För ca en månad sedan ringde min son och frågade om jag ville ut på äventyr med honom. ”JAAA, det vill jag” svarade jag så klart för vi har alltid kul på våra äventyr. Både de som varar flera veckor och de som bara tar några timmar. När det skulle bli av var inte helt klart men i början av veckan bestämde vi att han skulle komma upp den här helgen. Innan dess hade jag varit på en roadtrip med många fjällupplevelser och veckan efter det åkte min son upp mycket längre norrut och fjällvandrade en vecka tillsammans med en kompis. En helt otrolig upplevelse i området runt Kebnekaise med boende i tält i alla möjliga väder men med en otroligt fantastisk natur runt omkring. Jag trodde att han kanske skulle vara lite trött på fjäll och försökte tänka ut något annat att göra. Men min son är som jag i det fallet. Fjäll tröttnar man inte på.
Sedan jag flyttade hit för ett och ett halvt år sedan har vi varit uppe vid toppen av Dromskåran och toppen på Åreskutan. Igår kom vi överens om att klättra upp på Västfjällets topp. De av er som har väldigt gott minne kommer kanske ihåg att ett av mina mål, när jag mest satt hemma och mådde dåligt i väntan på min nya lever, var att efter transplantationen ta mig upp på Västfjällets topp. Sju månader efter operationen, då jag fortfarande bodde i Mjölby, fick jag sällskap av min svägerska och min yngsta dotter till Jämtland och vi vandrade upp på toppen. Speciellt sista biten var väldigt mödosam för mig och jag hade nog helst velat ge upp. Men med lite pepp gick det till slut. Den här gången gick det lite lättare även om jag inser att jag aldrig kommer att få samma goda kondition som jag en gång hade.
Vi parkerade vid Fjällhalsen, i Oviksfjällen, och började vår vandring. Vi var medvetna om att vädret kunde variera och växla väldigt snabbt så i ryggsäckarna hade vi stoppat ner regnjackor och extra tröjor. Det blåste friska vindar och termometern nådde inte upp till 10 grader men med mössor och vantar och luvorna uppdragna över huvudet kändes det bra. Man blir ju som bekant varm av att gå uppför och det var uppför vi skulle gå första etappen.
Det var ett märkligt men vackert sken med solen som sken bakifrån och med väldigt låga moln framför oss. Just nu är fjällen som mest färggranna och det är fantastiskt att kunna få komma dit och njuta av allt det vackra.
Som vanligt är det min son som är fotograf när jag är med i bilderna. Och nej, jag vinkar inte utan det är luvan som behöver rättas till.
Ljuset ställde till det lite för mig ibland när förhållandena var olika i olika delar av motivet.
Det kanske inte är så konstigt att min son hamnade långt framför mig ibland. Ungdomlig styrka och vana vid träning ger lite andra förutsättningar. Men jag kom långsamt ikapp och jag var lika glad ändå, trots att jag var lite avundsjuk på hans kondition och ork.
Här stod han och såg ut att njuta uppe på en sten och ni ser hur molnen ligger lågt bakom honom.
När jag kom fram till samma sten var det inte tal om att jag skulle göra min son sällskap på stenen. Jag hittade en mycket mer vilsam position.
Men hur gick det här till, undrar ni kanske. Hur kom hon upp hit före sonen? Jo, det gällde att passa på när han ville ta på sig en extra tröja. Då smet jag iväg en bit.
Här ställde jag mig och väntade (och vilade). Som ni ser har regnjackan kommit på för precis innan det här tillfället kom det en snabbt passerande regnskur. Men friska vindar och lite regn påverkar inte humöret och vi turades om att uttrycka vår lycka över att få vara där uppe. Det blev många wow från oss båda.
Nu var det den sista, brantaste, stenigaste och jobbigaste biten kvar upp till toppen och min son skuttade iväg som en bergsget. Jag tuffade på som ett segt men envist lokomotiv men kände att det faktiskt gick bättre än förra gången.
