Svår uppgift att ta itu med

KBT går till stor del ut på att man ska möta det som man har problem med och lära sig att hantera det. Undvikande kan leda till att man t ex, som i mitt fall, blockerar de känslor man egentligen bör känna i vissa situationer. Ett flyktbeteende som resulterar i fysiska problem och kognitiva svårigheter. Nu har jag och min psykolog kartlagt vad som sätter igång dissociation hos mig och speciellt ett av de ämnen som triggar dissociationen behöver jag möta. Jag behöver känna känslorna och lära mig hantera dem i stället för att fly från dem. Vi har pratat om just detta ämne och min psykolog har försökt guida mig in i tankar på en svår situation för att kanske få fram de starka känslor som borde finnas. Det gick inte särskilt bra. Jag kom dit till viss del men nästan direkt satte flyktimpulserna igång. Inte bara genom dissociation utan även genom att jag kom in på andra ämnen och resonerade mig bort från det svåra. Detta trots att jag verkligen försökte göra det som jag skulle.

I dag fick jag en tuff hemuppgift. Sättet jag ska möta min största skräck på är genom imaginär exponering, alltså en fantasiexponering. Jag ska alltså fantisera ihop det värsta scenario jag kan tänka mig och skriva en berättelse om det. Det ska vara en berättelse om verkligheten som den är nu men med en fantasi om hur det värsta slutet kan vara. Jag slog ifrån mig direkt och sa att det är en väldigt svår uppgift att klara av. Men sedan fortsatte jag mitt eget resonemang och sa att jag förstår varför och att att det är klart att jag ska göra det som krävs. Det är ju jag som har bett om hjälp och jag har vetat att det krävs svåra moment. Ni som har följt mig ett bra tag vet vilket ämne jag ska fantisera ihop ett hemskt slut på och ni förstår hur svårt det känns.

Nu har jag bearbetat det här ett tag och jag tror att jag kan klara uppgiften genom att låta bli att känna känslor. Förmodligen blir det så automatiskt och då får jag och psykologen tillsammans försöka locka fram dem vid nästa tillfälle. Men det kan även bli så att jag bryter ihop lite grann i mitt försök att tänka hemska tankar och då får jag hjälp med att hantera det när vi träffas nästa vecka. Det behöver inte vara en färdig berättelse utan det räcker med ett utkast som jag ska få hjälp med att utveckla och det finns egentligen inga krav. Bara mitt eget krav på mig själv att prestera. När berättelsen är klar kommer nästa svåra moment då jag ska spela in en uppläsning och, om jag går med på det, spela upp den inspelningen för psykologen medan han betraktar mig för att se mina reaktioner. Jag förstår om ni undrar hur jag kan utsätta mig för det här och tanken har slagit mig också. Men jag vill må bra och då får man utstå en del på vägen. Så enkelt är det.

Jag ville bort från de här tankarna en stund och det lyckades jag till viss del med genom att koncentrera mig på, och fota, allt det vackra jag promenerade hem genom. Det härliga, kalla och soliga vädret verkar ta slut till helgen och det gäller att ta tillvara den tid som är så här. Studier visar att sådana här vintrar blir allt ovanligare och jag vill njuta så mycket jag kan.

Jag gick ner till sjön för att se efter om det fanns bra spår att gå i på min väg hem. Här skulle jag kunna gå tvärs över till ”Annersia” men det var inte lika fina spår åt det håll jag skulle gå.

Jag valde att gå uppe på land i stället och det var ju också fint.

Men efter en liten stund dök det upp bättre spår och jag tog mig ut på isen.

Mina tankar vandrade iväg åt olika håll och jag gick lite för långt innan jag kom på var jag var och vände tillbaka. Här går stigen genom en liten skogsdunge och några minuter senare var jag hemma.

Min hemuppgift får vänta till efter torsdag. Då ska jag nämligen träffa en ny bekantskap på katthemmet och om det går som planerat kommer vi fortsätta att jobba ihop en gång i veckan. Jag vet inte vilka processer som sätter igång när jag skriver berättelsen och det är nog bäst att vänta tills jag har några dagar utan åtaganden.


  1. Det låter, helt ärligt, skitjobbigt. Att du ska tänka dig det värsta, även att du ska spela in en uppläsning. Låter nästan omänskligt. Jag tycker du är modig som vågar göra det här.
    Kram

    Gilla

    • Det känns skitjobbigt och först kunde jag inte fatta hur jag ska kunna göra detta. Men egentligen är det ganska logiskt att jag måste konfrontera det här och jag kan ju avstå om det blir för svårt. Men då kanske jag inte får den hjälp jag behöver. Jag tror på metoden men det känns ändå svårt. Enligt psykologen är det ett tecken på att det behöver göras.
      Kram

      Gilla

  2. Helt klart en väldigt tuff uppgift men fundera på vad som är det värsta som kan hända när du genomför den. KBT handlar ju om att möta sina rädslor och ju längre man avstår från att göra det så blir rädslorna djupare. Ja, det här vet du så klart. Jag säger go for it! Vill man få hjälp med sitt mående så är vägen inte alltid lätt eller rak men den går ändå att gå!

    Kram

    Gilla

    • Ja, förnuftsmässigt så vet jag att jag måste och att det är rätt. Men vi styrs inte alltid av förnuftet och i det här fallet är rädslorna dominanta. Jag ska så klart göra mitt bästa och om det inte går jättebra direkt så gör jag fler försök. Tack för pepp. Det blir kämpigt men jag har ju ett mål jag vill nå. Men samtidigt undrar jag hur jag ska hantera att situationen inte försvinner bara för att jag lär mig att hantera mina känslor. Det blir nästa steg att ta itu med.
      Kram

      Gilla

  3. Fruktansvärd uppgift du har framför dig. Jag tror inte jag skulle klara av det. Du är modig. Skönt att du kan ta promenader för att slappna av… det brukar ju komma mycket gott av att vistas i naturen.

