Det var en helt ok resa med nattåget till Stockholm. Jag hade sängen närmast taket och det är både för- och nackdelar med en sådan placering. Lite jobbigt att få med sig den del av packningen som jag behövde där uppe men samtidigt den mest avskilda platsen i kupén. Så länge jag kan klättra på en stege så funkar det. Jag sov från och till och gissningsvis blev det mellan 4 och 5 timmars sömn innan jag vaknade vid halvfemtiden. Tåget var framme i Stockholm 05.05 men det var ingen brådska att gå av. Men mitt tåg mot Örebro gick 06.14 så i god tid innan dess vandrade jag iväg och följde skyltarna mot rätt spår. Det är väldigt lätt att hitta rätt på Stockholms central. Många spår och vägar att välja bland men så välskyltat att det aldrig är några problem.

På nästa tåg hade jag en hel vagn för mig själv största delen av resan. På en av de sista stationerna gjorde en ung man mig sällskap och när han inte hittade något uttag för att med USB ladda sin Iphone erbjöd jag honom att låna min adapter där han kunde ansluta sin sladd. Det fanns bara vanliga elkontakter. Han tackade och sa att det är inte vanligt i Sverige att vi hjälper varandra (han kom från Turkiet). I Östersund, där jag bor, är vi ofta hjälpsamma svarade jag. Sedan blev det ett trevligt samtal och han kände väl till Östersund genom många resor för det företag han ägde tillsammans med sin bror. Det blev ett lagom långt samtal, precis ett sådant som jag uppskattar, innan vi var framme i Örebro. Jag fick tillbaka min adapter med ännu ett tack och sedan gick vi åt olika håll. Jag letade upp den busshållplats varifrån bussen till min yngsta dotter och hennes man avgick. När jag gick av bussen blev det en liten promenad och sedan välkomnades jag med kramar och pratiga och gosiga katter.

Nu har jag äntligen lärt mig hur jag ska se skillnad på kattbröderna. Pixel gillar att tugga lite på sin svanstipp så där är det inte mycket päls kvar. Grixis har mer hår på sin svans. Pixel får man lyfta upp och hålla i ett tag men han är inte den som söker mest närhet. Grixis vill inte bli upplyft, i alla fall inte av mig, men han har hittills nästan hela tiden hållt sig nära mig. När jag gjorde iordning min säng hjälpte han till och sedan har han legat där titt intill mig varje gång jag landar där en stund. Ibland visar han tydligt att han vill bli klappad och buffar gärna med huvudet mot mig. Men han vill inte bli fasthållen.På bilderna är det den här gången bara Grixis jag har lyckats fånga med kameran.

Min mamma brukade säga att det bästa man har sätter man på bordet. Som jag minns det så menade hon oss barn. Här är det en Grixis som själv har placerat sig där.

Efter fika och husesyn i deras fina hus så tog vi en promenad i det närbelägna naturreservatet. Där finns det mycket att se och många gångar att gå på. I stolen där borta har det hamnat en liten figur.

Och ja visst, det är ju jag som är den figuren.

Min dotter gav sig på både att gå på lina och att hänga i romerska ringar men, som ni vet vid det här laget, så vill hon inte kunna identifieras i min blogg så det får ni inte se. Men en blåklint och en humla i en kärringtand bjuder jag på i stället.

Efter lunch ville vi vila en stund allihop så jag och Grixis hamnade i gästrummet. Jag slumrade nästan till en stund men väckte mig själv genom att hosta. Då gjorde jag hela mitt träningsprogram på en matta bredvid sängen och ibland blev det kelpaus med en nyfiken kisse.

På ett bord bredvid gästsängen har min dotter placerat en nalle och nallen har fått överta den mössa jag virkade när dottern var bara något år gammal. Hon älskade den här mössan och på dagis sa de att hon var väldigt noga med att alltid ha på sig den när de gick ut under sommarhalvåret. Nu är den sedan många år alldeles för liten för hennes huvud och förmodligen skulle hon inte vilja ha på sig den bland folk heller. Men hon har inte glömt bort den och här passar den ju bra.

I morgon kommer min äldsta dotter hit en stund och det ser vi alla fram emot. På kvällen fortsätter sedan min resa mot nya mål.