En prestation

Min son kom hit med tåget i fredags kväll och vi tog bara en kopp té innan det var sovdags. Vi ville vara utsövda när vi skulle ge oss iväg på vår utflykt dagen därpå eftersom vi visste att det skulle bli en krävande vandring upp på Ottfjällets topp. Lustigt nog hade vi båda två, var för sig, kommit fram till att det var en topp värd att bestiga. Det var alltså ingen tvekan om vart vi skulle bege oss. Vi kunde inte ha fått bättre förutsättningar vädermässigt. Inte ett moln och nästan helt vindstilla. Jag vet inte exakt vilken temperatur det var men enligt väderappen skulle det vara ca 16 grader. Man ska vara förberedd på snabba väderväxlingar när man är i fjällen och jag började vandringen med att ha jackan på mig. Den åkte av ganska snabbt. Går man uppför så blir man fort varm. Kanske borde stövlarna ha suttit på men jag konstaterade efter ett tag att jag är hellre lite blöt om fötterna än riskerar skavsår.

Ottfjället når man från Vålådalen och leden börjar bakom Fjällstationen.

Första delen av leden var inte särskilt rolig att gå på. Den såg mestadels ut som på bilden och det gick inte särskilt bra att gå på sidan. Det var bara att försöka balansera på stenarna och undvika att sätta ner fötterna i den allra djupaste lervällingen. Ganska ansträngande för benen eftersom man spänner sig i stort sett hela tiden. Jag gissar att det såg ut så här i ca en kilometer med några korta sektioner där det såg bättre ut.

Vilken lättnad det var när vi kom ut på en grusväg och slapp ha fokus hela tiden på att inte halka omkull. När vi vände oss om kändes det ännu bättre. En försmak av vad som väntade oss.

Forsande vatten är alltid trevligt.

Någon eller några har hittat en fin tältplats.

Det var väldigt lätt att gå på en jämn och fin grusväg men när vägen såg lite mindre använd ut lämnade vi den och fortsatte på leden mot Ottfjällets topp. Man kan gå både till den västra och den östra toppen och naturligtvis valde vi den östra eftersom den är högst, 1265 möh. Min son hade en fjällkarta i sin mobil och berättade vad alla omkringliggande fjäll heter men allt har försvunnit ur mitt minne. Jag är glad att jag kommer ihåg var vi var.

Leden förde oss över en bäck och strax efter det kom vi upp ovanför trädgränsen.

Min son är fotograf när jag är med i bilderna. Här var leden fortfarande väldigt bra att gå på men en stor del av den var inget jag skulle rekommendera om man inte antingen har bra fysik eller är som jag, dvs väldigt envis. Helt utan kondis är jag inte men jag har ju en del andra begränsningar, vilket jag fick känna på senare. Men det kunde jag lätt stå ut med eftersom hela dagen blev en helt fantastiskt härlig upplevelse.

På vissa sträckor fanns det spångar att gå på. Det ser torrt och fint ut men ofta var marken både blöt och lerig så vi var tacksamma för de spångade avsnitten.

Men vad gör det om det är lite blött när allt annat är så underbart. Ju högre upp vi kom desto fler fjäll dök upp bakom krönen på de närmaste kullarna. Den skarpögde kan kanske urskilja två renar, som ser ut som två svarta små fläckar, i det högra nedre hörnet.

Fjällbäckar brukar vara tillräckligt rena för att det ska vara riskfritt att fylla på vattenflaskor.

En av alla små raster under stigningen. Kan man ha det bättre?

Leden vi gick på syns tydligt i den låga vegetationen.

Vi var inte ensamma om att göra den här vandringen i det sköna vädret.

Vi började närma oss den sista, brantaste och mest krävande kilometern och, som ni ser, svänger leden till vänster för att sedan gå rakt uppför. Några renar passade på att springa förbi framför oss.

