Jag kände mig lite ledsen i morse när jag åkte till katthemmet. Det var två veckor sedan mitt senaste pass där och jag var fortfarande inte återhämtad. Höger arm och hand har svårt att greppa och bära en kaffekopp och axlar och nacke mår inte heller bra. Med de förutsättningarna var det inte kul att ha upp mot 30 kattlådor att rensa eller att diska alla matbyttor. Jag hade redan då bestämt mig för att avsluta min tid som kattvolontär men det inbokade passet ville jag ändå genomföra. Jag vet ju hur svårt det är att fylla alla pass. Vänsterarmen mår fortfarande relativt bra och det är ju tur att den kan fixa kattlådorna.

Efter att, som vanligt, ha ägnat den bofasta Prinsen all uppmärksamhet en stund fortsatte jag med pensionatskatterna. Jag tycker lite synd om de katter som har en trygg tillvaro med sin familj och plötsligt blir lämnade på ett okänt ställe. Jag vet att de har det bra här men de måste ju undra varför det blev så här. Ofta vill dessa katter gärna gosa och jag tog god tid på mig med dem.

Denna vackra katt heter Alaara och har de mest fantastiska blå ögon jag sett. I alla fall hos en katt. Till katthemmet har jag aldrig kameran med och det är nog lika bra. Det är svårt nog att hinna med att få några mobilbilder. En del blir skapliga men man får sänka ambitionsnivån.

Denna otroligt gosiga och närhetstörstande katt heter Softis. Jag och softis softade tillsammans en lång stund och sedan var jag helt täckt av katthår. Men vad gör det när man har så mysigt.

I ett av båsen fanns det, enligt skylten utanför, två pensionatsgäster. Jag lyckades bara hitta den ena och den såg ut att vilja hålla mig på armlängds avstånd. Jag kan inte låta bli att undra om den är ledsen för att ha blivit bortlämnad eller om den bara är lite skygg.

Det fanns en till mysig pensionatskatt men trots att den ville ha uppmärksamhet hela tiden fick jag aldrig tillfälle att ta en bild där hela han var med.

Jag tog mig långsamt vidare och kom till det rum där det finns både skygga och trygga katter. Det här är Simba, en av de kelsjuka katter som självmant kommer fram och vill ha närhet. Han sitter vid en mjuk koja där jag hade spanat in att Ferdinand låg gömd. Ni minns väl Ferdinand, katten från Vattjom som vägrade lämna sin trygga kattlåda. Nu har han fått flytta ut i ett av de gemensamma rummen och verkar trivas bra. Inga problem med de andra katterna men han väste rejält åt mig när jag försökte närma mig med handen.

Jag tror att det var Måns som flera gånger kom och ville vara i famnen. Jag ställer gärna upp på det.

I en byrålåda samsades Debbie och Laurel. De var inte ett dugg intresserade av att interagera med mig men de har ju varandra. Det gör mig glad när skygga katter ändå kan ty sig till varandra.

Jag tog extra god tid på mig i dag eftersom det var sista gången jag kom dit. Kroppen talade tydligt om för mig att det måste bli så. Lite sorgligt när det är något man trivs med.

När jag kom hem fick duschen vänta en stund och i stället värmde jag en matlåda och tog med in i soffan. Värmedyna, nackkudde och handledsskydd hjälpte en del. Efter en stund ringde jag upp den kvinna som är ansvarig för volontärerna på katthemmet. Det var då uppskattningen kom. Jag hann inte säga mer än att det inte fungerar innan hon sa att hon hade pratat så gott om mig och berömt mig inför andra och att det vore jättesynd att förlora mig. Kunde jag tänka mig att vara kvar om jag efter återhämtning sedan stod som reserv för att ta pass tillsammans med någon annan. Kanske slippa kattlådorna helt och vara den som delar ut mat och vatten som huvuduppgift.

