På söndagen, tredje dagen med mina glada bloggvänner Anki och Paula valde vi mellan olika utflyktsmål. Efter lite funderande blev det naturreservatet Andersön. Ni har sett mig där många gånger och det finns olika rundor att välja mellan. Vi trodde inte att vi skulle gå särskilt långt och att vi därför bara skulle gå fram och tillbaka på en ganska kort sträcka. Då valde vi att gå på den finaste sidan, där det tyvärr var rejäl motvind. Men de här glada tjejerna klagade inte ett dugg utan var som vanligt nöjda och pigga på att se det som fanns att se.

Nu i efterhand har jag inget minne av vad Paula pekade på men hon ser ut att tycka att det var något värt att titta lite extra på.

Det fanns mer ork i kropparna än vi hade trott och vi nådde den punkt där man kan gå över till andra sidan. Vi fick alltså lä på tillbakavägen och det var inte helt fel. När man lämnar Andersön kommer man till ett sjöodjur. Jag vill inte kalla det storsjöodjur eftersom det inte påminner ett dugg om det fina Storsjöodjuret.

Anki och Paula höll med mig om att det liknar en snigel med katthuvud. Det dög till att sitta och bli fotad på i alla fall. Jag tycker att det faktiskt är ganska gulligt med sitt glada katthuvud men jag tror att Birger skulle bli ganska förgrymmad på de som påstår att det här är hans mamma. För er som inte vet så är Birger Storsjöodjurets son och han deltar i diverse festligheter och event.

Birger kramar barn på invigningen av Vinterparken i vintras.

Man kan ana Birger även på skylten och mittemot ligger Sunne kyrkoruin. Ännu en trevlig plats att gå omkring på.

Enlig tradition skall Sunne kyrka och kastal ha byggts år 1178 på befallning av den norske konungen, Sverre Sigurdsson, som i slaget vid Andersön på vårvintern besegrat den jämtländska bondehären på Storsjöns is./naturkartan.se

En liten bit bort ligger nuvarande Sunne kyrka.

Den här lilla trappan hade jag inte sett förut. Den leder inte längre än runt kröken och där fanns det inget mer än en liten öppning. Där vinkade jag till Anki och hon kanske tar med den bilden i sitt inlägg när hon får tid att skriva om den här dagen.

Vi hade ett sista mål att besöka den här dagen. Jämtlands landskapsblomma, Brunkulla, är en rödlistad endemisk orkidé som numera växer enbart i Jämtland och Härjedalen samt i mellersta Norge. Jag känner till två växtplatser och vi for mot en av dem. Jag kan inte hitta några exakta vägbeskrivningar på nätet och inte heller är det skyltat från de lite större vägarna. Endast vid den lilla parkeringen mitt i skogen finns det en skylt som talar om att här finns det Brunkulla. Troligtvis är det en medveten strategi för att inte alltför många ska hitta hit och kanske lockas att gräva upp någon av de väldigt sällsynta blommorna. Här, i en glänta i skogen, håller någon instans koll på hur många exemplar som tittar fram.

Man ska hålla sig på de utlagda spångarna och spana efter de små orkidéerna därifrån. Först ser man bara små mörka prickar i gräset och bredvid dem är små pinnar placerade.

De till synes väldigt oansenliga blommorna blir mer spännande när man kommer riktigt nära. Jag blev inte riktigt nöjd med någon av mina bilder och tar därför med en bild från ett annat år också.

Det fanns gott om humleblomster och andra blommor också.

Jag intog den här positionen lite då och då och Paula var snabb att fota.

Anki, som är väldigt intresserad av allt som växer och lever i naturen, var mest ivrig att få se vår landskapsblomma men jag tror att Paula också blev ganska fascinerad av den.

Ännu en väldigt trevlig dag tog slut och dagen efter, på måndagen, tog mina vänner tåget hem till sina respektive orter. Jag hade så mycket mer att visa dem men jag hoppas att jag får chansen att göra det en annan gång.