Ett försök till förklaring

För nästan tre år sedan skrev jag om ett ord jag hade hört för första gången och som jag blev nyfiken på. Jag försökte förstå det själv och samtidigt, eftersom jag är väldigt intresserad av ord, ville jag dela kunskapen med er. Senare har jag nämnt det ordet i samband med min äldsta dotter och det var hon som introducerade det för mig. Jag sitter här och ler lite bittert åt att jag i det inlägget skrev om ”oss normala” utan att ana att jag redan då tillhörde de sk ”onormala”. Ni vet tillräckligt mycket om mig och min syn på psykisk ohälsa för att veta att det inte finns ett uns av fördömande eller misstro i ordvalet normala/onormala. Det är stora citationstecken om de orden och de speglar inte alls hur jag tänker. Men ni förstår nog att det är lite ironi och kanske lite samma sak som att jag nu skämtar om att jag är ett ”psykfall”.

Tänk att man fortfarande kan hitta blommande midsommarblomster.

Förmodligen kommer ni inte ihåg vilket ord jag menar men jag ska påminna er. Ordet är ”dissociation” och verbet är ”dissociera”. Det är inte helt lätt att föklara vad det innebär. Enligt Wikipedia är betydelsen den här:

Ordet kommer från det latinska ordet ”dissociare”. Dis betyder ”skilt åt” och sociare betyder ”att förena”. Att dissociera betyder således ”att upplösa det som varit sammanhållet”

Det är ett symptom som oftast uppstår efter ett trauma eller av stress, som en skyddsåtgärd för att blockera t ex känslor och minnen av något som känns väldigt svårt och jobbigt. Det kan yttra sig på olika sätt och med olika svårighetsgrad. Jag tror att jag ska börja med att berätta hur det påverkar mig och hur jag insåg att det är dissociation som är mitt (psykiska) problem.

Min mans död, efter en arbetsplatsolycka, var naturligtvis en stor traumatisk händelse för mig. Det är inte helt klart om traumat var tillräckligt för att utlösa den här reaktionen eller om den efterföljande stressen var den utlösande faktorn. Men något hände där för det var några månader senare, när jag hade sålt huset och flyttat till min tillfälliga lägenhet i Bestorp (strax utanför Linköping), som jag först la märke till en del tecken. Först var det små saker, som att jag förlorade koncentrationsförmåga och fokus. Jag började ”tappa” ord och ibland blev det nästan som om jag helt plötsligt fick väldigt tillfälliga och kortvariga problem med att stamma. Det var inte svårt att bortförklara det här med att det är vanligt och att de flesta känner igen sig. Men jag, som tidigare var en bokslukare, har inte sedan dess lyckats ta mig igenom en enda bok (förutom en som min yngsta dotter har skrivit. Men den kämpade jag med ganska länge). Jag har tre påbörjade böcker men klarar inte av att ta in vad de säger. Det är verkligen något jag saknar men då accepterade jag det som en ålders- och värkrelaterad biverkan.

Innan min man dog genomgick jag min första leveroperation men det tog inte lång tid efter flytten till Bestorp innan både cystor och lever började växa igen. Där hade jag en jättefin förklaring till det som följde. Det var helt solklart för mig att de väldigt konstiga attackerna av någon slags utmattning, tyngdkänsla och yrsel berodde på min lever. En av mina läkare tyckte att det lät underligt och skickade mig på en utredning av hjärta och lungor. Jag trodde inte att det var där problemet satt och eftersom jag hade rätt i det fortsatte jag att skylla på min leversjukdom. Efter det har ingen inom sjukvården ifrågasatt mina olika bortförklaringar. Det var så starka attacker att jag fick hjälp av en granne vid något tillfälle att ta ut mina två hundar och min syster, som jag senare köpte ett hus tillsammans med, kommer mycket väl ihåg hur ”borta” jag var när vi skulle titta på ett hus. Jag höll på att svimma när jag var bjuden på fika hos en vänlig kvinna i Bestorp, förmodligen för att hon blev gråtmild och pratade om sin bortgångna man. Jag hörde knappt vad hon sa och jag vet inte riktigt hur jag lyckades ta mig hem efteråt. Det är bara tre av väldigt många liknande episoder.

