Vilken dag det blev igår. En härlig, fantastisk, skön, nästan perfekt men väldigt ansträngande dag. Vädret var en del av det perfekta. Ca 11 grader när jag kom fram till mitt mål i Hovde, Bydalen, och solsken med bara en del tunna moln på himlen. Det kan inte bli mycket bättre när en stor del av dagen går ut på att vandra uppför branta backar. Jag hade bestämt mig för att jag skulle upp på Drommens topp. Ett fjäll i Oviksfjällen, eller om man vill vara mer specifik, i Bydalsfjällen.
Jag börjar från början, dvs när jag gav mig iväg hemifrån. 06.58 körde jag ut ur garaget, i god tid för att hinna med färjan mellan Isön och Norderön 07.30. Det tar längre tid att ta den här vägen med två färjor men jag sparar i stället in på bensin för ca fem mil tur och retur. Eftersom jag är som jag är så kom jag nästan en kvart för tidigt. Men hellre det än att precis missa färjan och vänta ytterligare en halvtimme.
En kvart efter att färjan åker mot Norderön åker nästa färja från andra sidan Norderön mot Håkansta på fastlandet. Det är precis att man hinner ta sig över ön och köra ombord på färjan innan den lägger ut. Här hann jag ändå sakta ner och fota de fjäll jag var på väg mot. Drommen är det rundade fjället och ni känner nog igen siluetten vid det här laget.
I Hallen tar man av mot de här fjällen och då och då kan man se topparna. Jag skulle gå upp mellan de två fjäll ni ser, vandra längs Dromskåran, runda Drommen och fortsätta upp mot toppen från baksidan.
Längst där nere, där skidbacken börjar, parkerade jag och vandrade sedan upp för den led ni ser vid sidan av backen. Jag har insett att jag aldrig kommer att få tillbaka den kondis jag hade innan leversjukdomen. Flåset blir inte ett dugg bättre trots att jag försöker hålla igång. Jag får alltså kämpa rejält för att ta mig upp och här, precis i toppen av skidbacken, har jag redan stannat för att hämta andan ett antal gånger. Men jag hade ingen tid att passa och en dag som denna ska man inte skynda sig utan pausa och se sig omkring för att inte missa något. Kameran är också till god hjälp med att ge mig skäl att stanna till en stund ibland (ganska ofta).
En bit upp dyker andra fjäll upp långt borta. De syns inte bakom all skog när man är nere i dalen men ju längre upp man kommer desto mer får man se av omgivande fjäll.
Eftersom jag gick ensam den här dagen får jag se till att själv fixa fotobevis på att jag faktiskt var här.
En fin fikaplats, men jag återhämtar mig väldigt snabbt när jag stannar en stund eller när marken är planare och jag kände inte något behov av att sätta mig.
I stället tog jag itu med nästa etapp. Det gick uppför och uppför och ännu mera uppför.
Jag lämnade den märkta leden för att kunna gå så nära Dromskåran som möjligt. Det syntes att jag inte var ensam om att göra så för det fanns en väl upptrampad stig där.
Dromskåran är den mest kända av de geologiska sevärdheterna i Bydalsfjällen. Den skapades vid inlandsisens avsmältning, när väldiga vattenmassor forsade fram i passet mellan Drommen och Falkfångarfjället. Kanjonen är av typen sadelskåra och är cirka 70 meter djup , 150 meter bred och nästan en kilometer lång./ bydalsfjallen.se
Under varningsskylten står det ”branta stup”. Jag skulle inte vilja gå här med barn som nyfikna springer omkring nära kanten.
Plötsligt tar skåran slut och vandringen blir väldigt mycket enklare…ett tag.
Hoppsan, här kom jag visst också med i bilden.
Jag gjorde som personerna framför mig och följde leden till andra sidan av Drommen.
Jag mötte en del andra vandrare och utbytte några ord med alla men det här paret och jag möttes flera gånger. Ibland stannade jag till och tittade på något och då passerade de mig. Ibland var det tvärtom och just här satt de på en så fin plats att jag inte ville missa tillfället. När jag frågade hade de inget emot att vara med i fotot.