Det var alldeles för blött för att gå där ledmarkeringen sitter så det var stenar och klippor som gällde. Vid det här laget hade mina ben och höfter börjat protestera rejält och jag var tveksam till om mina skakiga ben skulle kunna bära mig ända upp till toppen. Det var väldigt många höga kliv både uppför och nerför och några gånger halkade jag i leran och satte ner ena knät. Det gjorde mig inget att jag blev blöt och smutsig. Det var bara att låta byxbenet torka för att sedan borsta bort det mesta. Det var bara mina skakiga ben som bekymrade mig och dessutom var energinivån på en väldigt låg nivå. Underligt nog skötte sig ländryggen väldigt bra och tack vare min tens mådde även bröstryggen finfint.

Men när det kändes som jobbigast så var det bara att stanna upp en stund, vila lite och titta ut över det landskap jag befann mig i. Då sköljde envishet och vilja över mig och jag orkade lite till. Lite avundsjuk var jag på min son som inte hade några som helst problem och som t o m blev sugen på att springa det fjällmaraton som det skyltades om längs leden. Jag är inte särskilt gnällig och jag lät inte det jobbiga påverka mitt humör. Jag njöt verkligen av den här fjällupplevelsen trots att den var så krävande. Men hur härligt det än var så vill jag berätta att det här var en prestation när det gäller mig. En prestation som mer än väl uppvägdes av allt det som var bra.

En kort stund tänkte jag att jag skulle ge upp och sätta mig på en sten och vänta tills min son kom tillbaka från toppen. Men självklart kunde jag inte göra så. Och vilken tur att jag är så envis för plötsligt kunde vi börja se lite av det som skulle visa sig när vi väl kom upp.

Vi tog en sista paus och här kollade min son i sin app med fjällkartor och såg att det bara var 150 m kvar. 150 m kan vara ganska ansträngande om det är en brant uppförsbacke så jag började gå lite i förväg för att kunna stanna och pusta med jämna mellanrum.

Men jag blev glatt överraskad över att det nästan var helt platt och väldigt lätt att gå. I stället för att ta en vilopaus väntade jag bara in min son.

När han kom ikapp var vi så gott som framme.

Vi var inte ensamma här uppe. Folk satt på olika platser och bara njöt. Många hade nog sparat sina matsäckar tills de nådde toppen men vi hade redan ätit upp våra mackor.

Vilken härlig känsla det är när man når sitt mål efter att ha kämpat. Min son var väldigt snäll och gullig och sa att inte många i min ålder och med mina besvär skulle ha klarat det här så pass bra som jag ändå gjorde. Kanske är det så men jag såg en hel del inte så unga personer som klarade sig minst lika bra och kanske t o m bättre. Man ska inte jämföra sig med andra utan bara med sig själv och jag kände mig nöjd. Inte bara nöjd utan väldigt lycklig. Här stod jag återigen högst upp på en fjälltopp, vädret var underbart, sikten relativt bra (lite soldis bara) och jag hade min son som sällskap.

I den information jag hittade på nätet om Ottfjället stod det att man kan se ända bort till Östersund. Jag kan svagt ana det som jag tror är Storsjön där borta men mer än så bjöd inte utsikten på den här dagen.

Vi kom fram till att det måste vara Åreskutan som syns till vänster i bilden. Åreskutans topp är 1420 möh men härifrån såg det fjället inte så imponerande ut.

Vi stannade kvar en stund på toppen och njöt av att bara vara där. Sedan påbörjade vi nerfärden som också var helt fantastisk. Självklart var det påfrestande för hela rörelseapparaten att gå nerför med höga nivåskillnader och försök att inte halka men mest var det en njutning. Inte minst när vi satte oss på en sten och tog fram kaffe och varsin chokladboll. Jag invigde den kåsa jag köpte i Kilpisjärvi tidigare i somras och kaffet smakade väldigt bra i den.

Två väldigt små hjortron hittade vi och vi stoppade i oss varsitt.

Så småningom kom vi ner till grusvägen igen och vi funderade på att följa den i stället för att vika av och gå den leriga stigen tillbaka. Men det skulle ha blivit en rejäl omväg och min kropp sa blankt nej till det.