Den här gången visste jag att det, som man tror är toppen när man är längre ner, bara är första delen av stigningen. Kanske är det tur att det finns en slags platå innan klättringen fortsätter och sista biten är tack och lov inte lika lång. Vad min son hittar för motiv här ser ni på nästa bild.
Sedan skuttade han iväg igen, och det var skönt att han gjorde det så att jag utan att känna stress kunde lunka på i min egen takt. Här står han vid röset som markerar toppen och världen har försvunnit i en mjölkliknande dimma bakom honom. Även här är det mig han fotar.
Och i samma stund fotar jag honom. Ni ser att det fortfarande finns en viss sikt åt det hållet.
Men jag hann inte mer än passera röset så hade sikten försvunnit i den mjölkliknande bakgrunden.
Vi hade kunnat stanna en stund för att vänta på bättre sikt men där uppe kändes det som om stormvindar slet i oss och vi hade ingen lust att utsätta oss för den starka blåsten längre. Vi fortsatte på leden, vilket jag och mitt sällskap förra gången inte gjorde. Då vände vi på toppen och gick tillbaka samma väg. Min son började klä av sig för att ta på ännu en tröja och då gjorde jag likadant. Det var inte skönt kan jag tala om. Innan jag var klar med att först ta av flera lager och sedan med kalla och frusna fingrar försöka knäppa båda jackorna igen, var det rejält kallt. Det är dessutom inte lätt att i stark blåst få ordning på ärmar och annat och det gäller att vända sig åt rätt håll för att ta hjälp av vindarna. Men när alla kläder var på igen blev jag skönt varm. Det var bara händerna som behövde en stund i vantar innan de kändes normala igen.
Molnen börjar lätta lite och sikten kom långsamt tillbaka.
Vi började leta efter en bra plats i lä där vi kunde sätta oss och äta. Min son skämtade om att han ville ha havsutsikt men vi fick nöja oss med att se en liten sjö. Vi satte kurs mot den och tänkte att bakom den lilla kullen där nere skulle det nog vara bra.
Vi hittade en bra plats där vi t o m fick ryggstöd. Då sa min son att vi borde döpa sjön. ”Ja, vi döper den till havet” sa jag och plötsligt hade vi den havsutsikt han hade efterlyst. Vi åt maten som vi hade med oss i en stor mattermos och fortsatte sedan på leden.
Det ser kanske kallt ut men med tre lager tröjor och två jackor höll jag mig varm. Det stormade inte lika mycket som högst upp och det blev en fin vandring ner.
Bara sista lilla biten kvar. Som ni kanske har lagt märke till har vädret förändrats dramatiskt. Det blåste fortfarande rejält men himlen blev plötsligt nästan helt molnfri. På nervägen stötte vi på en hel del folk och det var också en förändring. På vägen upp såg vi bara till en kvinna med en helt underbar vovve med ett antal stora raser i en fin blandning (naturligtvis passade jag på att få lite vovvegos) och en människa på avstånd. Nu fick vi plötsligt gå om några och mötte ett antal. Trevligt att folk ger sig upp på fjället men det är extra speciellt att ha fjället för sig själv.
Det blev ett härligt dagsäventyr med min son och både benet och ryggen klarade sig relativt bra. Nu har han åkt hem igen. Men ett kort besök är bättre än inget och vi träffas säkert snart igen.
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
Underbara bilder, fantastiska vyer över ett väldigt vackert höstlandskap
GillaGilla
Tack! Du har nog förstått att det här är mitt absoluta favoritlandskap. Fjäll och höstfärger är nog det vackraste jag kan tänka mig 😀 Vilken tur att jag har tillgång till det. Möjligtvis skulle det har varit lite bättre med lite snö men då skulle jag nog hellre se det på avstånd.
GillaGillad av 1 person
Helt underbara bilder., och vilken fin vandring ni fick. (Det där är annat än Bynäset runt, som jag gick….). Din son borde flytta norrut, närmare fjällen. Tror han skulle trivas utomordentligt bra. Till Östersund t.ex.
