De jobbiga dagarna blev, inte helt oväntat, ännu jobbigare i år. Att möta alla känslor här, där allt hände, gjorde att jag inte kunde hindra min hjärna från att timme för timme tänka på vad som hände just de klockslagen. Jag var på kyrkogården, vid minneslunden, tidigt på morgonen för att få vara ifred. Där lämnade jag min lilla bukett med vilda blommor bland alla tjusiga buketter, tände ett ljus och stod en stund och märkte att jag förde ett tyst samtal med min man. Ett ensidigt samtal där jag berättade om barnen och att jag är tillbaka här.
Jag kom hem igen men det var en dag med saknad och en känsla av ensamhet. Ensamhet som inte kan avhjälpas med annat sällskap än det jag hade av min man. Till sist blev det kväll och med hjälp av sömntabletten somnade jag. På morgonen vaknade jag och kände mig fruktansvärt ledsen. Jag tycker fortfarande att det är bra att möta de här känslorna men efter frukosten ville jag försöka mota undan dem. Jag bestämde mig för att ta en promenad och leta efter checkpoints via en karta i appen hittaut.nu (ett initiativ med mål att locka ut folk, att just hitta ut).
Jag tog på mig tensen och ytterkläderna och gick iväg. Snart kom jag till en villahäck där den här vackra klematisen blommade. När jag gjorde iordning kameran kände jag att livsandarna vaknade och försiktigt började tränga undan sorgen. Det är en härlig känsla att känna så och jag vet inte för vilken gång i ordningen jag konstaterade att naturen läker och helar.
Nästan överallt växer plantor med blåklint men det här är den enda planta jag hittills har sett med utslagna blommor. Det finns en del växter som sprider sig överallt och det är bl a blåklint, vinbärsbuskar och vissa rosbuskar. Jag vet inte om de sprids med hjälp av fåglar, vinden eller på annat sätt men det finns gott om dem.
Mitt i det växande gräset tittar en kisse fram. Jag störde förmodligen i musjakten för innan var det stor koncentration framåt som gällde.
Jag vet inte vad de här söta blommorna heter men precis i närheten registrerade jag min första checkpoint. Inte långt därifrån hittade jag den andra och då jag såg att en tredje inte fanns långt bort fortsatte jag en bit till
Ännu en liten växt, förmodligen ogräs, som jag inte kan namnet på.
Säsongen för midsommarblomster börjar nu och fortsätter till långt efter midsommar.
Jag följde en stig som knappt syns men som försvinner bort snett till höger i bilden. Ungefär här började jag förstå att något var annorlunda. Min rygg värkte inte riktigt lika mycket som den har gjort under lång tid. När jag tänkte efter insåg jag att det måste ha varit en ganska långsam och utdragen process och att jag inte har tänkt på att jag visserligen får lika ont men att jag kan gå längre innan det blir så. Om det är de nya rörelserna jag har fått från sjukgymnasten, en mildring av skovet eller om jag helt enkelt har blivit så van att jag klarar mer, det vet jag inte. Det kan vara en kombination men det spelar ingen roll så länge det fortsätter att vara lite bättre och kanske kan bli ännu bättre.
Den här insikten höjde humöret ännu mer och jag kände mig riktigt glad och tillfreds när jag fick ett telefonsamtal från min lillasyster. Hon sjöng ekorrn satt i granen för mig, en del av er vet varför, och jag blev så distraherad att jag inte såg mig för och ramlade på en rot. Jag skrek till rejält och skrämde nog min syster lite. Men den intensiva smärtan i foten försvann ganska fort och jag satte mig på en sten och fortsatte prata med min syster.
När jag reste mig upp kändes foten nästan helt bra och snart hittade jag den tredje checkpointen, både nersatt i marken och fastbunden vid ett träd. Det fick räcka för den här gången och jag började min vandring hem.
En liten viol.
Häggen blommar för fullt och sprider fantastiska dofter och samtidigt börjar en del syrener närma sig blomning. Den här är nog placerad med bra förutsättningar för jag har inte sett någon annan syren med så stora knoppar.
