I mitten av april brukar Storspoven komma till Jämtland och idag åkte jag iväg till Optand för att få möta den och skicka en hälsning till min man. Jag ska inte tjata mer om vad storspoven betyder för mig för det vet ni redan. Ni vet också att jag inte tror på att den är ett sändebud från eller till min man men det känns ändå bra att tänka att den kan vidarebefordra min hälsning. Det var en kall morgon med ca 8 minusgrader och eftersom jag har tvättat och lagt undan mina vinterkläder, även långkalsongerna, så väntade jag tills termometern visade 0,2 plusgrader. Jag har låtit en mössa och tunna fingervantar vara kvar framme och de fick följa med till mitt barndomsparadis i Optand.
Innan jag åkte hemifrån monterade jag objektivet som är 70-300 mm på min kamera eftersom jag visste att jag inte skulle komma jättenära de eventuella storspovarna. Det är väldigt annorlunda att fota med det och något jag inte alls är van vid. Både färger och vad som ryms i bilden blir en utmaning men det var samtidigt kul att testa.
Jag hann inte mer än parkera bilen och gå några få steg när jag såg en kvinna komma gående från det håll jag skulle gå. Strax bredde stora leenden ut sig över båda våra ansikten och vi möttes i en varm kram. En av våra fina grannar från tiden då vi bodde här. Vi har träffats några gånger sedan jag återvände till Jämtland men vi har båda medicinska skäl att skylla på för att vi är lika dåliga på att höra av oss. Hon skrattade medan hon berättade att hon hade hört och sett storspovar på det vanliga stället och att hon mött en bekant och sagt att nu måste hon ta kontakt med en tidigare granne (dvs mig) och berätta att det var dags att komma hit. Och så kom jag gående strax efteråt. Det är välkänt att storspoven är viktig för mig. Vi pratade en stund och jag fick lova att höra av mig när jag blir sugen på att sitta på deras altan och ta en kopp kaffe i solen. Det är klart att jag vill det men samtidigt vet jag att det inte alltid är läge. Då är det jätteskönt att veta att vi båda kan säga precis som det är.
Jag blev lite förvånad över att en skidåkare vågade sig ut på isen. Förhoppningsvis har personen koll på att den är tillräckligt tjock. Hittills hade jag bara hört en storspov på avstånd men inte sett någon. Jag fortsatte en liten bit till innan jag tyckte att det var dags att vända.
En av alla bäckar som rinner ut i Storsjön.
Skum som piskats upp av det virvlande vattnet.
Och så var det dags igen. Alla dessa isformationer som bildas i bäckar och där vatten och minusgrader samverkar. Jag fascineras alltid och kan inte låta bli att fota. Det gick skapligt trots att jag hade teleobjektivet på. Men jag fick hålla ett visst avstånd för att få med det jag ville.
Det här är inte ett av alla iskonstverk i bäcken utan en smältande snöfläck.
När jag kom tillbaka till storspovarnas fält pirrade det av lycka i mig när jag både hörde och såg dem. De höll ett rejält avstånd till mig och teleobjektivet behövdes absolut. Men det är inte lätt att hålla kameran så stilla att det blir bra bilder ändå. Trots det är jag nöjd med att det syns att det är storspovar. Här går hanarna och bevakar sina revir och väntar på att honorna ska komma och bilda familj med dem. Honorna flyttar snart igen och låter papporna ta hand om barnen.
Bakgrunden blev väldigt märklig men det kanske beror på att det är land på andra sidan sjön som har zoomats in. Det är en storspov som flyger i mitten av bilden och om ni tittar noga kanske ni ser att näbben är öppen. Den sjöng så fint för mig och jag vill gärna tro att det var en hälsning från min man.
Jag kan ju inte komma hit utan att fortsätta promenaden bort till den stuga som har varit en central och viktig punkt från det jag föddes och tills jag blev änka. Tänk att det är 10 år sedan om en dryg månad. När jag kom till vägen som går ner dit blev jag lite förvånad. Det växte en klump i magen och den spred sig upp genom bröstkorgen och upp i halsen. Det gjorde fysiskt ont och det kändes rejält. Jag tänkte på Gunnar och på att jag måste kunna berätta för honom att jag verkligen hade försökt hålla kvar och identifiera känslorna.Det är inte ofta känslorna är så starka att de tränger igenom mitt försvar och jag insåg att det var läge att verkligen försöka klura ut vad som hände. Jag kände att jag inte bara var ledsen utan riktigt upprörd. Om jag var arg eller bara väldigt ledsen vet jag inte men ordet varför dök upp flera gånger. Det var så märkligt att känna att jag verkligen ville gråta, högt och intensivt, men jag lyckades så klart inte få fram några tårar. Det är första gången jag har haft en så stark upplevelse av att vilja och behöva gråta. Kanske var den upprörda känslan just en frustration över att inte lyckas. En kort stund önskade jag att Gunnar kunde vara där med mig och elda på mina känslor. Det är han bra på. Vi får väl se om vi kan återskapa det här när vi träffas nästa gång.
Där nere bodde vi våra sista fem gemensamma år. En stuga som mina farföräldrar byggde och som har fått flera olika tillbyggnader genom åren. Mitt barndomsparadis som blev mitt vuxenparadis…tills det tog slut.
Familjen rådjur hade full koll på mig när jag passerade dem på väg mot bilen. Jag vinkade till en annan bekant från tiden här när hon kom åkande i sin bil men jag var glad för att hon inte stannade. Det tog lång tid för den fysiska smärtan och klumpen att försvinna. Något jag faktiskt var glad för. Det är skönt att kunna känna känslor.