Flera årstider samma dag

I går var det den absolut skönaste dagen på väldigt länge. Visst har jag njutit av mycket vackert under alla dimmiga dagar med både snö och rimfrost men gårdagen gjorde mig glad på ett helt annat plan. Det kändes som om jag fick uppleva höst, vinter och vårvinter under den här promenaden och mycket bättre kan det inte bli.

Hösten mötte jag i form av flera björkar där de gula löven fortfarande hängde kvar.

DSC_0001

Under hela min vandring hade jag vinter omkring mig men när jag kom upp på de öppna fälten nedanför campingen, då värmde solen och plötsligt var det vårvinterkänsla. Underbart. Jag trodde inte att jag skulle kunna ta mig fram i snön på fälten men jag hade glömt att här kör ju faktist folk med scooter när snön kommer. Fina, frysta scoterspår var till stor hjälp.

Här mötte jag inte bara solvärmen utan även jättemysiga Alvin och hans matte. Alvin var inte alls sugen på att gå i den takt som matte ville och det kan bero på att han precis hade satt iväg efter flera rådjur. Han blev rejält trött av den konditionskrävande övningen och därav oviljan att hänga med. Jag kunde inte låta bli att skratta när jag kom fram till dem för han påminde så mycket om min golden, Rex. I familjen skämtade vi ofta om att Kasper alltid ville framåt men Rex ville bara hem till korgen. Men Alvin blev glad när han slapp gå och i stället kunde få en del uppmärksamhet och gos av mig. Oj, vad mycket glädje han överöste mig med och jag blev både pussad på och uppvaktad på alla möjliga sätt. En trevlig stund med glatt prat med hans matte och samtidigt ordentligt med mys med en härlig golden. Man behöver inte ha en egen hund för att få kontakt med hundar och deras människor. Som tack för att han fick en paus i gåendet ställde han upp på ett foto.

DSC_0015

Eftersom snön och frosten hade försvunnit i regnet och plusgraderna dagen innan, fick jag hitta annat att fota. Droppar fanns det gott om och jag gillar droppar. Både i fryst och ofryst form.

DSC_0011DSC_0031DSC_0034DSC_0037

Jag var redan glad när jag kom hem igen men jag fick anledning att bli ännu gladare. Mina två äldsta barn hade redan bokat tågresor upp till mig till första advent och min yngsta meddelade att hon kommer också då. Tyvärr utan sin man, som fick stanna hemma och passa katterna, men jag får ha alla mina tre ungar (vuxna alla tre) hos mig samtidigt. Fantastiskt roligt!

Två flugor på smällen

Jaja, jag vet att det blev fel i rubriken men lite kul blev det. Dessa två flugor (i en smäll) är en metafor för att jag klarade av två saker vid ett tillfälle. Eller…egentligen blev det två tillfällen men ett av ärendena krävde två besök samma dag. Blev det rörigt? Jag ska försöka skingra alla dimmor och förklara lite bättre.

Tvåårsdagen för mig och min lever närmar sig och då ska det ske s k uttökad provtagning plus några undersökningar. Ni kommer kanske ihåg att jag var tvungen att ta mig till Sahlgrenska för ettårskontrollen men det slipper jag som tur är i fortsättningen. I dag var det dags för njurfunktionskontrollen och det var den som krävde två besök. På morgonen kom jag dit för att få kontrastmedel insprutat i blodet. Jag blev även vägd och mätt och till min glädje har jag fått tillbaka den cm jag förlorade förra året i Linköping. Nu är jag 171 cm lång igen. Troligtvis beror skillnaden i mätresultaten på att man faktiskt är längre på morgonen. Jag kan inte riktigt redogöra för varför det är så men kanske har det att göra med att man trycks ihop lite under dagen och sträcks ut under natten. Eller kanske är det jordens dragningskraft som påverkar. Inte vet jag vad det beror på, men så är det och det har jag hört från flera håll inom vården.

Så exakt som möjligt fyra timmar efter att kontrastmedlet sprutats in återkom jag till njurmottagningen och då togs blodprov för att kontrollera om njurarna hade gjort vad de skulle med kontrasten. Det var de två besöken med samma syfte. Den andra flugan, eller det andra ärendet, blev en liten impulsgrej. Jag passerade skyltar om influensavaccinering. Tydligen var det första dagen för säsongens vaccineringar och eftersom jag ändå var där, och kön inte var lång, fyllde jag i ett papper och snart var även den saken ordnad. Ännu en gång märkte jag att de olika regionerna har olika taxor på en del tjänster. När jag flyttade från Jämtland till Östergötland blev jag glatt överraskad över att slippa betala vid vissa tjänster men upptäckte snart att det i stället var annat som var avgiftsbelagt som inte kostar något här uppe. Nu fick jag veta att för oss i riskgrupperna kostar influensasprutan 75 kr och det kostade ingenting i Mjölby. Men här är det i stället gratis att lämna prover, även mellan läkarbesök. Det jämnar nog ut sig i slutänden och jag kommer alltid snabbt upp i frikortsbelopp i alla fall.

