Gårdagskvällens jamskakurs var lika kul som förra gången. Men kanske borde jag vara lite mer avslappnad och inte återigen hamna i ”duktig-flicka-tankarna”. Ingen hade väl egentligen trott att det skulle bli läxförhör men vi ombads ta fram papperet med glosor och täcka över den svenska delen. Sedan fick vi turas om att översätta. Naturligtvis, som de som känner mig kanske tycker är typiskt, hade jag pluggat in alla ord och diverse böjningar och komparationer. Det var nästan så att jag kände att jag ville hålla tillbaka och inte visa upp mina kunskaper men det går ju inte. Jag kan ju inte låtsas att jag inte vet hur det ska vara. De andra två deltagarna briljerade på andra sätt och det kändes skönt. Alla vi tre ”elever” var helt överens om att det är väldigt underligt att vi oftast förstår när jamska pratas när det finns massor av ord vi aldrig har hört. Några av de orden vill jag gärna dela med mig av till er.

Tyllmeis = tok, schleipmaersn = snigel (hal mask), trynshleikes = hångla, kongeroa = spindel.

En del av dem kanske jag får användning för, man vet aldrig.

I förmiddags hade jag fått en tid för att hämta mina nya glasögon. Det känns alltid lite osäkert när något så tydligt avviker från hur det var tidigare men jag tror inte att många tänker på det. Kanske försöker de förstå vad som är annorlunda utan att förstå vad. Jag behöver lite tid för att vänja mig men jag tror att jag snart trivs med dem.

Jag var förutseende nog att klä mig efter väder (ca -10 grader när jag åkte till stan men lite varmare senare) och även kameran fick följa med. Vid parkeringen såg jag ut över sjön där en första led nu har stakats ut. Den går bara mellan Badhusparken, eller Vinterparken som den heter den här årstiden, och Frösön. Förhoppningsvis om kylan håller i sig lite till och vi får rejält med snö, så kanske de ansvariga vågar låta en traktor åka ut på isen och ploga upp ”Medvinden”. En mycket längre led som bl a går rakt nedanför mitt bostadsområde. Många väntar säkert på att isvägarna ska kunna börja användas också eftersom det blir en rejäl genväg. När vi bodde utanför Oviken tjänade vi ca 20 minuter på att kunna ta en isväg när vi skulle åka in till stan. Några få solstolar har satts ut men det är nog inte riktigt rätt förutsättningar för att locka folk i dag.

Jag gick förbi Stortorget och såg något jag har missat tidigare. Eftersom jag inte hittar den här utsmyckningen via Östersunds konstwebb får det bli en gissning. Med tanke på vad vi gärna förmedlar om vad vi har här gissar jag  att det här föreställer Storsjöodjurets svans och att hon precis har lagt ett ägg. Hon är nämligen en hon och på Jamtli finns ett antal av hennes stora ägg. Minst en son, Birger, brukar visa upp sig på diverse event.

Efter att ha fått mina glasögon gick jag ner till bilen vid Vinterparken igen och jag hade varit klok nog att ta med dubbskorna. Jag bytte skor och begav mig mot leden på sjön, för nu kände jag att jag skulle våga. På bilden byggs det just nu och rakt ner syns hur stora snöblock börjar sättas ihop till en borg.

Innan jag hann ut på isen hördes skrik och skratt och jag stannade till för att se på de modiga ungdomar som efter att ha instruerats hoppade i en vak och tog sig upp igen med hjälp av isdubbar. Men de fick inte komma upp innan de hade svarat på en eller flera frågor. Vad de sa hörde jag inte men jag känner igen momentet från tidningsartiklar från tidigare år. Jag tror att gymnasieelever erbjuds att testa detta och att det är frivilligt men att påtryckningar förekommer.

Jag såg hur två tjejer fixade sina dopp och att ta sig upp och jag imponerades av hur lugnt, men väldigt sammanbitna, de tog sig upp till byggnaden med bastu och omklädningsrum.

Medan jag stod kvar hoppade även en modig kille ner i vaken och även han var tvungen att säga något innan han fick komma upp.

Den stackars killen gjorde en jättebra insats men han höll inte masken lika bra som tjejerna. Småspringandes och skrikandes tog han sig snabbt upp till den värmande bastun. Jag skulle förmodligen ha klarat det ännu sämre men jag skulle å andra sidan aldrig utsätta mig för risken att hamna i en vak. Det är säkert nyttig kunskap som lärs ut och jag kan gissa att de som väljer att bada känner sig väldigt stolta efteråt.

Jag tog mig ut på isen för att gå den runda jag hade planerat. Först skulle jag ta mig ut till Frösön och där skulle jag följa gångvägen längs med sjön och ta mig tillbaka via gångbron till Badhus-/vinterparken igen. Jag såg skotrar på isen några dagar innan och det är vad som krävs för att jag ska våga gå ut där. Högst där uppe i slalombacken stod jag och fotade ut över stan och de bilderna såg ni i förra inlägget.