GillaGilla
Tack! Det är underbart att komma upp på en fjälltopp 😀 Bynäset är inte heller så dumt och därifrån kan man också se fjällen. Ingen skulle bli gladare än jag om min son flyttade upp hit men han har en del som håller honom kvar där han bor. Men han dyker ju upp här lite då och då och det får väl räcka 🙂
GillaGilla
Hur lång var vandringen, förresten?
GillaGilla
Den var ca 7 km lång men från toppen och ner var det lätt vandring. Lite blött längs en sträcka men då kunde man gå runt.
GillaGilla
Jag kompletterar era wow med mitt eget WOW! 🙂
Tusen tack för alla underbara bilder – jag sitter här och n j u t e r – som så ofta.
GillaGilla
Jag har väldigt svårt att välja bort bilder när jag har varit uppe i fjällen. Det är mycket för min egen skull det blir så många eftersom jag ibland går tillbaka för att minnas 😀 Det ger en riktig wow-känsla att befinna sig högt där uppe. Tack för att du följer med och gillar det du ser 😀
GillaGilla
WOW från mig också! Vilken fantastisk vandring och helt underbara bilder! Är så glad för din skull att du får bo där du bor och har en son som gillar att gå på tur med sin mamma!
Tack för att du delar med dig av dina upplevelser!
Ha det gott!
Kram
GillaGilla
Tack Anki! Det är lätt att visa upp dessa vyer när man har dem inpå knutarna. Men oftast blir det bara bilder med fjäll på avstånd och i jämförelse är det finare att vara på plats uppe på något av dem 😀 Tack för att du gläds för min skull och du vet att jag också är otroligt glad för att jag kan bo här. Att min son vill komma och göra dessa utflykter med mig är en stor lycka. Men jag tror att vi trivs lika mycket båda två med att ge oss iväg på gemensamma äventyr.
Klart jag delar med mig. Jag vill ju gärna visa upp hur fint Jämtland är 😀
Tack detsamma!
Kram
GillaGillad av 1 person
Vilket fantastiskt vackert äventyr och vilka bilder!
Kram
GillaGilla
Tack! Ja, det har blivit ganska många fjällinlägg på senare tid men jag kan ju inte få nog av dem 😀 Det är nog tur att det är lite besvärligt att ta sig upp på dem så att det inte bara blir sådana inlägg 😉
Kram
GillaGilla
Så många underbara bilder! Vilket härligt äventyr. 👍
GillaGilla
Tack Inger! När min son föreslår ett äventyr så hakar jag självklart på 😀
GillaGillad av 1 person
wow det er en skikkelig energiboost å få rusle rundt i fjellheimen både å fotografere og bare nyte høstfargene som er helt nydelige nå. Slike stunder kan man leve lenge på. Særlig når man tar fram bildene igjen når snøen laver ned utenfor vinduene. Jeg skjønner ikke de som ikke liker fjellet på høsten. Det er jo bare å nyte så lenge det er oppholdsvær.
GillaGilla
Ja, det spelar ingen roll att det är lite jobbigt att ta sig upp på fjället. När man väl är där är det värt ansträngningen och jag blir alldeles varm av lycka. Just nu är det som absolut vackrast med alla färger 😀 När snön kommer vill jag se fjällen på lite avstånd mot en blå himmel. Då är det också fantastiskt vackert. Jag ångrar inte en sekund att jag flyttade upp hit igen 😀
GillaGilla
Där är vi helt olika. Jag gillar inte alls fjällen. Blåsigt och kalt och växlande väder. Usch jag vill nog heller gå i skogen i lä och lite varmare eller vid havet. Det finns ju banne mig inte lä någonstans. Jag har varit på ett par tre fjällvandringar och har då inte funnit det ett enda dugg trevligt, stenigt och kallt och blåsigt och hemskt men SMAKEN ÄR SOM BAKEN
GillaGilla
Det är väl tur att smaken skiljer sig åt så att vi kan njuta av olika saker. Men jag gillar skogen också och där kommer jag in i en annan slags stämning. En annan sorts lycka och ett lugn som helar 😀 Självklart vore det skönare att vandra i fjällen när det inte blåser men min son var bara här just den dagen och då fick det bli så.