Det är värre och svårare att gå nerför när det är lerigt och stenigt. Men till sist var vi vid bilen igen efter drygt 11 km fjällvandring. Att det tog oss ca sex timmar säger inte så mycket. Vi stannade ganska ofta och tog det lugnt när vi gick. Stegräknaren visade på dryg 22000 steg och det är nytt rekord för mig. Att det rekordet sattes i den här miljön räcker som förklaring till att jag får sota för det nu. Men jag skulle inte ha velat vara utan den här upplevelsen. Det var helt klart en av de bästa fjällupplevelser jag har varit med om.


  1. Wow for en tur dere hadde. Jeg hadde også fjelltur på lørdag, en topp jeg aldri har vært på, med en forferdelig sti med store steiner og jord i mellom. De er tunge å gå oppover og nedover de stiene. Jeg foretrekker også å bli litt våt på beina isteden for å gå med støvler. De er ikke særlig komfortable å gå i. Utrolig flott vær og ikke å snakke om alle de nydelige bildene du viser. Det er slike turer en kan leve lenge på utover vinteren.

    Gilla

    • Ja, den var något att minnas 😀 Jag har inte hunnit titta in hos mina bloggvänner under helgen så jag har kvar din fjälltur att se fram emot. Snart ska jag till katthemmet men senare i dag ska jag läsa ikapp.
      Vi hade en otrolig tur med vädret och även om det var lite disigt åt vissa håll så var det ändå fantastiska vyer 😀

      Gilla

  2. Underbart! Vilka foto, jag njuter. Du är grym Ingrid. Tack för att du gjorde denna underbara vandring så att vi kunde få ta del av den genom din härliga berättelse och sååååå fina foto. Detta fjäll ska skriva upp på min lista.
    Vilket fantastiskt väder ni fick. Jag skrattar gott åt er fika, naturligtvis så måste den bestå av en chokladboll.
    Nu ska jag kolla lite till på dina bilder. Hoppas du snart är återställd.

    Kram

    Gilla

    • Tack Lotta! Du vet ju att det är ännu mer underbart i verkligheten och att foton bara kan ge en liten hint om hur vackert det är. Det finns hur många fjäll som helst att gå upp på men det här rekommenderar jag verkligen 😀 Vädret var det bästa tänkbara. Nästan som om sommaren kom tillbaka för några dagar. Chokladboll har blivit något av ett måste när vi är ute på äventyr 😀 Kanske för att just det här märket (Delicato) har veganska chokladbollar och de är supergoda. Det tar nog några dagar innan jag är i mitt vanliga skick igen men det var det absolut värt.

      Gilla

  3. Jag applåderar! Så bra gjort. Tur att vädret var så fint, det underlättar ju betydligt när man fjällvandrar.
    Hoppas att din kropp återhämtar sig snabbt. Själv ska jag och ena dottern gå mellan Storulvån och Blåhammaren nästa vecka. Jag gruvar mig lite. Min kondition är inte den bästa och jag har haft ett värkande knä hela sommaren, så jag har inte gått så långa sträckor. De senaste två veckorna har det emelltertid varit bättre än på länge och jag kommer att ha värktabletter med. Och så ska vi lyxa till oss och sova på fjällstationen innan vi vänder tillbaka. Ser verkligen fram emot det här…. uuuh, tänk om det regnar hela tiden…. ( men jag också ganska envis).

    Gilla

    • Tack för applåderna! Jag ska ge dig detsamma efter din och dotterns äventyr nästa vecka. Det låter fantastiskt kul och jag hoppas att hela du håller ihop. Vi hade det bästa väder man kan ha och jag håller tummarna för att ni också får ett härligt vandringsväder. Den trippen är ca 1 km längre bara åt ena hållet än upp på Ottfjället (jag var ju tvungen att googla) så det blir nog väldigt skönt att stanna på fjällstationen innan ni ska ge er på att vandra tillbaka. Jag ser med spänning fram emot att få veta hur det går men jag tror inte att jag skulle våga mig på mer än en dagsvandring. Lycka till!