Efter väldigt varierande temperatur är den här leden allt annat än jämn. Det har ibland varit ett lager med issörja överst och när folk har gått där och det sedan fryser till, då blir det så här. Vanligtvis går det att åka skridskor här men nu såg jag skridskoåkare som valde att åka på slätare is.

När jag kom tillbaka passerade jag en isbana där man kan köra de här fordonen. Ingen aning om vad de kallas men det är säkert kul att halka omkring runt servering och golfbana. Vanlig skridskobana finns också upplogad och om kylan stannar kvar kommer ännu fler aktiviteter för de som känner sig hugade.

Härifrån ser man att det är på gång att bli en snöborg där barnen sedan får leka, klättra omkring och ha kul. Förmodligen kommer Birger att byggas bredvid borgen och kanske en del andra kul saker. Men det får jag i så fall återkomma till.

Ja, jag vet att det var alldeles nyligen som jag skrev om hur jag gick mot soluppgången men när de riktigt fina morgnarna är så få, då gäller det att passa på. Men lite variation blir det eftersom jag den här morgonen tog bilen till utsiktstornet på Östberget. Solen hade en bit kvar att färdas innan den skulle synas. Och ja, jag vet även att det inte är solen som färdas utan det är vi och vår planet som rör oss. Jag tog den första bilden nästan så fort jag kommit ur bilen.

Jag gick fram till toppen av Gustavsbergsbacken och tittade ut över Östersund. Jag fortsatte ner en bit och jag gick både i liftgatan och en liten bit i backen. Så kan man göra innan liften startar men sedan är det nog inte en bra idé.

Enligt uppgift skulle solen gå upp 08.16 i dag och jag såg att jag hade tillräckligt med tid på mig för att hinna följa ett spår till utsiktspunkten.  Strax efter att jag kommit dit syntes den första skymten av solen och den var väldigt punktlig.

Det var en väldigt skön morgon och jag fortsatte längs motionsspåret, som är tillräckligt brett för att både skidåkare och vandrare får plats. Men jag behövde inte bry mig om det eftersom jag var helt ensam. Inte en enda morgontidig människa mer än jag ville ta vara på den fina morgonen just här.

Här är det uppdukat för snöbollskrig. Jag hoppas att ingen ska behöva få dessa isbollar kastade på sig.

Jag kom så småningom tillbaka till utsiktstornet och kände att om ryggen hade velat så hade jag gärna gått en runda till.

Men jag nöjde mig med att ta ännu ett foto på fjällen (de börjar bli ganska många nu) långt där borta i diset och sedan satte jag mig i bilen och åkte hem.

Jag satte mig med en kopp kaffe och gick igenom alla bilder. Efter en stund gick jag in i badrummet och fixade till det sista i min duschhörna. Kommer ni ihåg min egen lilla lösning med olika sorters gardinstänger och finurliga fästanordningar? Det fungerade men var inte något jag med stolthet skulle visa upp. Den nya lösningen är inte heller någon direkt lyxlösning men det är i alla fall en riktig duschstång. När jag googlade efter duschstänger var jag helt inställd på att jag skulle vara tvungen att anlita någon som borrade och skruvade fast den åt mig. Men det jag hittade var både smidigare och billigare. Som tillbehör till den här duschstången fanns det metallplattor med samma form som väggfästena. Med ett superstarkt speciallim limmade jag fast plattorna på kaklet, skruvade fast väggfästena i plattorna och sedan skulle limmet härdas i 24 timmar. Det jag gjorde i dag var bara att montera själva duschstången och hänga upp draperiet. Ett draperi som har legat i flera år i sin förpackning och som jag nu lät ta plats i stället för mitt gamla med guldfiskar. Men naturligtvis mätte jag lite fel och för att draperiet skulle nå ner så lång som jag hade tänkt fick gardinöglorna agera extra förlängning. Den lilla nödlösningen kan jag acceptera. Jag har faktiskt inget annat val eftersom limmet verkligen är ett superlim.

Ni får nog vänja er vid att se katter här ca en gång i veckan. Men vem kan väl ha något emot att titta på fina katter? Här är Prinsen, den bofasta katt jag skrev om sist men inte lyckades fota. Nu satte han sig ner en stund och då åkte mobilen fram. Stackars Prinsen har både njurproblem och är lite för tjock så han får inte riktigt så mycket mat som han vill. Han går som han vill i köket och de katter han gillar får ha sina boxar öppna under passen. Då ställer vi upp de andra katternas mat på någon avsats för Prinsen tar sig inte upp. Prinsen är kanske inte den allra vackraste katt jag har sett men han är definitivt en av de charmigaste.

