Stilla, porlande, forsande, och fallande vatten.

Vattnet tar över inlägget så småningom men först lämnar vi saxnäs för att passera bl a Stekenjokk. En sista blick kastade vi mot Satsfjället som vi besegrade igår.

Det kändes bra att komma iväg igen och nu var vi på väg mot vår sista stuga, där vi skulle stanna två nätter. Vi såg fram emot dagen och att stanna till i Klimpfjäll för att se oss omkring lite där. Men plötsligt såg jag att det var väldigt lite bensin kvar i tanken och jag bad min son kolla upp var närmaste mack fans. Jag blev lite irriterad på mig själv eftersom jag hade konstaterat dagen innan att vi behövde tanka i Saxnäs. Det glömde vi helt bort när vi gav oss av. Färddatorn sa att vi skulle kunna åka ca 6 mil och då var det nästan tre mil kvar till Klimpfjäll. Vi hade kunnat vända också men det är aldrig kul att åka tillbaka och min son hittade snabbt att det fanns en kombinerad butik och mack i Klimpfjäll. Den skulle vara öppen men själva butiken öppnade först flera timmar senare (det var i söndags). Jag litar aldrig på att uppgifter om öppethållande stämmer när jag är i riktig glesbygd och vi kunde inte heller vara säkra på att kortbetalning skulle fungera. Men vi hade ändå tänkt stanna där ett tag så om inte kort fungerade kunde vi vänta tills butiken öppnade. I värsta fall har jag alltid möjlighet att ringa assistansservicen som ingår i försäkringen men det vore pinsamt att be dem komma med en dunk till en förvirrad kvinna. När vi kom fram gick det hur bra som helst att tanka och betala med kort och det kändes väldigt bra.

Min son var på skolresa till Klimpfjäll efter nian och han ville gärna se om han kände igen sig. Han hade hittat en led som kallas Norgefararleden och den tänkte vi följa en liten bit och sedan gå tillbaka. Leden går ända till Norge och fortsätter där men vi hade bara tänkt ta en kort promenad. Det duggade lite när vi började gå men ganska snabbt upphörde det och ingen av oss kände någon större lust att vända och gå tillbaka.

Här, i en skidbacke i Klimpfjäll, började vi vandringen.

Rätt som det var flög ett gäng ripor upp men en av dem stannade kvar på marken. Den försökte förmodligen dra uppmärksamheten till sig så att ungarna hann undan. Jag lyckades nästan få en skaplig bild men den sprang lite för fort för att jag skulle hinna med.

Efter en stund kom vi fram till en informationsskylt med en karta över olika leder. Det fanns fler alternativ än vi visste om. Vi hade följt Norgefararleden till rastplatsen, där kartan fanns, och vi bestämde oss genast för att fortsätta på Kullaleden och 7forsar för att avsluta med Trollstigen på väg tillbaka till bilen. Det där med 7 forsar lät trevligt och vi ville gärna få koll på om forsarna verkligen var sju till antalet. Forsarna finns i Dorronbäcken som rinner ut i Kultsjön.

Vädret blev betydligt bättre och vi var tacksamma för att vi slapp regn.

Vi befann oss fortfarande i fjällvärlden så någon fjällbild måste vara med.

Vi började fundera kring definitionen av fors. När blir en fors ett fall och när är det bara ett porlande vatten? Här ser det ut som om jag fotar fjäll men jag är helt fokuserad på att dokumentera forsar. Eftersom jag inte visste vad som räknades som fors ville jag inte missa någon och här kunde man kanske säga att det forsade lite grann.

Det var det här jag fotade. Om det räknas som fors så var det här nummer ett. Men lite tveksam var jag.

Vi kom in i en liten skog igen och när man ser en skylt som denna så måste man se efter vad som finns där borta.

Vi har nog blivit lite kräsna för vi tyckte inte att utsikten var särskilt märkvärdig. Vi har sett alldeles för många storslagna vyer under resan. Men när jag insåg att jag kunde se min bil blev jag lite mer imponerad 😀

Här är den lilla tjärn som får representera det stilla vattnet. Om ni undrar varför min son dansar balett framför kameran så har han med sig i generna att göra konstiga miner eller poser när han fotas. Hans far var precis likadan, men jag lyckas ändå få ganska många ”normala” bilder. Jag gillar att han inte alltid vill vara helt ”normal” och just det begreppet är också väldigt intressant att diskutera. Men det får bli en annan gång. Men jag tror att många av er har haft funderingar kring vad som är normalt och vad som definierar ett normalt beteende.