Ja, vad säger man då? För min del var det inte svårt. Jag blev jätteglad och sa att det vore en väldigt bra lösning. Jag vill ju inte sluta. Men jag bad om att få några veckor för återhämtning först. Det tyckte hon var självklart. Någon timme senare fick jag ett sms från en kvinna som var med och startade upp katthemmet. Ännu mer beröm och uppskattning fick jag från henne och en önskan om att få behålla mig. Tror ni att jag växte några cm? Ja, i alla fall i tanken och självkänslan. Jag är medveten om att de behöver all hjälp de kan få och att de är måna om att alla volontärer stannar. Men det kändes ändå bra och jag blev mycket gladare än när dagen började. Nästa vecka är det volontärmöte och det ska bli kul.

Min lillasyster, den syster jag delade hus med tidigare, berättade att hon skulle vara med som sakkunnig i radioprogrammet ”Kropp & Själ” med underrubriken ”svåra samtal”. I sin yrkesroll som beteendevetare och med svåra samtal som ett av sina specialområden, var hon med i en panel som kommenterade olika situationer där det är svårt att säga det man behöver säga. Ett intressant program om ett ämne som berör alla. Min uppmärksamhet och mitt fulla intresse hade de under hela programmet men det som berörde mig allra mest var självklart när min syster, i slutet, ombads beskriva ett självupplevt svårt samtal. Hon berättade om hur hon som 22-åring fick besök av poliser som berättade att vår pappa hade omkommit i en olycka och att hon skulle berätta om det för vår mamma, som då befann sig i Italien tillsammans med en väninna. Hon fick även kontakta oss två äldre systrar men det var nog ganska lätt i sammanhanget.

Min syster var påtagligt påverkad av det hon sa och enligt programledaren syntes det. Det har gått 30 år sedan dess men jag fick också en klump i halsen. vår mamma blev ett vrak som snabbt hittade styrka och gick vidare i sitt liv. För nästan sex år sedan befann jag mig i en väldigt snarlik situation och min mamma har hela tiden varit min förebild. Den stora skillnaden är att hon avled i cancer fem år senare men jag fortsätter att leva.

Min syster gjorde ett bra jobb som sakkunnig och jag är naturligtvis en stolt storasyster. Men jag tvivlade aldrig eftersom jag vet hur proffsig och duktig hon är som både föreläsare och författare.

Kanske ett svårt samtal.

För några dagar sedan fick jag ett tips av min yngsta dotter om ett avsnitt ur samma programserie. Jag hann inte lyssna då men jag såg det på tablån när jag ändå var inne på P1:s hemsida och lyssnade. Jag gjorde en paus för lite lunch och satte mig sedan för att lyssna även på ”Autism – superkraft eller svaghet”. Min yngsta dotter har det som tidigare hette Aspergers syndrom men som nu ingår i diagnosen autismspektrumtillstånd, med tillägget normal eller hög intelligensnivå.

Jag förstod att det skulle vara ett informativt och intressant program eftersom min dotter tipsade om det. Det inleddes med Greta Thunbergs ord om vilken erfarenhet hon har av samma funktionsnedsättning. Fortsättningen med intervjuer om andra personers upplevelser och även om en forskares slutsatser gav mycket igenkänning och en del nya insikter. Mest fastnade beskrivningarna om att ingen av de intervjuade någonsin har stött på personer med autism som har velat bli fria, eller på något sätt botade, från sin autism. Ett program som jag tror många skulle behöva lyssna på. Kunskap ger förståelse.

I studier av central koherens används ibland pussel. Resultat har visat att barn utan autism har lättare att lägga ett pussel om det finns en bild på. Men det gäller inte för barn med autism. De får ingen hjälp av det sammanhang som bilden ger och kan ofta lägga pusslet lika snabbt med bilden nedåt. Det kan tyda på att barn med autism har svag central koherens, dvs de kan ha svårt att se helheten och fokuserar i stället på detaljerna. T ex en mängd träd ses inte som en sammanhållen skog utan just som en mängd träd, ett pussel ses som en mängd bitar utan att helheten är tydlig. 