Molly var en ny, väldigt trevlig bekantskap. Jag misstänker att hon är en pensionatskatt även om det inte framgick tydligt av tavlan på hennes box, dvs hon får vara här medan husse och/eller matte är någon annanstans. Hon kelade gärna lite och där blev jag kvar ett litet tag.

Syskonparet Romeo och Julia har jag berättat om tidigare och de vill alltid vara i centrum så mycket som möjligt. Rätt som det är, medan man sitter nerhukad för att städa en kattlåda, kommer någon hoppandes och landar på ryggen. Helst ska man klappa och gosa med dem hela tiden men det går ju inte. Men jag sitter gärna lite extra i deras avdelning och har jag tur kan någon av de mer skygga katterna våga sig fram lite också. Här sitter Julia och beklagar sig högljutt för att jag inte ägnar mig åt henne.

En liten skygg katt som fräste när jag kom för nära.

Minns ni den vuxna katt som hade en liten svart kompis. Den här gången upptäckte en annan kattunge hur mysigt och tryggt det var i den snälla, äldre kissens närhet. Båda blev gärna klappade och jag fick också vara med och mysa en stund. Men jag rullade inte runt på golvet med dem.

Det går inte snabbt att få alla sysslor klara. Den här gången var jag kvar i ca fem timmar. Men jag hade många mysstunder och det är ju så det ska vara när man är kattvolontär. Kanske undrar någon hur det har gått för Ferdinand, som vägrade lämna sin kattlåda. I dag hittade jag honom i en annan box och han hade fått en annan slags kattlåda och flera sköna liggplatser. Han är fortfarande lika skygg och han fräste när jag kom för nära. Men han har i alla fall lämnat kattlådan och det får väl räknas som något positivt. Jag har ingen aning om vad som planeras för hans del men den kvinna som hjälpte mig in i verksamheten sa att ”vi avlivar aldrig några katter”. Hon kanske menade att friska katter aldrig avlivas. Så vill i alla fall jag gärna tolka det. Jag hoppas att Ferdinand ska kunna vänja sig vid sitt nuvarande liv, må lite bättre och bli lite mindre rädd. Frisk är han men det räcker kanske inte för att må bra. Jag vet alldeles för lite om katter för att kunna ha en åsikt om vad som är bäst. Men jag vet att jag blir väldigt glad om jag en dag får se en tryggare och gladare Ferdinand.

I mitt förra inlägg skrev jag att jag ev skulle ta en senare promenad för att se om det blev en fin solnedgång. Det blev en fin vända och i skogen mötte jag mamma rådjur som stod stilla ett tag för att vänta in sin avkomma. Sedan försvann båda två i en väldig fart.

Det blev ingen maffig solnedgång med en fantastisk himmel. Men vad gör det när allt annat var nästan perfekt. Det jag saknade var snö eller frost i träden.

Men det åtgärdades redan dagen därpå…igår på förmiddagen. Dagen började med ett ettrigt snöfall med små, stickande flingor. Vilken härlig känsla det var när molnen plötsligt sprack upp och de vita träden lyste mot en blå himmel. Det blev den bästa vinterdagen hittills den här säsongen med både snö, sol och ca 9 minusgrader.

Jag vandrade upp till samma område där jag letade vacker solnedgång dagen innan.

En del av campingens uthyrningsstugor ligger inbäddade i det vackra vinterlandskapet med utsikt över sluttningen och sjön.

Kanske gillar rådjuren den här vintern eftersom den är så mild men det kan även vara så att de, precis som renarna, har svårt att hitta föda när lagret närmast marken ofta är isigt och svårgenomträngligt.

Jag bjuder på samma vyer som många gånger förut men ändå lite annorlunda. Fjällen är helt inbäddade i moln och kanske hade upplevelsen varit ett snäpp finare om de hade synts mot den blå himlen.

Nästan hemma igen efter den bästa vinterdagen – precis som vinter ska vara.

På kvällen var det kurs i jämtska, eller jamska som jag fick lära mig att det faktiskt heter. Det är det ord jag oftast tidigare har använt, innan jag såg att kursen heter grundkurs i jämtska/jamtska. Man skiljer på substantivet jamska och adjektivet/adverbet jamtska. Till skillnad mot svenska, där man säger ”det jämtländska språket heter jämtländska” säger man här ”det jamtska språket heter jamska”. Att det är ett språk finns det ingen tvekan om. Ett språk med tre dialekter. Dialekterna har samma ord men ibland med olika uttal och stavning, t ex användande av diftonger (-ei, -au, -öy, -au). Ett exempel är ”mae e mae mae å, e dae dae dae å?” Översättning: ”vi är med vi också, är ni det ni också?” Just i den trakt vi bodde i under 13 år, Oviken och Bergs kommun, används alla dessa fyra diftonger. Jag ska inte berätta om alla nya roliga ord (läxa till nästa gång) eller om allt annat den i Jämtland kända författaren av ”orlboka” lärde oss, men det var kul. Det allra roligaste var nog att vi var en liten grupp med väldigt språkintresserade personer. Jag kände mig hemma och behövde inte känna mig nördigare än någon annan. Lite synd var det förstås att den enda grammatiska insikt jag kommit fram till på egen hand, var fel och att det på grund av en dativstyrande preposition var tvärtom. Men jag fick ju lära mig hur det ska vara och det är det jag får fokusera på 😀

