I helgen fick jag rapport om att storspoven hade hörts i Vålbacken och när den är där brukar den även ha kommit till Optand. Igår bestämde jag mig för att ta vara på det vackra väder som utlovats dagen efter och på förmiddagen idag tog jag bussen till stan för att där byta till Brunflobussen. Jag hoppade av i Optand, några hållplatser innan den som är närmast det hus vi bodde i. Jag hade ingen som helst längtan efter att titta till mitt barndoms- och även vuxenparadis efter att för ett år sedan ha sett hur det ser ut där nu. Det är bättre att plocka fram de minnen jag har av hur det såg ut förr. Jag promenerade ner mot sjön på den välbekanta vägen där vi har gått otaliga hundpromenader. På de här fälten brukar oftast flera storspovar slå sig ner.

Jag varken såg eller hörde att de fanns där så jag fortsatte över järnvägen och lät blicken svepa fram och tillbaka medan jag lyssnade efter deras speciella sång. Jag trodde att jag skulle få ge upp när jag plötsligt hörde hur en storspov sjöng längre bort och då blev jag så otroligt glad. Förra våren var jag inte här eftersom foten inte skulle ansträngas så nu är det två år sedan jag skickade en tanke och ett hej till min man via storspoven. Jag tänkte att det förmodligen inte skulle bli mer än så men det fanns ju en del annat att rikta kameran mot.

Jag dröjde mig kvar på den här platsen i hopp om att kanske få höra sången någon mer gång. Plötsligt såg jag något genom staketen vid rälsen. Där stod det en storspov men jag kunde inte se den tydligt och absolut inte fota genom två staket. Det fanns ingen möjlighet att se över staketen och det var ingen mening med att fota genom en ruta i det närmaste staketet. Kameran fokuserade bara på det andra staketet så jag gav snabbt upp det försöket. Jag var på väg att ge upp och gå vidare men så kunde jag ju inte göra när jag faktiskt såg att den fanns där. Jag gick tillbaka till järnvägsövergången och gick ut på lägdan i ett par hjulspår. Det är nästan omöjligt att komma så nära storspovar att jag kan få bra bilder men jag är nöjd med att det syns att det är just storspovar. Två stycken var de och kanske har honan redan hunnit sammanstråla med hanen här. Han brukar alltid komma först och vänta på honan. Som ni ser är de ganska väl kamouflerade så jag är glad för att jag lyckades se dem. Om ni förstorar bilderna så syns fåglarna inte bättre utan då ser ni bara hur suddiga bilderna är.

När de tyckte att jag kom för nära lyfte de och flög iväg och det var nog bra för det är då de sjunger. Den lilla klumpen i halsen visade tydligt att det fanns en hel del dolda känslor inom mig men det blev inte mer än så.

Bussen tillbaka hade en väldigt märklig sträcka under några timmar. Jag skulle behöva ta bussen ända till Brunflo för att där byta till tåg mot Östersund och sedan gå en bit för att ta min buss hem. Jag hade varken lust att åka så eller att vänta flera timmar på en buss som skulle gå raka vägen till Östersund så jag chansade på att jag skulle orka promenera så långt att jag kom till stadsbussarnas nät. Det var ju en skön dag och jag hade ingen tid att passa. En liten talgoxe var en mycket bättre fotomodell än storspovarna.

Jag gick inte så långt innan jag kom till den här bänken. Jag satte mig ner en stund bara för att njuta. Då kom två storspovar till flygandes medan de sjöng för mig. Förmodligen var det inte mig de sjöng för men jag fick ändå ta del av deras sång. Om ni tittar väldigt noga så kan ni nog se Åreskutan svagt där borta bakom Frösön.

Jag fortsatte min promenad och än så länge var det välkända vägar jag gick på. Jag började känna mig hungrig och gick ner till stranden. På den här stora stenen satte jag mig och åt min macka. Storspovarna håller sig oftast borta i Optand och på andra sidan sjön så några fler sådana såg eller hörde jag inte. Men det gjorde inget för jag var otroligt nöjd med min dag.

Enligt google maps gick jag ca 12 km och det var inga problem. Jag har aldrig gått hela den här sträckan förr eftersom jag skulle orka ta mig hem igen och på senare tid har jag haft bilen med mig och då har jag varit tvungen att vända om innan jag kom så här långt. Ännu en fördel med att åka buss i stället. Det var en fin sträcka längs sjön. Jag passerade många fina hus men även öppna platser. Om jag hade orkat hade jag kunnat gå ända till Minnesgärde, som jag skrev om i förra inlägget. Men halstabletterna behövs fortfarande och det är ju en himla tur att jag kom på att de hjälper. Lite trött i benen var jag när jag kom till busshållplatsen men det var inte värre än vanligt. Det var väldigt skönt att det var just ”min” buss, den som tar mig ända hem, som kom till den här hållplatsen