Vad är dissociation?

Dissociation betyder avskiljande och innebär att kroppen håller upplevelser och handlingar skilda från medvetandet. Tillståndet ger den drabbade störningar i samspelet mellan minne, identitet, perception, känslor, motorik och beteende. Traumatisk stress är den vanligaste orsaken till dissociation. Vid en traumatisk situation kan somliga människor blockera sin upplevelse, så att de känner sig stå ”utanför sig själva”. Detta kan bidra till att man inte förstår situationen och inte förmår reagera rationellt. Dissociation är kroppens sätt att blockera sig från hemska eller skamfyllda minnen och händelser, med syftet att minska ångesten av dem. Det kan visa sig genom att personen inte minns händelser eller känslor de väckte. / https://mind.se/fakta/diagnoser/trauma-dissociation-och/

Att jag har blivit mer glömsk har nog märkts. Identitetsfrågan är alldeles för komplex för att gå in på och jag försöker än så länge att hålla mig borta från de funderingarna. Känslorna påverkas helt klart men jag har inte kunnat reda ut det på egen hand (jag har även stor hjälp av min äldsta dotter). Motoriken är påverkad av värk så det är svårt att veta hur och om det har någonting med dissociation att göra. Beteendet är nog det som påverkas mest och det är inte så underligt. Är man trött i hjärnan och inte klarar av att koncentrera sig på vad folk säger, då påverkas beteendet. Just nu fasar jag för att vi snart ska ha de tre återstående kurstillfällena på Jamska-kursen. Det var jobbigt men kul när vi träffades innan corona och att jag hade svårt att få in de nya kunskaperna skyllde jag på trötthet pga värk. Jag har flera gånger funderat på varför jag under väntan på levern trodde att jag skulle vara mer social efteråt än det visade sig att jag är. Jag förstod inte att min brist på ork att umgås hade psykiska orsaker.

Om man säger att någon dissocierar så brukar man allmänt mena att hen på något sätt försvinner bort, alltså avskärmar sig. Att en person inte är riktigt är känslomässigt medveten om vem hen är eller vad hen är med om. Personen kan känna sig lösryckt från verkligheten, och reagerar inte naturligt på det hen är med om. Personen har inte kontakt med sig själv eller sin kropp. Förenklat går det att säga att dissociation betyder att olika delar inom en persons psykologiska upplevelse av sig själv eller omvärlden hålls isär från varandra. Till exempel kan det vara så att man minns en händelse rent konkret, men samtidigt inte kan känna de känslor som hör ihop med den händelsen. Minnet av händelsen är då inte förenat till en helhet. Istället är olika delar av minnet dissocierade från varandra. Det kan ske efter en svår händelse. Ofta sätts begreppet i samband med problem som uppstått efter att man varit med om en traumatisk situation av något slag. Det kan vara många olika typer av händelser. Allt från att tvingas leva under svåra omständigheter under lång tid, till att plötsligt vara med om en olycka, få ett sjukdomsbesked, eller ett oväntat dödsfall. Både händelserna och hur man påverkas av dem kan ha olika svårighetsgrad. / Petter Björklund, psykolog, 1177.se

När jag och min syster hade hittat vårt hus i Mjölby hade levern vuxit ännu mer och gav mig större problem. Men jag hade fortfarande en hel del krafter kvar och lyckades både måla några rum och sätta ihop alla köksskåp. Lite i taget blev det men jag hann ändå bli klar med skåpen innan hantverkarna skulle montera dem. När jag äntligen hamnade på transplantationslistan var jag i ett ständigt töcken av starka smärtstillande piller och jag fick något nytt att skylla mina besvär på. Kanske minns ni att jag skrev om abstinensbesvär och att min kropp försökte få mig att öka dosen av piller. Jag var duktig på att hitta förklaringar och ingen sa emot mig. Så förflöt drygt två år och varken jag eller någon annan tyckte att jag hade några tecken på psykiska besvär.