Det blev en väldig massa text för att berätta att jag har gjort en njurfunktionskontroll och tagit influensasprutan i dag. Varför har jag så svårt för att fatta mig kort?

Det fina och vackra försvann i dag. I går såg det ut så här (fotat med mobilen):

20191118_11561420191118_115421

I dag forsar vattnet längs vägarna och emellanåt är det lös snösörja. Ingen bra reklam för vinter här i Jämtland.

 

Magiskt vackert

Solen skulle lysa över oss idag men det var inte många minuter den orkade tränga igenom dimman. Himlen var säkert blå där uppe och jag trodde att den skulle komma fram en bit fram på dagen. Men jag medger att det inte gjorde något att varken sol eller blå himmel visade sig mer än väldigt korta stunder. Rimfrost på träden och en mystisk, magisk dimma lockade mig att ta bilen en liten bit och sedan forsätta till fots in mot Badhusparken.

Innan jag gick tyckte jag att det verkade som om dimman lättade men den kom tillbaka nästan genast.

DSC_0007

Jag var helt ensam på vägen och därför kunde jag stanna till och fota. Det jag vill visa, förutom den fina rimfrostiga allén, är att här har vi inga saltslaskiga vägar. Åtminstone inte på Frösön eller inne i stan. Jag är inte helt säker på om de större vägarna fortfarande hålls saltfria. Det är väldigt skönt att slippa de spåriga, skitiga vägarna i andra delar av landet. Jag märker skillnad på hur bilister framför sina fordon här jämfört med söderöver. Här vet man att man inte måste hålla minst den hastighet som anges på skyltarna och att vinterväglag ibland ger hala vägar. Men jag tycker att det sandas och plogas bra.

DSC_0012

Jag hann bara gå en liten kort bit innan jag mötte Drottningen av Saba. Hon kom runt en kurva, stannade och tittade efter sin husse och kom sedan mot mig med viftande svans. Hon stannade till i kanske en sekund, besvarade kort min hälsning och gick sedan förbi mig. Hennes husse kom efter en stund och sa ”jaha, var det dig hon ville fram till?”. Denna jättelydiga hund, som alltid går lös, brukar aldrig vilja hälsa på någon och jag har fått höra att jag ska känna mig speciell. Drottningen av Saba är en blandning mellan bordercollie, schäfer och labrador och det är alltid trevligt att träffa både henne och hennes husse.

Jag vandrade vidare och njöt av den vackra dagen.

DSC_0033DSC_0037DSC_0059DSC_0074DSC_0076DSC_0080

Jag undrade vad som hände här framme och jag gissade att granen skulle bli utsmyckad på något sätt. Mycket riktigt. Visst var det ljusslingor som sattes upp i den fina granen mellan väg och gångväg. Kul att det inte bara pyntas inne i centrum.

DSC_0083DSC_0086

Solen gjorde små försök under dagen att bryta igenom men det var inte många minuter den lyckades bättre än så här.

DSC_0098

Men till sist, när det började närma sig solnedgång, blev det en del luckor i dimman och jag fick en fin avslutning på eftermiddagen.

0100

Gruvdrift i Oviken – en seg historia

Redan medan jag, min man och våra tre barn bodde i byn Vattjom utanför Oviken gavs det tillstånd för provborrning efter vanadin bara en liten bit från vårt hus. Om jag ska vara ärlig minns jag inte om det var just vanadin det handlade om då, för mer än tio år sedan. Jag minns att många pratade om uran och hur den skulle påverka oss vid ev gruvdrift men det kan vara så att det även då bara handlade om uran som biprodukt när vanadin utvinns. Det fanns stor oro i byarna som låg inom det tänkta området och protester genomfördes. Privatpersoner har ingen rätt att säga nej till provborrningen på egen mark och om jag minns rätt så kan inte heller kommuner göra det. När vi flyttade från Oviken 2009 kändes det ganska bra att inte behöva känna oron för hur vi skulle påverkas. Men lite oro fanns kvar eftersom det är stor risk för att olika skadliga ämnen skulle hitta ut i Storsjön vid gruvdrift. Storsjön håller oss med dricksvatten och nu verkar Bergs kommun, som Oviken tillhör, ha sagt ett tydligt nej till utvinning av vanadin. ”Hellre vatten än vanadin” säger kommunalrådet. Jag vet inte om en kommun kan lägga in något veto i frågan men jag har fått för mig att i det läget, när det har kommit så långt som till en ev gruvdrift, kan de säga nej.