Är det här en fors? I så fall är det nummer två.

Ännu en pose och kanske fors nummer tre.

Nummer fyra, men vi började tro att de första forsarna bara var porlande vatten i bäcken.

Men är det här verkligen en fors? Jag skulle vilja kalla det ett litet vattenfall. Hur som helst är det nummer fem.

Nummer sex.

Nummer sju. Det blir helt klart fler än sju forsar i den här bäcken. Men det är så klart helt beroende på vad som räknas som fors. Förmodligen är det bara ett namn som betyder att det finns många forsar och det verkliga antalet spelar i så fall ingen roll.

Nummer åtta.

Nummer nio. Balansövning eller balett…det får var och en ha sin egen uppfattning om 😀 Han hoppade väldigt graciöst mellan stenarna innan han intog den här posen. Kan ni förstå att jag tycker att resor med min son är väldigt roliga? Det kanske är tur att han inte lyckas inspirera mig till att göra likadant. Det skulle varken gå bra eller vara tjusigt.

Nummer tio. Jag nöjer mig med att stå på båda fötterna och hålla tungan rätt i mun när jag ska ta mig fram nära stup och slänter.

Nummer elva.

Nummer tolv.

Det här är i alla fall Kullafallet och det är helt klart ett vattenfall.

När vi satte oss i bilen började det regna och vi intog våra lunchmackor sittandes i den torra miljön i min bil.

Vi for vidare upp mot Stekenjokk, den nu nerlagda och vattenfyllda gruvan mellan fjälltopparna. Det regnade och blåste stormvindar så vi stannade bara till helt kort, tog några bilder och sedan var vi väldigt nöjda och ville bara fortsätta. Vilken skillnad mot när jag var där i höstas. Då njöt jag verkligen av ett fantastiskt väder.

Vi var inte klara med vatten riktigt än utan stannade till vid Gaustafallet. Här är det inte heller någon tvekan om att det är just ett fall.

En scen ur filmen Ronja Rövardotter spelades in här och kanske är det en av orsakerna till att turister hittar hit. Men man ska ha tur om man får plats på den alldeles för lilla p-platsen vid vägkanten.

Vi kom fram till stugan vid Stora Blåsjön ganska tidigt på eftermiddagen. Det var otroligt skönt att bara konstatera att vi inte ville göra något mer än att bara ta det lugnt. Energi och ork var lite på upphällningen för oss båda. Vi konstaterade att det var en väldigt fin stuga med bra utrustning. Som på beställning hade just den här stugan både skotork och torkskåp och våra skor hamnade genast i torken. Nu hade vi två nätter framför oss, en lite längre utflykt på måndagen och sedan bara hemresa med korta aktiviteter på tisdagen.

Definitioner av fors och vattenfall enligt Wikipedia.

En fors är ett avsnitt av ett vattendrag där bädden har en relativt brant lutning som orsakar en ökning av vattenhastighet och turbulens. En fors kännetecknas av att floden blir grundare och har vissa bergarter synliga över flödets yta. Då strömmande vatten skvätter över och runt stenarna blandas luftbubblor med det och delar av ytan och får en vit färg och bildar vad som kallas ”skummande vatten”. Forsar uppstår där bäckfåran är mycket motståndskraftig mot den eroderande kraften i vattendraget jämfört med bäckfåran nedströms. Forsar kategoriseras i sex klasser där den lägsta klassen är lätta att klara av och den högsta klassern utgör livsfara med liten eller ingen chans till räddning.

Ett vattenfall är en plats där ett vattendrag faller rakt ned. Vattenfall bildas där rinnande vatten ej kunnat erodera ner marken lika mycket överallt, varför ett slags stup bildas på botten. Uppströms och nedströms från detta stup rinner vattnet som vanligt, men över stupet störtar vattnet brant ner.

