Det är inte ofta jag träffar så många i släkten vid samma tillfälle och tyvärr blir det väldigt sällan jag träffar någon i min släkt, förutom min lillasyster. Då är mina barn inte inräknade för det är klart att jag har tätare kontakt med dem. Men i helgen blev det både bröllop och släktkalas på samma gång och det var så himla kul. Det var en av min storasysters döttrar som gifte sig med sin stora kärlek och det var på dagen tio år efter att de träffades. Jag kan ha missuppfattat det lite och kanske var det 10-årsjubileum sedan de blev ett par men jag tror att det var uppenbart från första dagen. Jag och min lillasyster är mostrar till sju syskon, och då är det naturligtvis vår storasyster som är mamma till hela gänget. Vi, mostrar, hade den stora glädjen och förmånen att bli bjudna på bröllopet och det är klart att jag ville vara med.

Min lillasyster är begåvad med en väldigt fin sångröst och hon brukar bli tillfrågad att sjunga på dop och bröllop i släkten. Hon sjöng faktiskt även på mitt bröllop och då var hon bara 16 år. Jag var betydligt äldre, hela 22 år. Eftersom jag bodde hos min syster den här helgen fick jag hänga med extra tidigt till Gränna kyrka för att hon skulle hinna öva tillsammans med kantorn.

Det var tur att vi var i tid för kantorn var inte riktigt vän med noterna. Han var väldigt duktig men gillade inte riktigt vissa partier. Men min syster fick till sist något så när ordning på hans sätt att förhålla sig till sångerna. Fint blev det och hon fick massor av beröm i efterhand. Här är det övning på gång.

Folk började droppa in och jag fick så många kramar av alla mina fina syskonbarn och även av min storasyster och hennes man. Kramarna från bruden och brudgumen kom senare. Tänk att vi både kramas och tar i hand igen. Det är lite märkligt men väldigt trevligt. Första handslaget efter pandemin fick jag när jag hämtade min nya bil och när säljaren räckte fram sin hand var det på ren impuls jag tog den.

Klockan 15.00 ringde kyrkklockorna och sedan kom brudgummens bestman/marskalk, brudens tärnor och en liten brudnäbb in.

De ställde sig och väntade på brudparet, precis som alla vi andra. Den främre tärnan är tvillingsyster till bruden och brudnäbben är brudparets dotter. De har en liten son också men han bestämde sig för att han inte ville vara med där framme. Det ville inte brudnäbben heller efter en stund och det är så det måste få vara. Det ska kännas bra att stå där framme i blickfånget.

Brudmarschen började spelas och in kom det vackra brudparet.

Herr och fru H.

Medan vi stod utanför kyrkan och väntade på brudparet så fick även jag ett uppdrag. Brudparet hade varit hos en fotograf och blivit proffsfotograferade innan vigseln men några av mina syskonbarn kom fram till mig och frågade om jag kunde tänka mig att fota lite extra eftersom jag var den enda med en riktig kamera. Det kändes kul att bli tillfrågad men samtidigt lite läskigt. Tänk om alla bilder skulle bli dåliga. Bara för att man har en kamera behöver man inte vara en duktig fotograf och jag är inte van vid att fota människor. Särskilt inte inomhus. Men jag förklarade att jag är en glad amatör och sa att jag gärna hjälpte till, bara de inte hade för höga förväntningar. Det var ett kul uppdrag och jag lät kameran gå varm medan jag gick runt och fotade folk från alla möjliga vinklar. Det blev en del bra foton men mingelfoton visar jag inte här där ingen har en aning om vilka som är på bilderna. En kul följd av att man fotograferar folk är att man möts av många glada leenden. I alla fall när de ser att jag lyfter kameran.

Till sist kom brudparet ut och alla tog fram sina små flaskor med såpbubblor, som delades ut av en vän till brudparet. Jag blåste också och glömde nästan bort att fota.

Hela familjen H.

Bruden med sina tärnor. Tvillingsystern till höger.

Bruden flankerad av hela syskonskaran.

Brudgummen och hans marskalk.

Brudparet och brudens föräldrar.

Det här var nästan ett historiskt ögonblick. Vi tre systrar har inte träffats alla tre sedan jag bodde i Mjölby och det är 12 år sedan vi hamnade på bild tillsammans. Storasyster i mitten, lillasyster till vänster och jag, mellansyster, till höger. Jag kan inte riktigt tyda om det är en öm blick jag får från min storasyster eller om hon tittar lite överseende på mig. Men jag tror att hon var glad över att vi träffades. Det var i alla fall jag.

Så småningom tog alla sig till värdshuset Gyllene Uttern. Ett mysigt värdshus med nostalgi och minnen för min del. Där firade jag och min man vår ettåriga bröllopsdag 1985.

På en flygel stod glas med bubbel och väntade på oss. Men vi var ett antal som ville ha alkoholfritt och det kom efter en stund.