Foten mådde fortfarande bra när jag kom hem men ryggen hade fått mer än nog. Mitt goda humör höll i sig, troligtvis med hjälp av alla telefonsamtal. Ekorrn satt i granen hade jag redan fått höra och min äldsta dotter sjöng med en enkel tulipan. Mitt i sången kom hon på att det var samma melodi som i ”jag är en liten undulat som får så dåligt med mat…” och då sjöng hon den också och jag stämde in. Inga fler sånger blev det men jag fick bl a ett förslag om att följa med till en föreningsgård för en konsert med diverse artister och fikaförsäljning. Gratis inträde och de enda artister jag kände igen namnet på var trio med bumba. Jag skrattade högt när jag hörde det för den gruppen lyssnade mina föräldrar på ibland. Finns den fortfarande skrattade jag. Tydligen gör den det och jag sa att jag gärna hängde med.
Men underligt nog började min fot värka rejält igen, efter ett långt uppehåll, och när jag reste mig upp kunde jag knappt stödja på den. Jag väntade någon timme men det blev bara värre och tyvärr var jag tvungen att avstå kvällens konsert. I stället ordinerade jag mig själv vila, värme och alvedon och på den vägen är det nu. Fler samtal fick jag och det var i alla fall kul. Nu är nog också de jobbiga dagarna över…hoppas jag.
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
Förstår att det måste varit jobbiga dagar, även om jag inte varit med om något liknande för egen del. Att katten blev störd gjorde nog inte så mycket, han missade kanske musen men har säkerligen kattmat hemmavid.
GillaGilla
Man tror att det svåra ska kännas mindre med åren och förmodligen är det så. Det är nog att vara här som lockade fram allt igen.
Haha, du har förmodligen rätt i att katter har all mat de behöver hemma. Men jakten ger väl den lilla extra spänningen.
GillaGilla
Man kommer nog närmare känslorna när man flyttar närmare, intressant det där med att berätta vad som hänt. Jag har gjort något liknande när jag besökt den minneslund som min mamma vilar i sedan länge. Om de fyra barnbarnen, ett är mitt, hon träffade inget av dessa förutom ett som hon ”såg” i magen.
GillaGilla
Ja, det är helt tydligt att det är så men idag känns det väldigt bra igen 🙂 Jag hade inte planerat att ”prata” med min man men det kom naturligt när jag stod där. Det har hänt mycket på fem år och jag tror att du förstår precis.
GillaGilla
En tuff dag med tuffa känslor. Det är tungt och det tar på krafterna. Det enda man kan trösta sig med är att man lär sig att leva med vissa saker och på så vis blir det lättare.
Kram
GillaGilla
Ja, det var tufft men idag känns det mycket bättre. Nu har jag varit här på plats på en årsdag och kanske innebär det att hädanefter blir de här dagarna lättare att möta 🙂
Kram
GillaGilla
Ett inlägg som gör mig glad … för trots sorgen så ser jag att du klarade de här dagarna – och kom ut ”på andra sidan” med en lite bättre känsla …
En ljuvlig promenad – underbara bilder – och jag hoppas foten (och ryggen) känns bättre nu!
Den gula blomman törs jag inte säga något om men det ljusrosa ”rufset” är rödkämpe – http://linnaeus.nrm.se/flora/di/plantagina/plant/planmed.html
Trio med Bumba … jisses! Tror du ska vara glad att du missade dem! 🙂
Ha en fin söndag!
Kram
GillaGilla
Vet du, jag blev också glad för att du reagerade så. För precis så är det. Jag gick igenom alla känslor och kom ut på andra sidan med glädje igen. Promenaden var väldigt skön och inte minst för att jag verkligen la märke till hur mycket bättre jag mådde ganska snabbt. Foten vill vila minst en dag till och jag låter den göra det. Jag kan ju alltid hoppas att ryggen inte blir värre igen. Som alltid känns det mycket bättre när man lämnar en period med mycket smärta och hamnar i lite mindre smärta. Då är det förbättringen man tänker på och inte så mycket att det fortfarande inte är helt bra.
