En vandring i minnenas arkiv

Det var en helt fantastisk morgon och resten av dagen var lika härlig. En perfekt dag för att åka till mitt barndomsparadis, som även blev mitt vuxenparadis, Optand. Huvudsyftet med besöket var att spana efter storspovar. Men naturligtvis blev det en vandring i minnenas arkiv – både bildligt och bokstavligt.

Men först åkte jag till sjukhuset för att lämna prover. Jag pratade med min kontaktsköterska igår och blev instruerad att gå till ett tält där personer med förkylningssymptom men utan misstanke om coronasmitta kunde lämna prover. Jag var helt ensam där, förutom de som skötte provtagningen. Det är tydligen ett tält som bara de som blir tillsagda att gå till, får veta om. Det gick fort och smidigt och sedan for jag vidare mot Optand.

Det pirrar alltid i mig när jag närmar mig och känslorna åker berg- och dalbana. Men mest är det härliga känslor och fina minnen. Jag ska inte berätta om alla tankar, minnen och känslor för det har de flesta av er redan läst om tidigare. Men för de som inte vet kan jag berätta att det rör mina farföräldrar, mina föräldrar, min man och vårt liv tillsammans och även tre härliga hundar. Alla de har sin historia där i Optand och det är där jag kan se dem bäst inom mig.

Jag parkerade efter järnvägsövergången och började med att fota ett märkligt placerat torn. Arkitekten Adolf Emil Melander ritade bl a tre hus som uppfördes i hans uppväxtort, Östersund. Som en liten signatur ritade han in ett hörntorn på vart och ett av de husen. Ett av husen tillhörde tidningen Jämtlands-Posten. Senare köpte ÖP (Östersundsposten)  huset och rev det. Tornet räddades och jag tror att jag har läst om hur en privatperson tog hand om det och att det sedan hamnade i Optand på en åker. Men under ett antal år innan dess satt det på taket på en liten byggnad i en dunge strax ovanför sin nuvarande position. Nu är det lilla huset också borta men tornet pryder sin nya plats väldigt väl, även om det ser lite malplacerat ut. Ett av de andra tornen togs om hand av ägaren till Frösö zoo och fungerade länge som papegojbur där.

DSC_0093Jag vände blicken åt andra hållet och såg ut över en väldigt välbekant vy. Varje gång vi gick till vår brevlåda och hämtade posten såg vi det här. Det var inte alltid Åreskutan syntes långt där borta men under de här väderförhållandena ser man långt. Inte samma fina fjällutsikt som från min nuvarande omgivning på Frösön men ändå ganska fin.

DSC_0015

Jag började gå och hela tiden spanade och lyssnade jag efter storspovar. Jag hörde några på väldigt långt håll men jag såg bara några änder som flög förbi.

DSC_0026

Jag passerade en bäck där det var rejäl fart på vattnet. Det är inte snö som syns i kanten utan hårt pressat skum från ett forsande vatten.

DSC_0033

Jag tror att det här är en gulsparv men den sjöng inte så jag fick ingen hjälp av det. Det är en hårt beskuren bild och mitt försök att förbättra bilden gav den ett något skumt utseende.

DSC_0036

Jag vandrade på och njöt av väder och den väg jag så ofta gick när vi bodde här. Några gånger hörde jag storspovens sång men det var inte förrän jag hade gått hela rundan och närmade mig startplatsen som jag verkligen fick utdelning. Det blev inga perfekta foton. Det är inte lätt att komma nära den skygga fågeln. Men några bilder blev tillräckligt tydliga för att kunna visa att det var just storspovar jag såg. De spankulerade omkring eller flög omkring och sjöng och jag skickade, som vanligt, hälsningar till min man via dem. Jag skrattar åt mig själv för att jag gör det men ibland spelar det ingen roll om man inte tror på det man gör. Det känns bra i alla fall.

DSC_0074DSC_0078

När jag kom tillbaka till bilen kändes det som om jag borde ge mig men när jag är i de här trakterna måste jag så klart ta den lilla rundan ner till sjön och förbi ”vårt” hus.  Jag kom ner till den pir där allmänheten kan njuta av sköna sommardagar.

DSC_0080

Där borta ligger Frösön med sin slalombacke.

DSC_0083

Jag kom fram till ”vår” tomt och där var det rejält urglesat i den lilla skog som utgjorde  gränsen till grannen. Stigen som går längst ner på tomterna är en stig som alla, genom urgammal hävd, har rätt att nyttja. Det är något som jag och de jag har pratat med det om bara vet eftersom våra företrädare har berättat det för oss. På något underligt vis lever den rätten vidare. Jag har hört det från mina farföräldrar som köpte tomten och byggde den ursprungliga stugan.

DSC_0088

Det är lika spännande varje gång att se om bryggan är kvar. Min man byggde den och varje år förstördes någon del av den i stormar och/eller av ispåverkan. Men den ser fortfarande ut som efter den sista renoveringen 2014, även om den blir lite skevare varje år. Vattnet är lågt den här tiden på året men snart börjar stenarna försvinna när vattnet stiger.