En repris från i höstas

Från stugan i Blattniksele, utanför Sorsele, styrde vi mot Vildmarksvägen. Det är inte ens ett år sedan jag gjorde en resa på egen hand längs den vägen och då bodde jag fyra nätter på olika platser. Nu kom vi in på Vildmarksvägen strax innan Trappstegsforsen och därifrån åkte vi motsatt håll mot hur jag gjorde min resa i höstas. Men det blev ändå något av en repris eftersom vi både besökta samma platser och bodde på samma vandrarhem som jag gjorde då. Vi har båda sett Trappstegsforsen ett antal gånger och var nog ganska nära att bara åka förbi. Men min son hade inte sett hur den fortsätter på andra sidan vägen och visste inte att man kan vandra på klipporna för att se den. Därför stannade vi ändå till en stund.

Som ni kan se var det växlande molnighet men molnen tog över mer och mer för att lite senare växla mellan helmulet och helmulet med lite regn.

När vi ändå hade stannat till tog jag några bilder på den del av forsen som har gett den dess namn. Kanske känner ni igen den från min förra resa hit.

Innan vi checkade in i vårt rum blev det ännu ett återseende och en chans till revansch. I höstas vandrade jag upp på Satsfjället och for sedan vidare mot Trappstegsforsen. Den här dagen blev det omvänd ordning men ändå likadant. Skillnaden var vädret. Sist jag var här var toppen dold av molnen men medan jag tog mig upp sprack det upp och solen tittade fram mellan de moln som stannade kvar. Nu var det disigt och grått hela tiden. Blåste gjorde det då också men nu var det stormstyrka i byvindarna. Leden går först lite snett upp tills den kommer upp ovanför trädgränsen. Sedan går den snett upp till höger för att sedan följa kanten åt andra hållet tills man når toppen. Förra gången var jag så slut att jag inte orkade bry mig om att försöka klara av den sista knixen. Det har inte gnagt särskilt mycket i mig men när min son frågade mig om jag ville ha revansch så kände jag att det ville jag.

Vi var fikasugna redan innan vi började gå och bestämde oss för att stanna på den grill- och utsiktsplats jag visste fanns bara en liten bit upp. Där satt det redan ett par med en hund men de såg ut att vara på väg att gå så vi stannade till, pratade lite och fick mysa en stund med deras lilla vovve. Hon gick glatt fram och tillbaka mellan oss, glad för all uppmärksamhet.

Här smakade det gott med kaffe…och så klart en chokladboll 😀

Jag tror att jag har fått lite bättre kondis av all vandring den här sommaren men det tar ändå på krafterna att gå i kraftigt uppförslut.

Precis ovanför trädgränsen är det inte lika stark lutning på leden och det kändes som en stunds vila.

Här har det varit brantare vandring igen och stormvindarna drog och slet i oss. Jag vågade inte gå nära den här kanten men jag beskar bilden så att det ser ut som om jag är ganska nära

Bara för att det är kul att jämföra och se hur olika det kan vara visar jag först en bild från den här dagens vandring…

…och fortsätter med en bild från nästan exakt samma plats men från i höstas. Jag tycker att båda bilderna har sin charm.

Flera gånger trodde min son att vi såg toppen men jag visste att det inte var så. Men här trodde faktiskt jag också att det här var sista stigningen och att jag snart skulle ha fått min revansch. När jag kom upp stod min son och tittade medlidsamt på mig och pekade mot nästa kulle.

Läskigt att stå så nära kanten men jag vågade mig fram en kort stund när vinden var lite lugnare.

Det här är i alla fall sista biten upp till toppen. Men i den blåst, som gjorde allt för att motarbeta oss, kändes vägen upp oändligt lång. Om ni tittar noga ser ni min son en bit upp men han är klädd i samma färger som fjället.

Jag kämpade på för den här gången tänkte jag inte ge upp. Min son kämpade också men han har massor av ungdomlig styrka och är dessutom väldigt vältränad. Jag ska ändå inte glömma att nämna hans prestation, för den här toppturen var en prestation av oss båda. Som ni ser kom jag lunkande efter men det var ett stadigt lunkande som till slut tog mig dit jag ville.

Jag har tyvärr inga bildbevis på att jag nådde toppen för jag vågade inte stå kvar där tillräckligt länge för att bli fotad eller för att ta en bild av min son. Det gick nästan inte att stå upprätt i kastvindarna. Jag kom upp, knäppte några bilder i snabb takt och gick sedan ner en bit igen.

Jag vet inte vad som ledde till denna glädjeyttring men förmodligen var det bara glädje över våra prestationer och att vi stod högt upp och såg ut över vyerna.