Efter transplantationen hade jag morfintabletter och påbörjade en kortisonkur (pga en väldigt lätt avstötning som snabbt hävdes). Jag visste sedan tidigare att jag skulle bli deprimerad av kortisonet och det blev jag. Men jag minns hur jag beskrev det som att plötsligt kunde det komma en våg av väldigt dåligt mående över mig och nu vet jag att det var dissociation som förstärkte depressionen. Men då trodde jag att det var en starkare reaktion på kortisonet än förra gången. Min kontaktsköterska var lite bekymrad och undrade om det kunde finnas en annan anledning och om jag ville träffa en kurator. Jag lyckades övertyga henne om att det bara var en medicinframkallad depression och när jag flera månader senare avslutade kuren tog det inte lång tid innan jag mådde bättre.

Då kom nästa traumatiserande händelse och många av er vet vad. Det tog lång tid innan jag skrev om det och då hade jag tillstånd från berörd person. Jag vet inte hur det påverkade min dissociation men det var då jag fick sömnsvårigheter och kände att jag var ständigt stressad. Det är jag fortfarande men det fungerar med sömntabletter så jag får den sömn jag behöver. Jag har nyligen fått höra att jag förmodligen var mer påverkad av min transplantation än jag var medveten om så kanske har det också påverkat mig. Jag kände aldrig att det var något skrämmande eller oroande med hela den processen men kanske var det så att jag blockerade de känslorna. Inte vet jag men det var i så fall ganska skönt.

När du inte har någon möjlighet att undvika faran, anpassar du dig och skyddar dig så gott du kan. Det kan ta sig uttryck i att «gömma sig» mentalt, fly bort från dina känslor när det känns alltför överväldigande obehagligt att vara i dem. Den extrema stressen får hjärnan och kroppen att distansera sig från här och nu. Verkligheten kopplas bort. Du dissocierar. Traumat når inte in i hela ditt medvetande. Det är inget spektakulärt med denna mänskliga överlevnadsmekanism. Möjligen kan man säga att vi är genialiskt konstruerade. Dissociation tjänar verkligen sitt syfte, så länge faran finns kvar. Sedan behövs andra människors hjälp för att den drabbade ska inse att faran är över. Judith Lewis Herman (psykiater och psykoterapeut) har formulerat vår möjlighet till dissociation så här: «Detta förändrade medvetandetillstånd kan betraktas som en av naturens små nådegåvor, ett skydd mot outhärdlig smärta.» / Annica Lilja Ljung
Leg.psykoterapeut/socionom
Spec trauma & dissociation, https://madinsweden.org/2019/03/medkansla-och-hopp-om-frihet-fran-trauma-och-dissociation/

När jag slutade med olika smärtstillande medel och kortison fanns det fortfarande andra mediciner att skylla mina upplevelser på. Det är inte svårt att hitta orsaker när listor på biverkningar är så omfattande. När min läkare ville att jag skulle byta ut min ena immunnedsättande medicin mot en annan, samma kemiska substans men en sammansättning så att jag bara skulle behöva ta den en gång per dag, tyckte jag snart att jag kände samma tecken på depression som vid kortisonkuren. Jag fick snabbt byta tillbaka till den tidigare medicinen och tecknen försvann. Nu undrar jag om jag inte fick en stark dissociationsepisod och förväxlade den med början på en depression. Det känns nämligen väldigt liknande. Precis samma tyngd som drar ner en och det känns som om jordens dragningskraft drar i hela kroppen. Men nedstämdheten är inte där och det är jag väldigt glad för. Om jag ska beskriva hur det känns när dessa attacker kommer så är det precis som en depression utan nedstämdhet och ibland övergår det till en känsla av att vara drogad för att sedan kunna växla till en allmän sjukdomskänsla. Det är i det läget känslor försvinner/blockeras men jag har inte helt lyckats klargöra att det är så för mig. Jag blir så påverkad att jag inte förmår känna hur det förhåller sig och kanske är det svar nog.