DSC_0090

Jag stannade till en stund vid den plats där jag grävde ner askan efter Rex och Kasper (mina två fina hundar som båda är uppväxta här men fick följa med till Mjölby). På ett annat ställe ligger Elton, vår första golden retriever. De är alla på den plats där de hör hemma och det känns helt rätt att ha dem där.

Här vek jag av från stigen och följde vägen upp mot järnvägen igen. Det är vemodigt att tänka på allt som var och här sköljs jag över av flest minnen. Men jag känner ingen längtan efter att få huset och tomten tillbaka. Däremot skulle jag gärna ha hela det livet tillbaka.

DSC_0092

 


  1. Vandringar i minnenas arkiv är både väldigt fina men också lite vemodiga. Efter hand så tycker jag att minns det fina mer och mer ju längre tiden går. Så har det i alla fall varit för min del. Vilken härlig promenad du kom ut på. Så kul att tornet bevarades och står där det står nu. Visst ser set lite märkligt ut men samtidigt så är det häftigt.

    Kram och god kväll!

    Gilla

    • Ja men visst är det så. Det är tur att det är det fina som tar mest plats i minnesbanken 😀 Att det sedan blandas in lite vemod gör det bara till en ännu starkare upplevelse.
      Det var en otroligt skön promenad i ett perfekt väder. Tornet har stått där på marken sedan jag flyttade tillbaka och förmodligen murknade det lilla huset.
      Kram och detsamma!

      Gilla

  2. Jag blir tårögd när jag ser fotona och läser om din nostalgiska promenad på ett välbekant stråk där livet var lyckligt. Lycka kommer i många skepnader o dessemellan mindre lyckliga dagar. Jag hoppas att du får känna lycka och glädje av en annan sort i livet igen, o jag vet att du är bra på att fånga dagen och se de små glädjeämnena och känna vardagslycka. Vissa himlastormande känslor kanske är för alltid förbi, dock behåller vi alla minnen. Allt gott och massor av cyberkramar !

    Gilla

    • Det var skön nostalgi med en blandning av mest glädje och lite vemod. Det är klart att jag längtar tillbaka till den tiden men samtidigt är jag, som du skriver, väldigt bra på att ta vara på allt det fina som finns 😀 Jag är lycklig i mitt nya liv. Inte på samma sätt men efter att ha gått igenom alla stadier som följer på sorg har jag hittat en ny sorts lycka. Acceptans har varit en viktig ingrediens för att nå hit.
      Tack Paula och många kramar tillbaka till dig!

      Gilla

  3. Tackar för att du hittade storspoven. Du lovade inget men jag hade det på känn. En vandring på minnenas stig med storspovens sång och en hälsning förstår jag kändes bra. Så fantatsikt vackert!
    Många kramar

    Gilla

    • Jag tror att jag gick där med ett stort fånleende medan jag lyssnade, spanade och njöt 😀 Det är en speciell känsla, en väldigt bra känsla, att vara där och få alla minnesduschar.
      Det finns många vackra platser både hos dig och mig 😀
      Kram

      Gilla

  4. Jättefina bilder och jag förstår att många minnen och känslor far genom kroppen. Det ser väldigt fint ut och vad härligt att du fick se en storspov. Jag fastnade speciellt för det sista du skrev, att du inte skulle vilja ha huset eller tomten tillbaka men livet du hade där. Tänk vad konstigt ändå livet kan bli. Man tror att man vet hur ens framtid ska vara och så blir det något helt annat.
    Kram

    Gilla

    • Tack! Det här är nog den plats som väcker flest minnen hos mig. Nu kan jag åka dit när jag vill och när jag behöver en dos nostalgi 😀 Storspoven var det viktigaste just den här dagen. Varje vår är den lika efterlängtad.
      Livet går sällan efter våra planer men när man har accepterat och bearbetat så kan det bli något bra ändå.
      Kram

      Gilla

  5. Så fin berättelse och tänk att du fick se storspoven. Vilken lycka. Jag förstår dina känslor, jag känner likadant när jag besöker mina barndomstrakter. Saknad, sorg, vemod men också glädje i samma andetag
    Proverna som du fick lämna… var det någon slags coronaprover?

    Gilla

    • Tack! Storspoven var huvudmålet den här dagen och den brukar alltid finnas där andra halvan av april. Det var verkligen stor lycka när jag fick höra den första och sedan kom ännu fler susande och sjungande 😀
      Östersund och Optand har alltid varit de fasta punkterna i mitt liv. Min familj flyttade en hel del men här uppe fanns alltid farföräldrarna och deras stuga. Det finns massor att minnas och glädjas åt.
      Proverna var rutinprover pga levertransplantationen. Min kontaktsköterska tror att jag fick mina luftrörsbesvär innan det fanns någon smitta här och därför tror hon inte att det är corona. Jag chansar inte utan håller behörigt avstånd.

      Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s