Dagen innan hade jag sett de hus och områden jag bodde i som barn och den här dagen var det dags för centrala Halmstad och Galgberget. Jag tyckte att slottet var en bra utgångspunkt så jag parkerade där och såg med förväntan fram emot att få se alla platser jag har minnen från. Slottet är absolut inte det vackraste slott jag har sett, i alla fall när det gäller färgen, men det är likväl ett slott. Framför slottet låg förr det vackra skolfartyget Najaden men 2014 såldes Najaden till norska ägare och bogserades till Norge. Det blev väldiga protester och många framförde att Najaden var en symbol för Halmstad. Men köpet och flytten blev av och nu ligger ett annat, lite mindre fartyg framför slottet.

Jag gick på Slottsbron över Nissan och kom till Picassoparken.

I ett tidigare inlägg hade jag med bilder på en blommande kastanj och här har blommorna utvecklats lite mer till det som ska bli själva kastanjerna.

Den här statyn heter ”Laxen går upp”. Konstnären var Walter Bengtsson och konstverket är från 1958.

Men det konstverk som har gett parken namnet Picassoparken är det här. Kvinnohuvud av Pablo Picasso, uppförd 1970-71. Som åtta- nioåring tog jag bussen från Kärleken, gick genom hela centrala Halmstad och passerade den här statyn en gång i veckan då jag var på väg till pianolektioner. Redan då visste jag vem Picasso var men jag var inte imponerad av den här, som jag då tyckte, fula statyn.

I det lite ljusare huset till vänster fick jag pianolektioner men jag tyckte inte om min spelfröken (så sa man då) och slutade hos henne efter ca två år.

Jag fortsatte att gå längs Nissan men gick ut en bit på Österbro för att få en bättre vy över Stadsbiblioteket och ån.

I Kapsylparken bodde en liten söt familj.

Stadsbiblioteket från andra hållet, från Gamletullsbron. Här gick jag över ån för att ta mig in i centrum.

På Stora torget syns wärdshuset Tre hjärtan och S:t Nikolai kyrka bakom Europa och Tjuren, en fontän i brons av Carl Milles, uppförd 1926. Motivet är hämtat från grekisk mytologi och handlar om när Zeus, i en tjurs skepnad, rövar bort prinsessan Europa. Det här är tre byggnader/konstverk som av någon anledning fastnade i ”lilla Ingrids” hjärna och hjärta och som jag gärna ville återse.

På biografen Röda Kvarn visades ofta matinéer och jag vet inte hur många Tarzanfilmer jag har sett där tillsammans med min storasyster och ibland andra barn. Där lärde jag mig att vika biljetten till en visselpipa och tillsammans med de andra biobesökarna visslade jag vilt när filmen startades.

När vi tog bussen till bion kom vi ibland den här vägen in i centrum och fick gå genom Norre Port, även Norreport, stadsport i Halmstad, Hallands län. Norre Port färdigställdes 1601 under den danske kungen Kristian IV. Den var en del av stadens befästning, som även innefattade Halmstads Slott.

Idag bevakas porten av 91:an Karlsson så stadens befolkning kan nog känna sig säker.

Kontraster mellan nytt och gammalt.

Utsmyckning i staden.

Norre Katts park med Norre Port i bakgrunden.

En fin gammal pissoar.

Förr låg Kattegattgymnasiet här men nu har den fått andra lokaler och Internationella Engelska skolan har tagit över de här byggnaderna. Det minne jag har härifrån är när Gullan Bornemark uppträdde för skolelever från hela Halmstad. Alla vet kanske inte vem hon var men de flesta känner nog igen sångerna när de hör dem, t ex sudda, sudda (sudda, sudda bort din sura min). Både jag och mina barn har sjungit hennes sånger ofta.

Jag kom förbi stadsbiblioteket igen och satte mig ner och vilade lite i den här gungande sittmojängen. Det gick inte att luta sig bakåt men det var ändå ganska trevligt att slå sig ner där en stund.

Varje läsår fick vi gå på teater och den föreställning jag minns mest är ”rövare och folk i Kamomilla stad”. Vi hade den LP-skivan hemma så jag kunde de flesta sångerna redan.

Jag passade så klart på att registrera de stolpar som fanns i närheten av min promenadväg och den sista stolpen hittade jag här, precis vid framdäcket på cykeln längst till vänster. Man kan tycka vad man vill om de här cyklisterna men de syns i alla fall.

En mysig liten väg när jag nästan var tillbaka vid parkeringen.

Nu var det bara Galgberget kvar att återse. Galgberget formades under senaste istiden, för ungefär 14000 år sedan. Det är inte ett egentligt berg. Istäcket förde med sig stora mängder av sten och grus som avlagrades här när isen började smälta. Namnet Galgberget kommer från den tid då berget användes som en avrättningsplats. Mer specifikt kommer det från de galgar som användes vid hängningarna av dödsdömda fångar.

Härifrån har jag massor av minnen från bl a midsommarfiranden och många sköna promenader (jag gillade promenader i naturen även som barn). Här finns även en djurbegravningsplats där vår första hund vilar sedan ca 50 år sedan. Jag tänkte inte på vilka sorts träd jag promenerade bland när jag var barn och nu slogs jag direkt av vilken härlig skog det är bara för att det till stor del är en bokskog. Att dessutom komma direkt från centrum och gå in i lugnet och den luftiga bokskogen här var otroligt skönt och avkopplande.

Jag följde Hälsans stig och den förde mig i krokar till de platser jag ville komma till. Naturligtvis ville jag klättra upp i utsiktstornet.

Här firade vi många midsomrar med dans kring stången och diverse uppträdanden. Som jag minns det var det alltid soligt men vi fick varje år springa och söka skydd när kraftiga regnskurar plötsligt dök upp.

Jag kände mig klar med allt jag ville se och nöjd med hur mycket jag hade hunnit med under de två dagar jag ägnat mig åt barndomsnostalgi. Jag åkte tillbaka till stugan och förberedde mig inför avfärden på onsdagen. Nu väntade ett annat kul äventyr tillsammans med två härliga bloggvänner.