Igår blev det en ännu en superhärlig dag med många intryck och upplevelser. Jag hade planer uppgjorda men visste inte om jag skulle orka och/eller hinna med allt jag ville se och återuppleva. För alla platser har jag besökt tidigare och några vid ett flertal tillfällen. I förra inlägget utlovade jag fler kvarnar än tre i samma bild och här har ni Lerkaka kvarnar. Orten heter faktiskt Lerkaka och det finns säkert en berättelse bakom det namnet. Det var svårt att få med alla fem kvarnar i bilden och den längs bort syns nästan inte. Men om ni tittar noga och tittar på kvarnvingarna så kan ni nog se att de är fem stycken.

När jag närmade mig Böda ändrade jag impulsivt planerna och i stället för att ta mig till en lång sandstrand svängde jag ner till Böda hamn. Jag kände att jag inte hade något intresse av att vandra på en strand den här dagen eftersom jag om några dagar ska ta mig till den fina och jättelånga strand jag växte upp med. Att se en liknande sandstrand med tillhörande dyner kändes inte nödvändigt. Små hamnar är ofta trevliga och så även denna. Men jag blir mer och mer klar över att jag inte vill bo vid havet. Man känner inte av tånglukten (eller stanken) överallt men där den finns är det en kväljande lukt. Den fanns även i Varberg när vi var där för en vecka sedan.

Här, i Böda hamn, fanns det en vattendränkt strand. Jag tycker inte att vindsnurrorna skämmer utsikten utan snarare att de tillför något. Men jag har förståelse för de som inte vill ha dem alldeles inpå knuten och höra vinandet hela tiden.

En liten promenad ville jag förstås ta och ännu en gång gick jag genom en kohage. De bor i en restaurerad våtmark och det tycker jag att de ska vara stolta och glada över. Men kor kanske inte bryr sig så mycket om naturvård.

Efter kohagen var hela strandområdet ett fågelskyddsområde så jag följde en stig där det var tillåtet att gå. Jag kom till en grusväg som förde mig hit.

Ett svanpar och…vad för fågel? Är det en svanunge eller någon annan sort?

Jag känner bara till tre olika sorters gäss och en av dem är grågås. På långt håll ser det här ut som en sådan men den har en vit fläck på kinden. Men vitkindad gås är det inte. Kul när olika fågelarter kommer bra överens.

Resten av dagen följde jag planen till punkt och pricka. Är man på Öland så är Trollskogen en given besöksplats. I alla fall för mig. Åh, vad många minnen jag har därifrån. Jag kände det där pirret av både glädje och vemod när jag kom dit men glädjen dominerade. Det är så fint iordninggjort med fina gångvägar som passar rörelsehindrade. Inte hela rundan runt udden är så fin men åt båda hållen från utgångspunkten och ganska lång väg ser det ut så här.

Men jag ville ner till havet och avvek från leden ett tag. Där borta syns Långe Erik, fyren på Ölands nordspets. Dit kom jag lite senare.

Jag stötte på ett troll när jag återvände till leden. Ett ganska snällt troll ser det ut som och inte alls lika läskigt som de jag såg för några dagar sedan i Gamleby.

Efter en stund vek ledan av ner mot vattnet. Här var jag förr alltid vaksam på om korna skulle synas till. Gick de här så gick jag helst längre in mot land förbi dem, med hundarna i kort koppel och i rask takt. Jag kollade noga efter kor den här gången också men precis som på de andra platser jag har besökt, där det faktiskt har varit kor, så känner jag efter den första impulsen en lättnad över att jag kan gå överallt utan att oroa mig.

En gammal sägen om Hjerteskeppet säger att det här har fått sin sista viloplats efter att ha strandat. Skeppet ska sedan ha bäddats in av grus och sten från havet. Det sägs även att brunnen på botten av sänkan hade vatten med övernaturliga krafter. I mitten av 1800-talet fylldes därför brunnen igen.

En parasiterande murgröna tar över mer och mer av tallen och så småningom dör tallen. En ganska vanlig syn här.

Jag passerade ett antal gravhögar.

Rester av ett skyttevärn som troligtvis användes 1452 då danska trupper försökte erövra Örehamn.

Det finns mycket att se för de som är intresserade av historia och här är en gammal tjärdal. Som ni vet begränsar min hjärna mig lite när det gäller fakta så jag låter er själva söka fler svar om ni har funderingar. Det lilla jag berättar om här har jag hittat på informationsskyltar, som jag fotade, bredvid de olika resterna från svunna tider.