Om vi var missnöjda med duschen i det förra boendet så var vi desto mer nöjda på Saxnäsgårdens vandrarhem. Alla rum har eget badrum med dusch och dessutom kylskåp. Vi var helt ensamma i det fina gemensamma köket när vi åt vår mat, som min son hade fixat. Nu började vår resa närma sig sitt slut men det återstår några dagar att berätta om. Vi har varit hemma i respektive hemstad i flera dagar men jag fortsätter ändå berättelsen tills den är slut.

Hemma i Sverige igen

Ja, nu blev det ju inte så lång tur utanför Sverige den här gången heller. I Finland stannade vi en natt och i Norge två nätter. Och inte var vi särskilt nära våra hem heller. När vi korsade gränsen var vi fortfarande väldigt långt norrut, ungefär i höjd med Jokkmokk. Det disiga vädret fortsatte men innan vi lämnade Norge stannade vi till och fick åtminstone ett hejdå-foto.

Vid gränskontrollen satt en till synes uttråkad polis och väntade på att kontrollera folk och bilar från Sverige. Oss brydde hon sig inte ett dugg om eftersom vi åkte ut ur landet. Att vi lämnade Norge syntes inte bara på skyltar utan även på att de gula mittmarkeringarna i vägen tog slut.

Jag tror inte att jag har åkt den här vägen förut så det blev en ny upplevelse. Vi kom in ganska högt upp i de svenska fjällen, drygt 700 möh. Vi stannade till vid en fjällsjö.

Medan jag såg mig omkring och fotade lite försvann min son iväg.

Men han var lätt att hitta för om det finns en litet berg eller någon slags kulle så är det klart att han hamnar där uppe.

Min son är det perfekta resesällskapet på många sätt. Varje dag, när vi har kommit fram till vårt bokade boende, har han sagt till mig att ta det lugnt, fixa mina foton och skicka de som han är med på till honom. Under tiden jag har gjort det, och det har jag ändå inte hunnit göra klart varje dag, har han fixat mat och sedan kollat upp möjliga aktiviteter till dagen därpå. Min trötta hjärna är så tacksam för att den har sluppit göra mer än att lyssna, titta och godkänna. Vilken himla tur att han gillar både matlagning och att hitta vandringsleder. Den här dagen hade han letat upp en led utanför Arjeplog och där stannade vi till tidigt på eftermiddagen.

Naturligtvis ville vi upp på ett fjäll och det här var lagom högt. Visserligen med brant stigning emellanåt men inte lika långt upp till toppen som på en del andra fjäll. Akkelis topp är bara 784 möh.

Min son skuttade som vanligt iväg och fick vänta lite då och då på sin lite långsammare mamma. Men jag tyckte att jag fick lite bättre kondis ju fler klättringar vi gjorde. Jag gick nog i samma takt men jag blev inte riktigt lika trött. Vid det här laget vet ni att det är min son som fotar när jag är med. Ganska logiskt och lite onödigt att påpeka.

Sikten var inte den bästa men det var ganska fint ändå.

Fika eller lunch måste man ha och den här dagen blev det kaffe med chokladbollar. En vanlig sötsak till våra fikastunder.

Leden ledde underligt nog inte till toppröset men eftersom det var dit vi ville komma, och underlaget var lätt att ta sig fram i, lämnade vi stigen och gick mot toppen.

Vi skrev in oss i gästboken och tog oss sedan ner igen. Nu körde vi direkt till nästa stuga, som var en besvikelse. Men innan vi kom dit såg vi ännu en ren längs vägen.

Lite trist att den stuga som såg så mysig ut på bilderna visade sig vara den sämsta stugan på hela resan. Faktiskt den sämsta på båda de resor jag har gjort denna sommar. Att den var gammal och sliten gjorde mig inget men när duschen var i så dåligt skick att vi båda vägrade använda den då dras betyget ner rejält. Den var inte jättebra städad i övrigt heller. Synd, för det var egentligen en mysig stuga med ett fint läge.

Från Narvik till Fauske.