Jag lämnade Åre några dagar innan veckan var slut eftersom det kändes som om jag var klar där. Jag hade sett och gjort det jag ville, förutom att åka upp med kabinbanan, och vädret lockade inte heller. Det var skönt att komma hem och kanske var det bra att jag kunde gå på ett möte i bostadsrättsföreningen samma kväll. Det var ett informationsmöte där både ekonomi och det nya bokningssystemet för tvättstuga, uthyrningsrum etc skulle avhandlas och alla skulle få kvittera ut nya ”taggar” som behövs för de bokningsbara rummen.

Medelåldern i vår brf är hög om man ska gå efter hur det såg ut på mötet. Visst fanns många åldrar representerade men mestadels var det äldre personer som satt där och försökte förstå vad som sades. Det var appar hit och taggar dit och ännu fler ord som kan vara svåra att förstå om man aldrig har suttit vid en dator. Många äldre kan det här och hängde med men bakom mig hörde jag viskningar om att man inte alls hängde med och att det var som kinesiska. Om man inte ens förstår vad dessa taggar är för något, hur ska man då förstå resten? Jag vände mig om och försökte mig på en snabb förklaring men jag vet inte om det blev något klarare. Själv blev jag mest förvånad över att så många tydligen använder den gemensamma tvättstugan. Jag trodde att de flesta hade egna tvättmaskiner och så är det nog också. Det verkar som om många använder tvättstugan till att tvätta lakan, handdukar och andra större textilier. Jag har ännu inte ens tänkt tanken att jag ska tvätta någon annanstans än i min egen maskin. Men nu har jag i alla fall fått min lilla plastbricka som ger mig möjlighet om jag ändrar mig.

I dag är det en ljuvlig, solig och lagom kall vinterdag och redan innan det ljusnade bestämde jag mig för att gå ut och följa soluppgången. Men det var knappt att jag hann för oj, vad mycket tidigare det ljusnar nu. Redan kl 08.00 var det så gott som ljust och jag satt i godan ro och glömde nästan bort att hålla koll. Men jag tog snabbt på långkalsingarna under jeansen, tensen och ytterkläderna och sedan var jag och kameran redo. Jag kom faktiskt ner till sjön precis innan solen visade sig över horisonten. Jag funderade på om jag skulle gå ute på isen men jag vill se att det finns skoterspår innan jag vågar. Hellre lite rädd och försiktig än våghalsig och drunknad. Det fanns visserligen skidspår men jag litar inte riktigt på att de visar den verkliga bärigheten.

Jag vandrade vidare bort mot soluppgången och snart dök solen upp.

Som ni ser har det kommit lite snö igen men tyvärr har varannandagsvädret gjort att nästan all snö är borta från träden.

Men lite snö och en del is i buskar och träd hittade jag. Här ser jag en ledsen figur, kanske en sjöhäst, som ligger och vilar med hängande huvud. Det är klart att man inte kan vara glad när man smälter bort.

Jag vände och gick tillbaka samma väg. Det brukar jag inte göra men eftersom jag gjorde det fick jag se de solbelysta fjällen långt där borta. Inte riktigt lika fint väder där borta men kanske blir det fint i kväll när solen går ner. Lite moln brukar göra solnedgångar ännu vackrare. Kanske tar jag en promenad sent i eftermiddag för att få se om jag får rätt.

När jag närmade mig slutet på promenaden vandrade tankarna iväg till hur det var i Mjölby förra året vid den här tiden. Jag tror att jag såg de små videkissarna väldigt tidigt då och de tankarna fick mig att hålla utkik här. Och visst finns de där. Jag vet inte hur tidigt de brukar synas här men här är i alla fall bildbevis på att de är på gång redan i början av februari.

Jag skulle egentligen ha ett pass på katthemmet den här förmiddagen men eftersom jag fick en fråga om jag kunde byta så fick jag njuta av denna härliga morgon i stället. På torsdag morgon får jag återigen mysa med alla de fina katterna och det ska bli kul. Men redan i morgon väntar första kurstillfället då jag ska lära mig jämtska 😀