Arv och miljö samspelar
Många människor har upplevt hotfulla situationer, men alla dissocierar inte. Varför? Vi vet att människor kan reagera olika på hotfulla situationer. Det spelar till exempel roll hur man upplever det hotfulla, och vilken typ av hotfull situation det är. Det spelar också roll vilka färdigheter och erfarenheter man har med sig i bagaget sedan tidigare. Forskningen pekar också på att vårt genetiska arv spelar roll. En del människor verkar ha en medfödd sårbarhet för dissociation. Om du har en sådan sårbarhet är risken större att du dissocierar om du råkar ut för en hotfull situation. Arv och miljö samspelar alltså – både din medfödda sårbarhet och dina erfarenheter under livet spelar roll. / https://www.hanterakanslor.se/dissociation

Min dotters psykolog uttryckte det som att det inte är genetiskt att dissociera men att förmågan att dissociera är genetisk.

Nu kommer vi till det som jag har skrattat mycket inombords åt. Under flera år har jag tagit del av min äldsta dotters besvär som beror på dissociation (mer komplex bild än hos mig). Under hela den tiden har jag ibland tyckt att jag kände igen mig lite i vad hon sa men har skjutit undan det som en grej som de flesta är med om. Det var min dotter som till slut sa till mig att ”mamma, du dissocierar också”. Vi började tillsammans gå igenom allt jag har upplevt och jag fick den aha-upplevelse som jag borde ha fått mycket tidigare. Jag vill påpeka att jag är mycket medveten om att det är lätt att hamna i fällan att se mönster man vill se men som kanske inte finns. Så var det absolut inte. Snarare var det motvilligt som jag lät poletten trilla ner. Det är också insikten om att man lätt kan tro att det finns mer än vad som egentligen finns som har fått mig att avvakta lite med att berätta. Vid bedömningssamtalet i förra veckan fick jag frågan om jag känner några skam- eller skuldkänslor för att jag har psykiska besvär och jag kunde ärligt svara ”absolut inte”. Vi behöver prata mer om detta ämne och jag delar gärna detta med de som är intresserade. Det är mycket jag fortfarande har svårt att förstå och det är många inom vården som inte känner till detta. När jag kontaktade min hälsocentral och sa att jag misstänker dissociation fick jag ett ”vad sa du? Hur stavas det?” till svar av sjuksköterskan. Senare läste jag i journalen ”Misstanke om dissassoiation” 😀

Att jag har blivit medveten om det här har inte bara varit bra. Jag märker att jag dissocierar mer när jag läser om, pratar om eller funderar på dissociation. Det verkar som om det triggas igång lättare än förut även i andra situationer och jag går ofta omkring i ett litet töcken som ibland blir mycket starkare. Att skriva det här inlägget har tagit flera dagar eftersom det har triggat igång besvären rejält. Jag var tveksam till om jag skulle våga ge mig iväg på resan längs Vildmarksvägen men tydligen hjälpte det att vara väldigt aktiv. Jag mådde mycket bättre under de dagarna. Men dissociationen finns här hela tiden mer eller mindre.. Det har jag insett nu. Jag tror inte heller att det här är något som kan försvinna och jag räknar med att vissa besvär består och att jag kommer att ”försvinna bort” lite då och då. Men jag vill ha hjälp att förstå och att kanske få verktyg för att hantera besvären. Jag skulle väldigt gärna vilja få tillbaka förmågan att läsa en bok och verkligen gotta ner mig i den.

Jag vet inte om det här har varit begripligt men kanske förstår ni till viss del. Det verkar vara typiskt för mig att ha åkommor som inte många känner till, inte ens inom vården. Min leversjukdom var så gott som okänd för de flesta utom specialisterna och nu möts jag av liknande reaktioner. Jag ska inte tjata alltför mycket om hur det fortskrider men något mer blir det nog när jag börjar terapi av något slag.