      Gilla

  4. Wow, säger jag bara! Vilken vandring och vilken bra bedrift så gott jobbat av er båda. Jag är inte säker på att alla i din ålder skulle klara det. Magiska bilder och en fantastisk natur dessutom. Så god lön för mödan med en chokladboll. Jag kan nästan känna vilken njutning det var att sitta där med så god fika.

    Kram och god måndag!

    Gilla

    • Ja, det var verkligen en bedrift. I alla fall i mitt fall. Sonen skuttade glatt fram över alla underlag och visade inga som helst tecken på att vara trött. Men även om det var jobbigt så var humöret hela tiden på topp. Man ska ju utmana sig själv sägs det och det gjorde jag. Belöningen i form av naturupplevelsen kompenserade mer än väl för prestationen 😀 Det var verkligen en njutning att sitta och njuta i solen med gott fika och chokladboll funkar alltid 😀
      Kram och detsamma!

      Gilla

    • Det var en otroligt skön dag och trots en del besvär så njöt jag för fullt 😀 Det är klart att det är lite svårare för dig att ge dig iväg på en dagstur i fjällen men Omberg kanske kan duga som substitut. Jag gillar Omberg så jag är inte på något sätt ironisk eller skämtsam. Det finns mycket fint att se där och man kan kombinera med ett besök vid Alvastra klosterruin. Då får du till en jättefin utflykt 😀

      Gilla

  5. Fantastiska bilder! Speciellt dom bilderna där renar är med. Jag är djupt imponerad att du orkar! Vilken kämpe du är. När jag var i Japan gick vi uppför en brant och jag var nära att ge upp, sen såg jag en som gick med kryckor ta sig upp, då insåg jag att min kondis inte är vad den borde vara. Eller det visste jag i och för sig redan.
    Kram

    Gilla

    • Tack! Jag gillar renar och blir glad när de kommer tillräckligt nära för att få med på en bild. Jag är faktiskt lite imponerad av mig själv samtidigt som det retar mig lite att jag inte orkar mer. Men jag ska nog vara nöjd med min förmåga. Den person som du såg gå uppför branten med hjälp av kryckor hade kanske en lättare klättring just tack vare kryckorna. Så kan man ju i alla fall tänka för att det ska kännas lite bättre 😀
      Kram

      Gilla

  6. Tack snälla du för att du så generöst delar med dig av text och underbara bilder. Känns som jag åker lite snålskjuts med er, som en liten apa som sitter på en axel! Inser också hur krävande terrängen är, knöggliga stenar och lutningar är det värsta för mina vrister och vader.Hade knappast överlevt den bedriften du gjorde, framför allt nerför. Skulle man vara mycket hämmad om man gick med gåstavar? Jag känner att skulle jag gå ens halvvägs så långt som ni skulle jag haft hjälp av stavar som stöd när terrängen blev tuff och balansen inte är den bästa?
    Vilka härliga gemensamma minnen ni åter skapar . Guld värt och nu ska jag kolla vad som hände härnäst!

    Gilla

    • Haha, du får gärna åka snålskjuts men jag lovar att du skulle bli ännu mer imponerad om du själv stod där på toppen och såg ut över vyerna. Men det är klart, nu slipper du ju kämpa för att komma upp 😀 Det var en rejält kämpig vandring men jag ångrar mig inte ett dugg. Belöningen överträffade besväret. Jag såg flera som gick med stavar så kanske skulle det ha känts lättare med sådana.
      Det börjar bli en stor samling minnen tillsammans med min son och ibland tittar jag tillbaka och njuter 😀
      Kram

      Gilla

  7. Absolut en prestation! Du är verkligen alldeles fantastisk som ger dig ut på såna här krävande vandringar! Fantastiska bilder … njuter av varenda en av dem! Vilka vyer!
    Kram!

    Gilla

    • Tack Anki! Jag är faktiskt lite stolt 😀 Kanske är jag lite för optimistisk när det gäller vad jag klarar av och sedan är jag för envis för att ge upp. Men det är bra att testa sina gränser lite. Jag är i alla fall väldigt glad för att jag tog mig ända upp.
      Kram

      Gillad av 1 person


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s