Den här veckan har jag utmanat och belastat foten mer och mer. Två dagar i rad med promenader följdes av en nödvändig vilodag men sedan var jag igång igen. Jag återkommer till att jag har fått instruktioner om att det är bra att belasta foten till smärtgränsen och jag tänkte inte så mycket mer på betydelsen av det än att det är ok om det gör ont. Men efter mitt senaste blogginlägg, där jag berättade om en man som sa att jag helst skulle belasta över smärtgränsen, ifrågasatte min äldsta dotter om det ens är möjligt och om inte smärtgränsen är just en gräns då man inte står ut med mer.
Det fick mig att fundera. Först och främst konstaterade jag att smärtgränsen är ett relativt begrepp och att jag, och andra som lever med kronisk smärta, förmodligen har en högre smärttröskel än många andra. Om smärtgränsen är den gräns då jag inte står ut längre så vore det inte så klokt att gå på tills jag når den, för hur ska jag då ta mig hem. När jag tänkte vidare kom jag på att man kanske även kan tolka smärtgräns till den gräns då det börjar smärta. Men den tolkningen tror jag inte att någon gör. I mina funderingar kom jag så småningom fram till att smärtgränsen inte har en bokstavlig betydelse utan att det lite flytande kan betyda allt mellan ont och jätteont, kanske ända till ont som ger svimningskänslor och illamående. Den absoluta smärtgränsen måste ju vara liknande det tillstånd då man mår så dåligt att det är helt omöjligt att, som i mitt fall, ta ett enda litet steg till.
Hur som helst så har jag promenerat och fått ont i foten och fotleden men jag har absolut inte nått det som jag skulle definiera som smärtgräns. Men i kombination med en stark trötthetskänsla i hela foten och ända upp i benet har jag känt att det har fått vara nog. Promenaden jag skrev om i förra inlägget var på ca 3000 steg och i dag kom jag upp i nästan 5000 steg. Det går alltså framåt om än inte med stormsteg. Underlaget har definitivt inte varit det bästa men med den takt jag har gått i och de korta steg jag har tagit med mina fantastiska dubbskor, har jag lyckats trampa rätt och inte halka en enda gång.
Efter promenaderna är det fortfarande högläge med foten och kyla som gäller men jag återhämtar mig och jag har inte behövt ta starka smärtpiller på över en vecka för att kunna sova. Hurra för det. Leverläkaren påstod att jag har ett beroende av dessa piller även fast jag tar dem i så liten mängd att jag har fått besked från andra läkare att jag inte kan bli beroende. Jag vill inte riskera att hamna där så därför har jag nu självmant infört ett citodonstopp. Märker jag att t ex sömnen blir bättre och att jag inte vaknar 2-4 gånger varje natt efter kanske en månad utan dem (så är det nämligen nu de nätter jag inte använder citodon) så får jag tänka till lite om ifall bra smärtlindring ibland är att föredra eller om generellt bättre sömn är bäst. Det är förmodligen mitt eget beslut för jag får recept på dessa piller, om än i ganska begränsad mängd. Hahaha, nu blev det, som det så ofta blir för mig, något helt annat innehåll än jag hade tänkt. Men så kan det bli och jag brukar låta det få vara så.
Tre gånger den här veckan har jag passerat samma plats och fotat från ungefär samma utgångspunkt. Dimma och tö en dag, sol och tö den andra dagen och i morse några minusgrader och nyfallen snö. Bilden från i morse är lite mörk eftersom klockan bara var ca 07.30.
Igår var det sol och nästan ingen vind och jag tog mig ända till lägdan nedanför campingen. Det var så skönt och jag njöt så mycket av att äntligen kunna ta mig ut och uppleva naturen här igen. Men här fick det räcka och jag började ta mig tillbaka hem.
I morse hade det snöat och jag funderade på om jag skulle gå ut redan vid sjutiden eller om jag skulle vänta tills solen skulle visa sig senare. Vindprognosen fick avgöra och jag valde den tidiga morgonpromenaden. Jag förstod så klart att jag inte kunde förvänta mig att det skulle vara plogat överallt så pass tidigt och jag trodde att jag gjorde ett klokt val när jag gick uppför den här backen. Det kändes att konditionen har blivit eftersatt efter 6 veckor med väldigt lite rörelse. Men jag tyckte att det var bättre att gå uppför här än att kämpa i en mycket längre lutning och jag såg fram emot att gå nerför på den oplogade gångvägen senare. Medan jag gick intalade jag mig att det här var väldigt bra träning för både fot och kondis, och det var säkert sant.
Härligt med vinter igen.
Så fel jag hade i mitt antagande om att den här gångvägen skulle vara oplogad och så lätt det hade varit att gå motsatt håll och gå uppför här och nerför i den oplogade backe jag hade kämpat lite i. Men faktiskt så kändes det bra att jag hade fått anstränga mig lite och än en gång tänkte jag att det säkert var både bra och nyttigt.