  1. Ett mycket fint inlägg, ett modigt inlägg. Tänk om fler skulle våga tala om psykisk ohälsa, tänk så många själsfränder man skulle finna utefter vägen, förmodligen hjälp till självhjälp. Vi talar om våra allergier och en massa andra fysiska defekter, men det är dags att vi alla börjar tala om ”det andra”, jag lever i tron att de flesta av oss har små eller större psykiska problem som på ett eller annat sätt påverkar eller rent ut sagt styr vår vardag. Jag själv har nog inget som skulle kunna hänföras till psykisk ohälsa, utöver att jag mår väldigt illa när jag ser personer som går nära kajkanter och böjer sig över broräcken, då svajar jag till ordentligt om jag säger så. Om du fortsättningsvis skriver om ämnet kommer jag intresserat att läsa, återigen modigt.

    Gilla

  2. Det är verkligen viktigt att göra saker talbara och dit hör definitivt psykisk ohälsa. Den är jämställd med den fysiska men många människor har lättare att förstå ett brutet ben eller en förkylning. Det är i och för sig inte så konstigt för det som syns är lättare att ta till sig. Det är oerhört viktigt att det inte finns några skamkänslor kring psykisk ohälsa, den saken är säker.

    Kram

    Gilla

    • Den här typen av psykisk ohälsa är kanske lättare att dela med sig av och förmodligen underlättar det att jag inte är deprimerad eller känner skam. Det är vanligt att självkänslan är nere i botten när man mår riktigt dåligt och i de fallen förstår jag att man inte orkar berätta. Desto viktigare blir det att vi som orkar vara öppna berättar och gör folk medvetna om att det finns oändligt många sätt att må dåligt psykiskt på. Jag tror att det är viktigt för att öka förståelsen och minska fördomarna om vad psykisk ohälsa innebär. Jag har själv haft vissa vanföreställningar innan jag fick mer insikt.
      Kram

      Gilla

  3. Kjennes sikkert bedre bare å få dele det her også tenker jeg. Ting blir mer åpenbare når de kommer ned på noe med bokstaver. Man får sortert sine tanker og får støtte fra mange flere enn en hadde regnet med i forkant. Så bra du får hjelp nå så du kanskje blir ”ditt gamle jeg igjen” som vi sier her. Åpenhet er aldri dumt, det er alt for mye taushet omkring. Jeg hadde ikke fått med meg at du ble enke på grunn av en arbeidsulykke. Det må ha vært en fryktelig opplevelse, når ting skjer så brått. Jeg vet ikke hvor jeg har det fra, men jeg har innbilt meg at det var hjerteinfarkt han døde av. Klem Lillian

    Gilla

    • Det är terapeutiskt att dela delar av sitt liv genom att blogga. Det gäller inte bara när man har problem utan även upplevelser som ger glädje. Jag har bara fått fina och omtänksamma kommentarer när jag har varit öppen om de lite jobbiga delarna i mitt liv och det värmer alltid lika mycket. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig för det gör jag inte själv. Men jag vill berätta för att det känns bra och för att jag inte ska behöva ha begränsningar. Allt som har en stor del i mitt liv hamnar i någon form i bloggen och dit hör även sjukdomar. Men jag vill inte tjata ut det utan försöka hålla det på en lagom nivå. Jag är fortfarande samma mestadels glada person och det är något att vara tacksam för. Förmodligen måste jag vänja mig vid att jag dissocierar till viss del för alltid men, precis som med värken, kan jag kanske lära mig att hantera det.
      Ja, det var en fruktansvärd dag när två poliser och en präst kom hem till mig och berättade att min man hade hamnat under en vältande skogsmaskin. Det är något jag aldrig kommer över men efter någon dag bestämde jag mig för att jag måste fortsätta att leva. Jag och mina barn har pratat väldigt mycket om det här och gör det fortfarande. Min man och deras pappa har fortfarande en stor plats hos oss. Vi vill ju inte glömma honom.

