Lätt att det blir fel när man skämtar

Jag valde att inte följa mina känslor utan i stället min vilja att inte göra ett samtal obekvämt. Det hela utspelade sig under ett samtal med kundtjänst på det företag som min blivande bostadsrättsförening har avtal med om bredband och tv.

Jag fick prata med en riktigt trevlig ung man och samtalet höll en halvt skämtsam ton. Jag tar på mig ansvaret för att samtalet kunde ha blivit lite ansträngt eftersom jag på hans fråga om jag skulle flytta till en villa eller en lägenhet svarade som det var och la till ”och det ska bli sååå skönt att slippa trädgård och snöskottning”. Nästa fråga var om jag var ensam i hushållet och när jag svarade ”ja” skämtade den trevliga unga mannen vidare om att ”det är nog lika skönt det också”. Jag blev helt ställd och det kändes som om jag var tyst en lång stund. Men förmodligen hann jag tänka alla mina tankar väldigt snabbt och det, som jag upplevde som en ocean av känslor, märktes nog inte. Jag fann mig och det var då jag valde att hänga med i skämtet och säga ”ja, jag får bestämma allt helt själv”. Hade jag i stället sagt det jag spontant tänkte så skulle ingen av oss ha mått särskilt bra efteråt. Men kanske hade det varit en bra erfarenhet för en som jobbar i kundtjänst. Han kunde ju inte veta min historia och att det finns en stor saknad. Ändå är det nog sådant man måste ta med i beräkningen när man har ett serviceyrke.

Nåja, det var väl egentligen inte en stor grej men tankarna stannade kvar länge. Men nu över till något annat. Jag har, på uppmaning av min syster, bokat tid hos en naprapat och ska få komma dit om några dagar.  Syrran har ju helt rätt i att det inte finns någon anledning att vänta. Kan jag bli hjälpt nu så varför inte ta den chansen. Genast när tiden var bokad började jag drömma igen. Lite dumt, men jag kan inte låta bli. Jag tänkte tillbaka på allt jag varit med om och orkat göra under sommar och höst. Några exempel är vandringen upp på Västfjällets topp tillsammans med min yngsta dotter och min svägerska, långa promenader på stranden och bland sanddynerna på Västkusten tillsammans med min lillasyster och alla äventyr tillsammans med min son under vår bilresa genom Europa. Mycket mer hann jag vara med om under den period då jag mådde bättre och nu hoppas jag på liknande upplevelser igen. Kanske borde jag sansa mig lite men hopp föder liv.

Inte alls förvånad

De två kommande månaderna har jag dubbla boendekostnader plus flytt- och städkostnader. Med lite planering fick jag ihop min budget utan att behöva röra någon fond. Men det är just vid sådana tillfällen som saker går sönder. Förra gången jag sålde ett hus gick tvättmaskinen sönder strax innan jag flyttade. Tvättmaskin skulle ingå i köpet så det var bara att köpa en ny till de nya ägarna. Den här gången är det inget i huset som måste ersättas (peppar peppar…). Bara några av de tekniska apparater som vi numera inte klarar oss utan.

Ni kommer kanske ihåg att jag skrev om min nya mobil (den som jag pratade med). Nu är även min dator på väg att ge upp. Varje gång jag startar den är jag beredd på att den ska vara helt död. Det är inte oväntat. Den är minst sex år gammal och har tjänat först min man och sedan mig väldigt väl. Just att den först var min mans dator gör det lite vemodigt att kassera den. Varje gång jag ska installera något eller ändra något så måste jag slå in hans kod. Som tur är visste jag vilken kod han hade så det har inte varit något problem. Vad skulle han ha för kod annat än namnet och den dåvarande åldern på sin älskade Kasper. Det är alltså lite vemodigt i dubbel mening när administratörens kod ska anges.

Än så länge har datorn startat när jag har satt på den. Men det tar väääldigt lååång tid, precis som allt annat jag ber den göra. Varje blogginlägg och varje kommentar får först ett nekande innan det äntligen blir som det ska. Alla sidor jag vill öppna meddelar först att det inte går av någon anledning men sedan fungerar det mesta. Men inte allt. Bank ID t ex har alldeles för lite tålamod för att vänta på att min dator ska orka öppna upp den funktionen. Jag måste använda mobilt bank ID i stället. Jag tänkte att jag skulle vänta med den här utgiften tills jag får pengarna från husförsäljningen. Då skulle det inte kännas lika svårt att få ihop ekonomin och då kan jag dessutom betala av en stor del av lånen på min lägenhet. Men det dröjer ända till sista april och jag vill inte chansa.