Vi hade en väldigt fin lägenhet i Narvik och inte behövde vi tänka på städning heller. Vi diskar alltid upp efter oss och torkar av ytorna i köket men båda boendena i Norge hade en städavgift inkluderad i priset. Ganska skönt men vi är både snabba och effektiva när vi ska lämna ett boende. Det är alltså inte särskilt betungande att lämna boendena i samma skick som när vi kom. Det hängde regn i luften och tidvis var det väldigt disigt men vi såg tillräckligt av fjällen för att bli nöjda. Jag kan redan nu varna för att det kommer en hel drös bilder med fjäll som motiv. Vi hade inga uppgjorda planer för dagen mer än att vi ville se så mycket vacker natur som möjligt och att stanna till när vi såg något fint. Vi hann inte långt innan vi stannade för att se lite närmare på den bro vi såg från lägenheten.

Hålogalandsbron är en vägbro som korsar Rombaksfjorden utanför Narvik i Nordnorge. Bron består av två filer och en gång- och cykelbana. Bron är Norges näst längsta hängbro och tredje längsta bro. Bron, som stod klar 2018, är en del av projektet att göra E6 mellan Narvik och Bjerkvik säkrare och mer framkomlig. Wikipedia

Vi följde E6:an och det var inte så dumt. Vi fick se oss mätta på fjäll och en del annat längs vägen. Den här dagen var det resan som var målet.

Titta, ett stort troll tittar ner på oss!

Vi åkte igenom många tunnlar och redan som barn fick jag veta att norrmännen är duktiga på tunnelbyggen genom bergen.

Vi hittade en fin plats där vi kunde sträcka på benen lite. Min lilla blå bil ser ganska malplacerad ut i sällskapet. Stenen är ett av många krigsmonument från andra världskriget.

Min son hade precis bestämt sig för att bada här när regnet kom. Det blev inget bad men kanske var det ganska skönt att bryta badtrenden. Det här blev första dagen utan bad för honom under vår resa.

Det var snabba skiftningar i vädret. Plötsligt såg det ut som nedan men jag tycker att det var ganska trevligt med dis och dimma som ibland lättade och gav oss tydligare motiv.

Nästan alla fjällbilder är tagna från bilen under färd. Ibland gör regndroppar att det blir vita, suddiga fläckar men jag är ändå ganska nöjd med att det funkade så bra som det gjorde. Eftersom jag inte hade hunnit få mitt nya körkort innan vi åkte så tyckte både jag och min son att det var bäst att han fick köra genom Finland och Norge. Jag frågade polisen i gränskontrollen om det var ok att jag körde när jag bara hade passet med mig. Han sa att det skulle fungera och att de kunde kontakta svenska polisen om jag skulle bli stoppad. Men det krånglet ville vi inte ha så då var jag passagerare, och kunde fota, genom hela Norge.

Här tog det stopp en stund. E6:an fortsätter med färja, vilket vi hade full koll på.

Vi behövde inte vänta länge innan en färja dök upp.

Alla ekipage fick inte plats…

…men nästan genast kom en annan färja så väntan blev inte så lång för nästa gäng heller.

Vi ville väldigt gärna hitta någonstans där vi kunde ta en lite mer rejäl promenad och plötsligt dök det upp en liten parkering med en skylt om en vandringsled. Vi visste inte hur lång den var eller vart den skulle leda oss men det spelade inte så stor roll. Vi konstaterade att vi förmodligen antingen skulle komma upp på ett fjäll eller till en sjö där den fors vi hörde började. Det var tack och lov en ganska lätt vandring och det var precis vad min kropp behövde den här dagen.

Leden tog oss till sjön där det forsande vattnet kom från.

Jag hoppas att alla balansövningar ger förväntat resultat.

Vi slog oss ner och åt vår matsäck. Vi hade en väldig tur som slapp regn under vår lilla vandring.

Vi körde vidare och nästa bensträckare tog vi vid en rastplats nära en nästan torrlagd älv, Sagoelva. Det var rejäl och byig vindstyrka och ibland kändes det som om jag skulle blåsa omkull.

En hällristning fanns i berget men det var väldigt otydliga ristningar. Men den ena renen kan man fortfarande se. Jag gjorde som skylten sa och tittade från olika håll men bättre än det resultat ni ser i bilden under den här blev det inte.

Luvan var väldigt skön att ha i blåsten,

Här tog vinden i så mycket att jag inte vågade fortsätta. Det kändes väldigt ostadigt och jag valde att vara lite försiktig. Min son tyckte också att det räckte så vi gick tillbaka tillsammans.

