Jag hade nog inte tänkt på att det var läge att frosta av frysen om jag inte hade läst om det hos några av mina bloggvänner. Både i Optand och i Mjölby var jag bortskämd med att ha självavfrostande frysar men så är det inte här. Jag kan se fördelen med att en gång om året städa ur frysen eftersom det ju inte bara är is som samlas på hög. Diverse småsmulor, etiketter och annat brukar kunna samlas i botten av lådorna och när man aldrig behöver frosta av frysen är det lätt att ”glömma” städningen. När det var 15 minusgrader på morgonen passade jag på. Jag bar ut lådorna på balkongen, stängde av strömmen, placerade ett kärl för smältvattnet på golvet och ställde in byttor med hett vatten på några hyllor. För att snabba på processen lite till använde jag hårfönen. Och ja, jag tänkte på att inte hålla den under droppande vatten. Lite förstånd när det gäller säkerhet har jag. En timme tog det och snart var frysen kall och allt på plats igen.
När jag bodde i Mjölby skrev jag ibland om hur avkopplande det var att gå i den stora, härliga skogen och bara låta tankarna komma som de ville. Skogen var läkande, tröstande, stärkande och dessutom rik på svamp. Jag blev glad och trygg av den. Här har jag inte samma fina skog runt hörnet men jag har mycket annan natur inom gångavstånd. Jag har vidderna och de vyer jag saknade där. Det är precis lika bra förutsättningar för att tänka här. Men visst är det konstigt att man aldrig blir helt nöjd. Jag saknar skogen i Mjölby. Ändå är det precis här jag vill bo och jag kan riktigt känna hur ont det skulle göra i mig att inte få vara här.
Jag övergav isen en dag för att i stället vandra iväg upp mot höjderna. Långt där borta ligger Åreskutan och sikten var snäppet bättre än den ofta är.
Jag insåg att jag oftast bara visar foton med fjäll och sjö från den här rundan. Stigen går även genom små skogsavsnitt och som här, i lite mer nyplanterad skog.
I morse gick jag ut ca halvåtta bara för att få känna mig helt ensam ute på sjön. En lördagmorgon brukar det inte synas till så många andra och det ger en speciell känsla.
Helt ensam om allt detta slapp jag bli störd i tankarna och jag hann fundera på en hel del. Jag gillar att promenera tillsammans med någon och att prata samtidigt. Det är ofta lättare att öppna sig och våga släppa ut vad man känner och tänker under en promenad än när man sitter mitt emot varandra. Men lika mycket gillar jag att gå alldeles ensam och bara vara i mina egna tankar. Möter man folk är det lätt att bli störd i tankarna och därför är det så skönt att få gå alldeles ensam och samtidigt ha en fantastisk natur omkring sig. Nu förstår ni nog att jag njöt av min morgonpromenad.
Just att kunna promenera på isen väcker många minnen och känslor från när jag var som lyckligast. Min man, jag, våra hundar och ibland barnen. Då gick vi inte på den här delen av sjön men det är ändå samma ljud från isen när den smäller lite och ger ifrån sig klagande läten. Härliga dagar både nu och då och massor av saknad. Naturligtvis lite ensamhet också. Det är klart att jag känner så ibland. Inte den där tragiska ensamheten som får människor att må dåligt och då man känner sig utanför alla sociala sammanhang. Min ensamhet känns bara ibland och det är helt och hållet en saknad av att vara två. En tvåsamhet som inte kan ersättas och som jag inte vill ersätta. Jag tror inte att jag har skrivit något om hur sorgen blev starkare igen när jag flyttade tillbaka hit. Det är inte alls underligt eftersom jag flydde härifrån, bodde i samma hus som min syster och inte behövde känna ensamheten särskilt länge. När jag sedan kom hit var det massor av lycka men jag var oftare ledsen och saknaden var större. Om jag ska analysera mig själv lite är det nog så att jag nu har bearbetat den sorg som jag visserligen kände men som jag inte var tvungen att bearbeta då. Nu kan jag skriva om det eftersom det känns betydligt lättare igen. Men saknaden finns och ibland känns det ensamt.
