Nygammal bekantskap

Det var 25 år sedan vi sågs och jag hade nog inte känt igen den kvinna som kom in på katthemmet i morse om inte hon direkt hade utbrustit ”dig känner jag ju”. Då klickade det till i min hjärna och för en gångs skull funkade den bra när jag behövde den. Jag hade några ledtrådar. Dagen innan hade denna kvinna skrivit i volontärgruppen på fb och presenterat sig som praktikant. Hennes namn och att hon hade bott i Svenstavik sa mig inte något förutom att jag snabbt snuddade vid tanken att vi kanske har mötts. Jag blev glad när jag direkt efter hennes första ord kom på vem hon var och att det var jag som först konstaterade att vi båda hade haft uppdrag på samma ställe. Hon som styrelsemedlem och delaktig i verksamheten och jag på kontoret.

När jag och min familj var nyinflyttade i Vattjom, en liten by utanför Oviken, var jag arbetslös. Jag fick praktik (ALU, ArbetsLivsUtveckling, hette det då men jag vet inte motsvarigheten idag.) på kontoret på Svenstaviks ridskola. Lite kuriosa om hur regler inte följdes kan jag bjuda på. När man hade ALU någonstans fick man inte ha ansvar för någonting utan skulle hela tiden ha en mentor tillgänglig. Jag kan ärligt säga att jag är glad för att den regeln inte följdes. Jag kom dit på en tvåtimmars introduktion en kväll och sedan förväntades jag på egen hand sköta bokföring och allt annat kontorsarbete. Det var utvecklande och roligt på många sätt. Jag hade tidigare bara bokfört för hand i den tidens stora (jättestora), röda bokföringsdagböcker och nu fick jag två instruktionsböcker och ett bokföringsprogram i datorn att fixa utan någon att få hjälp av. Datorvana hade jag fått genom några års arbete på bank och sedan egen dator så den var jag i alla fall inte främmande för.

Jag läste böckerna samtidigt som jag använde programmet och snart tyckte jag att det var himmelriket att bokföra på det sättet. Oj, vad mycket enklare det var att hålla ordning på siffrorna. Efter min tid på ridhuset sitter den 18:e i varje månad inetsad i mitt medvetande och än i dag tänker jag alltid ”uppbördsdeklaration” när de datumen infaller (om jag har koll på vilket datum det är och det har jag inte alltid). Det ingick i mina uppgifter att fixa den också varje månad och sedan jaga någon med rätt att underteckna det jag hade räknat ut. Det fanns även en hel del tid till att umgås med hästar och någon gång ibland fick jag rida tillsammans med alla de anställda i stallet. Instruktören kom aldrig med någon kritik mot mig när det gällde min ridning men det beror nog mest på att jag var med bara för att det var kul. Ingen mening att anmärka på någon som inte behöver kunna mer 😀 Båda mina döttrar har tagit lektioner där så under en period i mitt liv kändes det som om jag bodde på ridhuset. Mestadels fina minnen som jag inte kunde låta bli att dela med mig lite av. Efter det halvår jag var på ridhuset tog det bara en vecka innan jag fick ett ”riktigt” fast kontorsarbete och det var så klart bättre.

Det här blev en lång utläggning när jag egentligen bara skulle skriva om att jag och kvinnan, som kom till katthemmet, har den gemensamma bakgrunden och att vi då hade en hel del med varandra att göra. Nu har hon också en smärtproblematik och problem med fk. För hennes del innebär det att tvinga sig till att via Samhall jobba mer än hon egentligen orkar och nu ska hon vara på katthemmet. Jag hoppas att det ska fungera bra. Återigen tänker jag att jag är privilegierad som kan klara mig utan att behöva tvinga mig till mer än jag klarar och att jag slipper vara så slut varje kväll att jag inte orkar de allra enklaste hushållsgöromålen. Jag är så glad för att jag slipper ha med fk att göra något mer och att jag har den möjligheten. Det jag egentligen ville komma fram till var att det var jättekul att träffa henne igen men fingrarna ville skriva mer.

När jag satte upp ljusgirlangen på balkongen på morgonen i förrgår var det, som vanligt, ett väldigt vackert sken på himlen. Ljusen tänds inte förrän tidigast i morgon kväll och kanske väntar jag till på lördag kväll.

