Några tankar så här lite efteråt

Som jag skrev i förra inlägget så var det en underbar dag när min dotter och hennes fästman blev äkta makar. Jag var så uppspelt och full av adrenalin och glädje så jag glömde allt som inte var lika roligt och sprang omkring på molnfluff och mådde bra. I alla fall nästan hela dagen. När vi kom hem till brudparets lägenhet var jag väldigt trött och kanske syntes det, för jag blev beordrad till divandelen av den nyinköpta, sköna soffan. Där satt jag med en filt över benen och blev serverad både bubbel och kaffe. Tårta hämtade jag själv i alla fall. Min dotter frågade omtänksamt, och kanske lite oroligt, om jag verkligen skulle klara att köra genom stan till natthärbärget. Men jag försäkrade att det skulle gå bra och sa att det var hennes dag och att  hon inte fick känna ansvar för mig just den dagen. Min son hade druckit några glas vin så det fanns inget alternativ. Han frågade mig innan, för så gullig är han.

Jag satt där och tittade på alla trevliga människor. Det unga paret har verkligen haft turen att hitta riktigt fina vänner. Den familj jag nu nästan är släkt med består också bara av trevliga, fina personer. Jag tror inte att det någonsin kommer att bli några problem mellan vare sig svärmödrar och svärson/svärdotter eller andra tråkigheter. Respekt och omtanke genomsyrar vår lilla krets. Visst låter det äckligt idylliskt men det är precis så det känns. Jag hoppas att jag har rätt.

Jag funderade både då och nu på mina egna reaktioner, eller kanske brist på reaktioner, den dagen. Under vigselakten såg jag i ögonvrån hur flera personer torkade sig i ögonen och att många var rörda. Jag registrerade det och konstaterade att ja, här sitter jag och bara känner mig lycklig och ser säkert oförskämt lycklig ut också. Inte en tår i sikte och inga sorgsna tankar. Jag bestämde mig för att inte tänka för mycket utan bara fortsätta att vara lycklig. Konstigt nog blev det så.

Visst saknade jag min mans arm att slingra ihop min arm med när vi promenerade genom stadsparken och visst skulle jag ha velat ha honom vid min sida och varit lycklig tillsammans med honom, säga till varandra hur vi kände och jämfört med vårt eget bröllop. Saknaden kom också då men jag släppte inte riktigt fram den. Jag sa naturligtvis några ord om honom i mitt tal till brudparet och det blänkte lite i några ögon då också. Men inte i mina. Inte heller när vi tittade på den film jag hade satt ihop, där min man/brudens far både hördes och syntes lite, kom det någon reaktion från mig. Jag bara fortsatte att vara i ett lyckorus.

Jag undrar vad det är för ämnen som utsöndras i hjärnan när det blir så här. Jag hade väldigt mycket mindre ont i kroppen än vanligt och jag mådde otroligt bra mentalt. Den mentala biten och de uteblivna tårarna kanske kan förklaras med att jag långt i förväg hade börjat bearbeta känslor och tankar. När jag skrev mitt tal och började öva in det hade jag ibland en klump i halsen och många känslor. Men efter att under några veckor ha gått och repeterat mitt tal på varje hundpromenad försvann både klumpen och svåra tankar. Jag är inte förvånad över att jag bara blev glad när jag såg honom skymta fram på någon filmsnutt för jag tittar ofta på foton och ser många fb-inlägg med min man och även om de väcker saknad så är det mest bara glädje jag känner när jag ser dem. Min riktiga sorgeperiod är sedan länge över. Jag är väldigt glad för att det är så mycket glädje i att minnas och att det inte längre väcker så tunga känslor. Men visst är det underligt att både fysisk och psykisk smärta håller sig undan, eller kanske maskeras av någon kemisk substans i hjärnan, en sådan här dag.

Nu, i dag, känns det desto mer fysiskt. Men det gör ingenting för jag kan krascha så mycket jag vill och bara ta det lugnt.

På morgonen efter bröllopet gick jag ut och tittade hur det såg ut där vi bodde. Precis utanför slingrade sig Svartån och jag tänkte på hur fel jag hade när jag för några år sedan trodde att det var samma Svartån som rinner genom min lilla stad. Det kändes bra att tänka att denna å var som en länk mellan mig och mina döttrar. Så småningom tog min svärson mig ur den villfarelsen och numera vet jag att det finns flera (fyra stycken tror jag) åar med samma namn. Innan jag och min son åkte iväg fotade jag både ån och några blommor. Det är i alla fall inte samma slags blommor som jag alltid ser i skogen här hemma så lite omväxling blev det.

CSC_0022CSC_0023

CSC_0025CSC_0029CSC_0030CSC_0033CSC_0034

Jag smyger med några bilder från vår trädgård också.

CSC_0053CSC_0055CSC_0058CSC_0059CSC_0060

Avslutningsvis får Nalle vara med och just nu är han inte en lika lycklig hund som han brukar vara. Det är inte alls kul att ha tassen i paket. Men nu har hans matte bestämt att han slipper förbandet när han är hemma. Det åker på igen på promenader men Nalle är en väldigt duktig hund som lyder sin matte när hon säger att han inte får slicka på sin trasiga trampdyna. Tack vare att han är så förståndig kan såret få läka bättre utan att stängas in i kompresser och bandage.

DSC_0037


  1. Kanske det är endorfinerna som underlättade för dig, vårt alldeles eget smärstillande lyckohormon om jag förstått det rätt. Glad för din skull att det blev en härlig dag tillsammans med nära och kära!