      Gilla

  4. Så bra och modigt av dig att du delar med dig. Ingenting känns konstigt att läsa utan jag kan förstå vad du upplever. Du beskriver det väldigt bra. Tycker du varit med om så mycket men ändå är du en positiv stark människa. Det är inte alltid bra att betecknas som stark, man förväntas klara allting då. Jag beundrar ditt mod. Vad är planen nu för att du ska må bättre?
    Kram

    Gilla

    • Tack så mycket! Jag känner mig inte särskilt modig eftersom jag inte tycker att det är ett svårt ämne…bara lite undangömt av många. Det svåra är att förklara så att alla förstår men det har jag förhoppningsvis lyckats med. I alla fall till dig. Men det är ett stort område som jag själv bara har nosat runt lite i utkanten av och det är därför jag har tvekat ett tag med att försöka förklara. Jag förstår inte själv riktigt hur jag påverkas och varför men jag hoppas att jag ska få hjälp med det. Jag anses som stark av många och det är klart att det är en press att leva upp till det. Samtidigt hjälper den pressen säkert till att få mig att göra det som behövs och gå vidare efter svårigheter. Men den största drivkraften kommer inifrån mig själv och den envishet som inte låter mig ge upp. Jag undrar ibland var gränsen går men än så länge är den inte nådd.
      Planen nu är att gå i terapi, antingen via psykologstudenternas mottagning eller hälsocentralens psykosociala enhet. Båda använder KBT och jag är inte helt övertygad om att det är rätt behandlingsmetod. Men jag ska vara öppensinnad och göra som de säger. Jag hoppas att min skepticism försvinner efter några gånger och att jag märker att det känns bättre.
      Kram

      Gilla

  5. Det var ett långt inlägg som jag har läst sakta för att försöka förstå. En del förstår jag nog men allt har inte blivit klart. Jag kommer att läsa det fler gånger…. Jag märker i alla fall att du har lätt att uttrycka dig i ord och på så sätt förklara din situation och upplevelse.
    Tack för att du skriver.

    Gilla

    • Ja, det blev ganska långt men jag kände att jag ville få med både en del fakta och en del egna upplevelser. Lite bakgrund som förklarar att det här inte är något nytt ville jag också ha med och med min vana att alltid använda många ord (jag kan inte hejda mig) blir det mycket att läsa. Du visste ju redan lite men jag tycker också att det här är svårt att få helt koll på. Det är jag som ska tacka för att du tar dig tid att försöka förstå 😀

      Gilla

  6. Så intressant Ingrid.
    Tack för att du ville berätta och förklara.

    Jag är intresserad av hälsa och ohälsa men har aldrig hört talas om det här sjukdomstillståndet.
    Själva ordet har jag hört och förstått betydelsen av, men inte mer än så.
    Om du orkar och vill någon gång framöver så vore det intressant att höra om vad som händer. Går det att påverka sjukdomen på ett eller flera sätt.?

    Varma hälsningar: Barbro

    Gilla

    • Vad bra att du tycker det för jag själv tycker också att det är väldigt intressant. Hjärnan har så många skyddsmekanismer som vi inte känner till och det är spännande att få mer insikt i någon av dessa. Jag önskar bara att det inte gjorde mig så dimmig i huvudet och ibland tom på känslor.
      Jag hade inte heller hört det innan min äldsta dotters psykolog sa att hon dissocierar. Efter att ha hört allt vad hon har berättat så har jag i alla fall en liten insikt i vad det innebär. Men det kan variera från person till person till viss del.
      Jag blir glad av att du gärna vill veta mer om hur det går för det gör det lättare för mig att känna att det är ok att skriva om det. Jag tycker inte att det är ett svårt ämne men jag vill inte att det här ska bli en ”sjukblogg”. Förmodligen blir det KBT som terapi men jag vet inte om det blir via sistaårsstudenternas mottagning på mittuniversitetet eller hos psykosociala enheten på hälsocentralen. Jag är tveksam till den behandlingsformen gällande det här men jag ska naturligtvis testa och göra som de säger. Förhoppningsvis blir det bra. Det finns en hel del tips på nätet om hur man kan bryta ett anfall men jag har inte brytt mig så mycket om de tipsen. Men kanske borde jag testa.
      Tack Barbro 😀