Vi skrattade länge och gott åt att min son försökte få mig att gå dubbelvikt framåt och när han visade mig hur jag skulle göra. Men jag var inte särskilt lydig så jag bara gapskrattade åt honom och fortsatte vinglande i upprätt ställning.

Jag fortsatte med att fota fjäll från passagerarsätet.

Det blev ett stopp till innan vi kom fram till Fauske.

En kort stund fick jag se regnbågen när jag hämtade en väska i bilen. Den här vyn hade vi även från vårt boende, en källarvåning i en villa.

Ännu en väldigt fin och välordnad lägenhet. Jag tror att de norska boendena var de finaste och fräschaste av alla de platser vi bodde på. Bra reklam för att boka via airbnb under resor i Norge.

Från Kiruna till Narvik

I Kiruna hade vi bokat ett lite annorlunda boende. Vi hade vårt eget lilla hus med självhushåll men vi var omgivna av superfina Alaskan huskies. Alaskan husky är en hundras som tydligen kan se ut lite hur som helst. Det är inte en godkänd ras utan ses mer som en blandras, oftast med viss del av Siberian husky. De avlas fram för att vara bra som draghundar. Ögonfärg, öronställning, svans eller andra delar av utseendet spelar inte så stor roll. På den huskyfarm där vi bodde fanns det 80 hundar men ägarna var bortresta med 10 av dem så när vi var där fanns det ”bara” 70 hundar att hälsa på. Och hälsade gjorde vi. En väldigt välkomnande och trevlig kvinna, anställd på farmen, visade oss gärna runt och hon berättade med stolthet om alla de olika vovvarna. Vi kanske inte gosade med alla 70 men nästintill. Några var lite skygga och någon hade för vana att nafsa lite för hårdhänt men de flesta ville jättegärna få lite gos. Den helvita hunden i mitten av de tre mindre bilderna är till salu om någon skulle vara sugen på en fin vovve (här tänker jag mest på min syster vars förra hund liknade den här vovven väldigt mycket).

Jag har lite blandade känslor inför hundar i burar men jag tyckte att de såg välvårdade ut och alla hade en kompis i sin ganska rymliga inhägnad. Jag skulle inte klara av att låta mina hundar ha det så, om jag hade några, men jag kan inte tillräckligt mycket om den här sortens hundar för att egentligen tycka något.

Vägen mellan Kiruna och norska Narvik bjuder på massor av fina naturupplevelser. Vårt första mål för dagen var Abisko men innan vi kom dit stannade vi till flera gånger för att sträcka på benen och se oss omkring lite.

Sjön i bilden nedan heter Torne träsk och är Sveriges sjunde största sjö, Sveriges näst djupaste sjö och Skandinaviens största fjällsjö. Egentligen var nog den här sjön dagens första mål och Abisko det andra delmålet. Min son hade nämligen redan i början av vår resa bestämt sig för att där skulle han bada. Både hans pappa och hans farfar gjorde det till en grej att ha badat i Torne träsk och då måste så klart tredje generationen också fixa det badet.

Medan jag gick omkring på stranden och letade efter fina stenar simmade min son omkring ett bra tag i det kalla vattnet. För kallt var det enligt honom men samtidigt väldigt skönt och nu har han klarat av det målet.

Kanske var det det energigivande badet som fick honom att hoppa av glädje.

Framme i Abisko (uttalas A-bisko med betoning på A) parkerade vi vid Abisko turiststation. Kungsleden sträcker sig cirka 450 km mellan Abisko i norr och Hemavan i söder och i den här trägången, med uppritade fjäll och deras höjd över havet, startar den.

Vi ville gå hellre gå en runda i nationalparken än följa Kungsleden en bit för att sedan gå samma väg tillbaka. Min son hittade en led som såg väldigt fin ut och det blev ännu bättre än vi hade trott. Men att förväntningarna överträffas av verkligheten verkar vara ett tema under den här resan. Njagajaure naturstig var platt och lättgången i stort sett hela vägen. Skonsam för mina, vid det här laget, ganska trötta ben. Kroppen behövde verkligen vila från branta klättringar efter toppturen till Saana dagen innan.

Det här blev den sista relativt varma dagen under resan men vi kom inte i närheten av att ha den hetta som jag har förstått låg som ett kvävande täcke över en stor del av Sverige. Det är jag väldigt tacksam för. Min son har tagit alla foton där jag är med.