Där, bakom lärkträd och björkar, ligger mitt bostadsområde.
Här kändes det väldigt lockande med en kopp kaffe och en stund i soffan med foten på en kudde 😀 ”Mitt” hus skymtar lite allra längst ner och nu är det så vitt och fint här igen. Riktigt fint var det senare när solen sken och lyste upp allt men jag såg också hur folk kämpade i vinden ute på sjön och hur snön yrde omkring. Då kändes det som om jag tog rätt beslut som gick ut mycket tidigare i nästan ingen vind alls.
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
Vi människor har helt klart väldigt olika smärttröskel så det är nog svårt att komma med råd i frågan. Är man dessutom van vid annan smärta blir det liksom okej att alltid ha lite ont. Lagom är nog bäst tänker jag och man får prova sig fram helt enkelt.
Husse får Citodon mot sin rygg och när han tagit dem sover han oftast dåligt så det gäller att inte ta dem för sent. Nu behöver han inte ta dem dagligen men jag kan misstänka att de är vanebildande. Dock krävs det kanske högre doser… Även där är det ju en balansgång för hur ont man ska ha.
Så härliga bilder från dina promenader. Samma plats kan verkligen se olika ut beroende på väder och ljus. Vinter har ni i alla fall fortfarande.
Önskar en god lördagskväll nu!
Kram
GillaGilla
Ja, så måste det få vara och jag tror inte att smärtgränsen behöver vara den absolut värsta smärta man kan stå ut med. Jag tycker att min fot är helt ok att hantera nu men ser fram emot att kunna gå lättare så småningom.
Vad olika det kan vara även när det gäller mediciner och hur vi reagerar. Jag sover väldigt mycket bättre om jag tar två citodon innan jag lägger mig. Men morfin däremot klarar jag inte av. I alla fall inte för vanlig smärta men efter operationen gick det bra ett tag. Jag tog citodon varje dag efter min första leveroperation och fram till efter transplantationen och då var jag så klart i ett beroende. Det var inte särskilt svårt att trappa ner och så småningom sluta och jag var väldigt noga med att fråga om en väldigt liten konsumtion av citodon skulle göra mig beroende igen. Jag fick veta att det inte skulle bli så och jag blev förvånad när den läkare jag träffade senast tittade mig i ögonen och tvärsäkert sa ”du är beroende”. Ändå skrev hon ut ett nytt recept (100 tabletter på ett halvår) så det kan inte vara alltför allvarligt. Men jag vill gärna testa om jag märker någon skillnad när jag har varit utan ett tag. Husse borde kunna få testa någon annan sort om han inte tycker att det fungerar bra med citodon. Men kanske har han redan fått prova andra sorter.
Tack Znogge! Det ska bli ännu mer snö snart så det gör inte så mycket att jag har missat en stor del av vinterpromenader den här vintern 😀
Tack och detsamma till dig! Vi lär väl titta på melodifestivalen både du och jag 😀
Kram
GillaGilla
Skönt att du kommer ut
GillaGilla
Ja, äntligen 😊 Som jag har saknat mina promenader.
GillaGilla
Det där med smärta ter sig olika hos oss alla. Min läkare sa en gång till mig när jag stukade min fot rätt så kraftigt att jag inte fick ta smärtlindring innan jag gick iväg. Han menade på att smärtan sätter min gräns på hur mycket och länge man ska fresta på. Det är väldigt lätt att stuka om en svag fotled om den är uttröttad. Hur som så går det över men det tar ju sån jäkla tid. Det är betydligt lättare att läka en kraftig stukning en än en bruten fotled sa läkaren och klappade mig på min axel. Det krävs en del tålamod. Om nu det var mening så var det i alla fall rätt årstid att stuka foten. Skönt att du klarar av att gå så många steg nu.
Härliga vintriga foton du bjuder på. Hos mig blommar vintergäcken nu. Gult och fint.
Kram
GillaGilla
Så är det och vi hanterar den olika beroende på historik och många andra faktorer. Du har varit med om samma sak som jag håller på att långsamt återhämta mig från så du vet hur det är. Jag tar inga smärtstillande innan jag går ut och det är tydligen bra enligt din läkare 😀 Tålamod brukar jag vara bra på att ta fram men nu känns det otroligt skönt att kunna komma ut, försöka ignorera smärtan och njuta. Det bärsta med att ha det här problemet nu på vintern är att foten får bättre stöd i en vinterkänga än i en walkingsko. I dag har jag redan hunnit med en ny promenad och den här gången blev det hela ca 7500 steg. Lite jobbigt men jag nådde inte smärtgränsen 😀
Härligt med vår hos dig. Jag väntar gärna lite till och kanske ännu mer nu när jag har missat så många vinterupplevelser.