Tack för hjälpen med rödkämpen. Kul namn på en växt jag känner väl igen men aldrig har vetat namnet på 🙂
Jag vet att jag har hört Trio med Bumba på skiva någon gång (”tiotusen röda rosor” tror jag att det var) men jag kunde inte tänka mig att de fortfarande spelar. Men det finns andra artister som håller på länge och tydligen gör det här gänget det också. Det var nog mest för sällskapets skull jag ville hänga med 😀
Tack och detsamma till dig!
Kram
GillaGillad av 1 person
Ledsamt att läsa om din saknad och ensamheten som bara din man kan råda bot på. Man kan inte riktigt förstå om man inte varit med om det. Skönt ändå att allt kändes lite bättre när du kom ut och fotograferade.
Jag antar att du fyllt år? Grattis!
Kram
GillaGilla
För det mesta mår jag bra och är glad men just de här dagarna kommer allt tillbaka och ännu mer nu när jag är här. Men nu är det över för den här gången. Bara den vanliga lite mindre saknaden som dyker upp ibland. Att gå ut i naturen och fota är ett bra sätt att distrahera sig själv. Det fungerar bra som tur är 🙂
Ja, du antar rätt. Tack så mycket 😀
Kram
GillaGilla
Til tross for at ting er trist, så tror jeg det er bra og kjenne på sorgen innimellom. Man er slett ikke ferdig med sorgen til tross for at det kan gå uker og måneder uten at en kjenner det så hardt. Man har mer å glede seg over etterpå når man har hatt en periode som man har vært litt nedfor.
GillaGilla
Ja, så är det. Man ska låta känslorna komma, bearbeta dem och sedan gå vidare. Det har gått fem år nu men de här dagarna kommer nog alltid saknaden och ensamheten att kännas mer. Som tur är fastnar jag inte där. Det är nu jag märker skillnaden mellan sorg och depression. En depression kan man inte skjuta undan med natur och fotografering men det fungerade bra för mig och glädjen kom tillbaka 🙂
GillaGilla
För att känna djup sorg har man älskat, att få älska någon och att vara älskad är en gåva. Ja så kan man se det, även om det inte hjälper i de jobbiga stunderna.
Ett vackert inlägg, både orden som alla superfina bilder. Hjälp med namn med blommor det klarar jag inte att ge dig. Önskar dig en fin vecka, fot och rygg göre dig icke besvär. Är det för mycket begärt, måntro? 🙂
GillaGilla
Det stämmer väldigt bra och precis så är det för mig. Jag har många gånger sagt och tänkt att jag har fått ha mitt livs kärlek i 34 år och många får aldrig uppleva det. På ett sätt hjälper det när det känns tyngre. Vetskapen om hur bra vi hade det då och hur glad min man var, gör att jag i alla fall inte har några skuldkänslor eller tankar om vad jag kunde ha gjort annorlunda.
Tack! En blomma fick jag hjälp med och det var naturligtvis Anki som bistod med den hjälpen 😀 Nu känns allt mycket lättare igen så jag tror nog att veckan blir bra. Foten behöver lite mer vila och ryggen hoppas jag fortsätter bli lite bättre. Jag blir återigen lycklig av småsaker och är tacksam för att jag har den förmågan även om kroppen säger ifrån 😀
GillaGillad av 1 person
Även de jobbigaste dagarna har ett slut och tur är det. Naturen och tiden ger oftast lindring för både kropp och själ. Den lilla gula blomman har jag aldrig sett och jag kan namn på de flesta blommor men inte den.