Nu har jag beställt en ny dator. Inte en av de dyraste och inte den allra billigaste heller. Men ändå i de lägre kostnadsklasserna Jag förstår inte mycket av specifikationerna men den har ganska bra RAM-minne (tror jag, 8 Gb) och inte det sämsta lagringsutrymmet, 256 Gb. Inte en speldator men jag är ju heller ingen gamer. Viktigt för mig är att den har ett numeriskt tangentbord bredvid det vanliga.  Som tidigare bankanställd sitter siffrorna från de hopsamlade siffertangenterna fast i fingrarnas muskelminne. Jag blir tokig om jag ska behöva slå sifferserier på de övre siffrorna. Den här datorn blev det och jag letade inte länge. Det skulle inte ha gjort mig klokare 😉

13604eb7-61ad-4c20-876c-badf71433acb

Jag har slut på flyttkartonger och har skjutit upp införskaffandet av fler sådana tills jag har samlat ihop lite mer energi. En del av tiden har jag, i stället för att packa, ägnat åt att rita in mina möbler i nya lägenheten. Jag tror att jag har lyckats få in det mesta. En bra sak är att det utrymme som kallas kontor/klk är tillräckligt stort för att både en säng och någon byrå ska få plats. En öppning finns från rummet i väggen ut mot trappan så luft finns så det räcker där inne. En extra sovplats om och när alla mina barn och kanske någons respektive kommer till mig samtidigt. Då kan jag fixa 5 sovplatser i tre olika rum och jag själv kan sova i soffan. Jag har tillräckligt mycket utrymme för mina kläder och annat i alla fall. Förutom de garderober som syns på ritningen finns det två stycken i det större sovrummet och jag tar med en dubbelgarderob härifrån. Räcker inte det plus förrådet i garaget, då har jag för många saker.

73efbbb7-6074-4999-b119-8afb4f371558

Balkongen har både infravärme och markis och där ska jag sitta och titta ut över Storsjön. Fem och en halv vecka kvar.

Revidering

Jag har funderat och har kommit fram till slutsatsen att planerna för mitt liv måste revideras till viss del. En gång i tiden var min definition av lycka ”förmågan att kunna acklimatisera sig till omständigheterna och utgå från dem”. Vad lite jag visste då. Jag tycker inte längre att det är en fulltäckande definition men lite sanning ligger det i de orden. Kan man inte acceptera läget och försöka gå vidare så är det svårt att vara glad. Jag tror att jag måste acceptera att min rygg är en plåga och komma fram till hur jag bäst ska hantera den insikten. Det går inte över. Vissa dagar är bättre men aldrig bra. Men det finns mycket livsglädje och äventyr att ta del av ändå. Jag ska bara hitta dem.

Det här kanske låter deppigt. Konstigt nog så känner jag mig inte ett dugg deppig. Jag är väldigt besviken för att alla mina förväntningar på att kunna vandra långt och raskt inte går i uppfyllelse men jag är absolut inte deppig. Jag ska inte ge upp helt. Det är ingen mening att dra igång någon utredning eller att söka hjälp hos t ex en naprapat innan jag har flyttat. Men sedan ska jag hitta orken att ännu en gång ge mig in i vårdkarusellen. Kanske kommer det en ny revidering sedan.

Under tiden lever jag mitt liv som en soffpotatis igen. Det är inget kul att gå ut när följderna blir som de blir. I morgon har jag i alla fall stora planer. Jag måste posta ett brev och då ska jag gå till postlådan, kanske två km totalt.

DET ÄR INTE SYND OM MIG.  Jag är inte helt handikappad utan har fortfarande massor av andra möjligheter till glädje – det vet ni. Jag är trots allt väldigt glad för att jag hann med så mycket innan det blev så här.

 

back-pain-3318065_960_720

Slut för den här gången

Det känns inte riktigt lika vemodigt att lämna Åre den här gången. Jag är ju snart tillbaka. Inte i Åre men i Östersund och mitt nya hem på Frösön. De sista dagarna har varit lite småtråkiga eftersom ryggen har satt ner foten 😀 och tvingat mig till lite mindre aktivitet. Det är ju tur att jag i alla fall kunde se en del av fjällvärlden från lägenheten. Min svägerska har kommit med rapporter från de promenader hon gick. Ännu fler byggnader och avstängningar har satts upp inför VM och massor av Mazdor (bilar) har levererats  av långtradare till ett speciellt område.  Ingen aning om vad de ska användas till men det finns nog många som vill köra omkring i dem. Snö har körts bort och där har parkeringsplatser dykt upp i stället. Jag är glad för att vi nu sitter på tåget bort från all trängsel och stress. Jag har besökt Åre under ett tidigare VM och det var inte kul. Men jag såg Stenmark och grabbarna och det var behållningen från det besöket.