Kram
GillaGilla
Ni har verkligen fått vinter igen. Här i söder är det vårkänslor med fullt av vintergäck, snödroppar och krokusar i rabatterna.
Det måste varit en riktigt rejäl stukning du råkade ut för. Att fortsätta gå efter man nått smärtgränsen som den mannen sa låter märkligt. Smärtgräns är väl när det absolut inte går längre. Precis som du säger kan det ju bli svårt att ta sig hem om man utsätter sig för det.
Jag har ju perioder av huvudvärk och har alltid väntat med att ta värktablett, men min sjukgymnast sa att det var bättre att försöka bryta värken när man känner av det, just för att kunna undvika att det blir migrän, så numera tar jag en värktablett snabbare och det funkar bättre.
Kram
GillaGilla
Ja, vintern har kommit tillbaka och det ser ut att bli en hel del mer av den varan i veckan. Om prognoserna stämmer ska vi få ganska mycket nysnö, en del sol och lite lagom kallt. Jag ser fram emot det 😀 Men jag ser även fram emot alla vårtecken som du upplever nu, bara inte än på ett tag.
Jag har fortfarande ont i stort sett hela tiden och svullnaden är inte helt borta. Så ja, det var en riktigt rejäl stukning. Men det känns ändå hoppfullt om att snart kunna gå som vanligt. Nu kan jag gå men inte på det sätt jag vill…än så länge. Snart kommer nog det också 😀
Jag har också hört många gånger att man ska bryta smärtan i ett tidigt skede för att det ska få bättre verkan. Om jag får så ont någonstans att jag inte kan somna så tar jag nog piller igen men jag vill gärna testa om sömnen generellt blir bättre utan den hjälpen. Alvedon kan jag alltid ta men de hjälper bara till en viss gräns. När det gäller fibromyalgi hjälper inga smärtlindrande preparat så det är annan smärta som jag ibland behöver hjälp med. Men jag vill inte ha ett beroende så därför vill jag göra mitt eget test på om läkaren hade rätt. Skönt att du kan lindra migränen på ett bra sätt.
Kram
GillaGilla
Det där med smärta och smärtgräns är nog väldigt individuellt kan jag tänka. Jag minns mina träningsprogram efter mina meniskoperationer. Jag var enormt envis för jag ville ju igång snabbt och det kunde göra väldigt ont, både under träningen och efter. Det låter ändå som du gör framsteg. Att du får ont efter är nog inte så konstigt. Och det blir väl också en form av ”överansträngningsont” skulle jag tro. Kanske kombinerat med någon form av träningsvärk.
Och så till dina promenader. Härligt att du fått lite vinter igen. Roligt att se hur vädret skiftar på samma plats från dag till dag. Och så var det roligt att se husen i ditt bostadsområde. Det ser verkligen fint ut och jag vet ju hur fin utsikt du har. Verkligen ett fint område.
Här skiner solen idag men det blir nog ingen promenad för mig. Har massor att göra och så är det ju sista dagen på skidskytte-VM. Men det kommer fler solskensdagar … 🙂
Önskar dig en fin söndag!
Kram
GillaGilla
Ja, så är det helt klart. När min vanliga smärta håller sig på den vanliga nivån tänker jag knappt på den men omedvetet har jag anpassat mig till att ta hänsyn till den. När en ny smärta dyker upp är den oftast jobbigare i början, troligtvis för att den är just ny. Men jag märker att jag ganska snabbt vänjer mig vid de nya varianterna också och låter dem bli något som jag lär mig hantera. Är det övergående smärta så gör ju den vetskapen att det blir lättare att hantera men ofta blir det området mer skört och lätt att göra illa igen. Så är det nog även med dina menisker och du är så klart lite extra noga med hur du undviker nya problem där. Min fot och fotled gör ont hela tiden men nu på en acceptabel nivå. Belastning genom promenader gör extra ont men nu har jag kommit till en nivå då jag inte får mer ont efteråt…och det är jätteskönt 😀 Precis som du skriver så får jag även en viss träningsvärk och ont av överansträngning men det är precis som det ska vara och jag njuter av att kunna komma ut.
Jag ville ha mer vinter, eftersom jag tycker att jag har missat en stor del av den, och nu är den tillbaka. Det ska komma mycket mer snö i veckan och lite kyla så nu är jag väldigt nöjd och glad. När jag köpte lägenheten var det mest utsikten och balkongen jag föll för. Men jag har fått en stor bonus i hur lugnt det är här och även i att föreningen är så välskött både ekonomiskt och till att allt sköts på ett bra sätt. Jag stortrivs 😀
Jag har redan varit ute på en morgonpromenad och självklart anpassar jag dagen efter skidskyttetävlingarna 😀 Du får säkert många sköna vårpromenader med sol och värme framöver så att missa en fin dag gör nog inte så mycket.