      Gillad av 1 person

  7. Det här var både intressant och lite svårt. Svårt att skilja från andra typer av problem, som utbrändhet och ångest som kan ge snarlika symptom. Läser att du inte kan läsa böcker längre, det tog mig många år efter min utbrändhet innan min läsförmåga kom tillbaka. Däremot har jag svårt när texterna är lite mer komplicerade, som t.ex den faktatext som du hänvisar här i inlägget. Då kan jag känna att hjärnan knyter ihop sig o allt bara flyter runt i en cirkel och blir ganska ogreppbart. Att kunna skilja ut både fysiska och psykiska åkommor så att de bildar ett tydligt mönster som motsvarar en diagnos. Ingen lätt uppgift. Jag hoppas att du kommer vidare i ämnet, du är väldigt tydlig och kan till experter uttrycka hur du känner. Bara det är en ganska svår konst.
    Och om man nu har denna diagnos hur kommer man tillrätta med den? Och blir man någonsin helt återställd och som man var förr? Det blir man inte efter en utbrändhet t.ex det kan både jag och många med mig intyga. Men man kan nog göra en hel del. Jag sökte aldrig hjälp, jo en gång, men det blev katastrof då jag inte alls var kompatibel med personen som skulle vara min terapeut.
    Hoppas du känner att livet ändå är okej, men det kanske kan bli bättre?
    Varm kram från pörtet

    Gilla

    • Ja, intressant är det och jag är glad för att du också tycker så. Men visst är det svårt att förstå. Min dotters psykolog är väldigt insatt i det här men han famlar också lite i blindo. Det finns många likheter med andra diagnoser, t ex asperger eller utmattning av något slag och det har vi pratat en hel del om. Den här konstiga tröttheten, som inte är en vanligt trötthet utan kanske mer som en utmattning. Känslan av att vara drogad eller tom på känslor och inte riktigt verklighetsförankrad har du säkert också känt. Jag kämpade också med faktatexterna i inlägget innan jag förstod dem och det var när jag försökte hitta förklarande fakta som jag var tvungen att avbryta flera gånger för att hjärnan inte orkade. Men jag ville ha med de avsnitten för att få en lite mer trovärdig och förklarande inriktning. Att jag kan söka hjälp och tala om vad jag troligtvis har för problem och använda termer som är korrekta är nog till hjälp. Då kan de snabbare bekräfta att det är så utan att först ha uteslutit andra diagnoser. Det är också bra att jag går regelbundet på provtagningar så att de kan utesluta andra fel, typ brist på olika ämnen.
      Det sägs att man ska kunna bli återställd men det beror en hel del på hur länge man har dissocierat och hur starkt. Jag kommer troligtvis att få genomgå KBT och jag hoppas att det kan hjälpa även om jag är ganska tveksam. Men jag får försöka lägga bort tveksamheten och göra som de säger 😉 Jag har hört från andra, som har varit utbrända, att de måste vara väldigt uppmärksamma på vissa tecken och att de blir mycket känsligare för stress. Så är det med många diagnoser och kanske även med den här. Jag har inga jättestora förhoppningar men jag måste i alla fall prova. Det är nog väldigt viktigt att man trivs med sin terapeut och känner förtroende. Annars ger det nog inte så mycket.
      Jag är ju tack och lov inte deprimerad och jag tycker att livet är ganska trevligt trots allt 😀 Förhoppningsvis blir det ännu bättre men det viktigaste är nog att det inte blir sämre.
      Kram tillbaka.