Ni kanske har sett i nyhetsändningar och ”uppdrag granskning” om alla områden i Sverige där företag, ofta utländska, försöker få tillstånd att utvinna olika metaller. I Oviken var det en f d kompis till min son som fick berätta om hur han och hans familj skulle påverkas. I skåne protesteras det också och självklart vill ingen ha sin mark eller naturen i närheten förstörd. Det här är ett dilemma. Ingen vill ha gruvdriften i närheten men samtidigt behöver världen dessa metaller för att ställa om till en mer hållbar utveckling. Just i området vid Oviken finns en av de största fyndigheter som setts och tillsammans med det faktum att utvinning skulle generera arbetstillfällen, skulle det kunna kännas lockande. Men det verkar vara enighet i att risken är alltför stor med tanke på närheten till Storsjön. Jag håller med om att det säkert skulle vara förödande för boende och natur om gruvdrift godkänns och jag vill inte heller ha den i närheten. Men, och det är ett stort men, var ska då dessa metaller utvinnas. Är vi beredda att avstå från alla tekniska apparater som innehåller naturvänliga batterier, typ våra smartphones. Det vore ju bra om gruvorna kunde förläggas långt ifrån människor och stora naturvärden. Men om fyndigheterna inte finns där så är det ju ingen lösning.

Det här är inte lätt. Jag vill inte ha gruvdriften i mitt närområde och det vill ingen annan heller. Men ska vi i stället låta folk i länder där ingen kan protestera, stå för allas behov av metaller som kan möjliggöra en hållbar utveckling. Jag har ingen lösning och jag är glad för att det inte är jag som måste besluta om detta. Metallerna behövs men utvinningen kan bidra till att uran och andra skadliga ämnen frigörs, människor ser ingen annan utväg än att flytta från de berörda områdena. Finns det ens någon bra lösning?

Nu byter jag ämne och berättar att jag var hos tandläkaren för en årlig kontroll. Jag måste ha väldigt bra tandgener (kan man ha det?) för jag har aldrig haft ett hål och jag får alltid beröm. Jag fick höra att det är otroligt rent trots att jag fortfarande använder en helt vanlig, traditionell tandborste. Eftersom det var mitt första besök på den här kliniken bokade de in en timme med undersökning av både tandläkare och tandhygienist. 1200 kr blev notan men jag behövde inte betala ett öre. Det allmänna bidrag som finns tillsammans med tandvårdsbidrag pga mina mediciner täckte summan precis och det var ju inte helt fel. Glad och nöjd gick jag till bilen för att köra hem och därifrån bjuder jag på en grådisig bild av Gustavsbergsbacken.

DSC_0021

Stolthet

Jag har trivts på alla platser och i alla städer jag har bott  (jag har flyttat 14 gånger) men jag har aldrig känt mig lika stolt över min stad och mitt landskap som här i Jämtland. Det är helt enkelt här jag hör hemma och det vet många av er sedan förut. Jag vet inte hur många gånger jag har tjatat om ”mitt” Jämtland medan jag bodde i Östergötland. När jag i kväll såg tv-programmet ”Allt för Sverige” kändes stoltheten som ett glädjebrus medan deltagarna besökte Oviken, där vi bodde från 1996 – 2009, Sunne kyrkoruin vid Andersön och Frösön. Några platser kände jag inte igen men om ni tittade på programmet kände ni kanske igen de fjäll jag så ofta har visat här i min blogg. En enda person kände jag igen. En av min yngsta dotters dagisfröknar skymtade förbi på Fröjdholmen där deltagarna fick hjälpa till med renovering av dansbanan.

De satt en stund vid en ruin. Det framgick inte vilken men jag kände igen Sunne kyrkoruin. Den skrev jag om i ett inlägg tidigt i våras då jag besökte Andersön, en favoritplats med natursköna promenadstigar. Hade jag sett det här programmet medan jag bodde kvar i Mjölby hade förmodligen känslan varit mer sorg och längtan än stolthet. Jag gillar Mjölby och kan sakna vissa saker men nu är jag hemma.

DSC_0019

I morse vaknade jag till ett lätt snöfall och ca en dm snö på marken. När det hade ljusnat kunde jag inte vänta längre utan jag drog på mig vinterkängorna och gick ut. Kameran är inte vattentålig och därför blev det bara några mobilbilder. Nu i kväll snöar det fortfarande och det ser ut att komma ganska mycket mer snö i veckan. Nu är jag glad och nöjd. En vit vinter är mycket trevligare än en lerig vinter och jag kan för första gången, sedan jag blev vuxen, glädja mig utan att behöva känna stress över snö som måste skottas bort. Bilen behöver inte heller borstas om jag ska iväg. Den står i varmgarage och mår gott.

20191110_09123720191110_092819

När jag öppnar ytterdörren finns det ingenting där ute som kräver en arbetsinsats från mig. Det är sååå skönt.

20191110_101246