Jag fortsatte på leden som nu gick uppåt igen. Det syns inte men paret sitter fortfarande kvar på stenen långt där nere. Jag vet inte om de vände eller fortsatte längs en annan led men jag såg dem inte mer.
Plötsligt blev det lite dramatik på fjället. Hade jag sett renkalven lite tidigare så hade jag gått en omväg men nu var det för sent och i stället stod jag stilla för att inte skrämma den mer än nödvändigt. Klicka på bilderna om du vill se dem i större format.
Klockan hade hunnit bli ca 11 och jag kände att jag behövde lite energipåfyllning. Jag tog fram min mattermos, med gräddig (havregrädde så klart) pasta med svamp och soltorkade tomater. Den var fortfarande varm och smakade ännu bättre än vanligt. Till dessert åt jag min obligatoriska chokladboll. När jag går ensam släpar jag inte med mig kaffe. Onödig vikt helt enkelt. Men chokladboll kan man äta även utan kaffe.
Jag kom upp till en liten dal där jag kunde se ut över Storsjön och mot mina hemtrakter.
En stig ledde mot Västfjället, som jag också har bestigit. Flera gånger faktiskt men tillsammans med andra personer. Jag vet inte vart stigen egentligen leder eftersom det finns flera hinder ivägen mot nästa fjäll. Visst blir jag nyfiken men jag hade ju ett mål och det ville jag nå.
Jag skulle ta mig uppför den här sluttningen. Jag hann bara gå en liten bit innan min yngsta dotter ringde och då fick jag slå mig ner på en sten och vila en stund. Jag log lite inom mig åt att det nu har blivit lite omvända roller. Jag fick lova att skriva när jag hade kommit hem ordentligt och så ville hon se bilder. Självklart gjorde jag som hon ville för hon ska inte behöva vara orolig i onödan.
Nu var det inte långt kvar. Där uppe dök det upp ännu en renkalv med sin mamma.
Jag fortsatte inte rakt upp utan valde att gå en omväg i en lite snällare lutning. Det var så lättgången terräng och det var nog skonsammare att ta den omvägen än att streta på i en brant backe. Långt där borta syns Åreskutan och ännu längre bort några fjäll som jag inte vet vilka de är.
Jag vet inte vilka fjäll som syns här heller men jag vet i alla fall var jag själv var, och det var ju tur.
Efter många korta etapper kom jag till sist upp till Drommens topp.
Filmen jag tog med min kamera blev så dålig så här visar jag i stället den film jag tog med mobilen och som jag skickade till vår familjechatt. Titta på den om du vill men ha inte jättehöga förväntningar.
Jag satte mig ner på en sten uppe på toppen och rätt som det var kom en ren springande. Men den här gången såg jag ingen kalv. Den här renen verkade inte ens märka att jag satt där.
Ännu en ren dök upp och den här gången hade jag lite tur. Den finaste renen ställde sig och poserade mitt i den här vackra vyn.
Vi tittade på varandra en stund innan den vandrade iväg.
Det var dags att börja vandra neråt mot utgångspunkten igen och jag fortsatte att följa leden.
Jag mötte ett gäng som var på väg upp och jag önskar att de hade berättat hur leden såg ut längre ner. Men de sa bara att det fanns en rastplats vid bäcken där nere och sedan pratade vi om väder, vyer och lite annat. Jag önskar också att jag hade vetat att jag skulle ha fortsatt ner till början av Dromskåran där nere och gått samma väg ner som jag gick upp. Men jag visste inte det och fortsatte alltså på den stig jag var på, glad att det nu inte var mera uppförslutningar att kämpa i. Jag har varit vid Dromskåran några gånger förut men fortsatt mot Falkfångarfjället i stället.
Här syns Dromskåran och man ser även en del av den branta vägen upp.