Igår förmiddag såg alla gångvägar ut så här. Jag har aldrig förr varit med om att sandningen har varit så sen men det fanns säkert en anledning. Jag var i alla fall nästan ensam om att gå på de här isbanorna och dubbarna på skorna fick jobba hårt. Jag fick även vara lite snäll mot en äldre kvinna med problem att gå. Hon hade parkerat sin bil i ett nerförslut och skulle ta sig till sin dörr ca 50 m bort. Hon stod utanför bilen med stavar i händerna och dubbskor men hon vågade inte röra sig. Det var ju lägligt att jag just då kom förbi och kunde ta ett stadigt tag under hennes arm och långsamt ta ett steg i taget bort till säkrare mark. Undrar hur många ben- och höftbrott det blev den dagen.

Jag lämnade isbanorna så småningom och följde stigar i skog och över öppen mark i stället. Som ni ser har den plöjda marken inte avskräckt folk att gå där de alltid har gått. Snart är stigarna väl upptrampade igen och jag hoppas att de inte plöjs bort i vår igen.

Idag, efter passet på katthemmet, tänkte jag att det var en bra dag för att tvätta bilen. Två minusgrader och med väntad kyla lång tid framöver gör sannolikheten för att bilen ska få vara ren ett tag kändes stor. Här i stan saltas det nämligen inte så det trista saltstänket slipper vi. Det blev en promenad i området nära biltvätten innan jag åkte hem och lite vintrigt ser det faktiskt ut. Det är inte bara is överallt utan även en del snö.

Att min nygamla bekantskap kände igen mig så snabbt berodde säkert på min coronafrisyr. Så såg jag nämligen ut på den tiden. Hade jag haft min väldigt korta frisyr kanske det hade varit annorlunda.


  1. Vad trevligt att träffa på någon som man inte sett på 25 år! Tråkigt att hon också har besvär med fk. Det är verkligen inte värdigt att komma hem och vara så slut att man inte orkar nånting.
    Såna gångbanor är en fasa. Tycker man är dålig på att halkbekämpa även här, vi har inte fått någon snö än, men skräcken är att man ska trilla och bryta något.
    Kram

    Gilla

    • Ja, det var roligt 😀 Vi var inte nära vänner men träffades en del under den period jag var där. Det är lika trist varje gång man träffar någon som har drabbats av fk:s utrensning. Tyvärr har jag träffat många och alla klarar sig inte så bra som jag ändå gör.
      Gångvägarna brukar grusas ganska snabbt men den här gången försov sig nog hela gänget eller så var gruset slut. Än så länge är jag inte rädd för att gå ut men jag är försiktig trots att jag har dubbskor.
      Kram

      Gilla

  2. Så trevligt att träffa en gammal bekant och speciellt med tanke på att ni inte träffats på så många år. Roligt dessutom att ni kände igen varandra trots att åren gott.

    Jag kan mer än väl tänka mig att det underlättade rejält att sköta bokföringen via datorprogram. Tänk ändå så mycket den nya tekniken underlättar för oss på många plan.

    Vilken vacker himmel du bjuder på! Halkan kan verkligen ställa till det så gott att du kunde vara damen behjälplig. Det är verkligen inte roligt att riskera att trilla. Där gjorde du dagens insats minst sagt.

    Kram och god kväll!

    Gilla

    • Jättekul att ses igen 😀 Vi var mer bekanta än vänner men det är ändå roligt att träffas igen. Jag hade nog inte direkt känt igen henne om inte hon hade känt igen mig först. Men efter ett tag hade jag nog upptäckt att det var något bekant med henne. Man hinner förändras en del på 25 år men om man tar bort en del ålderstecken så ser jag nog ut ungefär som då. I alla fall med den här rufsfrisyren 😀
      Det var en väldig skillnad att boföra i datorn och det var roligt att jag fick lära mig det. Det var inget jag hade någon nytta av senare men det var ändå kul. Jag har ju fått uppleva utvecklingen från elskrivmaskin till ordbehandlingsprogram i datorn och det var också en resa som gjorde stor skillnad.
      Himlen är vacker nästan varje morgon och kväll (eller eftermiddag) nu. De isiga gångbanorna är inte roliga men jag klarar än så länge av att ta mig fram på dem. Det är värre för väldigt gamla personer som har större svårigheter att gå och som kanske är mycket skörare. Jag har ju varit scout så kanske var det den delen av mig som tittade fram 😀
      Kram och detsamma!

      Gilla

    • Det är vitt och fint men snön är hård och tråkig så jag hoppas på nysnö snart. Is på gångvägar är inte kul alls och även med dubb på skorna så blir det jobbigt att gå. Bra att stigarna i skogen är bättre så att det blir lite skönare promenader 😀
      Ja, det var kul att träffas och nu lär vi få fler tillfällen så länge hon är kvar som praktikant.