Jag hann med många fler funderingar och tankar medan jag verkligen njöt av min morgonpromenad. På bilden nedan ligger Andersön framför fjällen och den klippvägg som syns är den plats där jag ofta har stått och tittat in mot Östersund. Många minnen där också så klart. Ni kanske kommer ihåg mina utflykter dit och den långa strand man passerar innan man kommer till den klippan. Om inte, lär det bli fler utflykter dit under vår och sommar.
Jag måste tillägga att jag faktiskt uppskattar de möten jag har på många promenader. Det blir ofta några ord när man möts på stigar och jag blir alltid glad när hundar visar att de vill hälsa. Jag frågar alltid ägarna först men de stannar oftast gärna till och pratar en stund. Senast igår träffade jag några nya bekantskaper, två fina lagotto (vet inte hur man säger i plural). Den ena tryckte sig tätt intill, la huvudet i mitt knä (jag satte mig ner på huk) och jag passade så klart på. Det blev både hundmys och en trevlig pratstund och jag blir alltid glad av de stunderna. Jag är alltså inte en helt asocial eremit.
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
Smidigt när det är kallt ute för då går avfrostningen snabbt och smidigt. Här har temperaturerna inte imponerat men vi får ta tag i det ändå. Förr eller senare…
Lagottor får inte rödmarkering men själv hade jag tippat på lagottos 😉 Visst är trevligt med fina hundmöten!
Kram
GillaGilla
Ja, eller hur 😀 Jag blev förvånad över att det gick så snabbt och smidigt efter ett års användning av frysen. Som jag minns det tog det mycket längre tid sist jag avfrostade en frys. Men det var länge sedan och tekniken har säkert gått framåt rejält. Jag vet att du inte vill ha kallt och det ser väl inte ut som om det ska bli så heller. Ni får helt enkelt äta upp allt i frysen eller låna någon låda i någon annans frys 😉
Jag har googlat och hittat olika uppgifter om att lagotto blir lagotti i plural eftersom det är en italiensk ras. Jag vet att du har läst italienska så du ser säkert att det stämmer. Men hur vi säger på svenska vet jag inte. Jag håller med dig om att lagottos känns bra men kanske ska man jämföra med video, som blir videor i plural. Lagottor låter inte alls bra och jag tror att jag håller mig till den italienska böjningen…om jag någonsin får anledning igen 😉
Jag försöker lägga band på mig när jag möter hundar men om de tydligt visar att de vill hälsa passar jag på 😀
Kram
GillaGilla
Tänk, jag saknar också skogen. Skogen som jag allt som oftast vandrade i, i Falun. Som jag kände så väl och verkligen tyckte om att vara i. Här har jag inte hittat den på samma sätt. Jag saknar den.
Men man kan inte få allt….
GillaGilla
Det finns fina skogar här men ingen som jag både går till och har kraft kvar att gå en runda i. Förra sommaren letade jag checkpoints via ”hittaut.se). En aktivitet som orienteringsklubbar runt om i Sverige anordnar för att få ut folk i naturen. Då kom jag ut i många nya områden och upptäckte fina skogar. Jag hoppas på en repris i vår/sommar/höst. Kanske något för dig också och det finns inga krav på prestation eller att man ska gå vissa tider. Bara ett sätt att just hitta ut när man själv känner för det 😀 Det är något visst med att vandra i skogen och har man upplevt det så vill man gärna ha det igen.
GillaGilla
Jag känner igen mig mycket i dina tankar. Med en skillnad, du hade ett bra äktenskap och en fin man och du saknar honom, helt förståeligt. Jag kan också känna en saknad efter tvåsamhet, någon som är ens bästa vän och alltid vill en väl.
Du har så fantastiska omgivningar att gå i, jag saknar Sölvesborg för där var också vackert med bokskogar och havet. Livet innebär saknad av olika slag.
Kram
GillaGilla
Vi upplever säkert liknande typer av saknad även om jag har en speciell person jag vill ha tillbaka. Men just tvåsamheten är något som säkert många saknar. Någon som alltid finns där och som man delar många upplevelser med.