Den här stigen är nog inget problem för någon som lätt skuttar fram och inte har några problem med kroppens rörelseapparat. Men bara att gå nerför branta sluttningar medför en del problem för främst mina ben och på många avsnitt såg det betydligt värre ut än här. Men då tänkte jag inte på att lyfta kameran utan hade fullt upp med att hitta grenar att hålla mig i eller att hasa ner med händerna i backen. Höga kliv och ibland grus som rullade iväg under fötterna. Att jag klarade mig ner utan mer än några skrubbsår är lite av ett under.
Men ner kom jag till slut trots att jag knappt längre kunde stödja på vänsterbenet. Allra sista biten ner haltade jag långsamt fram, glad över att just vänsterbenet inte används när man kör en automatväxlad bil.
Jag hade med mig en liten hink ifall jag skulle hitta hjortron men de var inte mogna än så hinken kom hem lika tom som den kom dit.
Dagen blev inte förstörd av den jobbiga vägen ner. Jag ångrar absolut inte att jag gjorde den helt fantastiska fjälltoppsturen och trots att jag trodde att mitt ben skulle vara obrukbart några dagar så kunde jag efter en god natts sömn gå ut på en timmes morgonpromenad utan mer än lite obehagskänsla. Jag är sällan så lycklig som när jag står uppe på en fjälltopp så upplevelsen var absolut värd besväret.
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
Vilka underbara bilder du bjuder på, vidder som vi Stockholmare bara kan drömma om.
GillaGilla
Tack! Alla landsdelar har sina pärlor och här är det fjällen som är speciella 😀
GillaGilla
Först: Du är grym Ingrid!
(ja det har jag ju sagt förut)
Sen: Jag vet inte vilka superlativ jag ska använda. Jag har aldrig varit i fjällvärlden och det ser faktiskt väldigt exotiskt ut i mina ögon.
Tusen tack för att jag får resa via dig! Så, så vackert! ❤️
GillaGilla
Hahaha, tack så mycket Barbro! Jag vet inte om jag är så grym. Det är nog mest envishet och en stark vilja att stå där uppe på toppen som får mig att utsätta mig för ansträngningen. Det är aldrig för sent att upptäcka fjällen. Man behöver inte vandra upp utan man kan hitta ett fjäll med lift. Du är så välkommen att hänga med och skulle ni få för er att åka till mina trakter så är jag gärna guide. Jag fick ju nyligen med några bloggvänner en bit upp på Åreskutan 😀
GillaGilla
Wow, säger jag bara! Vilken underbar vandring och så fantastiska bilder av den vackra naturen! Din nya header är fenomenal ❤
Kram och god kväll!
GillaGilla
Tack Znogge! Varje gång jag undrade vad jag höll på med egentligen vände jag mig om och tänkte att ja just ja, det är ju det här som gör det värt besväret 😀 Tänk om jag kunde återge det som jag upplevde i verkligheten. Men foton kan ge en ganska bra hint om hur det är. Jag hade en väldig tur som fick till bilden i headern 😀
Kram och detsamma!
GillaGillad av 1 person
Du lyckades bra med att förmedla det till oss!
Kram
GillaGilla
Tack 😀
GillaGilla
Wow for en fjelltur du har hatt. Det er så nydelig på fjellet med alt dyrelivet. Jeg håper du fikk levert ønskelisten din til Rudolf når du hadde slik nærkontakt med han, Jeg har også hatt en vidunderlig tur i fjellet i dag med min svigersønn. Jeg er litt etter med bilder og alt annet som skjer, så de bildene kommer ikke før et godt stykke ut i august. Man har ikke tid til å lage lange blogginnlegg når det er fint vær og mye som skjer. Sitte inne kan man gjøre til vinteren og sove kan man gjøre når man blir gammel.
GillaGilla
Ja, det var en härlig dag för en fjälltur 😀 Visst är det vackert och kul med renar och andra djur som brukar finnas där. Den här dagen såg jag bara renar men kanske ska jag vara glad för att björnarna höll sig undan. Rudolf var inte på humör för att ta emot någon önskelista så det får vänta till närmare jul. Han ville inte ha närkontakt med mig. Jag ser fram emot att få se och läsa om din fjälltur med svärsonen. Då får jag komma upp på ett fjäll men slipper ansträngningen att ta mig dit 😀
GillaGilla
Fantastiska bilder! Vilken natur, blir helt mållös. Sen att få träffa renar, den bilden som du har i headern nu är helt underbar!