Jag tycker att det är kul att se de olika forntida lämningarna men ännu roligare tycker jag att det är att få se vad naturen bjuder på.

När leden kom ner till stranden hade jag varit hungrig ett tag och här satte jag mig ner och åt min macka. När jag är ensam ute på utflykter tar jag aldrig med mig kaffe eller den chokladboll ni har blivit vana vid att få se eller höra talas om. Det är bara när jag har sällskap och den personen (oftast min son) vill ha med sig kaffe som det blir så. Det är trevligt med kaffe och kaka men jag vill inte ha för tung ryggsäck och jag måste ha med mig termosflaskan för kalla drycker. För att vara lite snäll mot mina axlar får det räcka.

Trolleken är omkring 900 år gammal. Att den inte är större beror på att jordtäcket här är så tunt att träd inte kan växa så snabbt. Eken har fått staket omkring sig för att hindra barn från att trampa och klättra på den. Jag kan nog tänka mig att staketet behövs för en del klättringsbenägna vuxna personer också.

Första gången jag var här, tillsammans med min då blivande man och hans föräldrar, var för ca 40 år sedan och då såg det här skeppsvraket helt annorlunda ut. Nu är vraket Swiks bara en brädhög och annat kunde man nog inte förvänta sig efter många år i ett vädermässigt utsatt läge. Förmodligen har även en del mänsklig påverkan skett. Skonaren Swiks var en vinternatt 1926 på väg från Tyskland hem till Mariehamn på Åland när riktigt dåligt väder fick kaptenen att ta kursen runt Ölands norra udde för att söka lä. Men i den dåliga sikten rände fatyget upp på en sandbank. Besättningen på sju man lyckades lyckligtvis ta sig iland med en livbåt.

Här blev jag lite ledsen när jag såg att den gamla eken, som vi så många gånger har stått inuti och turats om att fota varandra i, har fallit offer för ålder, väder och människor. Men det går fortfarande att ställa sig i resterna av eken och titta ut genom hålet. Men något foto på mig där inne kom jag inte ens på tanken att ta. Inte lika kul med en selfie som att fota sin familj.

När jag hade gått runt i Trollskogen åkte jag den korta streckan till Långe Erik. Jag har aldrig varit uppe i den här fyren och det beror mest på att jag har erbjudit mig att stå kvar nere på marken med hundarna medan familjen har klättrat upp för trapporna. Den här gången fick jag också nöja mig med att se fyren utifrån eftersom den var stängd. Men det gör inget. Jag hade redan varit uppe i fyren Långe Jan och det var tillräckligt att bara se Långe Erik och gå en runda runt den.

Nästa mål låg bara ca fem minuter bort och det var naturreservatet Neptuni åkrar, ett stort klapperstensfält. Det fick sitt namn av Carl von Linné 1741 efter den romerska havsguden Neptunus. På de i övrigt nästan helt vegetationslösa strandvallarna blommar under sommaren blåeld i stor mängd. Den blåelden såg jag inte mycket av. Bara några få exemplar. Jag tycker om det här karga och lite speciella området. Kanske för att det passar min personlighet, precis som den karga fjällvärlden.

Vanans makt är stor och jag gjorde som vi alltid har gjort och parkerade en bit från själva Neptuni åkrar. Här ligger det mesta av klapperstensfältet under vattenytan.

Jag fick en skön promenad bort mot själva sevärdheten och att gå här i det fina vädret var inte så dumt.

Med kamerans egen förmåga att skapa stämning blev bilden så här i motljus. Ön där borta är Blå jungfrun.

Framme vid själva Neptuni åkrar.

Jag hade inte mycket kraft kvar och ville inte promenera något mer efter detta. Men jag hade bara ett delmål kvar och jag tyckte inte att jag kunde åka förbi det. Jag ville gärna komma till Byrums raukar. Raukar förknippar nog de flesta mest med Gotland men här finns de också. Det var skönt att inte behöva gå särskilt mycket utan bara strosa omkring i maklig takt, titta och fota.

Som vanligt är de små bilderna klickbara om man vill se den i större versioner.

Jag har ett jättefint foto från ett tidigare tillfälle då min son sitter på en rauk med Blå jungfrun i bakgrunden. Det går inte att jämföra med den här bilden eftersom sikten då var väldigt bra och himlen nästan helt molnfri och väldigt blå. Många minnen överallt här på ön.

Igår vandrade jag omkring länge på Alvaret och fick en fin upplevelse. Inläggen kommer lite i efterhand så det får ni se och läsa mer om när jag hinner få det klart.