Tack och detsamma!
Kram
GillaGilla
Jeg hadde samme vurderingen når jeg brakk min ankel for 14-15 år siden. Jeg tolket smertegrensen som når jeg ikke klarte å gå lenger. Det ble noen turer for å se hva som fungerte, for man må jo kalkulere inn hjemveien når man begynner å få vondt. Om jeg var litt for aktiv så kjente jeg det dagen etter og min ankel hovnet opp. Selv etter så mange år kjenner jeg det om jeg går for langt i ”feil” sko. Det er liksom bare noe som må gå seg til.
GillaGilla
Det är nog värre att bryta ankeln än att stuka den så jag tror att du fick kämpa både längre och mer än jag gör nu. Men vår tolkning av smärtgränsen är nog likadan och man får nog helt enkelt känna sig för och bedöma själv hur mycket man kan anstränga sig. Balansgången mellan att ta i så att skadan förvärras och att ta i så att man återhämtar sig snabbt efter ansträngningen kan vara svår att pricka rätt men man får göra så gott det går. Jag är mer rädd för att trampa fel och stuka mig igen än att få ont av att gå men min smärtgräns når jag inte helt. Men tänk vad mycket du klarar trots din skada och att den fortfarande känns ibland. Vilka äventyr du upplever ändå 😀
GillaGilla
Intressant det där med smärtgräns Ingrid.
Funderar. . .
Väldigt svårt att värdera vem som har hög eller låg. Kanske behövs det någon slags objektiv ”mätning” för att konstatera det där.
Jag har haft flera allvarliga sjukdomstillstånd och en svår olycka. Alla med smärta inblandat.
Kan jag hantera smärta ”bättre” än andra p.g.a. det..? Tror inte det – kanske nästan tvärtom. Vid varje nytt smärttillstånd i kroppen så drabbas jag av mörka tankar innan jag ”skärper till” mig eller situationen förbättras.
Nu kanske jag mer är inne på de psykiska reaktionerna i och för sig.
Viss smärta som andra kan tycka är hemsk att genomlida, det kan jag tycka är ingenting.
Vad handlar smärta om egentligen? Är det; det faktiska fysiska eller vår personliga upplevelse av smärtan just i vår egen kropp? Sitter det i hjärnan? Rädsla? Katastroftankar?
Många frågar, men få svar. 🙂
Tack för reflektionen.
GillaGilla
Nu gav du frågan en annan dimension som jag faktiskt inte tänkte på. Jag tänkte enbart på den fysiska smärtupplevelsen och den erfarenhet jag har av människor med kronisk smärta. Om vi med kronisk smärta har högre smärttröskel vet jag faktiskt inte utan det har jag nog bara tagit för givet just med tanke på mina erfarenheter. Men jag känner så väl igen mig i att falla ner i mörka tankar när någon ny smärta dyker upp men, precis som du, har jag ganska snabbt tagit mig ur det och insett att det gör ju inte saken bättre. Numera kanske jag har lite hjälp av den dissociation jag har berättat om eftersom den får min hjärna att till stor del blockera känslor som känns svåra. Inget ont som inte för något gott med sig 😀 Men jag har aldrig behövt hantera långvariga, jättesvåra smärttillstånd eller något som har varit livshotande så hur jag skulle reagera då vet jag inte. Jag skulle förmodligen få någon sorts psykisk reaktion då. Förresten så har jag ju fått en psykisk reaktion på mental smärta och den reaktionen är ju just dissociationen. Även jag har också stött på personer som har reagerat helt annorlunda på smärta än hur jag skulle ha gjort men något som gör mig ledsen är när någon har ont och snabbt säger att ”det är ju ingenting mot hur du har det”. Ingen ska behöva förminska sin smärtupplevelse bara för att någon annan kanske har mer smärta. Det gäller både fysisk och mental smärta. Din fråga om vad smärta är och hur den upplevs kan nog bara besvaras med att den är individuell och att den ofta sitter både i hjärnan och i kroppen. Många studier visar att en fysisk smärta ofta leder till psykisk smärta och tvärtom och det är ganska logiskt. Jag slutade hänga med i forskning om fibromyalgi för många år sedan men jag tror att det är en psykosomatisk sjukdom. Det stämmer med hur jag upplever min fibro och hur den uppkom men kanske finns det olika upplevelser även från den diagnosen. Oj, vad mycket det finns att ta upp i det här ämnet och tack vare dig fick jag många nya funderingar, som jag måste sortera och som inte får plats här. Men visst är det ett intressant ämne.
Nu är det jag som får tacka dig för dina reflektioner 😀
GillaGilla
Ja det känns som om jag/vi kan fundera mycket runt det här.
Uppskattar att få tänka till/känna in lite, tack vare bloggvänner. ❤
GillaGillad av 1 person