Jag hade nog inte tänkt på att det var läge att frosta av frysen om jag inte hade läst om det hos några av mina bloggvänner. Både i Optand och i Mjölby var jag bortskämd med att ha självavfrostande frysar men så är det inte här. Jag kan se fördelen med att en gång om året städa ur frysen eftersom det ju inte bara är is som samlas på hög. Diverse småsmulor, etiketter och annat brukar kunna samlas i botten av lådorna och när man aldrig behöver frosta av frysen är det lätt att ”glömma” städningen. När det var 15 minusgrader på morgonen passade jag på. Jag bar ut lådorna på balkongen, stängde av strömmen, placerade ett kärl för smältvattnet på golvet och ställde in byttor med hett vatten på några hyllor. För att snabba på processen lite till använde jag hårfönen. Och ja, jag tänkte på att inte hålla den under droppande vatten. Lite förstånd när det gäller säkerhet har jag. En timme tog det och snart var frysen kall och allt på plats igen.

När jag bodde i Mjölby skrev jag ibland om hur avkopplande det var att gå i den stora, härliga skogen och bara låta tankarna komma som de ville. Skogen var läkande, tröstande, stärkande och dessutom rik på svamp. Jag blev glad och trygg av den. Här har jag inte samma fina skog runt hörnet men jag har mycket annan natur inom gångavstånd. Jag har vidderna och de vyer jag saknade där. Det är precis lika bra förutsättningar för att tänka här. Men visst är det konstigt att man aldrig blir helt nöjd. Jag saknar skogen i Mjölby. Ändå är det precis här jag vill bo och jag kan riktigt känna hur ont det skulle göra i mig att inte få vara här.

Jag övergav isen en dag för att i stället vandra iväg upp mot höjderna. Långt där borta ligger Åreskutan och sikten var snäppet bättre än den ofta är.

Jag insåg att jag oftast bara visar foton med fjäll och sjö från den här rundan. Stigen går även genom små skogsavsnitt och som här, i lite mer nyplanterad skog.

I morse gick jag ut ca halvåtta bara för att få känna mig helt ensam ute på sjön. En lördagmorgon brukar det inte synas till så många andra och det ger en speciell känsla.

Helt ensam om allt detta slapp jag bli störd i tankarna och jag hann fundera på en hel del. Jag gillar att promenera tillsammans med någon och att prata samtidigt. Det är ofta lättare att öppna sig och våga släppa ut vad man känner och tänker under en promenad än när man sitter mitt emot varandra. Men lika mycket gillar jag att gå alldeles ensam och bara vara i mina egna tankar. Möter man folk är det lätt att bli störd i tankarna och därför är det så skönt att få gå alldeles ensam och samtidigt ha en fantastisk natur omkring sig. Nu förstår ni nog att jag njöt av min morgonpromenad.

Just att kunna promenera på isen väcker många minnen och känslor från när jag var som lyckligast. Min man, jag, våra hundar och ibland barnen.  Då gick vi inte på den här delen av sjön men det är ändå samma ljud från isen när den smäller lite och ger ifrån sig klagande läten. Härliga dagar både nu och då och massor av saknad. Naturligtvis lite ensamhet också. Det är klart att jag känner så ibland. Inte den där tragiska ensamheten som får människor att må dåligt och då man känner sig utanför alla sociala sammanhang. Min ensamhet känns bara ibland och det är helt och hållet en saknad av att vara två. En tvåsamhet som inte kan ersättas och som jag inte vill ersätta. Jag tror inte att jag har skrivit något om hur sorgen blev starkare igen när jag flyttade tillbaka hit. Det är inte alls underligt eftersom jag flydde härifrån, bodde i samma hus som min syster och inte behövde känna ensamheten särskilt länge. När jag sedan kom hit var det massor av lycka men jag var oftare ledsen och saknaden var större. Om jag ska analysera mig själv lite är det nog så att jag nu har bearbetat den sorg som jag visserligen kände men som jag inte var tvungen att bearbeta då. Nu kan jag skriva om det eftersom det känns betydligt lättare igen. Men saknaden finns och ibland känns det ensamt.

