Dagarna går…

…och det finns egentligen inget att skriva om. Jag går mina promenader, pratar med grannarna utanför huset och med vänner och familj per telefon och på nätet. Ganska sköna dagar faktiskt om man är som jag. Jag skulle gärna ha några grader varmare men jag trivs även rätt bra när det är så här svalt. Jag har inga problem med att mestadels bara ha mig själv som sällskap eftersom jag betecknar mig som ambivert (mellanting mellan introvert och extrovert). Men det innebär inte att jag inte gärna vill vara social någon gång emellanåt. Jag tycker att det är roligt att träffa folk men efteråt går jag gärna hem och stänger dörren om mig. Jag, och alla andra som inte har ett stort socialt behov, har säkert lättare än extroverta personer att hantera de restriktioner som coronapandemin för med sig. Visst är även jag påverkad men jag mår inte dåligt av den fysiska distanseringen. Det kan bero på att jag inte har några barnbarn att krama för då skulle jag kanske tänka annorlunda. Men som situationen är mår jag bra trots allt.

Igår promenerade jag iväg på en av gång- och cykelbanorna som går mot stan och fick en impuls att, för konditionens skull, ta mig upp på Mjälleberget i så rask takt jag orkade. Jag kommer aldrig att återfå den kondis jag hade innan leverproblemen började ge sig tillkänna. Det är bara att inse att sju år senare är kroppen inte i skick att komma dit. Men jag vill gärna bibehålla och kanske få till en liten förbättring av den kondis jag har lyckats skaffa mig sedan jag blev leverfrisk (ni förstår nog hur jag menar med det ordet 😀 ). Mjälleberget är inte särskilt högt. Kanske vore det riktigare att kalla det för en kulle. Men viss utsikt över stan får man.

Jag stod en stund och pustade innan jag gick ner på andra sidan. Det kändes i benen att det också är bra träning. Efter den lilla ansträngningen höll jag mig till den ganska platta promenadväg jag hade planerat att gå på. Vid en havreåker växer den här fina blomman. Jag tar tacksamt emot uppgifter om vad för sorts blomma det är.

Ett stort tack till Anki, http://ankisbildblogg.wordpress.com, som berättade att det här är Hampdån.

Det finns massor av blommor fortfarande men på den här rundan hade jag mestadels kameran nerstoppad i väskan. Den kom fram vid tre tillfällen och resultatet blev en utsikt, en blomma och här ett rådjur. En trevlig promenad.

I morgon är det dags för ett pass på katthemmet igen.


  1. Aha … är det så det heter, ambivert – det är nog jag också … fast kanske med en dragning åt introvert 🙂
    Hampdån heter den vackra blomman – en av mina favoriter bland de s.k. åkerogräsen 🙂 Tittar man nära och noga, tycker jag blomman ser ut som en liten kines 🙂
    Härliga bilder!
    Ha det gott!
    Kram

    Gilla

    • Ja, som så mycket annat i Sverige få finns det ett mellanläge, ett lagomläge om man tycker så 😀 Är man ambivert så får man det bästa av båda delarna men det gäller att kunna tacka nej när man inte vill vara social. Det är inte alltid så lätt men det går lättare med åren.
      Tack Anki! Jag trodde nog att du skulle kunna det och jag kanske har frågat om just Hampdån tidigare. Jag tycker att jag känner igen namnet. Jag ser inte kinesen på mina bilder men jag ska titta närmare nästa gång jag går förbi.
      Tack och detsamma till dig!
      Kram

      Gillad av 1 person

  2. Har heller inte så särskilt behov av att vara social, stänger gärna dörren om mig, kommer dock lätt i samspråk med folk på tunnelbanan eller när jag är ute och promenerar.

    Gilla

    • Jag trivs ganska bra med att vara ambivert och precis som du har jag lätt för att börja prata med folk jag möter. Mestadels är det hundägare men det är inte alltid så 😀 Ofta räcker det för att mitt sociala behov ska kännas uppfyllt. Släkt och vänner får gärna komma och bo hos mig några dagar och då brukar jag tycka att det är roligt. Men tystnaden efteråt är ganska skön 😀
      Jag upptäckte att jag kan kommentera hos dig via mobilen, men bara via den. Tekniken är underbar men ibland svår att förstå sig på.

      Gillad av 1 person

  3. Ja jag tror också att det där med distanseringen under virus-tider upplevs väldigt olika, beroende på personlighetstyp och andra omständigheter.
    Vi (två här hemma) känner oss inte så speciellt påverkade. Är vana att umgås mest med varandra.
    Vad har ändrats för oss:
    1. Vi kan inte gå till gymmet längre (som vi gjorde ofta och regelbundet) p.g.a. att vi båda tillhör en riskgrupp.
    2. Vi åker inte buss längre – nu är det bara bilen som får gälla som transportmedel, tillsvidare.
    3. Vi handlar när det är lite folk, är ständigt medvetna om att hålla avstånd och handspritar oss alltid efter besök i affärer.
    4. Kramar inte våra familjemedlemmar men träffar dem och håller avstånd.
    Kanske något mer som jag inte kommer att tänka på.
    Ungefär så.