    Gilla

    • Ja, det är troligt att det är så. Men vad det än beror på så är jag glad över att jag mådde så bra och orkade så mycket 😀 Innan var jag lite orolig för att jag efter ett tag bara skulle vilja krypa undan i ett hörn och stänga ute allt men så blev det inte alls.
      Tack för att du gläds med oss 😀
      Kram ❤

      Liked by 1 person

  2. Alla känslor är personliga och det finns inge facit, jag har aldrig fällt en tår på ett bröllop, men om jag minns rätt har jag bara varit på tre á fyra bröllop å ungefär lika många dop. Begravningarna har dock blivit betydligt fler, när min mamma begravdes för över tjugo år sedan fick jag frågor från vänner mfl om hur jobbigt det måste varit, nja, begravningen var inte så jobbig, jag fällde inga tårar, dom hade fällts ett halvår tidigare när det stod klart att min mammas dagar var räknade.

    Gilla

    • Ja, det är inte säkert att känslorna kommer just när de förväntas dyka upp. Du hade bearbetat många av dina känslor i förväg inför din mammas begravning och det var likadant för mig i det här fallet. Men jag grät inte ens glädjetårar. Jag blev lite förvånad men det var inget jag blev besviken över 😉 På begravningar har jag däremot inte kunnat hejda tårarna. Vet inte varför, men kanske för att i dem finns det ingen glädje utan efteråt återstår bara saknad och tomhet.

      Gilla

  3. Vad skönt för dig att du mådde så bra och inte behövde känna så mycket av dina krämpor. Jag brukar inte heller gråta på bröllop, även om jag inte varit på så många. Du kände nog dig trygg med att ha repeterat talet så många gånger och var van vid att se bilder på din man. Kan tänka mig att det var mer känslosamt för andra att se honom på bild och film.
    Kram

    Gilla

    • Ja, det var väldigt skönt att jag hade så mycket ork just den dagen 🙂 Det var precis så som du skriver. De som inte har honom i tankarna eller ser bilder och filmer lika ofta reagerar starkare när de plötsligt hör hans röst eller ser honom på bild. För min del kan tårarna i stället komma när jag sitter för mig själv och tänker tillbaka. Men det händer inte så ofta längre. Jag är glad för alla minnen och för att det nu mest är glädje i dem 🙂
      Kram

      Gilla

      • Vad skönt att det kommit dithän att du kan känna glädje när du tänker på din man och inte bara sorg. Det är svårt att förstå vad du varit med om. Jag har ju ingen man men det är ju en skilsmässa som är orsak till det. Så han finns ju fortfarande för mina barn.
        Kram

        Gilla

      • Skilsmässor innebär också ofta sorg och mycket bearbetning. Visst, dina barn har sin pappa kvar men du har förlorat en stor del av ditt liv. Jag har tänkt mycket på hur det är i de olika fallen. När man skiljs är det ofta många svåra tankar med och kanske mycket bitterhet. Som änka kan jag se tillbaka och känna att allt var bra och jag kan tro på att vi skulle ha varit tillsammans många år till. Min man är borta men jag har allt fint i minnet. Din man är inte borta, bara ute ur ditt liv och då kanske det är svårare att veta hur man ska bearbeta allt. Jag vet inte hur det är men jag tycker inte att man ska förminska sorgen i en skilsmässa och göra den lättare än den sorg som blir efter ett dödsfall. Vi reagerar alla olika och ingen sorg är lättare att bära.
        Kram ❤

        Liked by 1 person

  4. Det är så otroligt olika hur man reagerar när det gäller känslor. En del människor storgråter medan andra håller det inombords. Något rätt eller fel finns inte när det gäller glädje eller sorg. Jag grät inte på varken mammas eller pappas begravning men sorgen, saknaden och ledsamheten fanns där ändå som ett tungt ok. På äldsta frökens bröllop kände jag bara lycka men när de berättade att de väntade barn så var tårarna nära.

    Kram

    Gilla

    • Ja, du har rätt i det du skriver och det är så det ska vara. Vi är individer och reagerar olika. Det betyder inte att vi inte har lika starka känslor, bara att vi visar dem olika och vid olika tillfällen. Jag är nog en sådan person som lättast släpper fram tårarna när jag är för mig själv. När det är fullt upp omkring mig så har jag annat fokus. Förutom på begravningar för väldigt nära personer. Då blir det så tungt så då kommer tårarna. Men nu har jag lärt mig något nytt om mig själv: jag gråter inte på bröllop 🙂
      Kram ❤

      Gilla

  5. Så trevligt ni verkar ha haft det och även den värsta sorg mildras ju lite med åren och tur är väl det. Så vackra blommor du fotograferat. Ha nu det riktigt bra. Kram

    Gilla

    • Det var verkligen trevligt, faktiskt jättekul 😀
      Du har rätt i att det blir lättare med tiden. Saknaden försvinner inte men sorgen ändrar karaktär.
      Kram.

      Gilla

  6. Hur man reagerar vid olika tillfällen är förstås väldigt individuellt och vad som gör att det blir så vet jag inte, men jag tillhör dem som har väldigt nära till tårar och är fruktansvärt gråtmild.
    Skönt att allt gick bra och det verkar som det blev ett fint bröllop … nu har du många fina minnen att tänka tillbaka på 🙂
    Vackra blommor hittade du också – och fina blomsterporträtt blev det!

    Gilla

    • Jag trodde att jag skulle bli väldigt rörd och gråta en skvätt och jag blev lite förvånad över att jag bara var väldigt glad och för att jag mådde så bra. Det var bara positivt och inget att egentligen fundera så mycket på men mina tankar brukar snurra omkring ganska mycket 😉 De var så fina och lyckliga och deras tal till varandra berörde verkligen.
      Tack! Vi får väl se om det blir fler blomsterbilder i år eller om jag helt har tröttnat på dem nu.

      Liked by 1 person


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s