Kram
GillaGilla
Tack Marie! Jag hade en otrolig tur med renen som ställde sig mitt i det fina motivet 😀
Kram
GillaGilla
Beundrar dig Ingrid … du orkar verkligen ge dig ut på långa vandringar … denna energi och ork som jag numer saknar, Suck …
Tack för alla fantastiska bilder – och så fint med serien med renkalven!
kram
GillaGilla
Jag är tacksam och glad så länge jag har den orken men flera gånger på väg upp frågade jag mig själv varför jag utsatte mig för den ansträngningen. Men så länge jag klarar att långsamt ta mig upp kommer jag nog att göra fler toppturer. Belöningen jag får där uppe är en bra sporre 😀
Visst var renkalvens lilla äventyr fint. Först lite ledsamt men sedan gick det ju bra.
Kram
GillaGillad av 1 person
God morgon Ingrid!
Jag såg ditt inlägg redan när du lade ut det men insåg att det här var något jag måste komma tillbaka till och läsa när jag hade gott om tid.
Vilket härligt inlägg, det är som en liten berättelse, ett äventyr där jag får känslan av att vara med på vandringen. Från det att du kör ombord på färjan och tills du är tillbaka igen … efter den jobbiga färden nedför. Att gå i kraftiga nedförsbackar med besvärligt underlag är det värsta jag vet så jag förstår precis din känsla. Vilken tur att ditt ben nu känns bra igen.
Naturen är karg men så vansinnigt vacker. Jag kan nästan känna hur luften känns. Och jag njuter av utsikten, den milsvida. Och så den lilla renkalven. Vilken tur att det gick bra … lilla vännen. Så bra att du unnade dig en chokladboll också.
Vilken känsla det måste varit när du nådde ditt mål. Och så den otroligt vackra renen som poserade för dig. Vilka bilder du fick.
Tack för en härlig fjällvandring! Och så önskar jag dig en riktigt fin inledning på augusti.
Kram
GillaGilla
Ibland blir inläggen lite väl långa men jag har svårt att begränsa mig när jag har så mycket jag vill visa. Då har jag ändå bara tagit med ett urval av alla bilder. Jag uppskattar att du ville ta dig tid att titta igenom allt 😀 Vilka snälla ord och jag blir glad om jag kan få dig att känna att du var med. Det kan så klart aldrig bli lika bra som att stå där på riktigt men det vet du ju. Det går inte att få med hela upplevelsen i några bilder. Det är jobbigare för benen att gå brant nerför än uppför, det upptäcker man när det är dags att ta sig ner. Men om leden är lite bättre utformad så brukar det inte bli lika kännbart i benen.
Jag har ibland sagt att en av anledningarna till att jag känner mig så hemma här är att jag kan identifiera mig med den karga naturen. Lite kantig men ändå med en hel del värme och en del som man måste titta lite noggrannare för att se 😀 Luften är hög och klar där uppe. I alla fall när vädret är som den här dagen. Jag älskar att stå på en fjälltopp och se ut över alla vyer.
Jag brukar vara försiktig när renar är i närheten. Särskilt om de har kalvar för det är deras hem och vi andra är gäster hos dem. Jag var lite orolig ett tag att renkalven hade blivit så skräckslagen att den skulle försvinna långt bort men som tur var slutade det bra. Chokladbollar har nästan blivit mitt signum när jag är ute på äventyr 😀 Jag har varit på många äventyr tillsammans med min son och då bär han med sig kaffe och jag har chokladbollarna. Jag är alldeles för envis för att ge upp när jag har bestämt mig för att nå ett mål. Då ska det verkligen finnas en bra anledning om jag ska vända innan jag är uppe. Jag vet ju att belöningen är värd ansträngningen.