Jag hann med många fler funderingar och tankar medan jag verkligen njöt av min morgonpromenad. På bilden nedan ligger Andersön framför fjällen och den klippvägg som syns är den plats där jag ofta har stått och tittat in mot Östersund. Många minnen där också så klart. Ni kanske kommer ihåg mina utflykter dit och den långa strand man passerar innan man kommer till den klippan. Om inte, lär det bli fler utflykter dit under vår och sommar.

Jag måste tillägga att jag faktiskt uppskattar de möten jag har på många promenader. Det blir ofta några ord när man möts på stigar och jag blir alltid glad när hundar visar att de vill hälsa. Jag frågar alltid ägarna först men de stannar oftast gärna till och pratar en stund. Senast igår träffade jag några nya bekantskaper, två fina lagotto (vet inte hur man säger i plural). Den ena tryckte sig tätt intill, la huvudet i mitt knä (jag satte mig ner på huk) och jag passade så klart på. Det blev både hundmys och en trevlig pratstund och jag blir alltid glad av de stunderna. Jag är alltså inte en helt asocial eremit.

Ja, så tycker jag just nu men det kanske ändras i vår. Jag har längtat efter lite kyla och när den kommer med sol och nästan ingen vind, då är det svårslaget. När man träffar andra personer är det givna samtalsämnet vintern i år jämfört med tidigare vintrar. Ingen verkar ha varit med om en sådan här vinter tidigare och jag har också förvånat noterat att det aldrig kom någon riktig köldperiod. Då menar jag temperaturer ner mot 30 minusgrader och kanske ännu lägre. Det är fortfarande möjligt men jag är väldigt nöjd med de 10-14 minusgrader som de senaste dagarna har bjudit på. Jag har njutit av härliga promenader på isen och det är många som med glädje ger sig ut på diverse isaktiviteter.

Men jag har även gått runt den närbelägna fågelsjön, Ändsjön, för första gången sedan vintern kom. Det är så lite snö att det inte är några problem att gå där. Det enda problemet var att undvika att gå på de isiga spångarna. Men återigen tackar jag mina dubbskor (ett annat märke än icebugs) för att jag kunde ta mig fram utan att ramla.

Det är fint att gå runt Ändsjön men när vädret är så härligt som nu vinner promenader på sjön med hästlängder. På min sida av bron, d v s mellan Frösön och Annersia, är Medvinden upplogad sedan ett tag. Jag har sett på de lokala nyheterna att det troligtvis är dags att ploga upp den andra sträckan också snart. Just nu är Medvinden perfekt för skridsko- eller sparkåkning men jag vandrar hellre lite på sidan om, där det finns lite snö. Två dagar i rad har jag gått mot Östersund eftersom jag ville se om man kan gå under bron.

Som ni ser är det olika aktiviteter som lockar ut människor på Storsjön en vacker vinterdag.

De här männen kom med ett litet fordon och letade efter bra platser att provborra på. De mäter tjockleken på isen för att avgöra om isen håller för tyngre fordon. Samtidigt får de agera lokalguider och här är det en kvinna som frågar var Medvinden börjar. Hon bar på sina långfärdsskridskor efter att först ha provat att åka på den knaggliga isen utanför den finare banan på Medvinden. Jag var en bra bit ifrån men man lär sig ganska snabbt att ute på sjön, vare sig det är is eller man sitter i en båt, hörs ljud väldigt långt när det är vindstilla.

I dag var ländryggen ganska snäll mot mig och jag fortsatte lite längre än dagen innan. Ingen promenerade under den längre delen av bron och då vågade inte jag heller göra det.

Ibland vände jag mig om och beundrade utsikten åt det hållet. Jag tröttnar aldrig på fjällen.