Saknaden kan ha många orsaker och olika naturtyper hör absolut dit. Bokskogar är väldigt speciella och vackra. Jag har bara upplevt dem några gånger men om jag hade haft en sådan i min närhet hade den definitivt fått mig att känna saknad nu. Havet är också vackert och mäktigt och om du någon gång når din dröm om att bo i Stockholm får du närhet till hav 😀
Kram
GillaGilla
Så rart det er at det skal så veldig lite til før en får en haug med minner. Det holder nesten med lukten av noe. Gode minner skal man dvele ved og nyte. Selv om ting ikke kan komme tilbake, så har man minnene som en kan glede seg over. Jeg er imponert over alle turene dine uten at du har noen hund eller barn som må ut en tur. Jeg tror ikke jeg hadde vært så aktiv om jeg ikke hadde hatt hunder som måtte ut. Men man har jo mer frihet om man ikke har dyr. Da kan en bli borte en uke uten å måtte ordne mye i forkant. Nyt søndagen!
GillaGilla
Ja, det behövs inte mycket för att locka fram minnen och just här, där vi gjorde mycket tillsammans, finns det naturligtvis många platser och företeelser som lockar fram både minnen och känslor. Det är mestadels fina minnen och jag vill inte vara utan dem och då ingår saknaden.
Jag försöker gå ut varje dag eftersom jag vet att jag både mår bra och blir glad av det. Men det händer att jag stannar inne i stället om det är ruskväder ute. Jag saknar att ha hund men det skulle vara synd om hunden att ha en matte som inte orkar aktivera den tillräckligt. Då får jag nöja mig med att träffa hundar och katter ute eller på katthemmet. Och det är helt klart skönt att vara fri att åka iväg när jag vill 😀
GillaGilla
Tack för text och fina bilder.
GillaGilla
Tack till dig för att du läste 🙂
GillaGilla
Jag skulle också ha frostat av frysen men det har jag glömt. Jag har glömt att putsa fönster och ta ner julgardinerna också eftersom jag bara tänkt på tänderna. Idag är det snö och snö och snö och jag skottar och skottar och så är det strömavbrott så det är inte världens bästa dag.
GillaGilla
Jag skulle också ha glömt frysen om jag inte hade läst andras blogginlägg om det. Fönster putsar jag högst en gång om året…på våren. Resten av året glömmer jag det med flit 😉 Julgardinerna är faktiskt nertagna för länge sedan.
Här har det också snöat och det ska det fortsätta att göra. Jag är väldigt glad för att jag slipper skotta. Jag sopade lite vid min ingång och sedan var det klart 😀 Hoppas att du har fått strömmen tillbaka. Men jag vet att du har vedspis att elda i och där kan du även laga mat och koka kaffe. Men kanske värmer den inte upp ända upp till sovrummet.
GillaGilla
Näst sista bilden är så ljuvlig, ser nästan ut som små vita frostiga blommor. Visst är det underbart att vandra runt i sina egna tankar men jag föredrar nog sällskap. Håller verkligen med om att promenader ger bästa samtalet. Jag sa just det i natt till min jobbarkompis att det bästa samtalet jag haft med min chef var på ett medarbetarsamtal som vi hade under en långpromenad. Det kändes som om hon verkligen lyssnade, sen kan det ju bero på att hon var tyst pga att hon hade dålig kondis och inte kunde prata medans vi gick 😀
Så vackert med snö. Här hos mig regnar det nästan dygnet runt. Allt är blött, smutsigt och kladdigt. Jag ska inte klaga för vi behöver regn.
Jag skulle också behöva frosta av min frys. Får nog kanske ta tag i det nästa vecka.
Kramen
GillaGilla
Ja, visst är de fina de små isblommorna 😀 Så såg det ut längs hela den upplogade isvägen. Jag är så van vid ensamma promenader sedan jag inte orkade prata och gå samtidigt och här har jag ingen promenadkompis som bor tillräckligt nära för en spontanpromenad. Jag pratar med grannar och en del folk som jag möter men promenaderna blir oftast på egen hand. Då är det ju bra att jag faktiskt trivs med att vara bara med mig själv 😀 Men de gånger jag har besök eller råkar få sällskap en bit, då är det alltid lätt att hitta samtalsämnen under promenaderna. Haha, jag tror nog att din chef lyssnade även om en viss trötthet också fick henne att vara tyst 😀
Här snöar det och ska fortsätta göra det någon dag till. Än så länge blir jag glad för det men snart börjar jag nog också vilja ha vår. Det finns en hel del jag saknar från Östergötland men just de leriga vintrarna hör inte dit 😉
Kram
GillaGilla