att göra det och inte förrän jag kom hem insåg jag att jag hade glömt att betala. Jag har precis avslutat en frikortsperiod så jag skulle ha betalat idag. Jag är en sådan person som skäms oerhört om jag inte gör rätt för mig och jag ringde genast sjukhuset för att höra om det går bra att ”dubbelbetala” vid nästa besök som är redan på måndag. En väldigt glad, ja faktiskt skrattande röst, svarade att det var ingen fara. De skickar faktura men jag kan ju höra med dem på måndag om de hellre vill att jag betalar då.

Lugnad somnade jag gott i mitt soffhörn. Ni undrar kanske varför jag inte la mig i sängen. Det skulle jag nog ha gjort om det inte vore för att jag bara kan ligga på rygg. Det gör för ont att ligga på något annat sätt och även om det känns bra för operationssmärtan så blir resten av kroppen lite sur och trött för att den inte får ändra läge. Då är mitt soffhörn ett bra alternativ och även i natt gick jag upp och satte mig där en stund för att kunna sova lite till. Jag är ganska van att småslumra i mitt soffhörn efter några år då jag plötsligt har blivit väldigt trött. Jag fortsätter alltså bara med en vana som jag länge har vetat passar mig.

Om någon av er skulle vara intresserad av hur ett ärr efter en levertransplantation ser ut så har jag efter mycket tvekan lagt upp en bild på det på min pld-blogg.

Resan hem var inte helt odramatisk den heller. Snöoväder på ditresan och ösregn med vattenplaningsrisk på hemvägen. Och vattenplanade gjorde vi, flera gånger. Minst tre olyckor skedde i motsatt vägfält och en olycka hörde vi om på radion när vi precis hade passerat den platsen. Det är spännande med sjukresa till och från Sahlgrenska.

Jag kom i alla fall hem vid halvtiotiden på kvällen och jag blev välkomnad av min syster och två glada vovvar. Min hund brukar inte alltid orka resa sig upp och komma men den här gången såg jag på honom att han faktiskt blev glad. Han var väldigt kärvänlig för att vara han och Nalle var som vanligt en glad vovve.

Min syster bar upp mina saker till mig och där stod en jättefin bukett från båda mina systrar och väntade. Det hade jag inte väntat mig men jag blev väldigt glad. Det är roligt att få blommor. Vi pratade en stund men klockan var mycket och efter en kopp te och en smörgås var det sängen som gällde. Åh, så skönt att få somna i sin egen säng. Smärtlindringen fungerade bra så jag vaknade bara en gång och gick upp en liten stund. Sedan somnade jag om igen och sov ända till kl sex.

Dagen flöt på och jag hade en del att göra. Jag ringde apoteket och beställde en medicin som var slut på apoteket på Sahlgrenska. Min kontaktsköterska i Linköping ringde och berättade att jag har en tid hos henne och en läkare i morgon bitti och jag ringde sjukresor för att beställa taxi dit och hem igen. En del andra samtal blev det under dagen och däremellan slumrade jag (jag är väldigt trött fortfarande) och försökte hinna ikapp med bloggläsandet. Jag satte mig också och sorterade ner mediciner i min dosett. Mycket att hålla reda på.

Plötsligt kom de hantverkare vi har väntat så länge på och jag fick lite panik när jag hörde att min syster pratade med dem. Så sent som igår fick jag lära mig om vad jag måste undvika och särskilt de tre första månaderna. Jag har ett väldigt svagt immunförsvar och jag ska absolut inte befinna mig på en byggarbetsplats. Byggdamm är farligt för mig just nu. Jag gick ner och påtalade att jag är nytransplanterad och berättade om problemen med det. Jag sa att de hela tiden måste vara noga med att hålla stängt mellan våra våningar. Sedan gick jag upp till mig och lite senare kom min syster och berättade att de har utarbetat en plan för att hermetiskt tillsluta de områden de måste arbeta i. Det blir ett ganska omfattande arbete och visst är det typiskt att de har tid att komma just nu. Men det löser sig på ett bra sätt.

Efter middagen kom ett blomsterbud med ännu en bukett och jag blev jätteglad igen. Det är väldigt trevligt att få blommor och nu står två fina buketter i mitt vardagsrum. Den här buketten kom från en vän som från början var en bloggvän. När jag flyttade hamnade vi nära varandra och nu är vi mer vanliga vänner. Jättekul och kanske kan jag snart t o m orka med henne på riktigt. Vi har träffats ett antal gånger innan jag blev för sjuk men nu är det länge sedan.

Jag har lite brist på fotomotiv eftersom jag inte kommer någonstans men plötsligt dök det upp fina motiv i mitt hem.

Lite vårkänsla hemma hos mig. Men det kommer minst en omgång vinter till. Det säger i alla fall min väderapp.

Ska jag vara riktigt noga så började den med morgonprovtagningen och skrattet kom först efteråt, när sköterskan skulle lämna vårt rum. Hon öppnade dörren och sa glatt ”nu släcker jag här så att ni får sova”. Sedan gick hon ut, stängde dörren men lamporna de fortsatte att lysa. Jag och R tittade på varandra och sedan brast det. Våra tillstånd tillåter oss inte att gapskratta men vi gjorde så gott vi kunde. Sedan gick jag upp och släckte lamporna. Lite senare kom sköterskan tillbaka för hon hade börjat fundera på om hon verkligen släckte.

En annan jättekul sak handlar om våra sängar och hur de bäddas. Det ser helt vanligt ut när man ser underlakan och ett överlakan som är nedvikt lite. Både jag och R fick veta, när vi kom hit och försökte krypa ner mellan lakanen, att nej, det fick vi inte. Vi skulle lägga oss ovanpå och få ett täcke över oss. Jaha, så underligt tänkte jag när jag fick höra det. Men man gör som man blir tillsagd och jag har hela tiden fortsatt att ligga ovanpå lakanen med ett täcke över mig. I går sa en sköterska att R skulle lägga sig mellan lakanen. ”Det får vi inte” kom det unisont från mig och R. Sköterskan såg alldeles perplex ut. ”Vad är det ni inte får?” undrade hon. Vi förklarade vad vi hade blivit tillsagda och hon skrattade högt och länge och sa att det fick vi visst. En annan sköterska kom senare in och skrattade lika mycket. Hon förklarade att de försöker skilja lite på dag och natt och därför tycker de att det är bra att lägga sig ovanpå med bara täcke för att få en känsla av att det är dag och sedan kan man krypa ner mellan lakanen när man ska sova på natten. Ingen har sagt något om detta till oss utan vi blev bara stoppade när vi först kom. Och vi fick båda samma mottagande. Helfestligt. Undrar om de informerar lite mer hädanefter.

Nu har jag precis fått besked om att jag får åka hem idag. Taxin kommer 18.10 och jag bör vara hemma ca 21.00 i kväll. Härligt!!! Nu ska jag bara bli rullad i rullstol till apoteket för att hämta ut all medicin och sedan gör jag mig i ordning för hemfärd 😀