Tack Anita och jag önskar dig detsamma 😀
Kram
GillaGilla
Jag älskar långa inlägg 🙂 Jag tycker du fångat väldigt mycket av upplevelsen både i bild och ord. Tycker om jämförelsen du gör med naturen och dig själv … härlig 🙂 Att stå på en fjälltopp och se ut över alla vyer, förstår att det är en mäktig känsla.
Kram och fin tisdag!
GillaGilla
Hahaha, ja men då passar nog mina inlägg dig. I alla fall till längden 😀 Jag och naturen här passar absolut ihop. Det finns nog inget som är mäktigare än att se så lång åt alla håll. Men det finns säkert andra åsikter om var det är vackrast och det är ju tur att vi hittar våra favoriter över hela landet.
Kram och detsamma!
GillaGilla
Underbart ❤ Jag njuter så det hörs! Tack för den härliga upplevelse. Så fina foton med renarna och den lille kalven som ropar på sin mamma. Dessa vackra vyer. Så bra att ditt ben kändes bättre efter en natts vila. Du återhämtar dig snabbt. Att gå nerför är jobbigt, det finns alltid något i underlaget som rör på sig eller att ta sig fram på de hala partierna.
Önskar dig en fin tisdag!
Kram
GillaGilla
Ja, du vet ju hur det är att ta sig upp på ett fjäll och att det är både kämpigt och alldeles underbart 😀 Jag tyckte så synd om den lilla renkalven och jag blev så lättad när den hittade sin mamma igen. Mina ben har ju en del problem men oftast är det inget jag bryr mig om. Det är bara när det blir värre än vanligt som det kan kännas lite besvärligt. Nu är det som det brukar vara igen.
Tack Lotta och detsamma önskar jag dig!
Kram
GillaGilla
Vilken härlig fjälltur du tog med en riktig bergsbestigning därtill. Jag var tvungen att googla för att se på kartan var du har varit. Har aldrig ens hört talas om de här fjällen…Jag hade nog inte tordats gå ensam på en såpass lång tur, ifall man vrickar foten eller nåt. Underlaget såg inte vidare hyggligt ut.på filmen. Men jag förstår också att vandringen var mödan värd, det är en helt annan värld som öppnar sig när man väl kommit ända upp! Och bildsekvenserna med renarna var ju hjärtknipande! Undrar vad du hade gjort om inte renkon kommit för att hämta sin kalv? Förmodligen hade du bara fått lämna platsen, men gått och grunnat länge hur det gått. Tack för fantastiska bilder och reportage! Kram
GillaGilla
Det var magiskt vackert samtidigt som jag flåsade och kämpade. Jag är inte särskilt rädd av mig och om jag skulle ramla så kommer det alltid någon förbi så småningom en så här fin dag. Dessutom funkade nätanslutningen nästan hela tiden så jag hade kunnat kalla på hjälp. Men allt gick bra och benet återhämtade sig till dagen efter. Du har ju sett lite av vad fjällvärlden erbjuder trots att vi inte var jättehögt upp. Det ger dig en hint om hur det är att stå uppe på en topp och se ut över världen så långt man kan se. Jag var orolig för att renkalven skulle försvinna för långt bort från mamman men även det gick bra till sist. Jag hade nog inte kunnat göra något mer än att hoppas på att mamman kunde spåra upp sin kalv igen. Skönt att jag slapp fundera på det.
Kram
GillaGilla
Trodde jag skrivit till dig förut men det har väl trillat bort. Det var den kommande veckan vi skulle ut på äventyr så det var tur att vi inte beställt någonting eftersom jag inte bara är utan pengar utan har ryggskott och hälsporre och tappat en tand. Ja fy sjutton Hoppas att det kommer bättre tider så småningom.
GillaGilla
Det har hänt mig också någon gång att min kommentar inte kom iväg. Kanske har jag glömt att klicka på ”skicka”.
Mycket elände samtidigt men jag hoppas också att bättre tider kommer.
GillaGilla