GillaGilla
Vilka underbara bilder och vilken härlig tur ni fick tillsammans. Vad roligt att ni har samma intressen. Jag har ju mina resminnen från Japan med min son, det är fantastiska minnen man kan prata om, men det är ju tyvärr inte lika lätt att få besök eller hälsa på honom.
Kram
GillaGilla
Tack! Det är så himla roligt att göra sådana utfärder tillsammans med min son för han är alltid lika glad när vi är ute och då blir jag också så glad 😀 Du kanske får många tillfällen att ge dig ut på olika slags äventyr med din son när han kommer hem. Japan ligger lite för långt bort för att ni ska kunna ses där ofta men det finns ju mycket fint i Sverige också.
Kram
GillaGilla
Som jag har njutit av denna fjälltur, tusen tack för att du delar med dig! På finska finns ett eget ord för höstfägringen i fjällen, det kallas ruska, uttalas roska. Den finns lite här hos mig också, men det är ju i fjällen man ska uppleva den! Och i bästa sällskapet fick du göra det också! Precis när jag tittade på sista fotona funderade jag över att ni såg ut att vara helt ensamma på fjället, men sen läste jag att det visst fanns andra också. Någon trängsel var det ju hur som helst inte!
Mattermos har jag aldrig testat, mest beroende på att jag sällan är borta flera timmar och det mesta jag brukar ha med mig är en macka, men ska man fjällvandra behöver man nog fylla på med mera näring än så.
Kram från pörtet
GillaGilla
Vad roligt att du gillade vår lilla fjällvandring 😀 Färgerna är helt makalöst vackra i fjällen nu men jag tror inte att vi i Sverige har något annat ord för det än ”höstfärger”.
Min son är det bästa sällskap man kan tänka sig på liknande äventyr. Alltid lika positiv till alla naturupplevelser och hans glädje smittar verkligen av sig. Det kom lite folk på eftermiddagen och då kom även solen. Det kan ju ha något samband 🙂
Jag köpte mattermosen till vår Europaresa och den hade vi användning av många gånger då. Den håller värmen ganska bra men i det här fallet kallnade maten ganska fort när den hamnade på tallrikarna. Det var gott ändå 😀
Kram
GillaGilla
Kära nån vad underbart, jag är alldeles upprymd av alla dessa fantastiska bilder. Den andra bilden är så fiiiiiin, den kan jag inte sluta titta på. Vilken upplevelse och TACK för att jag får vara med och dela på detta genom era bilder. Hur lång tid tog er vandring? Kan man gå ett håll upp och ett håll ner? Jag har skrivit upp denna plats i min ”att göra lista”.
Kramar!
GillaGilla
Det var en väldigt blåsig men fantastisk upplevelse. Färgerna, låga moln som förändrades snabbt, vyerna och bästa sällskapet gjorde den dagen helt underbar 😀
Vi var ute i nästan fyra timmar men det var jag som var långsam upp till toppen. Men syftet var ju inte att skynda oss utan vi ville njuta…och det gjorde vi. Den led vi följde var ca 7 km lång och vi gick en runda som gick ihop strax innan (eller efter) trädgränsen. Jag hänger gärna med om du inte redan har sällskap när du kommer upp hit 😀
Kram
GillaGilla
Tusen tack för det erbjudandet! Det kommer jag inte att tacka nej till. Troligtvis kommer Eddie och jag att åka själva.
Kram
GillaGilla
Du vet att ni är välkomna att bo hos mig. Det skulle vara hur kul som helst 😀 Men kolla med mig först så att jag är hemma då.
Kram
GillaGilla