Kameran har legat undanplockad några dagar men en bild från vår tågresa blev det ändå, tack vare mobilen. I kväll är jag hemma i Mjölby igen. Jag kommer hem till ett helt tomt hus eftersom min syster har åkt iväg på den fjärde och sista delen av utbildningen i USA. Tråkigt att inte ha någon som säger hej när jag kommer hem men det är väl lika bra att jag vänjer mig vid det.

20190202_0947242838138773505773799.jpg

Jämtlandsdagar

Jag satt en lång stund och funderade på vilken rubrik som sammanfattar de senaste dagarna bäst. En dag i Östersund och resten av tiden i Åre. Men man kan inte haka upp sig på rubriken så mycket att man inte kommer vidare.  Då blev det som det blev.

I går tog jag morgonbussen till Östersund för att träffa min bankkontakt, skriva på en fullmakt hos mäklaren och för att åka ut till lägenheten på Frösön. Det sista var naturligtvis det roligaste. Jag mätte och frågade och jag blev visad runt till garage, förråd, samlingslokal, soprum och diverse andra utrymmen. Jag har turen att få ta över mina säljares varmgarageplats. Den är precis bredvid mitt förråd så det blev perfekt. Jag trodde att jag skulle få nöja mig med en vanlig parkeringsplats utomhus och sedan köa för en garageplats.

Mellan de inbokade mötena hann jag med både shopping, fika och lunch. Jag köpte presenter till min läkare och kontaktsköterska som de ska få när jag träffar dem sista gången. Jag vill så gärna visa min uppskattning för att de har tagit så väl hand om mig under flera år. Det blev choklad, tillverkad av en chokladmästare som jag har gått flera italienskakurser med, och varsin keramikmugg, som en annan bekant har tillverkat. Lite kul att få ge bort hantverk från bekanta från Jämtland. Strax före åtta på kvällen var jag tillbaka i Åre, väldigt trött och jättehungrig.

I morse var det kolsvart ute när vi vaknade men lite senare kom gryningen och vi såg att en klarblå himmel väntade. Det märks att det är VM här nästa vecka. Tillfälliga byggnader sätts upp lite överallt, utländska tv-bolag åker omkring, backar stängs av och massor av aktivitet och förberedelser märks. Det har jag inte brytt mig om att fota. Jag koncentrerar mig på andra upplevelser.

dsc_0004

Eftersom inte lika fint väder väntas resten av veckan bestämde jag mig för att ta kabinbanan upp nästan upp till toppen. Min svägerska hade ingen lust att hänga med men hon följde med upp till utgångspunkten. Där tog det tyvärr stopp och det blev ändrade planer. En skylt upplyste oss om att kabinbanan var avstängd pga nedisning.  Vi beslöt oss snabbt för att ta en tur med bergbanan i stället. Den utgår från Åre torg  och där tar även en skidbacke slut.

dsc_0010dsc_0006

Bergbanan visade sig vara gratis. Förmodligen för att den ingår i liftsystemet. De som kommer nerför backen till torget kan fortsätta upp till andra backar via bergbanan. Då får vi skidlösa personer också följa med. En bit upp möts de två vagnarna.

dsc_0020

Den stackars föraren får stå ute medan vi passagerare fick lite skydd mot kylan inne  vagnen.

dsc_0023

Det ser ganska inbjudande ut att ge sig ut på skidorna nerför sluttningarna. Men de dagarna är förbi och nu är det promenader som gäller.

dsc_0030dsc_0036

Vid bergbanans slutstation ligger Fjällgården. Jag hade glömt bort att den fanns där uppe för det var länge sedan jag var där. Men där var den och när alla skidåkare gav sig iväg nerför backarna så gick vi in i värmen.

dsc_0038dsc_0034

Sedan bar det av nerför, men till fots.

dsc_0041

En bit ner såg vi bort mot kabinbanan och såg att nu var den i rörelse. Men det fanns ingen ork kvar för att göra ett nytt försök att åka med den. Lika bra var det för senare såg vi att den stod stilla igen. Hoppas att problemen försvinner till nästa vecka. Men det är förhoppningsvis inte lika kallt då.

dsc_0046

Snart var vi nere i byn igen och väl hemma i lägenheten väntade vila, värmedyna och senare lunch. Resten av dagen blev väldigt lugn för mig. Min svägerska gav sig ut på en rejäl promenad igen men jag var ganska nöjd och stannade inne.

dsc_0047