GillaGilla
Ja, så är det och det är inte underligt att de kommer när de gör och att det sedan blir bättre. Tack och lov för att naturen lindrar och läker 🙂
Den söta gula blomman verkar vara okänd för de flesta. Det spelar inte så stor roll för den är fin där den växer och det är huvudsaken 🙂
GillaGilla
Jag känner så mycket med dig Ingrid, förstår hur jobbigt allt måste kännas. Jag har inte förlorat någon livskamrat så, men både mor och far, samt nära vänner. Förlust och saknad kommer ingen av oss undan. Men du är optimistisk och vet att detta går att bearbeta, och då blir sorgen lättare att hantera igen. Och så härligt att höra att du får stöd av dina syskon. Vet inte riktigt hur många du har, kanske hört men inte lagt på minnet. Ja syster du bodde i samma hus med minns jag förstås. Hoppas det stora vemodet ger med sig så du kan njuta av sommaren. Ibland sticker det till i hjärtat, men det går också över och jag tycker mest det är ett sundhetstecken som visar att man inte har blivit känslolös. Kram från pörtet
GillaGilla
Tack snälla Paula! Det har gått fem år och för det mesta är allt bara bra. Men så kommer de här dagarna som jag försöker att inte tänka på men som ändå min hjärna har koll på och talar om för mig att jag ska reagera på. Men, som du skriver, ingen kommer undan sorgen och jag är långt ifrån ensam. Senast igår fick jag veta att en bekants pappa dog plötsligt (bara 52 år gammal). Gissa om jag känner inom mig hur den familjen mår nu. Men samtidigt vet jag att mamman kommer att ta på sig just mammarollen och alla barnen kommer att stötta henne och varandra. Det var så vi tog oss igenom allt och så blev allt bearbetat. Massor av prat, tårar och skratt åt roliga minnen. Mina systrar (två stycken) ställde upp från första dagen. De åkte de ca 70 milen till mig och fixade mat och annat. Det var då min lillasyster föreslog att jag skulle flytta ner till Östergötland och hitta ett hus tillsammans med henne.
Nu mår jag väldigt bra igen. Sommaren är på väg tillbaka och snart är foten så bra att det kan bli promenader igen 😀 Men det är klart att jag får korta stunder av vemod lite då och då. Jag brukar tänka att det är bra för jag vill inte glömma.
Kram
GillaGilla
Jag förstår om allt det jobbiga och sorgliga rivs upp igen nu när du är tillbaka ”där uppe” (från mig sett 🙂 ). Nu har du kommit igenom det så jag förmodar att det blir lite lättare nästa år. Sorgen har sina vågor och det är bara att hänga med och hålla i sig, som tur är blir de mindre omtumlande med tiden.
Skönt att höra att foten bättrade på sig! Det skulle vara synd om den krånglade nu när det verkar som ryggen bättrar på sig!
GillaGilla
Det är inte ett dugg konstigt att känslorna blev starka den här årsdagen (eller som min ena dotter spontant uttryckte det, ett femårsjubileum. Oj, vad vi skrattade åt det ordvalet). Nu känns det mycket bättre. Jag tänkte ge mig ut på en promenad men kände att jag nog ska vänta en dag till. Det är dumt att förstöra något som nästan är bra nu. Det är bara att hoppas att både rygg och fot låter mig gå ut och njuta om någon dag 😀
GillaGillad av 1 person
Det är nog klokt att låta foten läka ordentligt innan du ger dig ut igen!
GillaGilla
Ja, men det är svårt när solen skiner och termometern visar värme. Som tur är ska det mulna på och t o m komma några droppar regn 😉
GillaGillad av 1 person
Lättare att hålla sig lugn och inomhus då 🙂
GillaGilla
Precis 😉 Det kanske blir en fika på balkongen i alla fall.
GillaGillad av 1 person
Vilken vacker bukett! Handplockad och vald med tankar och minnen. Tack för att du delar med dig till oss, att du låter din saknad bli till ord trots att du vill vara ensam i stunden.
Många långa tysta kramar!
GillaGilla
Tack! Jag vet ju vad min man gillade 🙂 När jag var mitt i sorgen var bloggen en plats där jag skrev av mig mycket. Jag hade massor av stöttning i verkligheten och jag och ungarna, och även mina systrar, pratade och bearbetade om och om igen. Men ändå var det skönt att öppna mig till viss del på bloggen. På något sätt kändes det som att jag bevarade min man och mina minnen genom att skriva om mina tankar. Det behovet minskade med tiden och nu blir det bara några ord ibland. Men det är fortfarande skönt att veta att här blir det inte pinsamt eller jobbigt för någon om jag skriver om honom.
Tack snälla Lotta för kramar ❤
GillaGilla