    Barbro

    Gilla

    • Ni har nog förändrat fler vanor än vad jag har gjort men tillhör man en riskgrupp är det nog bra att vara noga. Enligt min läkare tillhör inte jag någon riskgrupp men jag försöker ändå vara ganska noga. Jag har dock träffat mina barn inomhus när de har besökt mig. Sonen ville kramas men inte yngsta dottern och de har fått bestämma. Jag har beställt mat med hemleverans några gånger och däremellan har jag inte haft några problem med att hålla avstånd. Mina alternativ till mejerivaror har mycket längre hållbarhet än vanlig mjölk och yoghurt så jag storhandlar och sedan kan jag vänta ca tre veckor till nästa gång. Jag tar små omvägar när jag möter folk men det är lika mycket av respekt för dem som för min egen skull. Det små förändringar jag har gjort känns inte särskilt betungande och jag tänker inte så mycket på att jag gör dem. Nu vet jag ju att ni väntar på något som kanske gör att ni måste tänka till lite extra. Men det går säkert bra och hur som helst så är det superkul 😀

      Gilla

  4. I tider som dessa tror jag att det är en stor styrka att inte vara en person som behöver ha människor omkring sig hela tiden. Sedan vill man självklart vara social men det hör ju till människans natur. Vi träffar barn och barnbarn men undviker nya människor. Dessutom är vi mycket ute men det hade vi ändå varit vid den här årstiden. Vissa saker måste man göra men springa i affärer för nöjes skull skulle jag inte göra. Vilka vackra bilder från din promenad!

    Så mysigt med ett pass på katthemmet i morgon!

    Kram

    Gilla

    • Jag är ganska nöjd med att vara lite lagom social (enligt mitt tycke) och jag har förstått att jag är mer åt det ambiverta än jag trodde förr. Men det kan så klart bero på ålder och trötthet också 😉 Jag får väl inse att de krämpor jag har även bidrar till tröttheten. Vad det än beror på är det ganska bra i tider som dessa 🙂
      Som jag har uppfattat det så är vi generellt sett fortfarande ganska duktiga på att följa direktiven från FHM. Visst finns det saker vi måste göra men vi har nog alla fått mer kunskap om hur vi kan göra allt på ett relativt säkert sätt. Det börjar gå automatiskt att ta små omvägar runt folk och att vänta tills det blir fritt fram i vissa lägen 😀
      Tack, men det börjar bli svårt att hitta nya motiv 😀
      Ja, det ska bli kul att komma dit igen. Särskilt mysigt blir det att gosa med alla kattungar 😀
      Kram

      Gilla

  5. Jag känner igen mig i din beskrivning. Jag kan också tycka att det är roligt att träffa andra människor men är nöjd med att gå hem till mitt eget sen. Har aldrig haft problem att göra saker ensam. Det är lite annorlunda när jag träffar E, för vi har vuxit upp ihop, är mer som systrar så att träffa henne tar liksom ingen energi som det kan göra med andra människor.
    Kram

    Gilla

    • Ja, det har stor betydelse vem man träffar och hur personkemin med den personen är. Vissa personer får man energi av men till slut behöver man få vara för sig själv i alla fall. Jag tycker oftast att det är värt att bli lite trött om det beror på att man har haft trevligt tillsammans med någon eller några 😀 Jag vet ju att jag kan stänga in mig och ha tyst omkring mig efteråt.
      Kram

      Gilla

  6. Det där lagom berget tycker jag liknar Älgsjöklinten som jag brukade klättra uppför ett par gånger varje år, tycker husen är ungefär i samma storlek där nere .Brukade gärna gå innan lövsprickningen tagit fart för sen försvann den fina utsikten. Numera bor det hundar på min gamla gård, såna stora som går lösa, så jag riskerar inte att möta dem med min lilla kompis utan går åt andra väderstreck på promenaderna. Jag blir mer och mer introvert med åren, excentrisk skulle jag vilja säga.Och jag stortrivs med det. Men jag vill nog gärna ha någon att krama om, så jag är väldigt glad åt mina pälsklingar som jag får överösa med kramar och pussar när andan faller på.
    Roligt att du imorgon får smeka lena kattpälsar, kanske njuter du också lite extra av det nu när närhet är en sällsynt vara.
    Men nog kan man börja misströsta om detta ska pågå hela hösten och vintern. Hur ska man sen träffas när kyla och regn gör utevistelse omöjlig? Det törs jag faktiskt inte riktigt tänka på…Läste idag att man skulle absolut ta influensasprutan i höst för att kunna veta vad man drabbats av när man börjar få förkylningssymptom. Det låter vettigt, men jag har aldrig tagit influensavaccinet förut.
    Kvällskram från pörtet

    Gilla

    • Det kanske är ungefär samma höjd på våra berg/kullar 😀 De räcker till för att ge oss en fin utsikt men jag kommer gärna ännu högre upp. Även på min kulle får man leta innan man hittar en lucka mellan träden och vår eller senhöst är nog bäst. De stora hundarna kanske skulle bli kompis med Daniel men jag skulle också vara försiktig. Dumt att chansa. Jag har dock hört någonstans att chihuahuor är mycket större mentalt än de är utseendemässigt. Kanske skulle Daniel sätta sig i respekt hos de större hundarna 😀
      Hur vi än är när det kommer till det sociala så är det skönt att vi kan acceptera oss själva för det och att vi även respekterar att andra kanske vill något annat. Jag kommer inte med några ursäkter utan förklarar hur jag känner. Förvånansvärt många säger att det känner på liknande sätt. Men så är det ju det där med att krama och det är nog en av anledningarna till att jag trivs på katthemmet 😀 Som du skriver, jag njuter av kattmys och gos så mycket jag kan 😀
      Jag tillhör tydligen inte någon riskgrupp enligt läkaren så jag behöver inte vara mer försiktig än alla andra utanför riskgrupperna. För min del är det inte så svårt och jag har inga problem med att klara det året ut. Influensasprutan tar jag varje höst numera efter läkares order och det är nog en bra idé för dig också.
      Kram

      Gillad av 1 person


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s