Vi kom fram till älven Abiskojåkka, som rinner ut i Torne träsk och i andra änden förbinds den med fjällsjön Abiskojaure. Här kom vi in på Kungsleden och det betyder ju att jag har vandrat på den. Men kanske är det lite tveksamt om jag kan påstå att jag har gjort det eftersom vårt Kungsledenbesök bara varade i ca 2,5 km. Men vilka fina kilometrar det var.

Att sitta ute i vacker natur och äta sin matsäck är alltid trevligt. Medan vi gick den här rundan såg min son att liften på fjället i bilden rörde sig och vi bestämde oss genast för att vi måste åka upp till toppen. Det var ingen tvekan och vi är alltid rörande överens om att alla möjligheter till att komma upp på fjäll måste tas. Men vi gjorde oss ingen brådska utan fortsatte att njuta av den nationalparksrunda vi redan upplevde.

Vatten är alltid fascinerande och en älv byter skepnad många gånger under sin färd mot större vatten. Jag kan inte se mig mätt på när vatten forsar fram bland klippor som de här.

Älven rinner så småningom genom ett hål i berget. Hålet är inte naturligt utan sprängdes för att leda älven på en ny väg genom klippan. På så sätt slapp rallarna bygga en bro över det dånande vattenfallet. Den gamla fåran murades sedan igen.

Här slutade egentligen den runda vi hade planerat men vi ville så klart se älven komma ut på andra sidan och sedan följa älven hela vägen till Torne träsk.

Här delar sig älven och förenar sig med Torne träsk.

På väg mot bilen såg vi plötsligt den här vyn. Lapporten känner nog de flesta till och den hade nu kommit fram ur de moln den doldes av under förmiddagen. Bilden är tagen lite senare än när vi först såg vyn eftersom den då stördes av luftburna ledningar.

Vi köpte biljetter till liften och tog plats i en av liftstolarna.

Vi kom inte till någon fjälltopp men vi hamnade i alla fall tillräckligt högt upp för att min son skulle kunna jonglera med en snöboll.

Torne träsk till vänster och Lapporten längre till höger. Vi fick en väldigt bra överblick här uppe.

Mina filmsnuttar blir aldrig så bra som jag skulle önska men den här visar lite av allt vi såg från den här höjden.

Här syns den lilla sjö vi passerade på den runda vi gick och även den plats där vi kom fram till älven Abiskojåkka, som vi sedan följde.

Vi hade kunnat stanna länge här uppe men vi skulle vidare och tiden närmade sig stängningsdags för liften. Vi satte oss i en liftstol igen och åkte ner. Färden med liften var inte bara härlig. Varje gång någon skulle sätta sig i liften stannades allt och det kunde vara både svindlande och läskigt. När vi stannade mitt över den värsta branten blev jag både yr och illamående och var tvungen att ömsom blunda och ömsom titta långt åt sidan. Men det varade som tur är inte länge och vyerna var absolut värda den korta stundens obehag.

Vi fortsatte vår bilresa och närmade oss Riksgränsen, som inte bara är gränsen mot Norge utan även en by på den svenska sidan.

Inget vaktbolag eller några poliser väntade för att kolla upp våra covidbevis här vid gränsen. Men lite längre in i landet blev vi stoppade vid en poliskontroll och en glad och trevlig polis kom och skannade av våra digitala bevis och tittade på våra legitimationer. Märkligt och förhoppningsvis inte något bestående. Det kändes inte besvärligt på något sätt men det är ändå en skillnad mot de öppna gränser vi har varit vana vid.

Det är spännande att se hur landskapet förändras så fort man passerar gränsen. Vägen blir krokigare, fjällen högre och naturen läckrare. Kanske är det till viss del inbillning som kommer av stora förväntningar men som jag minns det har jag alltid haft den känslan när jag har kommit in i Norge. Vi närmade oss snabbt Narvik och det hus vi skulle bo i men var tvungna att stanna för fotopaus strax innan vi kom fram.

Nästan precis nedanför den plats jag står på här, nere vid fjorden, låg vårt boende för natten. Där fjorden tar slut tog min son ännu ett bad men jag behöver varmare temperaturer för att bli badsugen.

Utsikt från vår veranda.

Dagen efter fortsatte vår resa genom Norge och om den får ni läsa i nästa inlägg.