      Gillad av 1 person

  8. Så intressant – och så svårt. Modigt av dig att skriva om det och förklara! Det har dröjt lite med kommentaren . behövde faktiskt läsa inlägget ett par gånger och tänka! Vet inte riktigt hur jag ska kommentera, men vill att du ska veta att jag läst och är intresserad av hur det följs upp … både från dig och från vården.
    Allt gott till dig Ingrid!
    Kram

    Gilla

    • Ja Anki, det är precis så jag också tycker att det är. Intressant och svårt. Jag förstår absolut inte allt och jag har ändå en stor fördel av att ha hört min dotter berätta om hur hon upplever det. Det värmer mig att du lägger ner så mycket tid och möda på att försöka förstå och jag vet att det inte är lätt att kommentera. Jag blir glad av att du vill läsa om det här och att intresset finns att få veta hur det fortsätter 😀 För min del är det skönt att få dela det här med dig och andra och som vanligt blir jag alldeles varm och glad av all omtanke.
      Tack Anki och detsamma till dig!
      Kram

      Gillad av 1 person

  9. Tack kära Ingrid för att du delar med dig.Vilken intresant läsning, du är verkligen grym på att uttrycka dig i ord. Önskar jag hade haft den förmågan att så detaljerat kunna få fram i skrift det man vill ha sagt. Jag kommer att återkomma till det här inlägget. Bra och intressant kunskap att ha med sig både privat och i jobbet.

    Du är fantastisk!

    Kram Lotta

    Gilla

    • Tack Lotta för dina ord. Det är ett svårförklarat tillstånd och många möts av misstro även inom vården. Jag söker hjälp med fördelen att redan veta vad som är problemet och det verkar som om jag blir trodd och att mina svar på frågorna tyder på att det är som jag säger. Jag blir jätteglad av att du tycker att jag uttrycker det på ett bra sätt för då har jag lyckats med att göra det förståeligt. I alla fall till viss del. Jag förstår det absolut inte själv helt och hållet och som jag förstår det är det ett ganska outforskat område. Men enligt min dotter finns det mycket mer info att hitta på nätet nu än när hon fick beskedet för mer än tre år sedan.
      Det är säkert väldigt bra för dig, och alla inom vård och omsorg, att ha en liten aning om detta i bakhuvudet. Det förväxlas ibland med neurologiska besvär eller utmattningar av olika slag och då kan det vara en fördel att kunna tänka utanför det som oftast är de vanliga förklaringarna.
      Haha, tack för att du tycker så men jag känner inte att jag är fantastisk. Jag råkar bara råka ut för en del och väljer att inte försvinna in i det helt och hållet. Men var gränsen går vet jag inte.
      Kram tillbaka.

      Gilla

  10. Jag tror verkligen att du gjort en insats för många genom att berätta det här. Det var helt nytt för mig och jag har aldrig hört talas om det och många med mig. Att lära sig något sådant är nog bra för då kan man kanske känna igen lite om man har någon omkring sig som mår dåligt eller om man gör det själv. Måste vara jobbitgt att inte orka läsa en bok ens. Det är ju svårt att förstå och jag hoppas att det blir bättre. Jättekram från mig

    Gilla

    • Tack Anita! Jag hoppas att du har rätt i att min berättelse kanske kan kännas bra för någon annan. Ju fler som är öppna och berättar om psykisk ohälsa desto fler får en förståelse som jag tycker saknas i vårt samhälle. För mig var det här också nytt innan min dotter fick veta att hon dissocierar och inte ens då förstod jag att jag också gör det. Förnekelse är ganska vanligt. Jag var så nöjd med att jag ”bara” har fysiska problem men så bra var det inte.
      Ja, jag saknar verkligen att läsa böcker. Tänk om jag kunde få hjälp att få tillbaka så mycket koncentrationsförmåga att det räcker för att streckläsa en bok. Det vore härligt 😀
      Tack för kramen och här kommer en tillbaka till dig 😀

      Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s