Det var en väldigt skön eftermiddag och vi höll till på den stora verandan med utsikt över Vättern och Visingsö. Även här gick min kamera varm men de bilderna delar jag bara med mig av till vissa utvalda.

Där borta ligger Gränna camping och en av färjorna, som går fram och tillbaka till Visingsö, ligger vid kajen.

Brudparet hade körts omkring och fått några glas bubbel innan de kom och då blev det jubel och gratulationer. Vi minglade fram till kl 18.00 då vi äntligen fick gå och hitta våra platser vid borden i restaurangen. I vanliga fall gillar jag inte mingel men här var det kul eftersom jag kände många och så hade jag ju mitt uppdrag att ägna mig åt. Ni som vet att min rygg, och speciellt bröstryggen, krånglar kanske undrar hur jag klarade detta. Jag hade en väldigt tunn magväska under klänningen där jag kunde ha batteridelen till min Tens och därifrån gick sladden till elektroderna på ryggen. Jag kunde reglera den genom tyget i klänningen. Annars hade jag inte klarat det lika bra. Jag tycker själv att jag hittade en fiffig lösning.

Vid middagsbordet.

Även här gick jag omkring och fotade lite men tar bara med en bild på det bord jag satt vid för att visa den fina utsikten. Den syns i och för sig inte så bra men den anas i bakgrunden.

I ett gäng med väldigt många lantbrukare kände jag mig ganska ensam om min sorts mat. De andra åt viltröra till förrätt, oxfilé till huvudrätt och chokladfondant med glass och jordgubbar till dessert. Min förrätt bestod av stekt svamp med någon sorts sås och till huvudrätt fick jag lupin(frö)biffar med sallad och potatissallad. Allt var gott men inte någon wow-upplevelse. Till dessert fick jag två sorters sorbet och några jordgubbar. Ganska gott men väldigt sött. Med kaffe till blev det bra.

Rätt som det var började det klinga i glasen från flera olika håll. Jag började se mig om för att försöka förstå om flera personer samtidigt hade fått för sig att hålla tal. Men ingen toastmaster hade annonserat att det var dags för tal. Ganska snabbt bildades en kö fram till bruden och jag fick förklarat för mig att när brudgummen lämnar bordet är det fritt fram att gå fram och kyssa bruden. Klingandet i glasen var som en signal för att uppmärksamma varandra på det. Likadant blev det när bruden lämnade bordet men då var det brudgummen som fick ta emot kyssar, eller kindpussar som det egentligen var. Men någon tjej och även en av brudgummens goda manliga vänner tog chansen rejält. Detta hände varje gång någon av brudparet lämnades av sin äkta hälft. Som gammal moster kände jag att jag inte behövde delta i det spelet.

Fina, roliga och berörande tal hölls av brudens mor och tvillingsyster. Det brast lite för både bruden och brudgummen så de blev helt klart berörda. Sedan var det dags för ett test för brudgummen. Det fanns någon association till ungomstiden och hur kompisgänget hade förhållit sig till tjejer då men jag minns inte kopplingen riktigt. Hur som helst fick brudgummen lämna rummet en stund medan ett gäng tjejer och en kille ställde sig på stolar. Brudgummen fick en påse över huvudet och skulle sedan genom att känna på allas ben tala om vem som var hans fru. Ett test han inte klarade. Det var en av brudens systrar som valdes ut men hon och bruden konstaterade, efter att ha testat själva, att deras ben kändes väldigt lika.

Alla ombads att någon gång under kvällen ställa sig bakom en träram och bli fotade med en kamera för snabbframkallade foton. Jag vet egentligen vad en sådan kamera heter men det ordet har helt försvunnit nu. Sedan skulle bilderna klistras in i en bok tillsammans med en hälsning till brudparet. Jag och min lillasyster gjorde det tillsammans och använde några av de attribut som ställdes till förfogande.

Det var synd att det mulnade på framåt kvällen så att vi inte fick en fantastisk solnedgång. Men det blev i alla fall ett fint ljus.

Allt drog ut på tiden, som det ofta gör, och jag tror klockan var tio innan vi gick iväg till kafferummet där tårtan skulle serveras och där festen sedan skulle fortsätta till morgonen med musik och dans. Men vi gamla mostrar tackade för oss vid halvelvatiden och satte oss i bilen för att ta oss till Motala och sköna sängar. Många hade bokat rum på Gyllene uttern men vår storasyster, hennes man och äldsta dotter, åkte också hem och brudgummens mamma var med brudparets barn i en annan byggnad så det blev den lite yngre generationen som stannade kvar till morgontimmarna. Jag var både förundrad och glad över att jag inte dissocierade mer än jag gjorde och att mitt huvud orkade med allt ganska bra. Hjärnan tyckte väl inte att den behövde skydda mig från något i det här sammanhanget och det var jag tacksam för. Men jag förstår inte.

Jag är så glad för att jag valde att tacka ja och åka ner och träffa alla. Vilket härligt gäng det är och vad roligt det var. Att jag inte orkar med nattsudd gör inget för jag var väldigt nöjd ändå.