    Gilla

    • Ja, jag skulle helst slippa den här uppgiften och jag tänkte direkt att det är för svårt. Men det är säkert precis just det här jag behöver göra och kanske blir jag hjälpt av att känslorna uteblir. Det är helt fel att hoppas på att det blir så men det är så min hjärna hanterar vissa saker. Jag kommer att göra min ”läxa” så gott jag kan men jag känner mig inte ett dugg modig. Det här är riktigt läskigt.
      Som vanligt hjälper naturen till med att ge glädje och lugn 😀

      Gilla

  4. Ja du har en tuff resa framför dig, men du väljer att ta tjuren vid hornen o inte väja undan. Det är så starkt gjort oavsett vilket resultatet blir, för du kan säga att du verkligen gav allt.
    Om jag skulle börja nysta i mitt själsliv är jag ganska övertygad om att jag skulle få gå i terapi i åratal. Jag har förträngt mina känslor ända sedan barnsben och har lappat och lagat längs vägen och helt förträngt det som inte passar i stunden. Flyktbeteendet sitter starkt. Tror inte jag skulle orka, utan jag försöker koncentrera mig på att må så bra jag kan här och nu. Dina foton är så njutbara och du har helt rätt, vem vet hur många vintrar som denna vi får uppleva. Fast liten aning mildare får det gärna bli och nu då jag tittade på prognosen så når vi nollstrecket om någon vecka. Några minus är helt okej, men i skrivande stund är det -17 och då är det kallt när man ska ut. Fyra gånger per dag får man ta på sig michelingummekläderna, från topp till tå, kanske ger det också lite motion? Kram från pörtet

    Gilla

    • Jag vill inte vara så här dimmig i huvudet eller ha alla de andra besvär som det här för med sig. Då får jag stå ut med det jobbiga i behandlingen och hoppas att jag så småningom ska kunna läsa en bok eller hänga med i vad som sägs i samtal eller tv-program. Och som du skriver, sedan kan jag säga att jag verkligen har försökt. Om jag mår bättre av det här så kanske det kan inspirera dig att göra ett försök.
      Det är lika vackert hos dig och jag tror att vi båda är lika nöjda med hur vintern är. Någon grad varmare kan det gärna få bli men det är bra om temperturen håller sig under nollan ett tag till.
      Kram

      Gilla

  5. Jeg skjønner deg på en måte, men samtidig ikke. Jeg er mer for å fikse meg selv på egenhånd. Har lest mye om tankens makt og har det helt fint nå og er veldig fornøyd med meg. Lykke til med jobben videre og håper du kommer i mål og ikke minst i det målet du vil komme til.

    Gilla

    • Jag har trott att jag kan fixa mitt psykiska mående på egen hand men då förstod jag inte vad mitt problem är. Det här behöver jag hjälp med och jag hoppas att det ska bli mycket bättre så småningom.
      Tack! Jag ska kämpa på med de uppgifter jag får och hoppas på resultat.

      Gilla

  6. Jag beundrar dig … ett tufft arbete ligger framför dig! Jag är säker på att du fixar det, men nog kommer det att kräva både kraft och vilja.
    Vackra vinterbilder från din promenad!
    Lycka till med uppgiften! Tänker på dig!
    Kram

    Gilla

    • Jag har inte visat att jag klarar av uppgiften än så kanske jag inte är så beundransvärd. Men jag har i alla fall intentionen att försöka…om jag kan få mig att ens tänka tanken på det jag ska fantisera om.
      Tack Anki! Det är skönt att kunna tänka på annat ett tag och naturen har alltid den effekten. Det värmer att du tänker på mig ❤
      Kram

      Gillad av 1 person

  7. Jag vet precis vad jag skulle valt, allt som är kopplat till höjder och att balansera på kanter. Ursprungligen är detta nog fysiskt, men det försvann under en period om 10 – 20 år, jag utmanade inga höjder men brydde mig inte. Detta med höjd har dock återkommit under senare år, en del beror nog på sämre balans, men jag kan nog inte blunda för att det finns en psykisk dimension i detta, kan helt enkelt inte se på när folk går nära broräcken och kajkanter, känner bara att jag faller ner när jag ser det, blir rejält knäsvag.

    Gilla

    • Ojoj, då utsätter du dig för dina rädslor ofta under dina promenader. Men det verkar inte bli bättre av det och kanske beror det på att du på något sätt får ett flyktbeteende i de situationerna. Nu ska jag inte försöka analysera men jag blir så klart påverkad av samtalen hos min psykolog 😀 Men så länge det inte blir ett stort problem kanske du kan hantera det på ett bra sätt.

      Gillad av 1 person

  8. Jag är helt säker på att du kommer att klara din uppgift även om det krävs (blod), svett och tårar. Din psykolog kommer att ge dig både fallskärm och vägledning. Jobbigt, men det kan det vara värt.
    Fantastiskt fina foton.
    Tänker på dig kära Ingrid!

    Många kramar

    Gilla

    • Jag tror att jag kommer att klara uppgiften, även om jag än så länge skjuter upp att göra den. Frågan är bara om det blir som det var tänkt eller om jag blir så tom och känner stark overklighetskänsla att det inte berör mig särskilt mycket. Det är lite spännande samtidigt som jag helst bara vill strunta i alltihop. Men jag tänker att det blir som du skriver. Jag gör så gott jag kan och sedan är det psykologens uppgift att guida mig rätt. Men just nu tycker jag inte om honom 😉
      Tack Lotta och tack även för att du tänker på mig ❤
      Kram

      Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s