      Gilla

  3. Måste börja med att fya de ishala gatorna! Men de syns ändå att de är hala. Här har vi svartasfaltshalka. Asfalten ser blöt ut men är snorhal. Grannarna kanade omkring idag, usch.
    Vad skoj att träffa din gamla bekant. När i forntiden pratar vi om? 80-tal? Det låter som 50-tal när du berättar om bokföringen men jag vet ju själv hur det var då jag började jobba 1972…
    Förstår att du känner för kvinnans situation, vi har ju båda varit med i den cirkusen när det ska vändas och vridas och vridas ur…tills inget återstår…
    Varma kramar

    Gilla

    • Jag fyar tillsammans med dig för det här är inte kul. Jag går och spänner mig för att inte halka. Trots att jag har dubbar så är det svårt att gå. Isen är så hård att dubbarna inte får bra fäste. Nu hoppas jag på massor av snö men det ser inte ut att bli så…tyvärr.
      Ja, det var en kul överraskning. Det är ganska precis 25 år sedan jag började på ridhuset, dvs november 1996. Men den bokföring jag gjorde för hand var tidigare, 1985 och framåt. Något år senare fick vi datorer men då var vi två på kontoret och den andra Ingrid (vi hette Ingrid båda två) tog hand om bokföringen medan jag hade hand om bl a tullhanteringen och diverse sekreteraruppgifter.
      Ja, visst vet vi hur det är att drabbas av fk och den här kvinnan har det jobbigt just nu. Jag kan bara hoppas på bättre villkor snart för då kanske hon kan ta del av dem. För mig är det för sent och ärligt talat orkar jag inte bry mig om det längre.
      Kram

      Gilla

  4. Så trevligt att träffa gamla bekanta. Det gör inte jag här, men några nya har jag fått. Bl.a. dig, och fastän vi inte har fått till så många möten så är jag glad för att få träffa dig ibland.
    Apropå is och halka så är jag lite besviken på sandningen här. Väldigt ofta är det isigt och dessutom väldigt knöligt. Svårt att få bra fäste med broddskorna… särskilt i nedförsbackarna. Och backar finns det i Östersundsområdet. Jag hoppas att det blir bättre med snöröjningen och sandningen senare i vinter.
    För ett par år sedan när jag köpte mina första broddskor, så påstod försäljaren att Östersund var den plats i Sverige där de sålde flest icebugs. Jag vet inte om det är ett dåligt betyg åt Östersunds vintervägar, eller om det betyder att Östersundsborna är speciellt duktiga på att promenera.

    Gilla

    • Ja, det är alltid kul när man träffar någon som är en del av ens förflutna. Men nya vänner är minst lika bra och jag är också glad för de få möten vi har haft. Jag tar gärna gemensamma promenader lite oftare än vi har fått ihop så bara hojta till när du har tid, ork och lust 😀
      Jag tycker att sandningen är sämre än tidigare vintrar och jag tycker synd om alla som inte vågar sig ut alls. Vi får hoppas att beredskapen är bättre i december och framåt.
      Jag har inte köpt icebugs utan en lite billigare variant av dubbskor. Jag har för mig att de kostade drygt 600 kr och jag är helnöjd. Det här är tredje säsongen jag har dem och de funkar fortfarande bra. Kanske är vi inte bättre än andra på att promenera men vi har i alla fall mer vinterväglag än i södra delarna. Norrut har de nog mer snö än is så vårt mittemellanläge kanske förklarar varför vi behöver dubbar.
      Jag funderar på

      Gilla

  5. Vad trevligt med ett bekant ansikte så där efter så många år och på katthemmet av alla platser. Det där med fk är inget upplyftande. Så tråkigt att så många är drabbade, jag är också väldigt glad för din skull. Många har det väldigt jobbigt.
    Det ser verkligen slirigt ut hos dig och det är tur att broddar finns. Hos mig får man snart ha vattenskidor om man ska kunna ta sig fram 🙂
    Kram

    Gilla

    • Ja, det var trevligt och kul att prata lite minnen. Ibland är världen ganska liten men jag har varit med om märkligare sammanträffanden. Jag försöker undvika att ens tänka på fk eftersom jag alltid börjar dissociera då men ibland går det inte att komma undan helt.
      Det är så trist att vintern numera oftast börjar med ett snöfall som resulterar i halka en lång period. Nu är det lite bättre och lättare att gå men det är fortfarande en viss försiktighet som gäller. Men jag har hellre is än regn och lera och det är vitt och fint ute.
      Kram

      Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s