När jag hade gått lite längre syntes den första lilla biten av bron. Vallsundsbron mellanlandar på en konstgjord ö för att konstruktionen ska vara tillräckligt stabil. Nu började det kännas att det var dags att vända men jag ville gärna fortsätta tills jag hade kommit fram under bron. Till höger i bilden, bredvid den stora kyrkan (som faktiskt heter stora kyrkan) ser ni det gula hus där mina farföräldrar bodde i över 50 år. Jag har många fina minnen därifrån.

Jag kände mig nöjd med min prestation när jag hade passerat under bron och där vände jag tillbaka. Resten av bron fortsätter efter den konstgjorda ön och det är inte ofta man får tillfälle att se den från den här vinkeln. Då får man gå över bron och gå ner på ön eller passa på när isen är tillräckligt tjock.

Det är populärt att ge sig ut på isen under de här förhållandena. Jag såg att en del personer satt längs strandkanten med näsan upp mot solen men än så länge tycker jag att det är lite för kallt. Men snart värmer nog solen skönt och då instämmer säkert många med mig när jag påstår att det här är en härlig årstid.

Det är snart ett år sedan jag återvände hit och jag ångrar mig inte.

En vecka har gått sedan jag skrev förra inlägget och lite oftare än så brukar jag ha något att publicera. Men dagarna har gått utan att blogglusten har infunnit sig och då blir det inget skrivet. Precis så vill jag att det ska vara. Det ska kännas kul och i bästa fall meningsfullt att blogga.

Veckan har innehållit jamskakurs, katthemsbesök och frisörbesök. Det roligaste från jamskan den här veckan är nog ”de nie orlklassan” (de nio ordklasserna):

sakorla – substantiv, gaeraorla – verb, hårreorla – adjektiv, hårstnårstorla – adverb, håkkenereorla – pronomen, binnihoporla – konjunktioner, frammaförorla – prepositioner, nufferorla – räkneord, höjorla – interjektioner.

Mitt pass på katthemmet var lika mysigt som vanligt. Men nu har jag bestämt mig för att avvakta och inte boka in något nytt pass innan kroppen är återhämtad. Ett pass i veckan blir för mycket och då är det bättre att ta ett steg tillbaka, vänta på normaltillståndet och sedan kanske prova ett pass varannan vecka. Jag vill inte ge upp helt.

De här fotona är tagna för flera dagar sedan, när jag promenerade hem från frisören. En del gångvägar är väldigt bra grusade men på många platser ser det ut så här. Jag är väldigt glad för att jag har dubbskor och det hörs ett krasande ljud under fötterna på många av de, som liksom jag, vandrar omkring på det isiga underlaget. Det är inte direkt en drömvinter just nu och det var ett tag sedan jag kunde promenera med vanliga skor.

Men ibland får jag njuta av sol och omgivningarna är lika fina som alltid. Ännu bättre blev det när min son kom upp och stannade några dagar. När vi var i Åre insåg han hur roligt det är att åka snowboard och efter många års uppehåll vill han nu åka så mycket han kan. Det innebär att jag får glädjen av hans sällskap vid något extra tillfälle. I går lånade han bilen och tillbringade dagen i backarna. Trött men väldigt glad och nöjd kom han tillbaka hit efter att liftarna hade stängt och helst skulle han nog ha velat åka mycket mer. Men jobbet väntar i morgon och nu har han nyss gett sig iväg till tåget. I förmiddags vandrade vi iväg på en av mina vanliga promenadstråk, jag med dubbade skor och mössa och min son i vanliga kängor och utan mössa. Min son tar på sig mössa när han känner att det behövs så det måste vara en åldersfråga. Vid vilken ålder blir man känslig för vind och kyla och när börjar det kännas läskigt att halka? Vi tyckte båda att promenaden var skön och det var ju huvudsaken. Just här var det ett underlag som passade oss båda.

Som alltid är det jätteroligt att få sällskap några dagar och det blir tomt direkt efteråt. Men det känns snart bra igen och det dröjer kanske inte så länge till nästa gång.